Blåbärslandet: Jämställdhet - Språkbyte och identitet

By Beata Lassila

Året 1968 kom jag till Sverige liksom många finländska invandrare som sökte bättre utkomstmöjligheter i det nya landet. Sverige hade brist på arbetskraft.
Jag kom inte för att söka jobb utan jag skulle gifta mig här. Många av oss unga fruar drömde om en familj och om ett vackert hem tillsammans med vår make och våra blivande barn. Makens karriär var viktigare än vår. Vi fick huvudansvaret för hem och barn. Innerst inne fanns en känsla av osäkerhet.
Tänk om vi skulle bli ensamma med våra barn. Hur skulle vi klara oss då?

Blåbärslandet handlar om en ung kvinna som kommer från Finland till Sverige 1968, en kvinna som fick kämpa för sitt språk och för sin identitet. Hon sökte acceptans för den person hon var och hon sörjde för mina barns skull när de trakasserades i skolan. Beata fick ta avstånd från sitt kulturarv och sitt språk och upplevde att hon inte hade riktigt samma anseende som en svensk mamma hade.

• Language: Svenska
• Publisher: Arvidsons Alltjänst/Arvidson Förlag
• Release date: Aug 28, 2022
• ISBN: 9789198728613

Beata Lassila

Beata drömde en gång att bli konstnär, men den drömmen landade istället i en universitetsexamen i psykologi, språk, litteratur och konstvetenskap. Hon har sedan arbetat som lärare i språk. Hon har dock fortsatt teckna och måla i såväl olja som akvarell, något som slutligen fick henna att börja även med bildväv efter en kurs på Medborgarskolan och det är Beatas egna bildvävar som pryder omslagen på alla de böcker hon givit ut under senare år. Dessa böcker är biografier där hon berättar om sina egna och andra människors erfarenheter av livet.

Book preview

Tidigare utgivna verk av Beata Lassila

Skilmässobarn 2019

- en berättelse om utsatthet och mobbning

Diagnos 2020

- en bildningsresa

Samlade kärleksdikter 2020

Smultronlandet 2021

- en uppväxt mellan två kulturer och språk

Till Britt, min svenska väninna

"Uti vår hage där växa blå bär. Kom hjärtans fröjd!

Vill du mig något, så träffas vi där.

Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia,

kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

… Uti vår hage finns blommor och bär, kom …

men utav alla du kärast mig är. Kom …"

En äldre version av visan upptecknad på Gotland.

Omkvädet med växter sägs innehålla ett recept på

fosterfördrivningsmedel. Osäkert om det gäller.

2007, Notfabriken: Våra vackraste visor och ballader.

INNEHÅLL

Förord

Prolog

Del 1

Del 2

Författarens tack

FÖRORD

Jag flyttade till Sverige samtidigt som den stora arbetskraftsinvandringen från Finland började. Året var 1968. Sverige behövde rekrytera arbetskraft till sina industrier, som gick på högvarv. Folk kom. Bland dem fanns min svensktalande kusin med sin unga fru från Jakobstad i Finland. Jag hade en annan anledning att flytta. Jag hade blivit kär och var förlovad med en stilig svensk student från Uppsala.

Jag har hittat en stor, gammal kappsäck under källartrappan i vår nuvarande villa. Den innehåller en hel del minnesgods från slutet av 60-talet fram till slutet av 80-talet såsom tidningar, dagböcker, personliga brev och kort från släkt och vänner, fotografier, högskoleanteckningar, examensbevis, genomgångna kurser, kurskataloger och läraranteckningar, barnteckningar och barnens skolberättelser och arbetshäften, små föremål som barnen själva hade tillverkat i skolan, barnens första skor, deras små gosedjur och filtar, min brudslöja och en bok som brudgåva med några torkade liljekonvaljer från min brudbukett.

