Rektorn som gick upp i rök

By Jan Håkansson

Rektor Karl Liljeberg är på väg att lansera en uppfinning som kommer ha betydande effekt på hur skolväsendet fungerar. Han har arbetat fram en treskiktad närvaroblankett med inbyggda karbonpapper och han är på väg att bli en smärre sensation. Han blir tilldelad ett tjänsterum på Skolöverstyrelsen för att finslipa sin storslagna idé. Snart börjar det viskas i korridorerna att rektorn inte har setts till... på länge. Var håller han egentligen hus?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726870008

Book preview

I

1

Det var som om en bomb hade slagit ner i Birkaskolan.

När krutröken vid höstterminens början lättade fann de häpna kollegiemedlemmarna att rektor Sven Wesslén hade befordrats till Härligheten, dvs Länsskolenämnden. Han hade efterlämnat en liten stencil i vilken han sade sig ha tagit ett vikariat i detta upphöjda ämbetsverk för att vila upp mig från högstadieproblematiken, som han uttryckte sig i sitt testamente.

Rektor Wesslén var den andre rektor på fyra år som lämnat oss hals över huvud. Birkaskolan hade blivit en avskjutningsramp för rektorer som misslyckats i sitt ämbete och deras naturliga mål var Länsskolenämnden dit endast ett svagt brus från skollivets stormar nådde. Där kunde de vila sina nerver och drömma om nya, djärva mål: de färggranna korridorerna i luftslottet på Karlavägen i Stockholm.

Av Birkaskolan återstod efter fyra års vanstyre i stort sett endast murarna. Flitiga elever började redan då byggnaden var ny att undersöka hållfastheten hos de olika väggmaterialen i salar och korridorer. All den energi som lärarna efterlyste hos eleverna i lektionssammanhang kom till utlopp i det gigantiska demonteringsarbete som påbörjats. När väggarna fått sitt stod taken i tur. En av pionjärerna upptäckte att han genom att ta ett jättesprång rakt upp i luften kunde köra knytnäven genom de porösa takplattorna som var uppspikade på läkt. Korridorerna fylldes nu av hoppande ungdomar med knutna nävar och snart liknade taket ett månlandskap. Beskäftiga lärare ilade upp till rektorsexpeditionen för att rapportera förödelsen men rektorn hade antingen förskansat sig bakom en röd lampa eller också begivit sig till någon av de otaliga konferenser som är en integrerande del av en skolledares liv.

Rektor Wesslén hade alltså försvunnit, och så även min vän och kollega Johnny Larsson som fått en tjänst som studierektor vid Vuxengymnasiet dit jag skulle ha halva min tjänstgöring förlagd. Nackdelen med denna kluvenhet var att jag blev tvungen att bevista dubbelt så många konferenser och kollegier som tidigare. Fördelen var givetvis den att vuxna elever kunde tänkas ha ett visst intresse av den information jag som lärare kunde erbjuda dem. Vuxengymnasiet var förlagt till den gamla yrkesskolan — hela gymnasieenheten hade klumpats ihop i förnäm avskildhet på den lilla stadens Akropolis, backen dit upp var mödosam att forcera.

Rektorn för Vuxengymnasiet hette Karl Liljeberg och jag kände honom sedan den tid då han var yrkesskollärare. Han var en liten satt person i femtioårsåldern med ett babyaktigt ansikte. Hans snedlugg kom honom att likna Napoleon Bonaparte och han hade också likt denne arbetat sig upp ur relativ obemärkthet till den position han nu innehade. Till att börja med hade han siktat på skoldirektörstjänsten och därför lämnat centerpartiet, där han tidigare varit verksam, till förmån för sossarna men avfallet hade kommit för sent för att verka riktigt trovärdigt och den avgående skoldirektören hade ersatts med en pålitlig ursosse. Kommunen hade nämligen en stark socialdemokratisk majoritet och man vågade inte längre satsa på osäkra kort sedan den föregående skoldirektören visat sig vara helt opolitisk och vägrat gå i ledband. Han hade med kraftig hand ruskat om kommunalgubbarna när han tillträdde sin tjänst; grundskolan skulle genomföras och inte ett spadtag hade åstadkommits för att förbereda det paradis på jorden som visionärerna på högre ort skisserat. Det blev ett mycket obehagligt uppvaknande för de ansvariga och som vanligt fick skattebetalarna sitta emellan. Den forcerade utbyggnaden av kommunens skolväsen blev dyr och snart kunde man ståta med landets högsta kommunalskatt.

När nu rektor Liljeberg såg sin chans att bli skoldirektör gå upp i rök beslöt han att sikta mot högre mål. Han började synas i SÖ:s korridorer och fick ett visst rykte om sig att vara progressiv, särskilt då i frågor som rörde vuxenutbildningen, nästa stora framtidssatsning.

