Drömmar har sin tid

By Faith Baldwin

I en liten stad i New England bor prästen Ira Stevens. En gång i tiden var han nöjd med sin yrkesroll, men sakta men säkert har tvivlen kommit krypande. Om nätterna plågas han dessutom av drömmar som han har svårt att tyda. Är kyrkan egentligen rätt för honom? Vad har han ens för alternativ? Allt eftersom att tiden går blir Ira mer och mer isolerad. Kvinnan han älskar, Hetty, vill inte ha honom - inte så länge han är präst. Om saker och ting varit annorlunda hade det kanske kunnat bli de två. Om bara Ira kunde ta ett beslut om sin framtid, en gång för alla... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788711772102

Book preview

Första kapitlet

En vass nordanvind blåste genom Valley från New Englandbergen. Den ven genom skorstenarna på de mörka fabrikerna och skakade fönstren i de små husen som låg lika tätt som pärlor på ett band, varje hus med sin egen lilla smutsiga gräsplätt. Den viskade mot tegelväggarna till de större husen som låg vid stilla gator på stora, frostbitna tomter med många nakna träd. Vinden, som kom från bergen och bondgårdarna och herrgårdarna där uppe, kände sig fången mellan husen och kylig under de frostiga stjärnorna.

Men när den nosade sig vidare genom bredare avenyer, förbi butiker och stormarknader, kom den slutligen till en gammal stenkyrka där den skakade om de torra löven på parkeringsplatsen. Vass som en istapp smög den sig därefter genom det öppna sängkammarfönstret till en lägenhet ovanför ett garage som en gång varit stall. I sovrummet hade en man legat och sovit oroligt, men nu vaknade han till i mörkret och kylan.

Ira Stevens satte sig upp och såg på klockans upplysta visare på nattduksbordet. Tyst och outgrundligt visade de honom att klockan var ett på morgonen. Fortfarande befann han sig i drömmens värld och undrade vilken dag det var. Sedan kom han ihåg att det var måndag.

Av erfarenhet visste han att det skulle vara meningslöst att lägga sig igen och försöka sova. Han skulle vara vaken i minst en timme. Och det var han glad för – denna stund skulle få honom att återgå till det normala, för under de senaste veckorna hade hans gamla mardrömmar börjat plåga honom igen. Han hade inte besvärats av dem på länge. Inte sedan fältsjukhuset och första året av hans återkomst till universitetet, tänkte han.

Han tände lampan, svängde sina långa ben över den smala sängens kant, gned sitt vänstra knä, reste sig darrande och gick bort och stängde fönstret. Han tog en varm morgonrock från en stolsrygg, letade reda på tofflorna och gick ut i köket. Han tände ljuset, fyllde en panna med vatten och satte den på spisen varpå han tog ner téburken från en hylla.

Han trevade i fickan efter cigarretter, hittade ett tillknölat paket och tände en. Med sin fria hand torkade han svetten ur pannan och kände att det fortfarande kröp i hårbotten.

Du röker för mycket, hade dr Emory, kyrkoherde i Valleys församling, sagt för länge sedan. Han hade smålett när han försökt använda sig av ett ungdomligt språk. – Jag önskar du kunde spola den vanan, Ira.

Jag har försökt, sa hans assistent. Ibland håller jag upp ett tag, men det är oftare jag inte gör det!

Det utgör inte något vidare gott exempel, hade Emory anmärkt och återgått till sitt gamla vanliga sätt att uttrycka sig.

Så nu utgjorde han alltså ett dåligt exempel där han satt på en hård köksstol och rökte. Han använde ett tefat som askkopp. Mrs Ferguson mördar mig när hon kommer hit i morgon bittida om jag inte kommer ihåg ätt tömma det, tänkte han.

Pannan började vissla när vattnet kokade, och efter en stund drack han sin första kopp starkt, svart té, utan socker men med lite mjölk.

Jag antar jag kan läsa, tänkte han.

