Lek med liv

By Bo Estmer

Det är till en lugn och pittoresk bygd i Norrland som storstadsmänniskorna Steve och Moni anländer. Men snart bryts friden när en kvinna hittas död under mystiska omständigheter. Tog hon sitt eget liv, eller kan det ha varit mord? Steve kan inte hjälpa att dras in i amatördetektivens roll. Snart har han nystats in i en härva av intriger och hemligheter. När händelser tagit oväntade och dramatiska vändningar börjar Steve ifrågasätta varför han blandade sig in i detektivarbetets farliga spel. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 23, 2019
• ISBN: 9788726139204

Book preview

I

1. Hon vaknade i natten någon gång bortom tolvslaget.

En vindstöt rev tag i regnet, det råmade däruppe i skorstensstocken. När hon klev ut ur slafen kände hon brasvärmen som en varm pust över ryggen. Hennes skugga fladdrade upp på väggen och smälte in i takdunklet.

Hon rös, men hon måste. Hon tog två snabba steg mot fönstret, golvtiljorna sviktade och knirrade kalla mellan trasmattorna. Och i den dragiga kylan borta vid fönstret trevade hon efter gardinfållen – därutanför flöt några nakna stockväggar i regndiset, en fönsterlucka slog för vinden.

Och där – ett ljus!

Nej! tänkte hon. Inte där. Inte mitt i regnet!

Sen såg hon härbrekonturerna sekunderna innan ljuset slocknade och det var först då hon blev rädd. För hon visste att ingen bor i ett härbre. Och hon visste att ljus i nattfönster av gammalt sägs båda död på fäboden. Däför blev hon rädd.

Dödligt rädd.

2. På kvällen hade det varit iskallt i den dvärgdimensionerade överslafen. Under natten, när brasan varit som bäst igång hade Steve Folkman svettats floder i den unkna luften under taket. Så här på morgonen med kall aska på spiselhällen frös han mellan de fuktiga lakanen.

Det här kommer jag aldrig levande ifrån, tänkte han. Aldrig!

Han drog täcket över huvudet och där nere kom han plötsligt ihåg att han en gång tyckt om att ligga så där. Det var många år sen nu. Han hade tyckt om att bygga sig en koja av filtar, eller ännu hellre slå upp ett tält någonstans långt ute i något oväder och sen krypa in i värmen och tryggheten och bara ligga där inne och se och lyssna. Där nere under täcket kunde han fortfarande ana den där känslan av spänning och lycka när regnet smattrade över tälttaket som buktade och small i vinden.

Det var då det.

Men nu . . . Fäbodar! Faan ta alla . . . Hans irländska påbrå.

Farfadern hade varit sjöman. Under ett vilt rumlande vid ett strandhugg i Dublin hade han gift sig med en irländska. Yrke: okänt. Fast Steve hade alltid misstänkt att yrket varit av det slaget man talar tyst om i bättre kretsar. För bättre kretsar hade det blivit av avkomlingarna. Steves far hade kommit upp sig genom träget arbete, hans faster genom att gifta sig med ett bokantikvariat. Resultatet av sistnämnda mesallians blev att båda dog i grämelse och att Steve blev ägare till antikvariatet.

Affärsmannaskapet intresserade Steve bara i den mån det gav honom råd att syssla med sin hobby – hästsportjournalistik och en mera förfinad skrivklåda, vagt inriktad mot kulturella sfärer. Vad för slags kultur hade han ännu inte riktigt kommit underfund med. Men å andra sidan hade han bara haft ett par år på sig att fundera på den saken. Till all lycka funderade anställt folk på affärerna åt honom.

Han stack upp näsan och vädrade i kylan. Herregud, augusti månad! Han sparkade av sig täcket och sträckte på sin magra kropp som gav honom tycke av asket och frisksportare. Men skenet bedrog. Han var registrerad gourmand och hans kontakt med sport inskränkte sig till ett årligt inbetalande av en dryg medlemsavgift till en ansedd golfklubb. Själv brukade han säga att det enda sportiga med honom var att han rökte så lite.

