Brunnsspöket

By Jan Håkansson

Det är familjesemester på gång. Den finska familjen har ögonen på Skåne och Österlens stränder. De ber till sin lyckliga stjärna om långa dagar i värmande sol. Sommarsemestern kommer bara en gång per år och får bara inte regna bort. Planet lyfter i riktning mot Skåne och några veckor ska fyllas med minnen som förhoppningsvis blir beständiga. Semestern ska komma att innehålla skrönor om spöken och en längtan efter en tid när spöken inte hade resonerats bort."Brunnspöket" är en humoristisk och anekdotisk bok med stark personlig prägel.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726870107

Book preview

Förberedelser för en söndagsutflykt

Varför framstår barndomens somrar i ett förklarat skimmer? Var det så att klimatet var angenämare, att solen nästan alltid sken från en molnfri himmel? Knappast. Snarare var det väl så att vi som barn var mindre väderkänsliga än de vuxna. Sommarregn kunde inte hindra oss från att bada, en dusch före doppet var inte oangenäm, de kyliga regndropparna som piskade vårt nakna skinn gjorde det behagligt att glida ner i vattnet som vid sådana tillfällen var ljummare än luften. Det var som att huttrande krypa under täcket i ett oeldat sovrum.

Ändå var det de vuxnas uppfattning om vad som var dåligt eller vackert väder som dikterade en stor del av våra aktiviteter. Vi hade en sommarstuga drygt en halv mil från vårt hem. Dit längtade vi barn och vi hade naturligtvis kunnat cykla dit när som helst och i vilket väder som helst om vi fått. Men söndagsresorna till Ulfsbo som platsen heter var omgivna av stränga ritualer, många yttre villkor skulle uppfyllas för att färden skulle bli av.

Först och främst skulle vi ha varit snälla under den gångna veckan, något som var ett nära nog övermänskligt krav om man betänker att vi var tre bröder i våra värsta år. Far tvingades åtskilliga gånger att se mellan fingrarna på vissa smärre förseelser för att vi över huvud taget skulle komma iväg.

Vädret var den andra och kanske trots allt viktigaste faktorn. Far lyssnade alltid på väderleksrapporterna och vi studerade ivrigt hans ansiktsuttryck när han på lördagskvällen återvände från den knastrande högtalaren (vi fick aldrig med vår närvaro störa andakten) och förkunnade: Det blir Ulfsboväder! Då brast jublet loss men det tystades snabbt av en sträng blick från Far. Har ni varit snälla? sa han med domedagsstämma. Våra blickar flackade, vi rannsakade vårt inre med särskild vikt fäst vid relationen mellan det som faktiskt hänt och det som möjligen kommit till Fars kännedom. Vi skelade hjälplöst mot Mor som vid dylika tillfällen kunde visa ett gudomligt överseende och lögnaktigt påstå: Dom har varit snälla hela veckan, Hjalmar.

Nu återstod emellertid den avgörande och mest irrationella faktorn: skulle Väderlekstjänsts förutsägelser slå in? Det hände ibland att något oförutsett lågtryck som hukat utom synhåll för väderleksprofeterna gled in över landet och åstadkom kaos i utflyktsplanerna. En sådan malör gjorde dessutom Far på mycket dåligt humör eftersom han på något sätt ansåg sig ha övertagit ansvaret för vädret och såg sin auktoritet hotad av ett eventuellt obstruerande lågtryck.

Vi barn sov naturligt nog oroligt under natten till söndagen. Vi vaknade då och då och betraktade den ljusa rektangeln bakom rullgardinen. Var den tillräckligt ljus? Hade solen gått upp ännu? Vi var inte tillräckligt klarvakna för att tassa upp i våra nattskjortor och kika ut. Vi somnade om och sov oroligt tills vi åter vaknade och kände lukten av solen som bakade mot den mörkblå gardinväven. Det fanns inget tvivel längre: det var Ulfsboväder!

Far trädde in i barnkammaren och drog upp rullgardinen med en smäll. Hans nattmössa satt käckt på sned och hela hans undersätsiga gestalt i den rödbårdade nattskjortan utstrålade tillfredsställelse med det väder som varit klokt nog att följa hans förutsägelser. Upp med er, latmaskar! hojtade han muntert. Det är Ulfsboväder!