Det fanns böcker utspridda i hela lägenheten – i sovrummet, vardagsrummet och till och med ute i den lilla hallen. Men vad skulle han läsa för att lura sig tillbaka in i en drömfri sömn? Nya romaner intresserade honom sällan. Höglitterära böcker tröttade ut honom. Snusklitteratur – numera ansågs de ju inte längre för snusk, så låt oss säga avancerade böcker – tråkade också ut honom eftersom han var omöjlig att chockera.

Det fanns andra böcker som handlade om teologi, gammal och modern filosofi och böcker som rörde det som benämndes som hans »kall».

Många är kallade… tänkte han.

Han hade inte berättat för Lucas Emory om mardrömmarna. Inte heller hade han sagt något till dr Andrews, som var allmänpraktiserande läkare, eller till sin egen far som också vař läkare. Han hade inte sagt det till någon, inte ens till Hetty som han berättat så mycket för under det sista året. Han tyckte annars om hennes sätt att lyssna, ibland djupt allvarligt, ibland bubblande av skratt.

Inte heller hade han talat om för någon att han av något obegripligt skäl slutligen givit sig själv en vecka att fatta ett ytterst allvarligt beslut på. Han hade varit overksam i månader, och det fanns egentligen inget skäl till att fatta avgörande beslut just nu. Tvärtom. För dr Emory, mager, blek och utomordentligt värdig när han kom hem från sjukhuset efter en hjärtinfarkt, var restriktiv, och de plikter som Ira påtagit sig vid sin överordnades bortvaro utgjorde fortfarande en del av det dagliga arbetet.

– Jag beklagar, sa dr Emory, att behöva lägga denna börda på dina axlar. Ändå, tillade han leende, – om han kände ett sting av smärta eller kanske till och med avund så dolde han det – ändå är jag säker på att du får bra erfarenhet på det sättet.

Utmärkt erfarenhet.

Medan Ira drack ur sin andra kopp té och sedan diskade kopp och fat och släckte ljuset undrade han varför mardrömmarna börjat igen. Berodde det på den dubbla arbetsbördan och den spänning som följde med detta, eller var det för att han bestämt sig för att göra just det – bestämma sig, alltså? Eller var det av båda dessa skäl?

Hans drömmar var ofta otäckt bullriga, fortlöpande och skiftande. Ljudet av kanoner som dundrade, kulsprutor som knattrade och ljudet av briserande granater. Det var åratal sedan han hört dessa ljud som påminde honom om ett intensivt Fjärde juli-fyrverkeri – med raketer och gnistrande ljuskaskader. Men ibland var ljuden han hörde i drömmen dämpade och spöklika – vind som flämtade, vatten som viskade. Och ofta skriken från män i yttersta nöd.

Tystnaden som han också drömde om, var ibland värre än något ljud. Det var tystnaden hos män som smög sig fram, som visste att de bar med sig döden i sina vapen och att döden i andra vapen kom emot dem, buren av män som just dök upp bakom en kulle eller en träddunge.

Då och då kunde Ira i sina mardrömmar se sig själv vandra helt lugnt. Han kände till och med vikten av sin utrustning. Han såg terrängen, de skarpt utskurna kullarna och underligt formade buskar och träd. Ibland kände han hettan stiga upp från marken, ibland lukten av snö och is.

– Varför tog ni värvning? hade Hetty frågat när de blev bekanta, och han svarade:

– Jag var ung och jag hade en hjälte.

– En hjälte?

– Ja, min morbror – min mors yngre bror. Han var inte mycket äldre än jag, och han dödades i slutet av hans eget krig.

Det var Tim – Ira hade alltid kallat honom Tim – kanske för han var rödhårig. Nästan alla i släkten Warry hade rött hår. Hans mor hade varit en skönhet, en underbar eldslåga. Och Tim hade redan som liten pojke verkat onaturligt lång. Han verkade fortfarande vara det när han blev äldre.

Han mindes att Hetty sagt lite tvekande:

– Men ni hade ju inte behövt. Ni gick ju fortfarande i skolan!