Och så fäbodar!

Han slet ilsket undan förlåten till underslafen. Därnere sov Moni med det långa kopparhåret flytande över kudden.

Hur hon ser ut? Fräck näsa. Fräknar . . . och . . . och – munnen, för fan! Mjuk och ändå lite lagom spotsk och jäklar anamma. Gröna ögon. Och så . . . och . . . ah, du vet väl själv hur tjejer ser ut i ansiktet! (som han till slut alltid tvingades säga när han full av entusiasm tagit sats för att berätta om Moni).

Under ett trettioårigt ungkarlsliv hade han försett sig med en rent akademisk syn på kvinnan. Han hade skaffat rättrogna bröder att dela synen med och en bekvämt inredd femrummare att testa dess hållbarhet i. Att den sortens forskning slutligen kommit att gå emot tidens anda, bekymrade honom inte. Tidens anda ansåg sig Steve Folkman inte vara mycket betjänt av – i detta speciella sammanhang . . .

Men en dag alldeles nyligen hade Steve tvingats inse att det höll på att gå åt helsike med det akademiska: Moni kom.

Åt helsike. Visst. Men, tänkte han och krånglade sig ner från överslafen, hittills har det varit ett angenämt helsike.

Han kom välbehållen ner på golvet, glatt förvånad över att inte ha brutit några ben. Sen började han slå eld i den öppna spisen men efter en kvarts svärande brann vedhögen obetydligt bättre än en mareld. Han kramade smulor av den tomma tändstiksasken och grumsade något om stenhus som brinner ner på nolltid.

Bakom ryggen på honom fnittrade Moni i kudden. Sen låtsades hon vakna.

– Tjänare tjejen, sa Steve. Jag lurar eländet. Han blängde mot det kalla sotet i spisen. Det blir termoskaffe.

– Fint. Moni gäspade. Du har möjligen inte nåt starkt att hälla i? Jag skulle behöva nåt uppiggande. Jag höll aldrig på att somna efter det där läskiga ljusskenet i natt.

– Varför det? Det bor väl folk i kåken.

– Fattar du inte! Jag förklarade ju för dej att man bara inte bor i ett härbre. Man har det till vind eller nåt sånt, men man bor inte i det.

Steve fick fatt på en kniv och började misshandla ett långfranska. Och Moni teg taktfullt för hon visste att han behövde fem minuter i tystnad när argumenten tröt.

Hon sneglade på honom där han stod vid skänken. Han var en lång rödlätt räkel, lång som vägen mellan Motala och Eskilstuna, som han själv älskade att framhålla i tron att folk fattade skämtet. Och minst lika krokig är han, tänkte hon och log. Men, ibland rätar han på sig. Kanske inte oftare än den där vägen som han var lång som rätades, men ändå. Och då – då ser han ner på en med de där stora troskyldiga ljusblå ögonen som är så farliga. Och då –

Och som alltid när hon tänkte så där såg hon sig skyggt omkring under lugg, rädd att ha blottat känslor som inte anstår en kvinna på yttersta barrikaden.

Moni Wester var nämligen en officiell kvinnokraftskvinna, en status hon en gång markerat genom att revoltera mot modet och göra mode av revolten: exakta uppläggningen av byxor, det enda rätta träskomönstret och schalettknuten på millimetern.

Men sådant hysteri höll hon sig numera för god för. Hon nöjde sig med att markera sin tro genom inre kvaliteter. I kretsarna var hon en känd dynamitard, en som ville spränga kärnfamiljen i luften.

Vad kretsarna däremot inte visste var att Moni stundom (men givetvis i lönndom) tog ledigt från sina professionella åsikter för att tänka angenämt på det äkta ståndet.

Som nu.

Hon hade bett Steve följa med på ett jobb för en veckotidning som plötsligt i en period av kändistorka hade börjat tilltro läsekretsen kulturella intressen. Moni var kontrakterad för en artikelserie om Kvinnoyrken – i går och i dag. Hon hade tänkt börja med i går och låta fäbodjäntan bli första representanten.

