Bakom mina masker

By Robin Maltén

Hur gör ett barn som blivit sviken av sina
föräldrar när barnet är försvarslöst? Hur gör
ett barn som är rädd för en person som skall
vara en förebild? Hur gör ett barn som inte
litar på vuxna? När vuxenvärlden är som
riktiga monster som har ett mål att se barnet
dö!
Robin Maltén är mitt namn och detta är min
livshistoria. Jag växte upp med en mamma
med psykisk ohälsa och en pappa med en
egen teori av barnuppfostran. Psykisk
misshandel i form av ett järngrepp runt mig
som framkallade oro och rädsla under fem års
tid. Resultatet blev mina stora vänner i
mörkret och hur jag fick mina sår att läka av
våld och kriminalitet. Övergivenhet och
oälskad var det jag kände när jag tänkte på
mina föräldrar. Jag ville aldrig vara elak, bara
bedöva min smärta, Jag ville duga, passa in
och i mörkret fanns det en plats för mig. Jag
ville aldrig bli kriminell, bara överleva. Jag
blev sviken av vuxenvärlden och jag såg de
som mina fiender nummer 1, mitt mål var att
ha så lite vuxna i mitt liv som möjligt. Jag valde att kämpa mig därifrån och jag
lyckades, många har gjort en liknande resa
som jag och många orkade inte och de dog.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 20, 2022
• ISBN: 9789180570602

Robin Maltén

Robin Maltén är en pseudonym som jag valt att använda som författarnamn. Eftersom min historia är något jag inte är stolt över men känner att det är viktigt att den berättas i förebyggande syfte. Jag arbetar i dag med ungdomar och vill inte att de skall koppla mig till boken och mitt förflutna.

Book preview

TACK

Jag vill tacka den största grabben runt mig, min son du är min lycka varje dag och jag älskar dig gränslöst mycket. Du är det bästa och största som hänt mig och du får mig att förstå vad kärlek är. Jag kommer alltid finnas vid din sida!

Tack PIA för all hjälp med boken, jag kommer alltid vara dig tacksam.

Tack till alla som hjälpt och stöttat mig genom allt.

Tack till alla ni underbara människor som jag har äran att ha nära mig varje dag. Ni betyder oerhört mycket och jag hoppas att ni vet det.

Innehållsförteckning

Förord

Inledning

Kapitel Ett

Kapitel Två

Kapitel Tre

Kapitel Fyra

Kapitel Fem

Kapitel Sex

Kapitel Sju

Kapitel Åtta

Kapitel Nio

Kapitel Tio

Kapitel Elva

Kapitel Tolv

Kapitel Tretton

Kapitel Fjorton

Kapitel Femton

Kapitel Sexton

SLUTORD

FÖRORD

Robin Maltén, jag befinner mig mitt i livet och jag skulle äntligen nu kunna säga att jag kommit till ro och fått den balans i livet som jag eftersökt i hela mitt liv. Med facit i hand så har alla kamper och stunder av mörker varit värt att gå igenom, kämpat emot och överlevt. När jag sitter med solen i ansiktet och grillen är tänd, ljudet från mitt barn, andra barns skratt och röster gör att jag känner frid och en stolthet att lyckas. Denna berättelse har till syfte för att ge bränsle till dig som just nu befinner dig i ett mörkt hål utan hopp och är på väg att ge upp, jag hoppas du får en inre kraft som gör att du orkar kämpa och att du småningom kan få sitta och njuta av tillvaron likt jag gör nu. Boken är för dig som är nyfiken och orolig för struliga och arga personer ute i samhället, det är en möjlighet för dig att förstå skuggorna ute i mörkret. Många väljer inte detta liv, många vill inte vara i detta men för att överleva ser de inget annat val. Sträck ut en varm hand och ta till dig personen om du har en liknande person som jag i din närhet i stället för att fördöma och ta avstånd och backa ifrån. Till er som vill vara speciella, rädda för att vara vanlig. Jag var likadan jag var rädd för att bli vanlig och som alla andra. Du kommer alltid vara speciell för ingen annan är du. Jag är mig själv och jag är unik på det sättet men annars är jag den person jag var som jag var rädd för att bli men jag lovar er jag har aldrig mått bättre!

