Färskvaror

By Jan Håkansson

Den forna tidens bokhandlare var en flexibel skara människor. Lika bra anpassade för att leda den med mager kunskap som den belästa. Numer sägs det att boken är en färskvara: är den inte slutsåld före jul så är den död. När blev bokhandelns syfte lika mycket en plats för att kränga gem och dekaler som att vara den viktige vägledaren instansen alltid varit?"Färskvaror" är en kåserande bok om vardagliga iakttagelser. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726870039

Book preview

Färskvaror

O, forna tiders bokhandlare! Vilken samhällets aristokrati utgjorde ni ej! Vittbelästa och urbana rörde ni er bland hyllornas utbud av spännande och fantasieggande bokryggar, ströende er insikt kring er, tipsande den fåkunnige, strykande den mångkunnige medhårs och städse redo att tillfredsställa bibliofilens behov av längesedan utgångna titlar. Vart har ni tagit vägen? Har ni alla blivit kulspetspenne- och gemmånglare, försäljare av dekaler, häftapparater och allsköns krimskrams?

Samt:

O, forna tiders förläggare! Distingerade och med kräset vibrerande näsvingar luktade ni på inkomna manuskript, kände odödlighetens vittring och slöt till era oklanderliga skjortbröst även den olönsamme särlingen som först postumt skulle få det att klirra i kassakistan. Vart har ni tagit vägen? Har ni alla transformerats till strömlinjeformade civilekonomer med guldvittring i era näsor, skyende det icke säljbara, hyllande det mediokra, läsecirkeltillvända, vid era arbetslunchers Dry Martinis?

Ovanstående utbrott föranleds av en tidningsbilaga som häromsistens kom inför mina ögon. Ett stort bokförlag gjorde i denna reklam för sina produkter. En leende bokhandlare med en uppslagen bestseller i handen uttalade sig och sade:

— Boken har allt mer kommit att bli en färskvara. De böcker som inte är slutsålda före jul dör. Efter tre, fyra år går de på rea och sedan är de ute ur marknaden …

Mannen talade förmodligen sanning och denna sanning förskräckte mig. Jag grubblade över den hela dagen och jag grubblade fortfarande över den när jag vred mig på mitt läger i sena nattimmen. Boken har blivit en färskvara … Jag tände sänglampan och kastade en misstänksam blick på min kvällslektyr. Kände jag inte en svag vittring av förruttnelse utgå från boken? Kanske borde jag ha lagt in den i kylskåpet för natten?

Jag släckte ljuset, drog täcket upp till hakan och somnade så småningom.

I drömmen gled jag in i en bokhandel. Men den såg inte ut som en vanlig bokhandel. I stället för hyllor längs väggarna fanns där stora kyl- och frysdiskar och personalen som rörde sig kring dem bar vita rockar och vita båtmössor med blå bård. Luften där inne var sval och stora fläktvingar snurrade i taket. En man kom fram mot mig. Hans leende var förbindligt och hans sätt svassande. Han gnuggade sina köldblå händer och sa:

— Jaha, och vad får det lov att vara här då?

— En … en bok, sa jag.

Jag kastade en hjälplös blick runt lokalen.

— Det är inte så lätt att välja, tillade jag. Jag menar … det är rimfrost på böckerna så man ser inte titlarna och författarnamnen.

— Det är det vi är till för … att hjälpa kunderna. Vad hade ni tänkt er? Vi har ett annonspriserbjudande här: Lars Widding, åttio kronor kilot. Vad sägs om det?

— Kilot?

— Javisst, är det inte ett facilt pris?

— Jo, men jag visste inte att ni sålde böcker som kilovara.

Han skrattade och det låg en underton av överseende i hans skratt.

— Min herre har bestämt inte följt med sin tid, sa han. Det var länge sen vi sålde böcker styckevis. Ja … det vill säga … vi säljer dom fortfarande en och en men dom vägs och … ja … betalas efter vikt.

Han lyfte upp en bok ur en kyldisk och borstade av den. På pärmen satt en röd etikett. Extrapris stod det. Bäst före den 21.12 1985.

— Men den är ju utgången! utbrast jag.

— Datumet är en rekommendation, sa bokhandlaren lugnande. Vid kylskåpsförvaring håller den sig färsk ett par veckor till.

— Tack, men jag skulle nog vilja ha något som är fräschare. Något spännande, till exempel en deckare.

Bokhandlaren kliade sig i huvudet.

— Vi har förstås några välhängda Svedelid och Blom. Vår utomordentlige styckmästare, Theodor Kallifatides, hängde dom på Svenska Dagbladets kultursidor i höstas. Skulle det kunna vara någonting för min herre? Jag kan försäkra att dom är efterfrågade. — Han sänkte rösten. — Jag vill inte komma med någonting nedsättande om vår förträfflige styckmästare, men sedan det visat sig att han själv gjort sina försök i branschen som inte slog så väl ut har folk förstått att det han hängt måste vara kvalitetsprodukter som fått honom att se rött och vi säljer dom som aldrig förr!

— Vilken hedervärd man! utbrast jag entusiastiskt.

Bokhandlaren drog en suck av lättnad.

— Ja, inte sant? Jag hoppades att ni skulle ta det på rätt sätt. Den mannen har gjort både oss och författarna ovärderliga tjänster. Sannerligen! Annars, fortsatte han oförtrutet, har vi en uppföljning av förra årets dundersuccé, Spetsar. Den heter Spetsar II — en både tvetydig och kittlande titel — kanske något för er fru?

— Min hustru läser bara kvalitetsböcker, inte snusk.

— Men herregud, detta är en kvalitetsbok! Tiotusentals läsarinnor kan väl inte ha fel? Förlaget kan väl inte ha fel? Vilken förläggare vill ge ut skräplitteratur? Ta hem den här boken till er fru, hon kommer att älska den!

