Ursinne

By Kristina Nordström Töyrä

Hans flyttar till en enslig stuga med sin fru för att få tid att skriva på sin avhandling. En påflugen granne nästlar sig allt mer in i deras liv. Fantasier och verklighet blandas samman och under ytan växer sig ursinnet starkare och starkare...

• Language: Svenska
• Publisher: Mörkersdottir förlag
• Release date: Nov 5, 2018

Book preview

© 2018 Kristina Nordström Töyrä

Mörkersdottir förlag

ISBN: 978-91-7599-121-4

Ursinne

På ensliga stigar vill drömmaren vandra


och är icke lik oss andra


Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga, 


att sol och måne för honom buga

Gustaf Fröding

Min nya skrivarlya är enkel: en säng, ett bord, en stol och en dator utan internetuppkoppling. Den förra, som visserligen låg i en källare, var något mer sofistikerad. Skrivbordet var antikt och snurrstolen en dansk klassiker. Under fötterna fanns en mörkröd persisk matta i sällskap av en schäslong som förde tankarna till Freuds berömda analysmottagning. Jag brukade skrubba mina nakna fotsulor mot mattan när jag hade skrivkramp. Nakna fötter måste jag tvunget ha, och skrivkramp hade jag så ofta att trådarna blivit nötta och lämnat en bar fläck åt det roströda hållet.

Men det var då det, tänker jag. Atmosfären, som förr tycktes passande, var bara fåfäng - ett påhitt av min fru som kämpade för att jag efter åtta års vedermödor skulle kunna disputera. 


Jag känner att jag har det bättre nu, även om få människor skulle tro mig. Inget rubbar mig längre, inget får mig ur balans. Och inga människor stör mig eftersom jag nästan alltid är ensam. De få individer jag råkar på är inte direkt umgängesvänliga, inga glada dalmasar, men så är de ju också inflyttade, precis som jag. Jag har positivt nog en tråkig utsikt från mitt fönster - naturen är såpass vacker häruppe att det skulle distrahera mig - och stadens oväsen är långt, långt bort. En fjärran hallucination. Jag behöver inte ens dra av sockorna för att känna marken under fötterna och kunna skriva. Det här med sponsrade institutioner har sina fördelar, jag har plasttofflor som skattebetalarna gentilt står till buds med. Och sist, men inte minst, behöver jag inte gå runt, runt och åter runt huset för att finna flow. Om någon gång modet skulle svika, eftersom jag mist alltför många i min närhet, tröstar jag mig genom att räkna upp alla favörer. Tack vare dem har jag äntligen all frid och tid i världen att gå inför min livsuppgift.

Jag skriver tre dagar i veckan, ostört med korta pauser för tre måltider, frukost, lunch och middag, tjusigt serverade på en bricka. Någon gång efter midnatt stänger jag av datorn för att låta mitt alster vila. Alla mina vänner somnar inuti dokumentet inför en ny dag tillsammans med mig: tomtarna, vättarna, di små grå, brunnsgubben, lindormen och många fler. Denna osynliga men levande skara väntar på att åter väckas till liv under mina fingrars knattrande kamp. Ibland gör de mig sällskap i drömmarna. Det händer att jag undrar vem som ska slinka ut ur datorn innan locket stängs och ge mig nya uppslag under natten. Alla är välkomna förutom skogsrået, för henne kan jag dessvärre inte längre förhålla mig normalt till.

När jag inte skriver går jag till mitt arbete på biblioteket, precis som förr. Folk visar föga intresse på det här stället, klientelet utgörs inte av briljanta studieämnen, men det skakar jag av mig. Dessa vilsna varelser har högst förståeligt annat i tankarna än gamla sägner. De inser inte att samspråk med sagoväsen skulle kunna ge magiska krafter, eller att de åtminstone genom böcker skulle kunna förflytta sig till en bättre plats. Som sagt kan det kvitta. Att vara bibliotekarie är inget upplysningskall för någon annan än mig själv. Att rädda den svenska folktron är det däremot.

Allt började på min förra arbetsplats, en annan tankeverkstad, där jag lärde känna min