INLEDNING

Robin växte upp i en av Stockholms norra förorter med sin storasyster, mamma och pappa. När han var 6 år skilde sig föräldrarna och pappan försvann. Mamman blev deprimerad, vilket slutade med att hon inte orkade jobba utan låg mestadels hemma och sov. Innan skilsmässan var bråk vardagsmat i hemmet, vilket gjorde att Robin mådde dåligt. Hans tröst och hans frihet fanns ute bland kompisarna på gårdarna i närområdet. Första åren i skolan var jobbiga för honom, då han inte kunde hantera all smärta och alla sår inombords och många gånger fick han blackout. Han kunde riva ett klassrum, bråka med lärare och elever, men när situationen lagt sig och det var tid för skäll och utfrågningar, mindes han inte vad som hade hänt. I skolan framstod han som jobbig och många klasskamrater tog avstånd från honom. Några elever i de högre årskurserna tyckte han var kaxig och gav honom en tryckare när de kände det behövdes eller när de hade lust. Han hade egentligen bara en riktig vän, Sebbe. Sebbe liknade Robin på det sättet att han hade växt upp under liknande villkor, med sorg inom sig eftersom även hans pappa inte fanns kvar i hans liv. När ångesten blev outhärdlig för någon av grabbarna, kunde t.ex. en av dem välta en stol. Om en klasskamrat påpekade det, kunde den andre kasta sudd på gnällspiken och sen bröt helvetet loss. Sådär kunde det ofta se ut och efter sådana händelser brukade Robin få blackout. Robin och Sebbe hängde alltid och gillade varandra, något de uppfattade att inga andra gjorde.

Den här boken handlar om Robin, det är hans resa ni får följa från barndomen till i dag. Boken är en självbiografi, men alla namn, platser och händelser är ändrade så att ingen ska känna sig utpekad. Det är inte min mening att personer som lever eller har levt ska bli identifierade. Syftet med boken är att den ska ge hopp till människor som saknar hopp och tro på sig själv. Min förhoppning är att de ska få tillbaka det med hjälp av den här boken. Det enda jag vill avslöja är att jag, författaren, är Robin.

ETT

Sommarlovet hade gått med vindens fart och var slut. Idag skulle jag börja på högstadiet på den beryktade Högbergsskolan. Högbergs hade vi hört mycket talas om långt innan det var dags att börja där. Det var en bråkig skola och ingen höjde på ögonbrynen om polisen kom och omhändertog elever, det tillhörde vardagen. Jag var egentligen nervös inför skolstarten, men kände mig ändå trygg där jag stod med Sebbe och väntade på bussen.

Sommarlovet hade innehållit en del som man kunde ses som förberedelser inför högstadiets tuffa miljö. Sommaren hade utvecklat mig till någon som jag inte hade känt tidigare. Mina nya intressen hade blivit att festa, vara med tjejer och att delta i slagsmål. Att slåss var en hobby jag älskade från första stund eller som jag brukade säga:

- Jag fick en smäll och gav två tillbaka och sen sprang han.

Ungdomen kom som en svallvåg med allt vad den innebar och det var med öppna armar jag tog emot den. Jag var redo att skaka av barnstämpeln till förmån för mitt nya tonårs jag. Jag klev på bussen och satte mig på sätet bredvid Sebbe. Även fast vi satt och snackade om sommaren som varit, tog mina tankar över och jag njöt av känslan att äntligen få börja på Högsbergs. Mina förväntningar på att skolan skulle vara som jag hade hört ryktas, var höga. Sebbe och jag hade planerat att vi skulle hålla en låg profil de första veckorna och lära känna nya personer, men bara de viktiga. Det vi menade var att leta upp strulisarna, de som inte skötte sig utan gärna hamnade i konflikter. Under sommaren hade vi spårat in på att det vore coolt att bli gängmedlemmar, ju fortare desto bättre. Vår plan var att hitta och lära känna de tuffaste och bygga upp ett gäng. Bussen stannade, dörrarna gick upp och ut välde eleverna. Skolans huvudentré bestod av glasdörrar och ytterväggarna var av gult tegel. Jag hade aldrig varit mer redo. Vi gick fram mot dörren och passerade andra nyblivna sjuor som stod i klungor utanför och såg skitnödiga ut. Jag gick fram och satte på mig en mask av självsäkerhet, öppnade dörren och klev in och kände bara: Wow, det är så stort. Jag fantiserade mig bort en stund, men återkom till verkligheten av Sebbes röst Vi ska till aulan. Jag nickade och frågade: Var fan e den då? Vi tittade oss omkring och såg att några elever gick åt samma håll och vi följde efter. Vi gick genom en smal korridor med stora skåp utmed sidorna. Vi fortsatte genom en dörr och kom ut på skolgården och in igen genom en dörr i huset mitt i mot där aulan och matsalen låg. Härligt, då hittar jag till maten i alla fall tänkte jag.