– Ja, när jag var sexton. Men så kom Koreakriget, och jag ville också bli en hjälte. Så jag tog värvning vid arton.

Hans far hade sagt med trött röst: Nå, om det är vad du vill så gå. Kom sedan tillbaka och ta itu med din egen privata kamp.

Hans far hade också fört sin egen kamp, en bitter strid mot döden. Han var läkare – som Ira också hade tänkt bli – och han hade praktik i en stor stad i Mellersta Västern. Dr Stevens kämpade fortfarande mot döden, nu ensam, och han hatade den intensivare än någonsin efter att Iras mor gått över till fienden.

Två år i college, tänkte Ira, för hundra år sedan – sedan Koreakriget och min längtan efter att rädda världen när jag inte kunnat rädda Tim. Messiaskomplexet. Det hade burit honom genom hela utbildningen och allt som följde den, och det följde honom fortfarande i hans drömmar.

Vad menade han egentligen med Messiaskomplexet? Tanken hade i varje fall inte föresvävat honom vid tiden för hans värvning. Han tvivlade på att han ens hört uttrycket vid det laget. Vad han hade känt var en intim, privat sak – önskan att hämnas. De välklingande fraserna, de religiösa psykologiska slagorden, dem hade han fått lära sig långt senare.

Hetty, som var sköterska, var intresserad att få veta varför han efter att han blivit invalidiserad och återvänt till sina studier börjat studera teologi i stället för medicin.

– Du skulle ha blivit en sån duktig läkare, sa hon.

Han hade inte svarat direkt, bara sagt »Jag ändrade mig» och tillagt att många studenter gör det. Det kanske var felet med utbildning. Ofta fördjupar man sig i ett ämne bara för att efter en tid komma underfund med att det inte alls är vad man väntat sig.

Han sa inte »Jag kanske var trött på blod och plågor…», för han kom inte in i det steg för steg genom böcker, föreläsningar och lik att obducera. Krig är alltid en chock för en ung människa, hade han tänkt. Han hade kastats huvudstupa in i det, och han kompenserades inte genom att lära sig hur han skulle kunna hjälpa. Han såg bara de hjälplösa.

Där han nu satt i sitt sovrum tyckte han att ljuset från sänglampan flimrade. Han var trött. Han hade varit trött länge, men inte fysiskt. Han var ung och stark, och hans hälsa var, som dr Andrews uttryckt det, mer än tillfredsställande. Han promenerade hellre än han körde bil när han hade tillfälle, och hans arbete medförde att han ofta fick delta i den kyrkliga pojkgruppens sportaktiviteter. Han gymnastiserade gärna och han lät inte hindra sig av det stela benet som var ett minne från kriget.

Hur skulle han kunna tala om för Hetty eller någon annan att han en gång för länge sedan föreställt sig själv på väg till Damaskus?

När han lämnade universitetet för grundutbildningen efter att ha värvat sig hade han sannerligen inte varit fallen för metafysik. Inte heller var han särskilt religiöst lagd. Han hade vuxit upp i ett gott, lyckligt hem. Det hade alltid funnits mer än tillräckligt med pengar. Hans far hade aldrig varit beroende av inkomsterna från en stor praktik vilket var tur eftersom han ofta arbetade obetald. Bakom både hans far och mor hade det funnits hårt arbetande, begåvade och sparsamma förfäder.

De hade givetvis gått i kyrkan även om dr Stevens ofta missade en gudstjänst för att folk blev sjuka eller fick barn eller behövde behandlas på söndagar, men Iras mor hade alltid gått och Ira hade fått följa med henne. Han hade skickats till söndagsskolan också, och han hade varit med i de vanliga organisationerna. Han hade i alla avseenden varit en god scout, snyggt klädd, anständigt uppfostrad men ändå hade han alltid fått chansen att träna hjärnmusklerna lika väl som kroppsmusklerna och att fatta egna beslut.

