Polarhjälten : en bok om S. A. Andrée

By Anders Eje

När kända äventyrare kommer på tal tänker säkert de flesta Christopher Columbus. Kanske Vasco da Gama. Magellan? De Soto någon? I detta sällskap hör svensken S.A. Andrée hemma. "Polarhjälte : en bok om S.A. Andrée" målar ett händelserikt karaktärsporträtt av Sveriges kanske mest kända upptäcktsresande. Hans tidiga äventyr skildras, som flygningen med luftballong från Stockholm till Finland bland lågt gående moln, men boken fokuserar givetvis främst på hans häpnadsväckande polarexpedition. Förberedelserna, utförandet och det brutalt tragiska slutet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788728526439

Book preview

Anders Eje

Polarhjälten

En bok om S. A. Andrée

SAGA Egmont

Polarhjälten : en bok om S. A. Andrée

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526439

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

»Hans minne kommer att leva genom århundraden, omgivet av äventyrssagornas poesi.»

Umberto Nobile.

»Han gav sitt liv i ett företag, som fängslat hela mänsklighetens fantasi.»

Clennell Wilkinson.

SKOLÅREN

S alomon August Andrée föddes i apotekargården i Gränna onsdagsmorgonen den 18 oktober 1854.

Minnesgoda fruar i den lilla Vätternstaden veta berätta, att August blev föremål för en viss berömmelse redan innan han kunde säga mamma. Därmed förhöll sig så, att några fruar i stan hade anordnat en halvt privat tävlan mellan mödrar till barn i den allra tidigaste åldern. Fru Jacobina Gustafva Andrée tyckte med allt skäl, att också hennes pojke borde anmälas — och inte bara anmälas utan också komma med i segrarklassen, så välskapad, knubbig, blåögd och rosenkindad som han var. Prisdomarnas uppdrag avsåg att med första pris belöna det friskaste och starkaste barnet — det enhälliga valet föll på Salomon August. Och inga protester restes, vilket ger oss en liten vink om, hur frisk och stark pojken verkligen var; konkurrerande mammor bruka ju i regel inte ha svårt att upptäcka de egna telningarnas både inre och yttre företräden.

I vilken riktning de förra utvecklades under de allra första åren — därom svävar den personhistoriska exakta vetenskapen i okunnighet. Möjligen kan man dra vissa slutsatser av det smeknamn, som uppges vara en uppfinning av pappa Claes Andrée själv — pojken kallades Salomon August Titulus Lurifax. Guskelov! hör jag många mammor till okynniga pojkar utbrista, Andrée var då inte något riktigt litet helgon, när han var liten. Säkert inte. I fråga om förmåga att hitta på pojkstreck låg han nog i överkant, om man tar den genomsnittliga nivån som mätare. Att dessa pojkstreck i allmänhet voro framsprungna ur en viss originell reflexion och redan tidigt präglade av en särskild uppfinningsförmåga är ju bara som det skall vara. Otaliga äro de historier, som berättas i detta sammanhang.

Fanns det, frågar man sig, hos den unge några anlag eller tecken, som varslade om den blivande hjälten? På den frågan kan svaras både ja och nej. På det hela taget tycks Andrée ha varit som pojkar är mest. Ett för eftervärlden bevarat yttrande av en av hans äldre bröder antyder mera, vad han inte var, än vad han var: Andrée var inte musikalisk — och denna negativa egenskap tycks han för övrigt ha delat med sina syskon. Det berättas, att fru Andrée vid något tillfälle beklagat detta, varvid August genast förklarat sig beredd att råda bot på missförhållandet genom att bli — positivhalare. Men det var nog inte bara för att göra mamma glad han kom med sitt erbjudande — ini positivet fanns ju en mekanism och för allting, som aldrig så avlägset hade någon likhet med maskiner, hyste redan barnet Andrée ett levande intresse.