Jag och Sebbe satte oss längst bak närmast dörren i aulan, som var smockfull av nyfikna nyblivna 7.or. Rektorn började prata, men jag hörde knappt vad han sa. Jag försvann i tankarna på samma sätt som jag alltid gör när något är ointressant. Nu kom de värsta minnesbilderna och de värsta tankarna jag haft. Jag tänkte på mitt förflutna, på hur farsan misshandlade morsan när jag var runt 4 år. Han gick mot mamma och slog henne och jag gick bakom och drog honom i byxfickan och bad honom att sluta. Han knuffade bort mig och jag blev stående och tittade in rakt in i vår blåa soffa i vardagsrummet. Jag stod som fastfrusen, men kvicknade till när morsan med kraft dunsade ner i soffan. Vad som hände därefter minns jag inte något av. Jag såg allt som i en film som rullade på i huvudet och när den var slut började jag tänka på syrran och hur hon hade det. Hon, som var min enda trygghet, blev fosterhemsplacerad när jag var 9 år. Jag kände ett hat mot samhället för att de tagit min trygghet ifrån mig. Mycket ur mitt förflutna innehöll ganska mycket mörker. Magen fylldes av en stor ångestladdad boll, samtidigt som det kändes som om en stor kedja virades runt halsen på mig och jag kunde inte andas. Kroppen skakade till och jag kom tillbaka till nuet i aulan. Rektorn ropade upp massa namn och till slut sa han Robin Maltén. Jag förstod att det var klasslistan och förmodligen hade han sagt något viktigt innan när jag inte lyssnat. Folk ställde sig upp och började gå mot dörren och jag gjorde likadant. En äldre kvinna stod där när vi kom fram och jag förstod att hon var min nya klassföreståndare. Hon tog täten och trampade på och vi följde efter som en svans. När vi kom till klassrummet satte mig längst bak och försökte se hård ut, så att ingen skulle sätta sig bredvid, mig vilket jag lyckades med. Nu kom osäkerheten och rädslan över mig, för nu var jag ensam. Utifrån sett kunde ingen tro att jag kände så, det var en överlevnadsteknik jag lärt mig tidigt. En mask att sätta på mig, en mask som gjorde att jag blev sedd som kaxig, självsäker och farlig. Den låtsaskostymen blev mer och mer sann allt eftersom sommaren hade gått, eftersom jag nu visste att jag kunde försvara mig själv och jag kunde bli det vilddjur jag ville vara. Självsäkerheten var dock bara ett skådespel, för innerst inne hade jag oerhört dåligt självförtroende, efter mina fem år som psykiskt misshandlad. Jag blev nertryckt av farsan och hans fru och jag förstod att ingen kunde älska en meningslös, värdelös liten skit som jag. Mina vänner var de enda som gillade mig och den broderskapskänslan var extremt viktig för mig. Mina vänner gjorde mig till den jag ville vara, de släckte det brinnande sår jag hade i själen. Med mina vänner blev jag hel. Det enda som fanns i mig ständigt var hat, ett rent hat mot allt och alla som jag inte kände eller tyckte om. Socialen hade tagit min syster, vilket ledde till att jag hatade dem fast jag egentligen inte visste vad soc var.

