Sofia i säcken

By Gun Björkman

Sofia har samlat på sig en massa erfarenheter hon helst hade sluppit. Kunskap hon inte vill ha, om blodsocker, insulin, att skilja på normal trötthet och början till insulinkänningar. När hon har åkt in och ut på sjukhuset har Pontus åkt in och ut på psyket. När han blir deppig gömmer Sofia nycklarna till badrummet och toaletten. När han går in i en manisk period blir han besatt av Kalle Kluck, och att "ta itu med sina affärer". Den gyllene mellanvägen, den han pratat om så mycket i början av deras relation, tycks han aldrig hitta. Sofia i säcken är en roman om livet som diabetessjuk och om psykisk ohälsa, men framförallt om hur man ska förhålla sig till allt det svåra, jobbiga, och orättvisa. Hur lär man sig känna livsglädje trots motgångar? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728317457

Book preview

Gun Björkman

Sofia i säcken

SAGA Egmont

Sofia i säcken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1985, 2022 Gun Björkman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728317457

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Och där nere ligger du, tänkte hon. Fast det är ju inte du. Snarare det.

Hon drog i hunden och fortsatte.

Himlen var lika orimligt blå som när de gick efter svamp för många septembrar sedan, björklöven hängde som guldpengar. Men han som sprang runt hundra Upplandskyrkor med Lilla Säl på axlarna, han fanns nu i en burk under marken. Redan var korset sprucket. Det var av dålig kvalitet. Om Emma varit där skulle hon fått det utbytt. Fredrik var också på annat håll, och själv hade hon inte med saken att göra.

Det blåste kallt utmed ryggen. Lika bra att vända. Nu var det hunden som drog. Den kände att de var på hemväg, höll nosen utmed marken och knogade på utan att se sig omkring. De krusiga öronen svajade. Men vad rörde sig däremellan, i huvudet på en setter? Det var inte lätt att gissa trots alla promenader tillsammans. Samma sak med Rani. Henne kände man inte, trots att man satt mittemot henne vid middagsbordet varje dag.

Vid gamla kyrkogården vek hon av, för gruset på gångarna skulle skava sönder hennes klackar. Och hon hade inte många klackar att skava, minsann. Skor hade hon nog, men bara ett par som var uppbyggda för att ge stöd åt hennes fot. Där saknades brosk mellan några innerfotsben. Litet ont inuti och svullet utanpå. Skavanker.

Vad skulle man få för kropp när man uppstod?

Strängt taget var det bara enstaka delar hon ville behålla. Halsen, händerna, ögonen om de fungerade, möjligen midjan. Håret, öronen och bukspottkörteln ville hon fa utbytta, eller i varje fall korrigerade.

De passerade en ovårdad parkeringsplats för studentbilar. Sedan fick de sällskap med ett hönsnätsstängsel som kantade Observatorieparken. En tung byggnad stod som en sorgsen mammut därinne. Där bodde professorn i moln och lågtryck. Hon kände honom litet, en av de få som aldrig talade väder.

Inne i Observatorieparken brukade Sofia ligga och läsa på somrarna, trots att man inte fick rasta hundar där. Men det gjorde hon ju inte heller. Hon undvek kullarna, det kunde vara stans gamla galgbacke. Dora satt alltid med nosen längtansfyllt vänd hemåt.

Vad skulle en burk aska fa för form när den uppstod? Hur kunde askan minnas sina konturer?

Förmodligen var det bara en fråga om hur man ordnade molekylerna. Skillnaderna mellan olika tillstånd – fast, flytande och gasformigt – hängde visst på hur de minsta partiklarna var arrangerade. Hur det ena övergick i det andra, fasväxlingen, hade någon klarlagt och fatt Nobelpris för. Fasväxlingen mellan kropp och själ var kanske samma sak som övergången mellan fast form och gasform?

Nu måste hon koncentrera sig på att orka hem. Hon hade lågt blodsocker, tankarna halkade runt som nybörjare på skridskor, huvudet ville lyfta mot himlen som en ballong. Bäst att stoppa i sig litet fruktsocker.

Tur att hon hade draghjälp av Dora. Dora började höra dåligt och se dåligt. Men gå kunde hon, trots att hon var dubbelt så gammal som Sofia.

Vemodigt att ha en gammal hund

Vemodigt att va en gammal hund

Om det gick sju hundår på ett människoår befann sig Dora i nittioårsåldern. Som sådan var hon vital. Vilka nittioåringar kunde hoppa över en barnvagn (tom)? Troligen inte Sofia. Vid det laget hoppade bara hennes barnbarnsbarn om hon hade några. Möjligen existerade hon som minne. Mormorsmor var diabetiker. Nej, det ville hon inte bli hågkommen för. Det räckte med att hon själv påmindes om det.

