Arga katter ger rivet skinn

By Novellmästarna

Har du någon gång hört talas om en puma som dragit till sjöss? Eller kanske en markatta som utövar medicin? Tekniskt sett så är förstås markattan en apa. Men namnet till trots handlar det faktiskt inte bara om katter i den här samlingen berättelser - även om Bosse Spinn i allra högsta grad stämmer in på det signalementet. Nej, här får läsaren bl.a. följa med på en topphemlig kupp i vintertid och träffa uråldriga varelser som rör sig mitt ibland oss. Dessutom ges en exklusiv inblick i en författares julafton - en helgdag som kanske inte riktigt blev som frugan hade tänkt sig... "Arga katter ger rivet skinn" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Pia Lindestrand, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726711349

Book preview

författaren.

Förord

Novell är ett format på en berättelse skriven på prosa. Texten kan vara skriven i vilken genre som helst, romantik, krim och science fiction. Jämfört med en roman är en novell en kort berättelse och därför är ofta novellen det första formatet en debutförfattare ger sig på.

Hur lång eller kort ska en novell vara?

Så lång att en berättelse får plats med en början, en mitt, men inte nödvändigtvis ett nedskrivet slut. Slutet kan läsaren ibland få fundera på …

I denna novellantologi berättar medlemmarna i Novellmästarna och vårens gästskribent Katarina Torfason inte bara om det märkliga släktet Félidae varav de tama kattdjuren kan spinna men inte ryta (som de stora katterna kan) utan även om folkilskna byrackor, bockar i Gävle, forntida bin, och en puma till sjöss; om kråkor, änder och en ingentingkisse och om en annan som löper i mars.

Man kan tro att det är natur- och djurskildringar det handlar om. Icke det. Det är lustfyllda berättelser om människor och deras inte alltid så välartade behov. Historierna innehåller spänning i kris och i vardag. De är skrönor du anat borde ha skrivits ned för länge sedan.

Vi tillönskar härlig avkoppling. Eller?

HELENA SIGANDER

Ordförande i Novellmästarna

Markatta

Av Ulf Broberg

Så här strax före sextiofem kan jag se tillbaka på mitt liv med en känslosam blandning av avsky och förtjusning. Jag heter Katarina men i olika lägen i livet har jag kallats Katta, Kattis eller bara Kat.

Hur omgivningen har tilltalat mig har helt och hållet berott på omständigheterna. Som litet barn och i småskolan var jag Katarina helt och hållet, med rött hår, oftast i Pippi Långstrumptofsar åt sidorna, uppnäsa och fräknar. Det var nog den lyckligaste tiden i mitt liv. Vi talar om en tid några år före grundskolans intåg, de första åren gick vi i skolan också på lördagsförmiddagarna.

En av timmarna var roliga timmen och vi hade en lärarinna som med mjuk och melodisk stämma läste högt ur Enid Blytons Femböcker. Det är jag evigt tacksam för, det gav mig ett läsintresse och lite högre upp i klasserna hängde jag ofta på biblioteket några timmar innan jag gick hem efter skolan. Gick, det gjorde man. Några skolbussar var det inte tal om då, i början av sextiotalet. Leksaker var det inte heller gott om, men jag hade faktiskt en mjuk nalle och en Barbie-docka med några olika uppsättningar kläder till henne.

Så småningom, i högstadiet, blev jag snabbt omdöpt till Kattis av de andra tjejerna. I nian, när jag började pola med en riktigt cool kille, Lasse, blev det Kat. Lasse var lång och smal, med blå ögon och rågblont hår. Han spelade gitarr och sjöng, framförallt svenska visor, och var ett riktigt kap, trodde jag. Vi älskade varandra hett, det trodde i alla fall jag.

Men en dag i skolan sa han till mig att även om det inte var något fel på mig, så ville han hellre vara med Britt-Louise, hon var – enligt honom - mycket finare än jag och hon kunde tydligen uppskatta hans musikaliska talanger på ett helt annat plan. Det var jobbigt, såklart. Och lite grymt. I spegeln kunde jag se att han hade fel, jag var den snygga tjejen av oss två. Men det fanns inget jag kunde göra och jag kunde inte undkomma att se de där två pussas och småhångla på raster och så. Jag blev ganska deppad av det där och sjönk tillbaka till att vara bara Katarina. Det kändes som Kat hade dött, inte minst när jag fick reda på att Lasse kallade sin nya kärlek för Bissan. Vilket jävla smeknamn!