Men när han vid sexton började vid universitetet och fick sällskap med pojkar som var två eller flera år äldre än han själv kände han sig en smula främmande. Han sög in sina klasskamraters förvirrande och ständigt skiftande filosofier liksom också deras rebelliska åsikter utan att varken kunna hålla med eller inte hålla med. Inte heller kunde han uttrycka sina egna tankar utanför klassrummet. När han tog värvning hade han inget annat skäl än beslutsamhet, den gamla hjältedyrkan och hans egen första stora sorg när Tim dog i Andra världskriget.

Under Iras tjänstgöring i Korea fanns där många med olika bakgrund men i likhet med honom själv var de unga och rädda. Naturligtvis var man rädd om man hade minsta instinkt. Det fåtal som inte var rädda blev heller aldrig hjältar. Det var bara de som smakat på skräcken som kunde visa mod.

Många unga män kom från andra länder än hans eget. Unga män som skrek när de dog, unga män som dog tysta. Alltid lukten av blod och död. Då började Ira tänka på Gud som han egentligen aldrig tänkt på förut, bara accepterat stelt och lite generat som en ny elev i en skola accepterar men inte lär närmare känna sin rektor.

Om det fanns en Gud – hur kunde detta få försiggå?

Det fanns kaplaner vid fronten – rabbiner, katolska präster och protestantiska präster. De skötte sina jobb, och de hjälpte inte bara dem som råkade ha samma tro. De var dessutom sjukvårdare och bårbärare, obeväpnade utom när det gällde tro och mod.

När Ira började tänka på Gud var det inte av tro eller för att han var sökande utan snarare av nyfikenhet och med en aning ovilja.

När han senare medgav detta fick han svar i form av en fråga:

Hur kan du hysa motvilja mot någon eller nånting om du inte tror att han eller det existerar?

Strax innan han blev sårad hade han haft en dags permission då han upplevt sex och varit berusad för första gången. Men mer påtagliga än både flickan och spriten och de få timmarnas avkoppling var hans ständiga grubblerier.

På sjukhuset dit han flögs kom han att lära känna den man som ställde honom frågan om motvilja. Han var kaplan, en kraftig, undersätsig man med de blåaste ögon Ira någonsin hade sett.

– Men om det finns en Gud, hade Ira sagt. Hur kan han då tillåta något som detta?

Och kaplanen hade svarat:

– Människan är ansvarig för sina misstag och sina förehavanden. Det är nationerna också eftersom de består av många människor som har sin fria vilja.

Ira tyckte inte att det var ett tillfredsställande svar. Långt senare skulle han få lära sig att det aldrig finns några helt tillfredsställande svar på dessa frågor. Men när han ändå vände och vred på spörsmålet i tankarna, ofta under svåra plågor, fastslog han att det fanns ett visst snedvridet förnuft i det kaplanen sagt.

– Kroppen, sa kaplanen milt, är inte något slutgiltigt, även om biologerna påstår det. Kroppen kan bli vanställd, obrukbar eller fördärvad. Men anden lever vidare. Den medicinska vetenskapen kan nå kroppen – för varje dag kommer den längre och förstår mer. Den kaň kurera eller hjälpa så långt hjälp är möjlig. Numera kan den också nå, kanske även fatta, en liten smula av den ande som aktiverar kroppen. Den kan kartlägga och studera känslorna. Men hittills har den inte ägnat alltför mycket om ens något intresse åt den själ som inte kan förgöras, inte ens av döden. Han gjorde en paus och tillade tankfullt: – Minst av allt av döden.

Så Ira, som börjat tänka på människans själ, hade skrivit till sin far:

»Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, men jag vet att jag inte vill läsa medicin.»

Slutligen hade han kommit hem, och efter att han tillbringat en kort tid hos sin far hade han återvänt till universitetet. Hans far hade inte sagt emot honom. Han hade ingenting sagt om sin besvikelse. Det behövdes inte. Ira visste och blev nedstämd. Hans far hade blivit äldre än han mindes honom, mer böjd och mer tystlåten.

Ira hade sagt:

– Jag vet att jag har gjort dig besviken.