Som ofta var det på vippen att hon inte tog sig hem utan insulinkänningar. Hon skulle helst ha lågt blodsocker, det ansågs motverka kärlförstöring i ögonen, något som annars hotade. Sofias kropp kunde inte bryta ner kolhydrater och fett, de ämnen som ger energi. Varje dag tog hon två sprutor insulin som skulle göra det. Hade hon då ätit för litet bröd eller frukt blev hon darrig som en brylépudding och sedan medvetslös om hon inte fick något sött i sig. Att skilja mellan normal trötthet och början till insulinkänningar var svårt.

Nu var hon tacksam att de var hemma. Hon behövde kolhydrat. Det tog tid att få nyckeln i låset. Skönt att det var tyst i våningen. Sofia snubblade över hunden och över Ranis utspridda träskor, fick i sig ett glas ananas-juice. Kopplet och halsduken och kappan snodde in sig med henne, men hon lyckades befria sig och tog sig till sängen, skälvande av svett.

Ännu efter 26 år hade hon ingenting lärt.

Hade hon ingenting lärt?

Det hade hon visst det. Hon hade fatt lära sig en massa som hon aldrig i livet velat veta. Erfarenheter hon gärna avstått ifrån.

Däremot hade hon aldrig ropats in på Metropolitan eller slagit igenom i Paris eller hållit inträdestal i Svenska Akademien. (Vem skulle ha varit hennes företrädare? Hon tog efter någon tvekan livet av en av de tyngre keruberna.) Ännu mindre hade hon varit föreslagen till Nobelpris, för så vitt hon visste. Ingen hade tillägnat henne något mästerverk. Hon hade inte satt några spår i historien som kokott, inte ens som politiker. Hon hade inte hållit litterär salong. Hon citerades inte. Hon skymtade inte i jetsetgänget och förekom aldrig på omslaget till Vogue.

Man kunde ju undra varför hon aldrig blivit överöst med juveler eller små slott. Inte ens hade hon ridit efter räv. (Vid närmre eftertanke skulle hon ändå tackat nej.) Men hon hade förstås avbeställt flera Rolls Royce en gång.

Mätt med sin tidiga ungdoms anspråkslösa mått, lånat från romaner och veckopress, var Sofia a failure, ett misslyckande. Livet hade visat sig handla om helt andra saker, och hon hade mycket svårt att komma ihåg ordningen på dem.

Det var konstigt, tänkte Sofia, där hon låg med pläden över sig och åt persikor: hon som var så intresserad av historia kunde inte komma ihåg sin egen. Naturligtvis mindes hon de olika händelserna, det var deras inbördes gång hon var osäker på. Där fanns så många upprepningar. Pontus in och ut på psykiatriska kliniken tills det blev sammanhängande sjok av depression. Hon själv in och ut i ambulans när hennes blodsocker sjunkit så lågt att hon råkat i koma och ingen i familjen lyckats tillföra henne något sött. Det brukade hända på natten, då hon sov – ensamma nätter var farliga. Så ofta hade hon varit med om dessa uppvaknanden på sjukhuset att hon inte kunde datera en vår efter det och säga: Det var den där våren jag hamnade medvetslös på Akademiska. Men Rani hade de väl fatt samma år som hon gav återbud till bilarna? Rani kom i december. Men vilket år var det? Och vilket år beslöt de att skiljas?

Det där med årtal i det egna livet var invecklat. Däremot kunde Sofia utan att tveka tala om tidpunkten för Sokrates död eller Konstantinopels fall. A andra sidan hade hon fört dagbok. I efterhand var livet möjligt att kontrollera. I allmänhet undvek hon det. Inte ville man i onödan låta hjärtat rotera på grillspett.

Numer åt Sofia inte kött, även om det var tillåten diet. Den som i sin barndom hört grisar skrika under slaktkniven på backen väljer inte gärna fläsk. Under många år hade Sofia förträngt dödsskriket och varit en hejare på köttfärs. Men plötsligt gick det inte. Stoppgränsen hade blivit definitiv då hon öppnade en väska med före detta djupfrysta varor.