Men jag fick bra betyg, över fyra i snitt, och kom in på gymnasiet utan problem, naturvetenskaplig linje, som av många ansågs vara svårare än den humanistiska grenen. Inte bara det, jag gick en frivillig specialkurs i högre matematik och fick höga betyg i det också.

Det var på den kursen, den gick på kvällstid i skolan, som jag träffade Jon. Han påminde till det yttre mycket om min tidigare pojkvän, Lasse, men han var dessutom en väluppfostrad ung man, mycket intelligent och mycket artig och trevlig. Jag trodde att han var ett säker kort för vår framtid tillsammans. Han kallade mig Kati, och vi älskade varandra passionerat. Jon hade högavlönade föräldrar och fick en hel del pengar av dem, så vi var mycket ute. På bio, restaurang eller till och med på teatern.

Jag ville och trodde verkligen att vi skulle vara ett par livet ut, men den drömmen sprack på andra sommarlovet från gymnasiet, då det kom fram att hans föräldrar skulle skicka honom till ett amerikanskt college. Vi kunde inte vara tillsammans längre. Jag gick från hans föräldrars hus öppet gråtande, och där på trottoaren in mot city – jag bodde fortfarande hemma hos föräldrarna i en lägenhet mitt i staden - dog nog Kati sotdöden. Några veckor senare visade det sig att han inte hade berättat hela sanningen för mig. På gågatan, på väg hem en eftermiddag, råkade jag i ögonvrån få se ett foto utställt i fotograf Ydlings skyltfönster. Det var hans bröllopsfoto, och jag såg på en gång att den tjejen passade bättre in i hans välbeställda verklighet än vad jag någonsin hade kunnat göra.

Ja, livet går vidare. Man kan leva också med ett brustet hjärta, även om det gör riktigt ont hela tiden, länge. Hela tredje gymnasieåret höll jag mig för mig själv och var nog egentligen rätt så deprimerad. Men Jon var ju inte där. Om det där med USA var sant eller ej fick jag aldrig reda på, men kvar i skolan var han inte, och det var nog tur. Annars kanske min depression skulle ha tagit sig mer utåtriktade former.

Samtidigt gjorde hela situationen att jag verkligen gick in för studierna och fick slutbetyg som gjorde att jag utan problem kunde söka in till något av universiteten. Jag upptäckte att mina betyg var så höga att jag kanske skulle kunna bli antagen till läkarutbildningen, ett val som jag egentligen inte hade haft i tankarna, men möjligheten lockade mig och läkare var ju ändå ett meningsfullt arbete. Jag blev antagen av Uppsala universitet och glömmer nog aldrig när min pappa skjutsade mig i sin gamla Saab de drygt fyrtio milen, för att jag skulle kunna skriva in mig och flytta in i en studentkorridor på Luthagsleden i Uppsala.

Sista natten tillbringade jag med en skolkamrat, som jag tror verkligen älskade mig, men vi blev aldrig ihop. Den där natten höll jag om honom och han grät mycket, men natten tog ju slut och pappa kom med Saaben. Själv sov jag i bilen hela vägen till Uppsala. Vi träffades igen, i Uppsala, några år senare, men återigen blev det inget av. Annars hade det säkert kunnat bli vi.

I studentkorridoren blev jag Kattis igen. Vi var fem tjejer och tre killar som bodde i vår korridor, varsitt rum med gemensamt duschrum och gemensamt kök. Killarna såg vi inte så mycket av, de började på en gång leva ett intensivt nationsliv och var inte så mycket i korridoren. Men vi tjejer höll ihop och utvecklade med tiden en stark vänskap. De andra tjejerna gick inte på läkarutbildningen utan på olika linjer på Humanistcentrum som låg alldeles nära där vi bodde. Men vi träffades nästan varje kväll och hade vi fester så ordnade vi det själva, hemma i korridoren.

Nationslivet låg inte för någon av oss. Kort sagt, vi var fem plugghästar som trivdes tillsammans. Någon romantik eller erotik blev det ju inte, och innerst inne saknade jag nog det, men det var lika bra som det var. Läkarprogrammet var tufft redan från början med mycket att läsa och plugga in. För mig kändes det ändå som en logisk fortsättning efter sista året på gymnasiet, och intensiva studier höll tankarna borta från Jons svek, som fortfarande gnagde i mig.

Inget varar för evigt, inte ens självvalt celibat. De andra tjejerna gick kortare program än den sjuåriga läkarlinjen och efterhand som de byttes ut mot nya korridorinvånare blev det aldrig detsamma igen. Det var nog då jag på allvar började längta efter att vara tillsammans med någon igen. Inte för att jag hade saknat möjligheter, tvärtom var det flera killar på universitetet som hade visat öppet intresse för mig, men jag hade nobbat allt. Jag skulle ju plugga! På heltid, minst.