Efter uppropet fick vi sluta för dagen och Sebbe och jag mötte upp i korridoren. Han gick i D och jag i B. Vi jämförde våra scheman och såg att vi hade helt olika, förutom bilden som vi skulle läsa tillsammans. En stor kille med afrikanskt påbrå gick förbi oss och jag fastande direkt för honom. Hans stil, hans sätt att gå med mobilen vid örat och hans sätt att prata var något som lockade mig. Han var cool! Jag tittade på Sebbe och sa: Honom måste vi lära känna, det är bara så. Dagarna rullade på och plötsligt hade snön kommit och julen stod för dörren. Jag hade lärt känna killar med likadana sår inombords som jag själv bar på. Vi var sex stycken som alltid hängde ihop i plugget och även utanför skolan. Vi stormade in på alla hemmafester när vi fick nys om. I skolan skolkade vi eller ställde till med problem. Vi kunde t.ex. spöa andra elever eller starta matkrig i matsalen. Vi bidrog till att Högsbergskolan levde upp till sitt rykte som stökig skola. Hade jag en dag med mycket smärta och ångest inombords och inte orkade att vara kvar i klassrummet, gick jag förbi nån bara och sa horunge. Då blev svaret oftast knulla din mamma vilket gjorde att jag hade rätt att smälla till personen. Var det en kaxig en, slog han tillbaka och fighten var ett faktum.

Jag kände mig oslagbar då, mina sår bubblade upp i skallen och förvandlades till adrenalin. Det blev totalt svart för mig och när någon bröt fighten och adrenalinpåslaget gick ner, kom jag inte ihåg något av vad som hänt, men ofta låg då motståndaren och vred sig i plågor på golvet. Det var sällan någon skvallrade, men gjorde någon det, fanns det alltid någon som täckte upp och sa att jag var oskyldig. Oftast var det Sebbe som ljög för att försvara mig och jag gjorde samma sak för honom. Jag gjorde mig omtyckt av lärare och fast jag skolkade kunde de aldrig tro att jag var elak eller hatisk. Jag visade människor det de ville se och använde min omgivning för mina egna mål. De jag inte blåste var mina närmsta vänner. Akim, som den tuffa kille hette, hade jag inte lärt känna hur mycket jag än ville, men hade inte haft chansen till det. Under höstterminen hade han blivit hämtad av snuten vid flera tillfällen. Jag hade fiskat efter honom och det jag fått fram var att han gick i 9an och var typ kriminell. Akim var en inkörsport till det jag ville bli, så jag frågade en person som kände till honom hur jag skulle komma i kontakt med honom. Luciavakan fick jag som svar. Va fan är det? tänkte jag, men nickade bara och sa ok. Jag ringde Sebbe och frågade om han visste vad luciavaka var och han hade koll. Fritidsgården skulle ha olika aktiviteter igång vid ishallen för att ungdomar inte skulle supa sig fulla på Lucia, som man alltid gjort tidigare. Vi beslöt oss för att gå dit. När den kvällen kom, efter en lång och seg dag, var det äntligen dags att dra på sig lite schysta kläder. Jag mötte upp grabbarna och när vi närmade oss hallen såg jag att Akim stod och rökte ihop med ett par killar som var klädda i svart. Jag frågade min polare Raffa efter en cigg och tände den, men grabbarna hetsade mig att släcka för de ville gå in.

Gå in ni, jag kommer, sa jag. De gick in och jag ställde mig på ett lagom avstånd, så nära att Akim och hans sällskap skulle lägga märke till mig där jag stod och rökte.

Din fitta! hör jag plötsligt hur någon skriker, samtidigt som jag får ett slag i bakhuvudet. Jag faller till marken, får en spark i sidan innan jag hinner snurra runt och får se vem som anfallit mig, Micke, en kille i C, som jag slagits med ett par gånger i skolan, skulle nu ge igen. Jag blev nervös, för Akim och hans polare stod och tittade. Nu hade jag press att sänka den här varelsen. Jag var på väg att ställa mig upp, men fick en spark som gjorde att jag gick i backen igen. Adrenalinet for upp i skallen och jag kände hur vilddjuret växte inom mig. Jag blev till en tiger och det enda jag hade i skallen var att döda. Jag tänkte att när