Hon rös till över kött och dagböcker. Att dagböckerna existerade var viktigt: hon hade bevisat för eftervärlden och sig själv att hon funnits. Ibland kunde hon tvivla. Lättlästa var de inte, eftersom de förts cyklande. Detta innebar ingen trafikfara, nej, det var under halvtimmeslånga körningar under lågt motstånd på motionscykeln. Stilen blev dock bucklig, inte lik hennes rätta stil. Den hade uppenbarat sig i realskolan och förvånat henne själv, handen och teckningslärarinnan; oväntat som om en perukpudrad gustavian hade slagit sig ner i hennes klassrumspulpet och viftat med spetsmanschetten.

Dagböckerna trängdes i en skrivbordslåda. Hon undvek att läsa dem. Här hemma fanns många saker som gjorde ont fast hon vant sig. Sherlock Holmes-volymen. Schackspelet. Terapimosaiker att lägga under karotter. En trappa upp hängde tre små tavlor i trävit ram som hon passerade i profil utan att snegla. De handlade om landet Pontanien. Den första hette Kärlek i Ponte-parken och föreställde ett älskande par på en bänk med rosor omkring. Ramen började gå sönder. Den andra var en interiör, Sängkammaren i Ponte-slottet. Där låg ett björnskinn utbrett framför den öppna spisen, en ranka klättrade på väggen i den djupa fönsternischen med sittdyna. Vid huvudändan av de bägge bastanta sängarna satt en bonad med bollfrans nertill. Vid fotändan stod en grön vagga, centrum i rummet.

Den sista tavlan i serien kallades Utgång från Ponteslottet. Så här i efterhand verkade den olycksbådande. Slottet var avbildat rakt framifrån, i barnsligt perspektiv, så att alla fyra hörntornen syntes. De var krönta av toppiga tak. Mellan tornen fanns tinnar. Porten hade kraftiga dörrar. Därifrån ledde en väg som svängde över ett litet vatten på en välvd spång. I själva vägkröken stod ett trädgårdsbord med en tom stol. På bordet fanns en flaska och ett glas.

Dessa scener ur livet i Pontanien hade Pontus daterat år två. Hon å sin sida hade illustrerat Sagan om grisarna som rymde, vilket var historien om Pontus och Sofia. De bladen hade aldrig ramats in utan dök upp på oväntade ställen. Ett satt fästat med knappnål på en Kom-ihåg-tavla på Askeby och föreställde grisen Posse bekvämt tillbakalutad i sitt bibliotek. Att förebilden var engelsk syntes lång väg. Sedan hade de haft en saga utan teckningar. Den hade handlat om the Beautiful Lady Lunna who married the Ugly Prince Posse for love.

Det hade tagit lång tid för Pontus att knåpa fram Ponte-slottet. Förmodligen hade han inte ritat sedan femte klass i folkskolan (domherre, höstlöv). Händerna var i vägen, de gjorde inte som han ville trots att han signalerade med hela ansiktet.

En pojke som ritade sitt drömda slott.

1

Pontus byggde aldrig något slott. Han hindrades, han blev omringad, trängd. Visserligen var de första leden knappast hotfulla utan mer studentikosa, från nobla franska slott, Château d’Yquem, Château Lafite. I de kretsarna sjöng man Gaudeamus och Chevaliers de la table ronde, och där var även Sofia med ibland. Alldeles som riddarna kring det runda bordet ville Pontus smaka mer och mer. Han verkade aldrig berusad. Det tog år innan Sofia märkte att Pontus gett sig in bland de grövre batterierna, starksprit av alla sorter. De sammanfattades som Crambamboli. Om flaskorna gått åt under natten utstötte Pontus hjälplösa rop, ögonen kröp in som små lingon under luggen, han vände sig mot väggen och ville inte gå upp.

Pontus gjorde försök att slippa vara med längre. Sofia hittade honom och förde honom förtvivlad till sjukhuset för magpumpning. Längre och längre tider var han sjukskriven från Statens Geografiska Planverk. Psykiatriska kliniken blev välbekant. Troget vandrade Sofia dit på besök. Där fanns en trist trygghet. På veckosluten gnagde oron som en råtta: vad ska hända hemma? Ska vi öppna vindsdörren och se honom ligga där? Läkarna var måna om att han skulle komma hem så mycket som möjligt. Avsikten var att avveckla mentalsjukhusen och bygga upp öppen vård. Men i praktiken vältrades ansvaret över på hemmet, på de närstående. När Pontus var melankolisk, vilket han ofta var, gömde hon undan nyckeln till badrum och toalett. Hon försökte ta uppmuntran ur ingenting och räcka fram till hans näsa som en bukett förgätmigej. Han mindes inte. Sjöng gjorde han bara undantagsvis, häftiga bröstljud. Crambamboli hade utökats med skrämmande plastflaskor. Innehållet var inte avsett för människor. Pontus sa att det inte gällde honom.