Det hann hända mycket under mitt vuxna, yrkesverksamma liv som mor och småbarnsförälder. Samtidigt som jag arbetade förkovrade jag mig och bedrev i långsam takt mina högskolestudier. Jag hängde över böckerna under sena kvällar och nätter då barnen hade somnat. Jag levde ett ytterst inrutat liv. Det fanns inte tid över till något annat, såsom sällskapsliv eller andra nöjen. Hur gick det att genomföra ett sådant livsprojekt som kvinna i vårt moderna, jämställda land?

Jag vill gärna berätta och dela mina erfarenheter med många andra som kanske känner igen sig i det jag har upplevt under mitt yrkesverksamma liv med små barn i ett nytt land som jag hade flyttat till.

Jag skriver ur ett kvinnligt perspektiv och för på tal kvinnornas villkor och deras möjligheter i livet. Jag skriver under pseudonym. Mina två nu vuxna söner får de påhittade namnen Max och Leo, och deras far får heta Sven. Fem år efter skilsmässan gifte jag om mig och bildade en ny familj.

Jag får ensam stå för de fel och brister som tas upp i boken.

Juli 2021

Beata Lassila

Blåbärslandet SVERIGE

1968 - 1988

PROLOG

Med spänning och förväntan stod jag där på kajen för Finlandsbåtarna vid Stockholms hamn. Min fästman från Uppsala kom för att hämta mig. Vi tog bussen. Allt var nytt. Jag hade bytt land och språk. Hädanefter skulle jag studera och umgås på svenska. Jag hade inga finsktalande vänner från början. De kom först senare. Inte heller någon släkt som talade finska. Jag kände mig avskuren från det gamla där jag obehindrat tog mig fram med min finska och hade djupa rötter i fäderneslandets mylla och i dess två kulturella och språkliga uttryck som arv.

Året efter, 1969, gifte vi oss, och fick sedan två söner. Jag ville föra över mitt finländska arv till mina söner. Jag sjöng finska barnsånger och lekte barnlekar och ramsor mest på finska, och mina sista ord Hyvää yötä, kauniita unia! ’God natt, vackra drömmar!’ var alltid på finska. På så sätt önskade jag att mina söner skulle tillägna sig finskan och känna för det kulturarv jag hade med mig till mitt nya liv. Jag lyckades inte. Sönerna blev svensktalande och kände sig som svenskar efter sin svenske far. Det som jag lyckades med var ändå att de ville delta i hemspråksundervisningen i finska och kunde möta en annan finsktalande vuxen som förebild och lärare.

Det blev för lite undervisning i finska på skolan. Jag som förälder fick ofta höra att jag borde ha varit mer konsekvent och talat mer finska med mina söner. Det blev svårt då deras pappa inte förstod finska. Jag var ensam med mitt språk finska i Sverige.

År 1975, då jag själv började undervisa i finska som hemspråk i grundskolan, förstod jag att min insats i finska hemma inte hade räckt till. Mina söner kunde inte bli tvåspråkiga som jag själv var. Jag förlorade en del av mig själv och en del av det kulturarv jag skulle ha kunnat föra vidare till nästa generation. En förlust i livet som jag ännu i dag sörjer för.

Efter min uppväxt i Finland, vilken presenterades i den första boken Smultronlandet - en uppväxt mellan två kulturer och språk i serien om mitt liv kommer denna andra bok att berätta om mitt vuxna, yrkesverksamma liv i Sverige. Hur kändes det att bli kategoriserad som finsk invandrare och ensamstående mor och inte kunna ha sina rötter i det land där jag hade valt att bo.

Visserligen hade folk från Finland invandrat till Sverige, befolkat landet i finnbygderna långt innan européerna ens hade hunnit riktigt bosätta sig i Nordamerika. På båda sidorna av Torne älv hade det alltid bott finsktalande släkter. Men jag kände mig ändå som en främling och blev ofta bemött som sådan när folk tyckte att jag bröt på finska. Jag anammade det svenska språket, vilket tog över min finska som umgängesspråk. Jag höll visserligen kurser i finska som cirkelledare vid Kursverksamheten vid Uppsala universitet, men det räckte inte till. Först efter 1975 kom finska språket på allvar tillbaka när jag började undervisa finska barn i grundskolan och mötte deras föräldrar och mina finsktalande kollegor.