— Den väger säkert flera kilo.

— Än sen, desto större behållning får hon av den!

— Jag vill nog se mig omkring en smula innan jag bestämmer mig.

— Föralldel. Gör som ni vill.

Jag strövade runt i lokalen, tätt följd av den beskäftige bokhandlaren. Diskarna var verkligen välfyllda. Men det saknades ändå något. Jag vände mig till honom.

— Säg mig, jag följer ganska noga vad som utspelas på tidningarnas kultursidor. Vissa böcker får ganska entusiastiska recensioner men jag saknar dom i ert sortiment. Varför?

Han slog hjälplöst ut med händerna.

— Dom går inte att sälja. Det rör sig ju för det mesta om vänrecensioner. Det är både rörande och rart men tyvärr osäljbart. Vi tar för skams skull in några exemplar av varje titel men det finns ingen efterfrågan. Släktingar och vänner kommer visserligen in och tittar men dom väntar och ser om dom inte ska få ett författarexemplar. Köper gör dom aldrig.

— Vad gör ni då med dom utgångna exemplaren?

— Vi mal ner dom. I bästa fall blir det antologier av dom. Mindre förlag kör omkring och köper upp våra avfallsprodukter, sen är det deras sak att göra vad dom vill av skräpet. Det lägger vi oss inte i.

Jag vände mig häftigt mot bokhandlaren.

— Säg mig, min herre! utbrast jag. Är detta verkligen en bokhandel? Är det inte snarare en charkuteributik?

Han stirrade förvånat på mig.

— Jag förstår inte er fråga. Böcker är ju färskvaror …

Jag vaknade, badande i svett. Rösten ekade fortfarande i mitt huvud: färskvaror … färskvaror …

När jag samlat mina tankar insåg jag att min dröm låg verkligheten mycket nära.

O, forna tiders bokhandlare! Samt förläggare! Varthän bär utvecklingen?

Kalhygge

Jag anlände mitt i sommaren till huvudstaden, lik en överblommad maskros. Sommaren hade dittills varit solig och förmånlig för allt växande. Håret hade frodats så att det knakade i rötterna och jag hade stränga order från min hustru att inte återvända till Möja förrän — som hon kärlekslöst uttryckte det — jag antagit ett mänskligt utseende.

En titt i spegeln bekräftade i någon mån hennes antydan om det omänskliga i min uppenbarelse, det vilade något av titan över den del av min gestalt som skymtade i det avflagnade glaset.

— Strindberg såg ut ungefär så här, invände jag i ett försök att uppskjuta stadsresan.

— Du är ingen Strindberg, sa min hustru avsnoppande och avslutade därmed diskussionen.

I intet avseende är karlar så konservativa som när det gäller barberare. En gång barberare — alltid barberare. Härmed menas att en man alltid troget återvänder till sin en gång utvalde frisör liksom en ko uppsöker sitt bås efter en utflykt i det gröna. Man blir stamkund hos den Figaro som känner varje virvel, varje svall i ens hårprydnad; hans sax löper lätt över lockarna under muntert samspråk och man känner sig kärleksfullt ompysslad.

Nu mötte mig emellertid min första chock. Den glada röda vimpel med inskriptionen FRISÖR som muntert brukade fladdra i sin hållare bredvid dörren var nertagen och en papperslapp som var fasttejpad innanför glaset förkunnade: STÄNGT UNDER JULI PÅ GRUND AV SEMESTER.

Det hade dittills aldrig fallit mig in att även frisörer kunde ha behov av semester men sedan jag insett det rimliga i detta förhållande vankade jag sorgset vidare för att söka upp en annan barberare. Jag kände mig ändå kränkt, likt ett barn som kärleksfullt närmat sig sin mor och blivit bryskt avvisad.

Slutligen fann jag en skylt med inskriptionen SALONG MAXIMILIAM. Det lät utländskt och flott och jag trädde in. Vid en receptionsdisk satt tvenne damer i rosa skyddsrockar och lackerade med uttråkad min sina naglar. Utan att ens titta upp sa den ena:

— Har ni beställt tid?

Jag förnekade detta och mottog ett medlidsamt leende.

— Då går det inte. Vi har en lång väntelista.

Lackeringsarbetet fortsatte och jag avlägsnade mig. Jag förstod att detta i alla fall inte var min miljö. Här krävdes förmodligen vit skjorta, slips och kavaj och jag bar intetdera. Mina blå jeans var fläckiga och min kortärmade skjorta var urblekt och ej helt fräsch.

Jag vandrade ymnigt svettande till det stora varuhuset. I dess källare skulle enligt informationstavlan finnas en herrfrisör. Jag hittade ingen, dvs jag stod efter en lång stunds irrande bland cafégäster som alla samtalade på amerikanska framför en glasvägg genom vilken jag skymtade en rad friserstolar. Emellertid fanns ingen ingång till detta hägrande paradis — i varje fall såg jag ingen.

Nu började jag söka mig till bakgator och gränder och fann äntligen en liten salong där dörren inbjudande stod på glänt. En späd flicka i vit rock betraktade förfärat mitt hårsvall och sa stammande:

— Jag … jag skulle just ta lunch.

Vi insåg båda att hon ljög och en skär rodnad på hennes kinder visade att hon inte var någon förfaren lögnerska. Antagligen omfattade hennes utbildning inte exemplar av den långhårsras jag representerade och jag avlägsnade mig försynt och utan att insistera med ett vagt löfte om att återkomma. Hon log lättat och tacksamt mot mig och försvann bakom ett draperi.

Jag lärde nu grundligt känna Stockholm och insåg så småningom att alla dess frisörer antingen flytt