Men framför allt var han friluftspojke. Långa och helst en smula äventyrliga fotvandringar älskade han. Ofta i brödernas sällskap, men lika ofta på egen hand, företog han för sin ålder högst aktningsvärda strövtåg runt de underbart fagra trakterna kring Vättern. Pojkarna kallade det att gå på jakt, men bytet blev sällan något annat än de massor av mil, som de lyckades avverka med sina fortkomstledamöter. Många gånger klappade modershjärtat där hemma av oro, när Andrées jaktexpeditioner drogo alltför långt ut på tiden — och det inträffade gunås inte alltför sällan — men slutligen vande hon sig att tro på vad Andrée själv kallade sin lyckas stjärna. »Jag har alltför långa ben för att det skulle kunna hända mig något», brukade han också säga. Oändliga äro de vidder han redan som pojke hann med att ströva igenom, och mycket tidigt fick han sitt öga och sitt sinne tränat för relationen mellan terräng och karta. På den tiden funnos ju inte våra dagars förträffliga kartor till fotvandrande pojkars tjänst, men Andrée visste på råd — han ritade sina kartor själv.

Om pojken var en duktig fotvandrare var han en inte mindre styv skridskoåkare. Vid nio, tio års ålder klådde han ledigt sina äldre bröder både i hastighets- och figuråkning, men särskilt i det förra. Ned för de mest halsbrytande isbackar åkte han rak — med armarna i kors över bröstet. Farten hade i honom en hänförd dyrkare redan på den tiden. Och nära nog outtröttlig var han. Timme efter timme kunde han susa fram över isen, och någon större respekt för vakarna röjde han just inte. Det förefaller nästan, som om han redan då omedvetet hyllade sig till den maxim, åt vilken han själv längre fram i tiden skulle ge vingar: Var rädd om hälsan, men inte om livet! Lyckligast var han när han fick planlägga — och helst också utföra — någon längre expedition på skridskor, helst med matsäck och äventyrliga kombinationer. För att inte vålla modern oro startade han ofta sina expeditioner utan att underrätta henne. Så skedde till exempel en gång — pojken var då mellan elva och tolv år gammal — när han i sällskap med en skolkamrat företog en distansåkning mellan Jönköping och Gränna. Andrée gick då första året i Jönköpings skola och hade beslutat att använda en ledig dag till att överraska pappa och mamma där hemma i Gränna. Och nog blevo de överraskade alltid. Förklarligt nog blandade sig emellertid i överraskningen en god portion skräck, ty isarna voro långt ifrån säkra och vädret det allra gemenaste. Andrée tyckte inte om det — men återfärden till Jönköping måste företagas efter häst på landsvägen.

Att Andrée tidigt började drömma om luftsegling, därom vittna en mängd upptåg, till vilka han var upphovsmannen. Han ägde en utpräglad uppfinningsrikedom, och hade han föresatt sig en sak, så skulle han också genomföra den, kosta vad det ville. En gång hade några av hans kamrater kommit över ett stycke tyg. Genast var Andrée på det klara med, huru han skulle göra en »flygmaskin» av det. Försöksflygningarna med av silkespapper förfärdigade ballonger, fyllda med gasen från en i sprit dränkt bomullstuss, gingo av stapeln uppifrån Brahehus slottsruin, där fallhöjden var ordentlig. En annan gång hade han själv råkat bli ägare till tre riksdaler, som på den tiden representerade ett stort kapital. För de pengarna gjorde han en ballong som släpptes upp från Grännaberget. Den gången höll det emellertid på att gå galet. Ballongen var eldfarlig, och när den så småningom hamnade på ett ladugårdstak, var eldsvådan inte långt borta. Sällan ha väl pojkarna kommit ned från berget så fort som den gången. Och där nere stod den stränge apotekaren, Augusts far, och tog emot dem.

Men pojkupptågens tid var snart förbi. Sedan han genomgått Gränna tvåklassiga skola kom Andrée år 1865 in vid Jönköpings läroverk. Någon plugghäst eller mönsterskolgosse var han aldrig, trots att han skötte sina skolstudier så bra, att hans halvsulor en gång råkade i allvarlig fara. Vid en terminsavslutning fick han nämligen så många premier, att en bland de närvarande anmärkte: »Den där gossen sliter ju ut ett par halvsulor bara med att gå fram och ta emot premier.» Vartill Augusts fader genmälde: »Det må han gärna göra — pojken är min.»