Med det alltmer ökande antalet arbetslösa som en besvärande belastning inför valen var det angeläget för politikerna att bredda vuxenutbildningen. Friställda byggnadsarbetare och textilarbeterskor kunde på så sätt plockas in i utbildningsanstalterna där de blev en positiv statistisk faktor. Om man förpuppade dem i denna lärdomens värld skulle det ta åtskilliga år (av maktinnehav för det regerande partiet) innan de som nyutkläckta arbetslösa akademiker översvämmade marknaden. Arbetslösa akademiker var trots allt mer lätthanterliga än arbetslösa arbetare.

Rektor Liljeberg hade ett fint väderkorn för det som var opportunt och hans besök hos SÖ blev allt tätare. Snart sipprade ett sensationellt rykte ut: Karl Liljeberg arbetade på en idé med en ny blankett för närvaroredovisning vid vuxengymnasierna!

Vid denna tid uppgick de av SÖ utarbetade och fastställda blanketterna till drygt tusen. Rektor Liljeberg hade insett att detta var ett expanderande område; ett område där han skulle kunna inleda sin karriär. Efter många vakna nätters grubbel hade han en morgon med ett tjut farit upp ur sängen och ropat Heureka! till hustruns förskräckelse.

Sedan han utfört en grotesk nakendans i sovrummet (rektorn sov alltid utan pyjamas) slog han sig flämtande ner på hustruns sängkant och delgav henne idén till den nya sensationella treskiktade närvaroblanketten med inbyggda karbonpapper och ett perforeringssystem som var så invecklat att hustrun blev förvirrad när han försökte förklara det Rektorn noterade med tillfredsställelse hennes förvirring; han insåg att det framöver skulle behöva utbildas handledare för lärarna på fältet i konsten att riva de ömtåliga blanketterna på rätt sätt. Han såg en ljus framtid på konferenshotell runt om i landet där han fick varva goda middagar med invigandet av de blivande kursledarna i blankettrivandets mysterier.

Vid höstterminens början fick rektor Liljeberg en kallelse till SÖ där ett tjänsterum hade reserverats för honom. Där skulle han ta itu med utvecklingsarbetet på en hemligstämplad blankett med arbetsnamnet SÖ XX—XXX-X XXXX.

2

Anna Liljeberg hade ända fram till makens femtioårsdag uppfattat sitt äktenskap som ganska harmoniskt och lyckligt. Visst fanns det störningar, men vem kunde begära att de första årens berusning skulle hålla i sig? Barnen krävde ju sitt; när de väl kommit i säng på kvällen var hon mestadels för trött för att orka med den sexuella sidan av äktenskapet. Hon lade sig på sidan, blundade och hoppades få slippa makens uppvaktning. När barnen flugit ur boet började hennes libido långsamt vakna, men då var det makens tur att låtsas sova. Han var uttröttad av sin klättring på karriärstegen och tanken på ett mödosamt nattarbete i den äkta sängen fyllde honom med leda. Det var endast efter någon middagsbjudning med mycket vin och sprit som rektor Liljeberg gav prov på den ysterhet som slumrat inom honom. Dagen därpå skämdes han och undvek att se sin hustru i ögonen. På något sätt tyckte han att nattens beteende inte var värdigt en stadgad kommunens tjänare.

Den stora krisen i makarna Liljebergs liv inträdde när han fyllt femtio år. Han hade trots allt sett fram mot denna dag; antalet uppvaktande skulle bli en mätare på hans popularitet och han blev heller inte besviken. Skolstyrelsens ordförande höll ett tal som fick honom att rörd snyta sig och förstulet torka några tårar ur ögonvrån. Vid sådana tillfällen tog man visserligen till överord men det som sades var på något vis rättvist och riktigt, det kände han. Rotarys president uppvaktade med en vacker adress och en uppmaning till honom att med anledning av den stora dagen tänka på Rotary Foundation och han ställde rörd en donation på tvåhundra kronor i utsikt. Det var en mycket generös utfästelse och de närvarande rotarymedlemmarna mumlade gillande.

Det var först när festen var över som han greps av ångest. De vissnade blomsteruppsatserna spred en doft av förgängelse och han insåg att hans liv nu började ebba ut. Han gick obevekligen sin ålderdom till mötes och han kände ett desperat, upproriskt hat vid tanken på att han snart skulle vara en gubbe. Denna bestämmelse tänkte han inte frivilligt underkasta sig.

