Primadonnans juveler

By Anders Eje

En kringresande korrespondent är åter i sitt Europa. Han har just klivit av ett skepp i hamnen i Genua. Det går långsamt på jobbfronten: han bombarderar de svenska tidningarna med artikelförslag, men får allt som oftast sval respons. Han driver runt i den italienska hamnstaden med öron och ögon spetsade efter spektakulära skrönor. Han tittar på folk helt enkelt, i hopp om att hitta stoff för framtida jobb.En kväll, på favorithaket, fastnar blicken på societetsdamen Ly Beranti. En blick som väcker nyfikenhet i båda två..."Primadonnans juveler" är en färgstark skildring av en kringflackande korrespondents vardag under början av 1900-talet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728526798

Book preview

Anders Eje

Primadonnans juveler

SAGA Egmont

Primadonnans juveler

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1919, 2022 Anders Eje och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526798

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det var i Genua sensommaren 19**. Fråga mig inte hur jag kommit dit — jag vet det knappt själv. Kanske berodde det på, att bland alla till Europa destinerade ångare, som lågo i en viss sydamerikansk hamn i slutet på juni samma år, min båt med Genua till slutstation hade den minst hårdhjärtade kaptenen på kommandobryggan. För den som befinner sig på månen och vill till jorden betyder det inte så mycket om han dimper ner i Genua, Boulogne eller Hamburg.

Jag gick alltså i Genua och hade det, uppriktigt sagt, fördömt trist, sedan den första glädjen över att vara i Europa igen börjat något mattas i förgyllningen. Inte visste jag vart jag skulle ta vägen; knappt vad jag skulle hitta på att ta mig för. Med framgången på den journalistiska banan, där jag ridit in med världens klarrödaste optimism, såg det ovisst ut; jag skrev pappersremsor i långa banor fulla, kuverterade, frankerade och bombarderade alla större svenska tidningars bord, men distansen torde ha varit för lång för mitt artilleri, eller också var det något annat fel — jag såg aldrig någon effekt av min offensiv.

Hur som helst — för att få tiden att gå(och bibringa mig själv den nödvändiga suggestionen att jag gjorde någon nytta) fortsatte jag att fylla dagboken med anteckningar och utkast till korrespondensartiklar. Skrivbord hade jag två: om förmiddagarna ryggstödet på en soffa borta i Campo santo, om aftnarna ett kafébord hos Oreste Fezzardi nere vid Via venti settembre. Jag skulle vara en skrymtare, om jag inte erkände, att arbetstimmarna hos Oreste voro angenämare än den för övrigt idealiska tystnaden bland gravstenarna före middagen; Fezzardis Bavaria var idealet av en internationell krog — Caffé ristorante di prim’ordine. Jag hade ett bord med magnifik utsikt längst inne i loggian vid väggen och till ganymedens förargelse brukade jag ta det i besittning precis klockan sex varje eftermiddag — man ändrar ogärna sina arbetsvanor! Härifrån kunde jag följa livet, rörelsen, folket på asfalten och göra de studier på hyggligt folk och fähundar, av vilka jag inbillade mig få glädje framdeles.

I själva verket var det också som studieföremål — eller kanske snarare som kuriositet på två ben — hon väckte mitt intresse, Ly Beranti. Första gången jag såg henne var en lördagskväll. Jag minns det tydligt bland annat därför att lördagarnas matsedel i mitt pensionat var ägnad en avskyvärd anrättning, kallad Tripa, på svenska stuvade fårtarmar, och att jag den lördagen kom ned till mitt stambord på Bavaria i en sinnesstämning, som var så gement störd av hunger och missmod, att jag måste svälja två hela koppar av Fezzardis mockakaffe, innan jag samlat kurage nog att dra fram anteckningsblock och pennstump.