Kanske skulle Pontus aldrig ha kommit på T-sprit om det inte varit för mannen i busken. Den brann inte, men mannen skrek och bölade mot himlen. Det var meningen att Gud skulle höra. Han läste lagen för Gud ur Guds egen bok. Han lät som en alkoholiserad Job. Pontus fann honom, vilket inte var svårt. Andra människor gjorde en omväg. Men Pontus tog hem sin nye vän, satte honom i en soffa och bjöd på öl och smörgås. För Sofia förkunnade Karl Emanuel Kraft att Pontus var den barmhärtige samariten. Att det var en viktig roll för Pontus insåg Sofia. Patienten fick en patient. Ofta var de samtidigt på kliniken, där Karl Emanuel Kraft var en känd figur. Mest gick han under benämningen Kalle Kluck och ansågs obotlig – i vart fall obotfärdig – och oförarglig.

Sofia var inte så säker. På botten av de grunda skålgropar som föreställde ögon skymtade Sofia metkrokar. Hans utstrålning var karismatisk, men han skulle kunnat begå våld bara för att visa Vår Herre hur eländig hans skapelse var. Han tyckte om att läsa högt även ur Kristens resa och Fåfängans marknad. Då darrade stämman patetiskt och påminde om den gamle skådespelaren som deklamerade Nyårsklockorna i vit vargpäls – var det verkligen vit vargpäls? – på Skansen.

Om det hade stannat vid enstaka högläsningar hade det gått an. Men Kalle Kluck kände inga hämningar. Han kom vid alla tider på dygnet. Tyvärr bodde han i kvarteret bredvid, i ett gårdshus inrett med påsar. Där förvarade han sin garderob och livets nödtorft. Mest tjocka tröjor. Om halsen brukade han ha en brokig näsduk. På avstånd liknade han en sjömatros som gått iland, på omslaget till en trettiotals-schlager.

När han var drucken fick hans röst oerhörd volym, som när småsten lossnar i ett grustag. Även hans ordfantasi blev oanad. Flaskpostgeneral, rotmosfnask, fågelspion, höstklövar, skorpnycklar. Akvedusor, behåmaner, korimpunker… kunde han vråla i trappan klockan tre på morgonen. Om det inte varit så pinsamt för grannarnas skull med oljudet skulle Sofia skrivit upp åtminstone något. Men nu var hon också förskräckt. Trots Sofias protester, hade Pontus gett Kalle en portnyckel. Det var kanske bara en tidsfråga när Kalle skulle få egen nyckel till våningen också. Pontus förklarade för Sofia att han var den ende som kände ansvar för Kalle. På sjukhuset struntade de i honom.

2

Ansvaret för Kalle Kluck vilade alltså på Pontus. Han tog det på stort allvar. Under sina korta maniska stunder satte han igång med olika aktioner för att hjälpa Kalle. Under de långa, allt vanligare dystra tiderna blev dessa åtaganden ytterligare en plåga.

Till de stora uppgifterna för Kalles räkning hörde att medla mellan Kalle och hans f. d. hustru som flyttat från honom. Det tjänade ingenting till att Sofia sökte klargöra att ingen utomstående kunde lägga sig i familjerelationer. I varje fall inte när det gällde en skilsmässa där man inte var inblandad. (Men du kanske känner fru Kluck personligen, slank det ur Sofia.)

Med stor oro såg hon Pontus vandra iväg en höstdag till stationen med Kalle Kluck. Målet var hans gamla mamma som inte sett sin son på flera år, enligt uppgift. Sonen var som vanligt översållad av plastkassar. Allt som är mitt bär jag med mej, kommenterade Sofia till Emma, som lyckligtvis var i Uppsala. Annars hade det blivit en svåruthärdlig helg.

Det blev den i alla fall, trots Emmas sakliga tonfall. Pontus var inte i dålig kondition när han gav sig iväg, påpekade hon. Han var i ett sådant där mellanläge som han mådde bäst i, varken för högt eller för lågt.

– Det är underligt, sa Sofia, att Pontus alltid pratade om aureas mediocritas som ett ideal. Då, när vi just hade träffats. Jag tyckte det lät så himla tråkigt.

– Aureas mediocritas? sa Emma, som inte var latinare.

– Den gyllene medelvägen. Pontus beskrev hur man skulle vandra i vägens mitt och akta sej för att komma för långt ut på sidorna. Jag, jag bara fnös. Jag fattade inte vad han menade utan trodde att han talade om medelmåttor. Och det tyckte jag inte var nåt att sträva efter.