Först hade hon lyckats avstyra redaktionsledningens entusiastiska propåer att skicka med några kända fiol- och lutmarodörer som sköljts upp av gröna vågen att använda till pittoreska bildinslag på fäboden.

Sedan hade hon lurat med Steve. Just lurat, för fanns det någon djupare mening i det faktum att han sedan dryga halvåret alltid släpade henne med sig på sina vilda upptåg, när andra stod i kö och ville vara med – fanns det det, tänkte hon, är jag beredd att acceptera faktum.

Från kvinnokraftsraseriet Gud hjälpe och bevare mej!

Hon log dolskt mot Steve som aningslöst svajade fram till henne med termos, konjak och ostmackor dinglande i händerna.

– Det är nåt skumt med det där ljusskenet, sa hon när han baxade ner sig i hennes sängvärme. Sen får du säja vad du vill. Skål!

II

1. Spångbergs fäbod ligger i bergstrakter, djupt till skogs. Här var fordomdags ett vårdkasberg. Det tjänade till försvar mot fiender som i ofärdstider dristade sig in i de myrfläckade dalgångarna nedanför. Vid de sällsynta tillfällen det behagade de krigiska överheterna att slå härnad ur hågen, gick platsens fördelar upp för det vakthållande folket. Några företagsamt sinnade byar bildade en samfällighet, och småningom befolkades berget.

Fäbodens storhetstid är redan sekelgammal vorden. Hit upp drog man samman sina djur mellan Valborgs- och Mickelmäss, fyra byar med trånga betesmarker hemmavid. Endast vresbyborna fortsätter, ett fåtal av tvång, de allra flesta av rotad tradition och behovet av sommarnöje.

Här är numer både fattig och rik. Det är de fattiga som har korna om hand. Det är gummor mest, men också några äldre par som flytt pensionärshem och andra nedbrytande välfärdsanordningar.

Just där berget skjuter rygg till en åkervälvning över skogen ligger en handfull byggnader: platta, fönsterlösa fähus; härbren på höga fotstolpar, branta i takresningen och med öron på gavelnockarna. Och yttermera: vedlider, mjölkbodar och hemlighus. Många av byggnaderna är förfallna. Många har knäckta takåsar och gråfrätt, maskborrad stock i väggarna. Bara stensockeln är frisk.

Fäbodvallen består av två plan: Fäboden, eller Bua rätt och slätt, och Tillhållet ovanför. Stugorna på Bua är alla trånga och oansenliga, oftast hållna i grådaskigt knuttimmer. De på Tillhållet är raka motsatsen: en klunga tvärsäkert flerfärgade sommarnöjen, ett slag för ögat i den dova grönskan.

Tillhållsstugorna står där som bevis på ett kommunalråds övertalningsförmåga, som ett slags kommitté för hembyggdsvårdande ändamål inte kunnat motstå. Meningen var att kommittén skulle bygga med högre mål i sikte, samtidigt som turism och pengar skulle lockas till trakten. Men det ideella sattes för högt – det försvann i ett silverblänkande töcken. Och i stället för att med varsam hand restaurera ödesstugorna, så rev man det mesta och byggde i turisternas mark. Den sortens smak anser sig inte fäbodfolket betjänt av. De tittar snett på grannlåten och har gränsen hårt hållen i vallen, både områdes – och umgängesvis.

Den som annars letar efter moderna ting på Spångberg gör sig onödigt besvär. Elektricitet förekommer inte annat än i kraftledningen som retfullt nära drar kors över vägen där den löper ut ur skogsbrynet. Vägen – det är bara vägförvaltningen som envisas med att kalla den så – följer man en mil bakåt om man tvunget skall till handelsboden. Det är brant, smalt och slingrigt och tilltaget kräver framåtanda även om man far i bil. Traktens konsumtion har bittert tvingats inse detta. Dess bussar vänder sällan eller aldrig sina snåla kylare mot Spångberg, så fäbodfolket får bäst det går själva sörja för sitt uppehälle och förse turisterna med färsk mjölk.