Nu skall ingen tro att det bara var att packa in sig i en bil och köra till sommarstället. Ack nej. För det första hade vi ingen bil vilket innebar att droskägare Fredriksson u.p.a. måste anropas och för det andra skulle en matsäckskorg packas. Den senare delen av förberedelserna omhänderhades av Mor medan Far skötte telefonerandet, en uppgift som han avskydde eftersom han ansåg telefonen vara en djävulens uppfinning, något som jag helhjärtat instämmer i.

Fredriksson u.p.a. var en godmodig man som alltid ställde upp i dylika sammanhang. Han hade varit kusk hos brukspatron Aspelin och man kunde se honom efter en lyckosamt genomförd körning kärleksfullt klappa sin gamla Ford som vore den en av patrons hästar. Detta u.p.a. som tillades hans namn i telefonkatalogen hade en mystisk klang för oss barn och höjde honom i vår aktning, han bar dessutom en jättelik skärmmössa vilken gav honom ett officiellt utseende och ökade vår njutning vid bilfärden. Far bjöd honom alltid på en cigarr innan vi startade och vi skulle antagligen ha kvävts av de vältrande rökmolnen om inte rutorna varit nervevade.

Far var alltid den siste som klev in i bilen. Han for omkring som en ilsken geting inne i huset och kontrollerade att allting var som det skulle. Vissa fönster skulle stå på glänt, andra skulle vara stängda och avskärmade av nerdragna rullgardiner för att maximal svalka skulle möta oss vid hemkomsten. Ytterdörrarna måste vara låsta och nycklarna placerade på därtill avsedda, hemliga gömställen. Allt detta tog sin tid och Far startade alltid sin kontrollverksamhet i sista minuten.

När han äntligen placerat sig bredvid Fredriksson i förarsätet kunde bilen stånkande klättra uppför den slingriga vägen som passerade Lewenhaupts hus. Vi barn satt på helspänn ty vi väntade på den oundvikliga frågan från Mor som alltid ställdes utanför jägmästarens grind. Den kom förströdd och framsagd med tonlös, oengagerad röst: Hjalmar lille, du har väl inte glömt nycklarna till sommarstugan? Kanske visste hon redan svaret eftersom hon framställt frågan så odramatiskt som möjligt. Effekten blev emellertid alltid densamma. Far letade ihärdigt i fickorna medan Fredriksson saktade farten och såg sig om efter en lämplig plats att vända bilen. När alla fickor var genomsökta vände Far ett eldrött ansikte mot oss i baksätet. Ni kunde väl ha påmint om nycklarna när vi startade! skrek han.

Nu blir vi tvungna att vända! Far hade en intressant förmåga att avtvå sig all skuld vid inträffade malörer och vältra dem över på de sina.

Sedan vi återvänt och Far efter många om och men hittat nycklarna och finjusterat inställningen på några vädringsfönster kunde färden äntligen börja på allvar.

Underligt nog är det just förberedelserna för dessa söndagsutflykter som dröjt kvar i mitt minne. Kanske beror det på att de inrymde så mycken dramatik; själva vistelsen i sommarstugan var för det mesta idyllisk och händelselös. Det enda molnet på vår himmel var de årligen återkommande och icke aviserade besöken av familjen Alm, vänner till mina föräldrar. Både ingenjör Alm, hans hustru och trenne döttrar var utrustade med en fasansfull aptit vilken satt spår i deras stofthyddor. När deras motorbåt svängde fram bakom udden såg vi redan på långt håll vilka som nalkades, ty endast ett par centimeter av relingen låg ovan vatten. Vi bröder bad tyst till Gud att han skulle låta en våg slå in och vattenfylla farkosten men Gud lyssnade inte på oss och vi tvangs dela matsäckskorgen med dessa Egyptens gräshoppor. Vår bitterhet kände inga gränser efter ett sådant besök varunder vi dessutom tvingats leka med de oss så förhatliga döttrarna, en sådan sommarsöndag var för oss en förspilld dag.

Jag skulle tro att samtliga sommarstugeägare har likartade erfarenheter varför det kan synas överflödigt att dra upp sådana minnen. Bäst är att bitterljuvt bada i hågkomsterna av en söndagsutflykts förberedelser ty det är så sant som Nalle Puh säger att den bästa stunden är just när man skall till att njuta av honungen.