Då fick jag syn på henne — ett litet fruntimmer, inkrupet som en råtta mellan bordet och väggen. Det var alls icke damens ansikte som drog uppmärksamheten till hennes person; ingenting kunde egentligen vara mera banalt här, i Genua, än dessa av år och umbäranden litet slitna sydländska drag, med den av nattvak och nervkriser härjade hyn. Vad jag fäste mig vid var hennes dräkt, men främst huvudbonaden — ett eldrött stop till mössa med en nål eller agraff av ursinnigt gnistrande similidiamanter och en grön plymage i toppen. Slängkappan hade samma färg som tofsplymen och var kantad med band i mössans färg; det hela verkade som ett djärvt fantasteri av balettmästaren eller sekundregissören vid någon teater — någon boulevardteater, för all del.

Sedan jag för säkerhets skull gjort en mycket lös (och rätt naiv) skiss av damen började jag granska henne närmare. Hon rökte cigarrett och drack absint — absint med en matsked vatten i klockan halv sju på eftermiddagen! Framför henne på bordet låg cigarrettfodralet, en rymlig pjäs av förgyllt silver och grön emalj med lackröda hörn. Fortfarande grönt och rött alltså. Över vänstra handloven hängde en helt vanlig väska i blankläder — nu drog hon av sig silkesvanten för att fiska upp ett eller annat föremål ur väskan; fingrarna voro tätt besatta med ringar, en brokig blandning av alla sorter, från den vulgära karniolen till den en gång i tiden aristokratiska markisringen. Ur väskan plockade damen upp en bunt papper, fullklottrade både på tvären och bredden — det såg ut att vara en samling brev …

Jag satt och försökte passa in fruntimret i någon miljö, någon intrig. Naturligtvis — mot ett spelsällskap i Monte skulle hon stå briljant, kanske ännu bättre i ryttargången, under en mellanakt, hos Cirkus Ristofani, på tillfälligt gästspel i Algier eller Alexandria. Men just nu, just nu ville jag hellre ha henne placerad i en berättelse under arbete, en historia från Montevideo, en tokig intrig, som kulminerade hemma hos en pantlånare, i skötet av hans aktningsvärda familj, men där … nå, ja! I värsta fall fick väl damen i röda mössan stå i reserv så länge bland alla de andra exotiska typerna i min skissbok …

Vad nu? Vad skulle detta betyda? Hade jag råkat ut för en konkurrent? När allt kom omkring kanske historien gav sig själv — situationen saknade inte sin komik! Damen vek om ett blad i pappersbunten, tog fram en reservoarpenna, skruvade av den svarta kalotten och började skriva. Därunder fixerade hon då och då min obetydlighet — ett slag tyckte jag hon drog läpparna till ett leende. Död och helvete, som det så vackert hette i vår barndoms mest eftertraktade rövarromaner, kvinnan mitt emot mig var författarinna eller journalist, och nu hade hon utvalt mig som; offer att figurera i någon sensationell affär!

Ingen kråmar sig framför kameran som en fotograf, heter det. Jag försäkrar att jag tände min nästa långa svarta cigarr med ett behag som skulle klätt en utrikesminister. »Var så god, madame», tänkte jag, »håll till godo!» Men fröjden att sitta modell blev inte långvarig. Efter loppet av en knapp minut samlade madame ihop sina lappar, stoppade ned dem i väskan, slängde pennan efter och lät väsklåset gå igen med en knall, som hördes tvärs igenom musiken.

»Om madame porträtterar», funderade jag vidare, »måste hon vara snabbmålare.»

Ögonblicket därpå hade hon allarmerat kyparen, likviderat absinten och brutit upp. Alltsammans gick i ett enda tempo, så gott som. Den svenske ungkarlen skulle inte kunna uppträtt med större rutin och säkerhet på sitt stamlokus än denna lilla lustiga dam med sin briljanterade fez och spenatgröna slängkappa.