När jag nu ändrade mig bestämde jag mig för att jag själv skulle välja ut en lämplig man, en som jag kände skulle kunna bli min livskamrat. Bortsett från det som vi hade lärt oss för en tid sedan, att känslor av kärlek och begär i grunden är kemiska reaktioner i kroppen som vi inte kan kontrollera. För en gångs skull la jag pluggandet åt sidan och började sakligt och strukturerat lägga upp planerna för hur det skulle gå till att vaska fram en godtagbar livskamrat.

Det var väl nästan självklart att det inte skulle bli så. Nu, när jag hade öppnat upp mig själv för möjligheten att vara med någon igen, blev jag naturligtvis upp över öronen störtförälskad i en annan blivande doktor, helt utan förberedelser eller planerad lämplighetsprövning. Han hette Anders och besvarade mina känslor utan att tveka. Vi började med att vara tillsammans över några helger, men det tog inte lång tid innan jag flyttade till honom. Han bodde inte studentkorridor utan hade köpt en liten bostadsrätt i Luthagen, det var så man gjorde i Uppsala redan vid den här tiden och fortfarande, hyreslägenheter är sällsynta men det är gott om bostadsrätter.

Vårt liv fungerade som på räls, eftersom vi gick på samma program hade vi alla möjligheter att plugga tillsammans och gå på samma tentor. Mitt liv var bättre än på länge och studierna fungerade bra tillsammans med vårt kärleksliv. Jag kan lugnt säga att det var en lycklig tid och vi fick verkligen våra sammanlagda studielån att räcka till det vi behövde. Tiden gick och vi blev båda AT-läkare på Akademiska sjukhuset, Anders på en medicinavdelning och jag, som ville vidareutbilda mig inom akutsjukvård, hamnade på akutmottagningen. Under den tiden sågs vi inte hela tiden som vi hade gjort länge nu, eftersom vi hade olika arbetsscheman när jag arbetade i skift och han dagtid. Men vårt förhållande höll och var lyckligt ändå. Jag blev kvar på akutmottagningen och Anders fick en tjänst på en av vårdcentralerna i staden. Plötsligt hade vi bra jobb och bra ekonomi och kort sagt en lysande framtid i sikte. Vi köpte ett litet hus i stadsdelen Fålhagen, som har den egenheten att nästan alla villorna där är små. Jag var Katarina igen, doktor Katarina. Även om kollegerna på akuten ibland skämtade med mig och sa att jag var en Katta-strof.

Lyckan var fullständig, vi hade båda bra och välavlönade jobb. Det tog inte många år att betala tillbaka huslånen och vi kände oss nästan ekonomiskt oberoende. Och vi var fortfarande kära i varann, trots att åren klampade på och man blev äldre. Vi var på många utlandssemestrar och hemma i Uppsala missade vi ingen OD-Caprice och var ofta sedda besökare på Stadsteatern. Vid fyrtio hade Anders lite försynt börjat påminna om att det kanske var dags att skaffa barn innan det så att säga blev för sent för det. Vi försökte verkligen, riktigt entusiastiskt, men inget hände. Anders blev utredd på Urologen och det visade sig att han inte var fertil. Vi kunde inte få barn. Där kunde vår relation ha dött, men i stället slutade vi att vara sambo och gifte oss, med en massa kolleger och vänner som vittnen, i Gamla Uppsala kyrka. Nu var jag fru Katarina också. Och så fortsatte det, i nästan tio år.

Det sägs ju att livet är det som pågår medan vi håller på med annat. För mig var det verkligen så, och när livet slog till med all kraft var det på ett väldigt grymt sätt. En kväll på akutmottagningen hade vi fått förvarning från ambulansen, de var på väg in med en man som hade blivit påkörd av en stadsbuss, på Kungsgatan inne i city. Offer för trafikolyckor var inte så ovanliga på akuten och vi hade bra rutiner att följa.

Jag väntade tillsammans med två av akutens superkompetenta sjuksköterskor ute i akutrummet, när ambulansen kom in. Sedan minns jag inte så mycket mer än att det var Anders som låg där på båren med stel blick, blodig och alldeles grå i ansiktet, uppenbart avliden. Allt blev svart för mig och jag fick senare veta att jag hade kollapsat där på golvet och man hade lyft upp mig på en annan bår och rullat in mig på ett undersökningsrum.

När