Cykelsommar I

— I sommar ska vi ha en nyttig cykelsemester, sa den kvinna som inför borgmästaren i Helsingfors lovat älska mig i nöd och motgång (finnarna är ett luttrat folk som verkligen vet vad livet har att bjuda).

— Cykelsemester! utbrast jag förskräckt. Menar du att vi ska fara land och rike runt i hällande regn med tält och sovsäckar och kastruller på pakethållaren? Jag har nog sett såna där galningar som har trampat i motvind med hakan vilande på framhjulet tills den nästan kluvits av friktionen.

— Det ska inte bli något hällande regn, fastslog den okuvliga kvinnan. Och ingen motvind heller. Förresten har vi hyrt ett hus i Skåne där vi ska bo. Men det är en bit till stranden så vi måste cykla eftersom vi inte har någon bil.

Allt detta (utom det faktum att vi saknar bil) var nyheter för mig. Jag är en person som gärna vill resonera igenom saker och ting innan jag fattar något beslut. Härvid kan till synes självklara sanningar komma att ifrågasättas, något som lätt kan få tålamodet att brista hos motparten och gör att jag för enkelhetens skull mestadels ställs inför fullbordat faktum.

— Och var ligger huset du hyrt? frågade jag med bitter insikt om det meningslösa i att diskutera arrangemangen.

— Vi har hyrt det, sa hon tillrättavisande. Det ligger i Södra Mellby, inte långt från Kivik. Därifrån kan vi cykla till Stenshuvud när vi ska bada. En underbar badstrand med härlig vit sand.

— Om den finns kvar, ja, sa jag menande.

— Finns kvar? Varför skulle den inte finnas kvar?

— Man säljer den. Araberna håller på med att köpa upp all sand från våra badstränder. Snart har vi ingen sand kvar.

— Prat. Vad skulle dom med sand till? Dom har väl tillräckligt av den varan.

— Mycket vill ha mer, sa jag världsvist. Ju rikare folk blir desto girigare blir dom. När dom har lagt under sig alla jordens sandtillgångar kan dom börja exportera varan till överpriser. Så fungerar kapitalismen.

— Det finns tillräckligt med sand vid Stenshuvud så du ska inte behöva lida någon brist, sa den insiktsfulla kvinnan.

Och hon hade rätt. Jag kan nu så här efteråt vidimera hennes påstående eftersom jag fortfarande vaknar på nätterna med känslan av att någon bäddat min säng med ettans sandpapper i stället för lakan. Jag vet inte varifrån all denna sand kommer; den smyger sig in i sängkläderna och påverkar mina drömmar tills jag vaknar badande i svett efter att ha trott mig vara en hemslöjdsprodukt som just genomgått en sista finslipning.

Vi flög från Bromma till Kristianstad. Redan under bilfärden till Bromma kräktes den tvååriga dottern präktigt. Hon insjuknade i början av maj i kikhosta och har alltsedan dess kräkts en gång i timmen. Läkarna förklarade visserligen på ett tidigt stadium att kikhosta inte längre existerar — det rör sig om en besläktad åkomma. Jag envisas emellertid med att kalla företeelsen vid dess rätta namn: kikhosta. När ett barn övermannas av en hostattack som ändar i ett kiknande och en kräkning är det enligt alla begrepp och i enkelhetens namn fråga om en gammaldags kikhosta vad läkarna än säger. Det rör sig med andra ord om en rent semantisk tolkning som inte i dess nuvarande medicinska version lugnar föräldrar vilka efter månader av vaknätter är nära ett psykiskt sammanbrott.

Vid mellanlandningen i Växjö kräktes dottern, vid den slutgiltiga landningen i Kristianstad kräktes hon och vid ankomsten till Södra Mellby sa hon luttrad:

— Jävligt att flyga, pappa!

Det lilla barnet har ett ordförråd vars avarter jag föredrar att tro att hon inhämtat på daghemmet.

Vår bostad var ett stort gult tvåvåningshus med en vildvuxen trädgård. Det hade tidigare tjänat som handelsbod och dess tvenne skyltfönster stirrade blint ut mot landsvägen som löpte förbi. Vid klar sikt kunde man från balkongen ana