Rektor Liljeberg började kritiskt betrakta sin figur i spegeln. Många års sorglösa mat- och ölintag hade satt sina spår. Badrumsvågen som länge fått vila i frid bestegs och den gav det obarmhärtiga beskedet att rektorn vägde några kilo över hundra. Med hysterisk iver tog han itu med att restaurera den ruin han skådat i spegeln. En motionscykel inköptes och snart blev Anna Liljeberg ett förvånat vittne till hur hennes trinde make med iver trampade kilometer efter kilometer av raksträckor och uppförsbackar på den i sovrummet uppställda apparaten. Svetten rann om honom och han flåsade så att hon trodde att han när som helst skulle drabbas av en hjärtkollaps, men han arbetade vidare med en tjurlik styrka och envishet. Varje dag konsulterade han badrumsvågen och noterade med tillfredsställelse att kilona började falla av honom.

Anna Liljeberg hade först roat noterat makens energiska attacker mot sin övervikt och tyckt att det var på tiden att han tog itu med den men snart började en lätt oro inställa sig. För vem gjorde han sig vacker? Han tvättade håret varje dag så att hans snedluggg fick en vacker lyster, han kammade sig omsorgsfullt så att den begynnande månen doldes, han köpte av egen drift deodorant och eau-de-cologne och han ekiperade om sig helt och hållet. Visserligen började hans gamla grå kostymer hänga som säckar på honom, men de nya kläder han köpte tycktes henne alltför utmanande och ungdomliga. Rektor Liljeberg gick sin nya vår till mötes i skrikiga flanellskjortor, tajta jeans och träskor. Hans träskoklampande gick henne på nerverna, hans muntra arior i badrummet när han klivit upp på vågen irriterade henne och den doft av Brut 33 som ständigt omvärvde honom äcklade henne.

Hennes värsta farhågor besannades den dag då hon fann tydliga, omisskännliga märken efter läppstift på hans skjortkrage. Den scen som utspelades var synnerligen pinsam; det hjälpte inte att han förklarade att läppstiftsmärkena uppstått då han i personalvårdande syfte sökt trösta sitt kanslibiträde som för tredje gången under sin tjänstgöring upptäckt att hon var med barn utan att riktigt veta vem barnafadern var. Den svartsjuka hustrun hade redan sin diagnos klar: hennes monster till make hade utnyttjat sin tjänsteställning. Inte bara en, utan kanske tre gånger hade han bringat den stackars flickan på fall!

Hon började nu bevaka honom, fångade upp alla ingående samtal, avlyssnade alla utgående, letade efter läppstiftsmärken och långa ljusa hårstrån (själv var hon mörkhårig) på hans skjortor och tröjor.

En svartsjukans terror hade inletts.

Svartsjuka är en obehaglig, tärande åkomma som inte bara förbittrar tillvaron för den som angripits av den. I lika hög grad drabbar den sin närmaste orsak, vare sig skuld eller oskuld föreligger. Läkarvetenskapen står maktlös; ingen forskning på området har lett till framställandet av något undergörande piller och ändå skördar denna sjukdom årligen tusentals offer. Den lämnar efter sig skilsmässor, magsår, hjärtinfarkter, självmord och — i vissa fall — mord. I sjukdomen finns inbyggd en ödesdiger, destruktiv mekanism: den som oskyldigt blir utsatt för den svartsjukes misstankar kan så småningom i ren desperation gripas av en önskan att få njuta av de kärlekens gärningar han påstås ha begått. Ett straff blir ju mer uthärdligt om brottet verkligen är ett faktum.

Så resonerade i varje fall rektor Karl Liljeberg sedan han under ett par års tid utsatts för hustruns misstankar. Han var verkligen oskyldig till det söta unga kanslibiträdets ständigt återkommande graviditeter men det var inte hos henne han sökte förverkliga hustruns tärande misstankar. Han var klok nog att inse att en mer eller mindre fast förbindelse i en småstad aldrig skulle kunna hemlighållas; småstadens både för- och nackdel är den att folk håller reda på varandra. Gamlingar slipper ligga döda i sina sängar i månader innan de upptäcks och begravs, men samtidigt håller man också ögonen på dem som hamnat i fel säng. De begravs levande.

Rektor Liljeberg hade lyckats komma över en enrummare på Kungsholmen i Stockholm. Han såg fram mot sitt uppdrag på SÖ. La dolce vita i huvudstaden hägrade.

3

Johnny Larsson hade kommit ur askan i elden.

Han var en av dessa idealister som en gång i tiden hade lämnat en ordinarie tjänst vid det gamla gymnasiet för att förverkliga sin kallelse i den grundskola som skisserats på papperet. Han såg framför sig en rättvis, demokratisk skola där alla skulle samarbeta i största endräkt. Det var en rent biblisk vision: lejonet skulle leva sida vid sida med lammet. Vem som i detta sammanhang var lejon och vem som var lamm hade han till att börja med endast en diffus uppfattning om. Snart nog