– Det förstår jag.

– Och så kom han att hamna ytterst i vägkanten, nästan i diket. Om vi ändå hade numret till Kalles mamma, vi vet inte ens vad hon heter…

– … eller var hon bor. Nej, det är dumt.

– Pontus visste inte adressen. Nånstans i Värmland. De borde vara tillbaka nu. Söndag kväll, och det är det nu. Inte har de ringt. Det lovade Pontus.

– Det har han glömt. De kommer när de kommer. Jag skulle inte tro att de dricker så hejdlöst hemma hos mamman. Gamla fru Kluck kan vara en redig fru.

– Jovisst. Men på vägen tillbaka. Det är vad jag befarar. Antingen det har gått bra eller dåligt tycker de nog att det ska firas.

Emma nickade.

– Det är förstås möjligt. Och tyvärr måste jag åka iväg senast i morgon kväll, för på tisdag börjar en ny kurs, och man kan inte missa första dan. Det går inte, jag vet inte vad kursamanuensen heter så jag kan inte kontakta honom. Eller henne.

Emma läste medicin i Lund. Där hade hon kommit in och trivdes med allt. Hon gillade korsvirke och platta landskap. Men det gällde ju mer än att byta enar mot popplar, tänkte Sofia. Det måste vara en lisa att få komma bort ifrån en så komplicerad uppväxtmiljö som hon haft. Så ofta hon hann åkte Emma hem, inte minst för att se hur Fredrik hade det. Hon var orolig att det kunde bli för mycket för Fredrik. Men Fredrik hade sin flöjt och gott om kamrater. Talträngd var han inte men hans yttranden var inte utan poänger. Han tänkte mer än han sa, det kunde man se. Emma och Fredrik klagade inte för varandra över att ödet gett dem en sjuk mor och en sjuk far. Bägge var konstruktiva och inställda på att finna lösningar. Åtminstone fick man det intrycket. Sofia kände stor respekt och välsignade de förfäder som lämnat efter sig anlag som kom väl till pass.

Söndagskvällen övergick i natt. Det var oroande tyst från Värmlandsresenärerna. Sofia satt i köket och åt osötade smörgåsrån med gurka. När klockan var kvart över fyra gick hon äntligen i säng och sov till tio på måndagsmorgonen. Det regnade ute. Med möda hävde hon sin sömndruckna och tunga kropp från sängen. Morgonrutinen var inte lustig. Klä sig, insulinspruta, ögonmakeup – varför? – kaffe, sallad, fiberbröd vid motionscykelbordet en halvtimme. Hon tyckte själv att hennes vanor var besynnerliga, men hon ville spara tid. Simultankapacitet, att fa in motion, frukost, läsning, skrivning, TV i ett och samma moment. Undra på om hon blev sönderstressad. I dag väntade hon också spänt på Pontus återkomst, hur och när.

Emma hade redan varit ute och handlat. Det stänkte från hennes röda paraply, en krans av regndroppar satt i det burriga håret.

– Godmorgon, det är i alla fall inte särskilt kallt ute.

– Jag tror inte Pontus hade några regnkläder med sej.

– Då blir han våt.

– Både utan och innan, ja.

– Du behöver inte förutsätta att allting går åt skogen jämt, mamma. Det gör det inte jämt.

Emma fick rätt den här gången. På eftermiddagen stannade en taxi utanför deras hus och Pontus och Kalle Kluck steg ur. Uppifrån sitt fönster kunde Sofia se hur Kalle Kluck omfamnade Pontus och hur de skakade hand åtskilliga gånger.

Pontus kom in genom dörren utan att vackla. Trots att han sällan kammade sig låg hans hår i natursköna lockar.

– Hallå, sa han och ställde ifrån sig väskan. Det var det, det! Jag tror att det gick ganska fint med Kalle och hans mamma.

– Det låter bra, sa Sofia. Var hon gammal?

– Ja, nog var hon över åttio. Och Kalle hade inte varit hemma på fyra år, så tanten var lite rörd. Tryckte mej till sitt bröst.

Emma kom just in från köket med en tebricka, då Sofia fick se något.

– Vad är det du har i kavajfickorna?

– Stenbit. Och Alaska-sej, tror jag det är. Och torsk, förstås.

– Jamen… utbrast Sofia när Pontus började ta upp fryspåsar med fiskblock ur fickorna. De var inte längre djupfrysta. Varför…? Och varför har du det i fickorna?

– Det gick