Kör man i motsatt riktning från kraftledningen räknat, blir vägen inte så lång. Två hundra meter och den mynnar i en grusig fyrkant som av bilägare nyttjas till parkeringsplats – fem åt gången när de packar väl. Därifrån tar en knagglig fägata sats och ringlar sig upp genom virrvarret av byggnader på Bua. Men några hundratals meter senare, där skogen tar vid igen, ger den upp i ett modlöst stenkummel.

2. Fägatan var brant.

Halvvägs upp fick Steve hjärtklappning och han svettades i det varma morgondiset. Det irriterade honom att se hur pigg Moni var. Hon sprang omkring på lätta fötter och fällde jublande kommentarer om blyfri och kolsyremättad luft eller vad det var hon sa. För honom var det i alla fall obegripligheter. För honom var luft luft. Och just nu hade han svårt att få den att räcka till.

Äntligen uppe på vallkrönet stannade de vid stigen mot Tillhållet. Längre upp låg de ilsket röda sommarnöjestugorna förskansade i en halvcirkel, till formationen inte olikt ett skyttegruppstecken med anfallsspetsen riktad mot Bua. Steve saluterade med en trött honnör.

– Lediga! kommenderade Moni och trummade en virvel på närmsta dörr. Och i nästa andetag: Här bor Spångs-Berta, vår hyrestant.

Byggnaden hyste både stuga och fähus med bara ett meterbrett portlider emellan. Det hela såg fallfärdigt ut; stocken var frätt och anlupen av kortskäggig, gulgrå mossa.

Sent omsider knirkade dörren och en snål springa gick upp. Moni körde fram huvudet.

– Godag tant.

– Vadå? Nämen, jessus! Moni! Det var kärt främmat.

Spångs-Berta kostade på sig vid gavel och började knixa med knäna i grunda nigningar. Hon guppade som ett flöte i nappet och det rynkiga ansiktet klövs i ett brett grin. Sen föste hon in dem i rummet, slöt Moni i sina armar och ojade sig över hur mager och tärd hon såg ut.

– Modernt, kan tänka!

Så klämde hon lite till innan Moni fick en chans att presentera Steve. Gumman kunde inte lura ut något sätt att få dem båda i famn, så i brist på bättre greppade hon deras handleder och ruskade dem tillgivet, och Steve erfor att hon var kraftig i armarna och rättfram i sinnet.

– Nästan gift! Sån tur för dej, flicka lilla!

Hon höll på med deras händer någon minut, sen rotade hon fram två pallar ur en vrå och dammade nödtorftigt av dem med förklädet. På gammalt vis bar hon dessutom en grov kjortel ända ner till läderkängorna, knäppekofta och runt huvudet ett vitt huckle.

– Så nu är ni liksom ute och turistar och har er, sa hon och utan att vänta på något svar fortsatte hon promt: Turister har vi gott om. Det är nästan större besvär med dom än med korna även om vi inte har så gott om den varan nuförtiden. Jodu Moni, det är annat än förr du. Det är nästan bara Matsons och Svärds och Ivars kvar och så Westling förstås som vaktar sina stugor och håller kor bara för att kunna tjäna pengar på turisteländet.

– På tal om det, sa Steve. Har ni utländska turister här?

– Kors ja! En amrikan är här nu och i förra månan hölls här en hel skock av dom och det var besvärsamt för en fick inte va ifred för dom. Som dom pratade och la sej i allt vi gjorde och frågade gjorde dom så en blev rakt yr i skallen. Fast till all lycka så begrep en ju inget avet så en behövde ju inte stå till svars. Ja, ja. Jag brukar säja att en har mycket att tacka Herren för att en kan prata som en mänska.

Spångs-Berta vände sig mot Moni och fortsatte att mala