DEL 1

1968 —

1.

Det var en vacker dag i början av september. Solen sken från en klarblå himmel. Björkarna och lönnarna hade börjat skifta färg. Vi tog bussen från järnvägstationen i Uppsala till S:t Olofsgatan öster om Fyrisån. Vi steg av vid korsningen S:t Olofsgatan och Väderkvarnsgatan. Jag möttes av en frän senapslukt. Min fästman sade att Slottssenap hade sin fabrik nära oss på den högra sidan av S:t Olofsgatan, där jag såg att även andra grå mindre fabriksbyggnader tornade upp sig. Det blev mitt första intryck av vår närmaste utemiljö där vi skulle vistas och sitta på bänkarna tillsammans i den lilla parken bakom höghusen.

På den tiden var det mycket ont om bostäder. Det fanns mycket få studentbostäder att hyra. Köerna var långa, och väntetiden kunde vara årslång. Sven hade lyckats hyra en möblerad tvårumslägenhet i andra hand högst upp utan hiss i det smutsgula fyravåningshuset vid S:t Olofsgatan. Lägenheten var ljus och rymlig med några enstaka äldre möbler, med en nödvändig köksutrustning och övergivet porslin i köksskåpen. Vi hade det som vi behövde.

Lägenheten var välstädad men det fanns några högar av gamla tidningar i ett par av hörnen. Sven hade sparat dem. Han hade ju arbetat på tidningen Gotlands Allehanda som sommarreporter. Jag förstod att de inte skulle slängas bort. Han hade också engagerat sig i studentpolitiken och var medlem i den högerledda studentföreningen Heimdal i Uppsala. Hans studier hade släpat efter. Han hade inte längre rätt till studiemedel, eftersom han endast hade 10 studiepoäng och man krävde 20 poäng för varje termin. Han hade lånat pengar från Studentkåren och hade några växelskulder att betala. Då jag kom kunde vi lösa problemet med de studiemedel som jag var berättigad att få. Jag hade tillräckliga studiemeriter från Helsingfors universitet. Vi skulle pröva ett år innan vi skulle gifta oss, för att se om vi över huvud taget passade ihop. Jag litade på Sven. Han hade framtiden framför sig. Jag ville hjälpa till så att han skulle klara av sina studier i statskunskap och ekonomi. Jag själv anmälde mig till fortsatta studier i ryska vid den slaviska institutionen och i finska vid den finsk-ugriska institutionen vid Engelska parken. Vår ekonomi var mycket skral, men tryggad. Vi fick lov att leva ytterst sparsamt. Vi hade inga pengar över till några nöjen. Någon enstaka gång gjorde vi ett biobesök på den billiga lilla och stämningsfulla Fyrisbiografen eller tog en extra fika på stan. I övrigt hade vi studentnationer att gå till för att träffa andra studenter till vardags och i fest.

2.

Sven som gotlänning hade skrivit sig in på Gotlandsstudentnation vid Östra Ågatan. Den ansågs tillhöra öbor. Ålänningarna hade också föredragit nationen framför de andra nationerna i staden. För mig blev det helt naturligt att ansluta mig till denna lilla nation. Det kändes gemytligt och hemtamt att vistas i nationens lokaler och träffa andra studenter där. På torsdagseftermiddagarna kunde vi beställa ärtsoppa och pannkakor med den söta punschen om vi hade pengar som räckte till en sådan lyx. På lördagarna kunde vi gå ner till källarvåningen på nationen för att dricka kaffe och äta tårta eller kaffebröd och ta en punsch. Det blev avsevärt billigare än vad fika på stan kunde kosta. Vi studenter lärde känna varandra, och många av oss blev vänner för livet. Det var en rolig ungdomstid. Vi fick vara med i ett stundom urfattigt men skojfriskt studentliv.

