Boda 1:26: Drömmen

By Annika Källman

Detta är en verklighetsbaserad dagboksroman om både det dagliga livet där fruktansvärt fysiskt och psykiskt våld var en del av den dagliga rutinen, kriminella element som ofta strövar omkring på gården där de bor, polisen rycker inte ut när de ringer 112, läser historien om uppkomsten och fallet av en framgångsrik familj med en hänsynslös psykopat till man som inte drar sig för någonting. Detta är den första boken i en trilogi om fysisk och psykisk misshandel.

Författaren Annika Källman stänger några av sina livsdörrar i den här boken, för att aldrig öppna dem igen.

Varning - Den här boken innehåller starkt språk.

• Language: Svenska
• Publisher: IDNHAB AB
• Release date: Jan 13, 2021
• ISBN: 9789198661064

Annika Källman

Annika är en författare och utgivare av flera svenska och engelska barnböcker som tycker om att underlätta för barn att lära sig skriva, räkna, läsa, stava och vara kreativa på ett pedagogiskt sätt så barnet får vara barn under tiden de lär sig. Vi vill att barn ska ha kul när de lär sig oavsett om det är våra läroböcker, pyssel eller sagoböcker så skall det alltid finnas något för barnen att upptäcka!

Book preview

Mina Älskade ungar och barnbarn, Jag Älskar Er över allt annat i

hela Världen. Ni är Min trygghet, Ni är Mitt allt för Evigt.

Jag Älskar Dig Min Bästa PJ, utan Dig hade det aldrig blivit en bok.

Du har med Din Kärlek till Mig, byggt ihop Mig till en bättre version

av Mig själv.

Ett stort tack till dig som har köpt min bok, det värmer mitt hjärta

på så många sätt, att det inte går att beskriva med ord.

Tack till förlaget för att ni trodde på idén och lät mig skriva min bok

som jag själv ville att den skulle skrivas och se ut.

//Annika

PSYKOPAT

Talför/ytlig charmig

Förhöjd självuppfattning/grandios

Behov av spänning/blir lätt uttråkad

Patologiskt lögnaktig

Bedräglig/manipulativ

Saknar ånger och skuldkänslor

Flackt, ytligt känsloliv

Kall/bristande empatisk förmåga

Parasiterande livsstil

Bristande självkontroll till exempel lättväckt aggressivitet

Promiskuöst och egoistiskt sexualliv

Tidiga beteendeproblem (före 12 års ålder)

Saknar realistiska, långsiktiga mål; agerar kortsiktigt och kan inte planera på lång sikt

Impulsiv

Ansvarslöshet, till exempel som förälder eller chef

Tar inte ansvar för sina handlingar

Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden

Källa: Utdrag från Wikipedia sida om Psykopati

ATT ÄLSKA

Att älska någon för att bli älskad tillbaka är troligen det underbaraste och vackraste som finns på denna jord. Något vi alla verkligen förtjänar att få uppleva minst en gång i livet i alla fall. Fler gånger är mer än fantastiskt.

Men det kan även innebära en hel del sorg och osäkerhet under tiden som går. Att våga kasta sig handlöst ut i denna känslostorm är tufft, särskilt om allt en gång bara rasade ihop runt omkring dig. Att älska någon villkorslöst för att senare upptäcka att det mesta antagligen bara var på låtsas.

Jag älskar många saker i mitt liv. Mina ungar älskar jag mer än allt annat på denna jord, det är villkorslöst och kommer aldrig att ta slut vad som än händer. Kärleken till och från mina ungar är på riktigt det bästa här i livet.

Förhoppningsvis tillsammans med en livspartner som älskar mig lika mycket tillbaka. Ordet är starkt, farligt men samtidigt så himla spännande. Ingenting som är gratis, utan det måste förtjänas och bevisas på många olika sätt.

Men efter allt som har hänt mig och mina ungar, tillsammans med den man som jag hoppades skulle bli mannen i mitt liv, så har jag blivit så otroligt försiktig i mitt älskande, blivit tveksam och feg. Kanske har jag medvetet till och med valt bort känslan av att våga älska igen, när den sakta smyger sig på. Slutade helt med att älska mig själv, kände att jag inte förtjänade inte att älskas av någon annan.

Tar inte längre emot uppskattning eller kärlek när det kommer till mig. Svårt att tro, svårt att förstå, rädd för att acceptera att det faktiskt är på riktigt, att det faktiskt gäller mig och min person, för den jag verkligen är.

Hur ska jag någonsin lita på att någon älskar mig på riktigt, att personen inte kommer att såra mig, vara falsk, utnyttja eller förnedra mig?

Hur ska jag veta när det är rätt eller fel, på låtsas eller på riktigt?

Kommer jag någonsin att veta, få känna på ordet älska genom olika känslor, mjuk beröring, ha en samhörighet med någon, kommer jag kanske för alltid automatiskt välja bort att älska någon eller tillåta någon älska mig, för att jag inte tror på det längre? För att jag inte längre vågar?

Vill inte ta chansen att förlora? Jo, jag kommer att våga ta chansen att prova älska någon igen, det kommer bara att ta lite längre tid. Våga vara öppen för att kanske bli sårad igen. Men först av allt så måste jag starta med att bygga ihop mig, börja älska mig själv, våga acceptera den jag numera har blivit.

STORT TACK TILL ALLA MINA NÄRA OCH KÄRA, NI VET VILKA JAG MENAR.