– Nej, det är ditt liv, inte mitt.

Vad han trevande försökte säga sin far var:

– Hör du, jag tänker inte göra det du önskat och planerat för mig – inte för att du tvingade mig till det, för det har du aldrig gjort. Jag trodde också att jag ville ägna mig åt medicinen – men, nåväl, jag har ju min ersättning från armén. Jag behöver inte vara beroende…

Hans far svarade helt kort:

– Var nu inte en sån idiot!

Efteråt tänkte Ira: Han skulle ha sagt och gjort precis detsamma om jag bestämt mig för att gå in vid scenen eller velat bli en skärpt ung bolagsadvokat.

Så Ira begav sig västerut. Han arbetade hårt både under terminerna och sommarferierna. Efter hans examina blev det prästseminariet. Nu var han i samma ålder som klasskamraterna, och de sa ofta skrattande till honom:

– Nå, Du-Som-Kommer-Att-Lyckas, vad nytt?

Alla väntade sig att han skulle lyckas. Som en av hans vänner uttryckte det: Allting går dig väl i händer.

Han var lång, mörkt rödhårig och fulsnygg, med breda axlar och stor rörlighet trots sitt skadade knä. En gång sa en flicka till honom: Du liknar Mainekusten! vilket betydde att han var bister, skrovlig och till och med väderbiten. Men du ser inte alls ut som en präst!

– Jag är inte det heller – inte än.

– Du kommer aldrig att se ut som en sån.

Men han sade emot henne:

– Det finns väl ingen bestämd bild för hur en präst ska se ut! Präster finns ju av alla typer, storlekar och färger!

Då lutade hon sitt huvud mot hans axel och sa plutande:

– Sluta prata nu!

På det sättet fick hon sista ordet.

Han var mycket populär bland flickor och äldre damer. Han hade stor dragningskraft vilket inte alls har med utseendet att göra, och under hans teologistudier hade han blivit en kraftfull talare utan choser. Han talade allvarligt och uppriktigt med ett stänk av humor som dolde eventuella brister.

Kanske bara en som är tränad i att döda förstår både mord och självförsvar, tänkte han. Bara en sådan man som kryper ihop tillsammans med andra män i skyttegravar eller smyger genom buskagen, dränks i floder, eller står och darrar under träd kan förstå den gemensamhet som är broderskap. Bara en man som själv har syndat kan verkligen förstå en syndare.

Ingen annan i just hans klass hade en sådan erfarenhet av terror. Efter Tims krig hade många män kommit hem och vänt sig till kyrkan för att få tröst, nytt hopp och möjligen försoning.

Ira hade inte de skälen. Ingenting, inte ens tiden, kunde trösta honom för Tims hastiga bortgång. Under sitt eget pliktutövande hade han ofta tänkt på Tim när han med egna ögon såg andra sluta sitt liv helt abrupt. Han hade inget behov av nytt hopp, för han var tillräckligt ung för att hålla det undangömt som man håller en tjugodollarsedel gömd i ett lönnfack i plånboken. Något som man inte gör sig av med annat än i nödfall. Och han hade inte heller behov av någon försoning, för om en ung man, stridande som han lärt sig strida, under en nödvändig paus tar sig en villig kvinna helt utan ömhet och bara av nyfikenhet och hunger – eller dricker lite för mycket i avsikt att koppla av – vad finns då att sona?

Nej. Hans dragning till prästkallet hade blivit resultatet av samröre med en man med orubblig tro och uppfattningen att kroppen är människans minst viktiga del. Han hade sett så många kroppar finnas till ena dagen, sedan vara borta, sprängda i bitar och omöjliga att ens identifiera.

En del av dessa kroppar hade tillhört hans vänner. Han hade skaffat sig många goda vänner under sin tjänstgöring i armén. Det kanske var skälet till att han under de följande åren inte hade någon verkligt intim vän. Däremot hade han många ytliga.

De män han sett dö hade ofta åkallat Gud, och då hade han tänkt: Är