Dagen därpå lyste den röda färgklicken mot väggrappningen redan när jag steg över trottoarkanten mellan Bavarias pelare. Damen med den briljanterade fezen (vilket namn på en detektivroman!) var i full verksamhet med sin syssättning från aftonen förut, absintglaset stod framför henne, cigarrettstumparna tornade upp en miniatyrpyramid på askfatet, och mellan hennees fingrar prasslade de fullklottrade pappersbladen. Ett par gånger försökte jag fånga hennes blick — det lyckades inte. Men när hon, efter en halvtimmes tid, reste sig upp för att gå, möttes våra ögon.

Har ni märkt den där första automatiska reflexrörelsen hos människor, i vilkas öde man är förutbestämd att ingripa på ett eller annat sätt? Damen måste med viljeansträngning hejda en rörelse, en gest, som skulle förrått ett igenkännande. Nå, det dröjde i alla fall inte mer än två dagar, innan bekantskapen var gjord …

Den kvällen var alla andra kvällar lik. Strömmen av flanerande flöt bred och mäktig ned genom Via venti settembre och bröt sina skumvirvlar mot piazzans uppdämning, över sorlet från gatan skuro kuskarnas eder och tidningsförsäljarnas rop som karnevalstrumpeter, men under Bavarias loggia smekte stråkkapellets cellist fram baritonsolot i balkongserenaden för dagen. Då skedde det. Jag tror inte det var tjugu personer som observerade händelsen — min moitié, damen i röda fezen, föll framstupa över bordet för att i nästa ögonblick halka ned från stolen. Utan ett ljud blev hon liggande på asfalten. Två kypare voro, på platsen samtidigt med mig — med förenade krafter buro vi in den medvetslösa kvinnan i Fezzardis konditorilokal, som vid den tiden på dagen till all lycka var fullständigt övergiven, och placerade henne på en av sofforna.

»Känner ni signoran?» vände sig en av hovmästarna till mig.

»Ja», svarade jag kort. »Tag hit is och citron.»

»Signoran har rökt fyrtio cigarretter», mumlade en av kyparna — som förklaring, eller ursäkt.

Både is och citron voro överflödiga; damen kom till medvetande långt innan isbiten ens hunnit krossas bakom kassakontrollantens disk. Hon fann sig tillrätta med en snabbhet, som förrådde att äventyret inte var det första i sitt slag.

»Det är brist på sömn», sade hon urskuldande. »Nerverna, mina herrar! Jag ber tusen gånger om ursäkt.»

Därpå tryckte hon en femlira i hovmästarens hand och kvitterade min uppmärksamhet med ett småleende. Kyparna fingo ingenting.

Efter en historia av det slaget skulle nio damer av tio skyndsamt valt drunkningsdöden i folkströmmen, angelägen att slippa rollen som huvudperson i ett pinsamt intermezzo — min nya bekantskap makade endast, med juvelblixtrande fingrar, sin kuriösa huvudbonad till rätta, medan hon föreslog mig att höra serenatan till till slut vid hennes bord.

»Ni kan vara alldeles lugn, signor», tillade hon leende, »jag skall inte ställa till mer spektakel i dag.»

Presentationen var snart undanstökad; jag lyckades verkligen fiska upp ett gulnat visitkort ur någon av plånbokens fickor, damen valde utvägen att skriva sitt namn tvärs över en sida i mitt anteckningsblock. Där stod, med driven, fast litet affekterad stil:

Ly Beranti

Namnet sade inte mycket. Ärligt sagt: jag var en smula besviken. Signorans excentriska person plus den romantiska iscensättningen av vår bekantskap, hade på något obestämt sätt spänt förväntningarna …

Signora Beranti höll ännu mitt kort mellan fingrarna. Plötsligt började hon skratta … jag tittade upp litet överraskad, men alls inte stött, det försäkrar jag.

Damen satte en onaturligt lång, spjutvass lillfingersnagel på nedre högra hörnet av mitt kort.

»Stockholm», sade hon med sin lustiga betoning av ordet och löjet alltjämt glittrande över stämman, »det är alltså ert domicil, er stad, Stockholm?»