Ingen torde ha stått honom närmare än modern — det är därför av särskilt intresse att höra hennes omdöme om sonen.

»Tidigt röjde sig ett begär efter vetande, vilket begär hos barn ju ofta blir ansett som en tröttsam frågvishet, men som enligt min åsikt snarare bör betraktas såsom törst efter kunskap om de saker och ting som omgiva dem. Att vädja till de äldre är ju deras enda utväg för att få någon kännedom om företeelserna omkring dem. Emellertid voro hans frågor mången gång kinkiga nog att besvara, ty han nöjde sig ingalunda med skalet, utan ville gärna arbeta sig in till kärnan. Vad angår hans lekar, så tycktes han särskilt finna nöje i sådana som enligt hans barnsliga uppfattning innehölle något problem eller experiment att lösa och förklara. Han var måhända ett envist och något trotsigt barn, men egentligen aldrig vad man kallar odygdig. Hans sinnelag var ej mjukt eller böjligt, men aldrig, därom är jag viss, skulle han t. ex. kunnat martera ett stackars oskyldigt djur. — — Så långt jag kan minnas tillbaka, har han alltid visat en medfödd motvilja mot allt lågt och lumpet. Om han blev förorättad av någon kamrat, så fruktar jag han ej var den som vid bestraffningen lade fingrarna emellan, men lika säkert är att han aldrig av hämndlystnad skulle kunnat uppträda som åklagare, han måtte nu därför lida vad som helst, ty han var av natur och princip högsinnad. Ett hos honom framstående drag var en måhända trotsig ihärdighet, ty hade han ett mål i sikte, skulle han, kosta vad det ville, bryta sig igenom alla hinder för att nå detsamma.»

Föräldrarna önskade, att han skulle ta studentexamen, vilket naturligtvis skulle ha varit en smal sak med hans klara huvud och flammande energi, men det stämde inte överens med hans egen inställning att på rakaste väg och kortaste tid nå sitt mål: ingenjörsexamen. Redan vid så unga år hade han kommit underfund med betydelsen av koncentration. Studentexamen var nog bra, men vad skulle det tjäna till att belasta hjärnan med en massa vetande, som var dömt att multna bort till ingen världens nytta? Otåligheten växte inom honom mer och mer och grep honom så starkt att han vid julferierna 1868 bad fadern att genast få sluta skolan och kasta sig över specialstudierna för Teknologiska Institutet som Tekniska Högskolan hette på den tiden. Framställningen avslogs inte utan vidare. Fadern lovade att ta saken under övervägande efter ett klart flyttningsbetyg från femte till sjätte klassen. Och när detta presterades, låg vägen till Teknis klar. Efter den sedvanliga ettåriga förberedande kursen antogs den då sextonårige ynglingen till elev i Teknologiska Institutet och kastade sig över studierna där med samma stilrena energi, som präglat alla hans levnads företag.

Fysiken blev hans älsklingsämne. Som en följd därav kom han rätt snart på ganska förtrolig fot med fysikprofessorn G. R. Dahlander, som sedermera vid upprepade tillfällen i handling visade, vilket värde han satte på sin elev. Men eleven var inte otacksam. Vid sidan om det obligatoriska studiearbetet vid institutet biträdde han professor Dahlander privat med allehanda arbeten. Dahlander svarade för redigeringen av den tekniska avdelningen i det bekanta verket »Uppfinningarnas bok» och begagnade med glädje Andrées erbjudande om hjälp med en del översättningsarbeten. Vidare biträdde han vid korrekturläsningen av åtskilliga av professor Dahlanders arbeten och annat liknande.

Det låg inte för Andrées kynne att slå dank även om arbetet under terminen varit aldrig så påfrestande. Knappt hade Teknis dörrar slagit igen bakom honom efter första läsåret, förrän han kvistade ned till Motala och knackade på hos Wilhelm Tham i Motala mekaniska verkstad. Här praktiserade han