Vi skulle ägna oss åt våra studier och ge järnet. Det gällde att inte sacka efter, för då drabbades ekonomin. På somrarna fick vi söka jobb. Jobb fanns det gott om att söka. Om man blev utan jobb fick man söka arbetslöshetsersättning under sommaren, ca 60 kr om dagen, då vi inte beviljades några studiemedel eftersom de var avsedda endast för studietiden, nio månader om året. Studiemedel var till största delen ett lån med ränta som blev jämförelsevis hög med tiden. Det fanns möjlighet att söka en mindre bidragsdel utan lån som inte ens räckte till att betala hyran. Ändå upplevde vi studenter att vi hade ett bra system för vår studiefinansiering. Nu kunde både fattig och rik studera. Den privata ekonomin var inte längre något hinder för studier vid ett svenskt universitet.

Jag fortsatte mina studier i ryska från Helsingfors universitet. Därifrån kunde jag föra över mina 40 universitetspoäng i ryska och mina 20 poäng i estetik och nutida litteratur till Uppsala universitet. Jag kunde dessutom räkna med dessa ämnen i min filosofie kandidat- examen 1971. På vårterminen 1970 vid Uppsala universitet hade jag lyckats ta ut ytterligare 20 poäng i ämnet pedagogik och 40 poäng i finska. Vår studieekonomi var tryggad åtminstone ett par år framåt med mina studiemedel och det extra jobb Sven kunde skaffa under veckosluten och under somrarna.

Sven prioriterade nu sina studier, men han fick fortfarande inga studiemedel. Hans studiepoäng räckte inte till. Han hade arbetat tidigare en sommar på slakteriet, och andra lediga tider som brevbärare och sorterare på posten. Han lyckades få ett nytt och bättre jobb under veckosluten med extra ersättning för helgerna på matvarubutiken Migo, som låg på gångavstånd från oss. På så sätt kunde Sven bli ledig och bedriva sina studier under veckan på vardagarna.

Jag lyckades bli cirkelledare för två kurser i finska på kvällstid på Kursverksamheten vid Uppsala universitet 1971, samma år som jag fick ut min första filosofie kandidat- examen. Ekonomiskt klarade vi oss. Jag hade sex studieterminerslån att återbetala, och Sven hade endast tre.

Det blev svårare att finna en bostad, då jag blev sjuk och skulle genomgå en lungoperation.

3.

Lokalerna på Slavicum, institutionen för slaviska språk, var ålderstigna och dammiga med bokhyllor längs väggarna. Jag led av det och började hosta igen. Hostan blev värre mot slutet av den första terminen. Ju mindre rum, desto sämre luft. Ibland var jag tvungen att gå ut på toaletten för att hosta upp slem. Jag spolade flitigt för att de andra inte skulle höra mina hostattacker. Jag var inte direkt febrig eller sjuk och kunde trots allt klara av mina studier. Hostan blev bättre efter jul- och nyårshelgerna. Jag mådde rätt så bra då vårterminen började. Lokalerna på den finsk-ugriska institutionen var bättre.

Sven och jag hade bestämt att vi skulle gifta oss under den första vårmånaden, mars. Året var 1969. Jag började fantisera och planera för vårt bröllop. Vi hälsade på min mamma och mina bröder i Helsingfors och berättade om våra planer. Nära Stockmans varuhus köpte jag en brudkrona i silver hos Kalevalakoru där vi tidigare hade köpt våra förlovningsringar. Silverkronan var en kopia av 1700- tals krona, från Ilmola. Den var otroligt vacker med dinglande, små glänsande silverplattor som lät då jag lätt rörde huvudet. Jag hade en dröm av att en gång ha en dotter som kunde ärva min krona. Jag hade alltid velat få en syster men fick endast tre präktiga småbröder att leka och kivas med.

Jag skrev ett brev till min far i Heinävesi i norra Karelen att jag skulle gifta mig. Far och mor hade skilt sig. Mamma hade stannat kvar i Helsingfors så att mina bröder kunde fortsätta gå i sina skolor och ta studenten. För mina tre bröder fanns det helt andra framtidsmöjligheter i huvudstaden. Pappa hade fått en rektorstjänst vid Arbetarinstitutet i Outokumpu. Han hade träffat en ny kvinna, en ortodox karelska och lärare i textil som han hade börjat planera att köpa en jordbruksfastighet tillsammans med. Hon hade inga egna barn, kom från ett större bondhemman och var intresserad av både djur och av trädgårdsskötsel. Hon var en duktig väverska och sålde sina bonader.