»Det har funnits tillfällen», svarade jag allvarligt, »då detta faktum inte förefallit mig så skrattretande …»

Signora Beranti lade hela vänstra handens förmögenhet i juveler på min ena arm.

»Å, jag ber om ursäkt, tusen gånger om ursäkt. Det var inte min mening att förtörna er, alldeles inte. Men, ser ni, signor, ert Stockholm väckte hos mig ett verkligen ganska lustigt minne …»

»Ni har alltså besökt Stockholm?»

Nu började åter löjet att fladdra i signorans ögon.

»Nej», skrattade hon, »jag har aldrig varit i Stockholm, men jag höll på att komma dit. Och det är det, som är så komiskt, förstår ni. Madame hade redan skrivit under kontraktet, namnet, sigillet, två ojäviga vittnen — alltsammans så klart som vattnet därt i karaffen, och så … ritsch, ratsch, hela dokumentet i stycken, på madames vanliga flinka sätt. Och alltsammans bara för en kyss, som råkade komma en smula på sned.»

»Vem är — eller var — madame?» kunde jag inte låta bli att fråga.

»Ack, javisst», log signoran litet medlidsamt, »mitt namn brukar ju annars ge nyckeln till hennes. Men jag glömde, ni är från Sverige, signor, från Stockholm, som ligger så fasligt långt borta … En herre från Petersburg — eller Rom — eller Paris skulle inte behövt … Nå, det är detsamma … Hör på, signor. Den världsberömda kvinna, som tänkte hedra ert hemland med ett besök, var Ally Garcia.»

Signora Beranti uttalade namnet på den bekanta divan med samma andaktsfulla tonfall som jag föreställer mig Nohl använde, när han talade om Beethoven. Hon spärrade upp sina stora svarta ögon och rynkade pannan — jag förstod, att hennes uppskattning av min intelligens, min allmänbildning hängde på den replik hon nu väntade. Lyckligtvis hade jag skummat divans berömdhet i tidningarna för några år sedan — hennes namn var knutet vid ett par extravaganta anekdoter, som gått jorden runt; jag kunde kort och gott reagera på ett sätt som något så när tillfredsställde Ly Beranti.

»Jag var hennes bästa, hennes intimaste väninna», nickade signoran sorgset. »En sådan röst, ett sådant sentiment! Ack, signor … Och ni är från Sverige! Det var han också, signor Mark.»

Vi sutto kvar rätt länge den kvällen och talade om Ally Garcia — rättare: Ly Beranti talade och jag hörde på. Det dröjde inte lång stund, innan jag kom underfund med signora Berantis verkliga ställning till madame Garcia; hon hade varit divans påkläderska. Att denna befattning, som sträckt sig över alla de fyra triumfens år, med vilka Garcia lade tre världsdelars lätt entusiasmerade, men otacksamt glömska publik för sina fötter, ställt signora Beranti på en mycket intim fot med den temperamentsfulla konstnärinnan är otvivelaktigt; hur det förhöll sig med den förtroliga vänskapen må vara en öppen fråga. När Ally Garcia plötsligt förlorade sin röst — som man lät världen tro — och skuggorna slöto sig kring, hennes meteorliknande konstnärsbana blev sångerskans öde det bländande stjärnskottets. Men i ett par ögon lyste återskenet av detta himlafenomens prakt med oförminskad glans: i Ly Berantis.

En afton talade jag om för Ly vilken riktning mina funderingar tagit första gången jag såg henne.

»Journalist», sade hon långsamt, »varför inte? Sedan jag var tio år gammal har jag varit anfäktad av skrivklåda. Ibland har reservoarpennan fått trösta mig för saknaden av både absinth och cigarretter. Och mina brev … Kära ni, all trycksvärtan i hela Genua skulle inte förslå …»

»Alltså, signora — — — det var manuskript?»

»Vad tänker ni på? Manuskript! Jag har en rent ohygglig respekt för det ordet. Manuskript — visst inte … Skall man bli misstänkt för