Pappa skrev ett förmanande brev till sin enda dotter hur jag borde bete mig för att kunna behålla min man. Jag skulle passa upp på min man för att han var herre i huset. Jag skulle vara en glad och snäll hustru som uppskattade sin mans åtaganden. Jag skulle aldrig visa mig missnöjd eller nedvärdera honom. På så sätt skulle jag lyckas att övertala min make och få det jag önskade. Jag tyckte att pappa var gammalmodig. Han hörde till rena rama artonhundratalet. Ändå sparade jag hans brev som ett intressant tidsdokument. Dessutom nämnde pappa ingenting om att han skulle ha någon skyldighet att bekosta sin dotters bröllop. Jag som var hans enda dotter. Jag frågade inte heller pappa om det, men tog mycket illa vid mig.

Min far hade inte hjälpt min mor heller. Det var min mor som fick arbeta hårt och sörja för familjen för att pappa studerade och skötte sina fastighetsaffärer som tog all hans tid. Han samlade på sig pengar som mamma aldrig fick någon redogörelse för. Mamma stretade och litade blint på pappa. Sedan svek han henne, lämnade henne och oss barn i sticket. Mamma kände ändå en viss lättnad. Nu slapp hon hotelser och ständigt bråk från pappas sida. Det blev lugnt hemma, och pojkarna fick ro att studera. Tidigare hade pappa krävt att mina bröder skulle lämna skolan, fick tjäna pengar i stället och betala för mat och husrum till honom och inte till mamma. Jag hade då redan hunnit flytta hemifrån och även byta land.

4.

Vi skulle ha ett enkelt bröllop i Studentkyrkan i Uppsala och därefter bröllopsmiddag för närmaste släkt och vänner i festlokalen på Gotlands nation. Vi fick bekosta bröllopet själva, eftersom min far inte hade hört av sig. Vi hade inte pengar för ett större evenemang. Nationen tog inte så mycket betalt, och studenterna serverade festmåltiden gratis. Vi hade bestämt datumet till den 15 mars 1969.

Redan på morgonen lovade vädret gott. Hela festdagen lyste solen från en molnfri himmel och värmde upp våra sinnen och hjärtan.

Först fick jag alldeles ensam klä på mig min ankellånga smala, vita brudklänning av satintyg som hade en besvärlig, lång dragkedja i ryggen. Sven hjälpte till. Jag hade hittat den enkelt vackra brudklänningen i en liten affär vid en sidogata i Uppsala. Den hade blivit över, eftersom den var svårsåld, var av alltför liten storlek och var smalare i midjan än vanligt. Den kostade en tredjedel av det ordinarie priset för mig.

Sven körde mig till frisörskan för att hon skulle kamma håret, lägga den korta brudslöjan kring frisyren och fästa silverkronan i håret. Sven kom störtande in i frisörsalongen och stannade, sträckte ut sina händer, spratt till glädje och skrek till: Oh så vacker du är! Är ni färdiga? Fotografen väntar!

Då vi kom fram till kyrkan fanns det en hel del folk utanför som väntade på oss för att komma in. De placerade sig i bänkarna. Vi väntade utanför i hallen. Mendelsohns Bröllopsmarsch tonade fram, och kyrkoportarna öppnades. Folk steg upp i sina bänkar. Vi tågade sakta hand i hand längs kyrkgången fram till altaret. Min brudkrona glänste och klingade vid varje liten rörelse, och den vita brudklänningen lyste upp i den nu soldränkta kyrksalen. Jag hörde vid sidan av mig någon säga hur otroligt vacker jag var. Sven hade köpt en brudbukett av liljekonvaljer, som jag hade önskat. Vi kom fram till altaret. Liljekonvaljerna doftade ljuvligt i mina händer. Vår studentpräst höll sitt hälsningstal för brudparet. Jag mindes mycket litet av det. Jag