Tack Mina Älskade ungar, utan er skulle jag aldrig överleva, jag hade absolut valt den enklaste utvägen, två meter under jord. Ni fick mig att kämpa för livet i alla situationer som kom i vår väg, fick mig att gå framåt i alla krig som drabbade oss under lång tid. Er tröst, alla era kramar och peppen ni gav mig när jag var på väg utför, stärkte mig massor för att våga orka försöka vinna ännu ett nytt krig.

Mitt Älskade barnbarn som värmer mitt hjärta bara jag ser på dig. Din glädje till livet, ditt skratt och dina vackraste ord jag vet:

- Mommo jag Älskar dig.

Mina vänner, som lät mig flytta in på soffan när jag blev hemlös, tog mig ut för att våga prova på livet igen, ringde och frågade hur jag mådde. Kärlek till Er.

Min Far som alltid har trott på mig, gjort mig till den person jag faktiskt är. Mina syskon som aldrig dömde mig eller kom med pekpinnar utan tvärt om.

Sist men inte minst Min kärlek för Livet. Min Bästa PJ, som hittade mig och alla mina borttappade trasiga pusselbitar. Du byggde ihop mig och mitt livspussel med förståelse, styrka och störst av allt Du fick mig att VÅGA älska någon igen.

Tack svärmor för att Du är min bästa vän.

Innehållsförteckning

PROLOG

START OCH SLUT

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

BILAGA TILL KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

DAGBOK TILL KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIOETT

KAPITEL TRETTIOTVÅ

KAPITEL TRETTIOTRE

KAPITEL TRETTIOFYRA

KAPITEL TRETTIOFEM

KAPITEL TRETTIOSEX

KAPITEL TRETTIOSJU

KAPITEL TRETTIOÅTTA

KAPITEL TRETTIONIO

DAGBOK TILL KAPITEL FYRTIO

KAPITEL FYRTIO

KAPITEL FYRTIOETT

KAPITEL FYRTIONTVÅ

KAPITEL FYRTIOTRE

DAGBOK IDAG EN NY DAG !

DAGBOK VÅGA SÄGA NEJ !!

DAGBOK JAG DRUNKNAR !

DAGBOK TAPPAR KONTROLLEN

DAGBOK IDAG ÄR ALLT BARA SKIT …

DAGBOK FLERA ÅR HAR GÅTT

KOMMANDE BOKEN

PROLOG

Just idag, här och nu kommer jag att berätta Min historia för Er. Den berättas utifrån allt det som jag har varit med om, hur jag under denna tid gick från att leva i ett lyckorus med guld, gröna skogar och i ett vackert slott, med en underbar familj där Vi alla hade allt jag kunde önska mig och mycket, mycket mer.

Hur allt i mitt liv bara gick över till ett vansinnigt desperat kämpande med näbbar och klor, mot en oviss framtid som snabbt var på väg att sänka och krossa mig för alltid. Mina känslor som hysteriskt for runt i skallen under denna tid, ska jag försöka förklara med en beskrivning som bara är min egen och ingen annans.

Ett fantastiskt oväntat möte med den jag då trodde skulle bli mannen i mitt liv, min prins, min själsfrände och en underbar pappa till mina ungar. En dröm på rosa moln, som jag under en lång tid vägrade att släppa, men till slut blev molnen bara svarta.

Mina år på den underbaraste platsen som fanns, LillBoda Gård. Jag hade drömt om detta liv sedan jag var ett litet barn, en dröm som planerades och fanns där inom mig hela livet, till slut blev den min verklighet. Platsen i min dröm byggdes sakta fram, blev till den trygga plats som jag älskade över allt annat här i livet. Men Gården skulle trots alla mina planer och drömmar som förverkligats, till slut bli min alldeles egna undergång, då jag under en alltför lång tid vägrade att släppa taget.

Lyckan över mina älskade ungar, som idag lever sina egna liv med egna familjer, de som höll ihop mig, fick mig att kämpa vidare ur hopplösheten, trots att det var så svårt. Jag älskar dessa två mer än livet själv, de har min kärlek för evigt. Min stolthet över att få vara en närvarande mormor, lyckan över att få vara delaktig i deras liv. Där fanns så många fina och helt fantastiska stunder, men allt detta försvann otroligt snabbt in i den tunga dimma som sakta svepte oss bort därifrån.

Familjen som hade allt och mer därtill, muren runt oss rasade en sten i taget, krossade allt som stod i vägen. Försökte under lång tid ta sten för sten, laga allt det som var krossat, bygga upp muren igen, men nu måste den bli större och starkare, för min säkerhet och trygghet.

Underbara resor till främmande land, många dagar med skratt och lycka som gjorde andra runt oss avundsjuka till max. Men det skulle kosta på av både självkänsla och liv. Skratt blev till tårar, lycka blev till ångest och tryggheten som fanns där försvann lika snabbt som vågen ut i havet. Den varma solen gick sakta men helt säkert i moln. Våra fantastiska dagar med alla våra underbara djur. Resor landet runt på olika tävlingar med härliga vänner och kompisar. En sammanhållning som bara finns bland hästfolk. En grupp som jag till slut inte kunde eller vågade fejsa längre.

Jag kommer att berätta om min glädje, som jag faktiskt har kunnat plocka fram genom att skriva ner allting här och nu. Får känna och uppleva den underbara känslan från svunnen tid som faktiskt fanns där, mitt i allt elände som så självklart bara tog över.

Ni får uppleva att mina egna känslor är som farten i en berg och dalbana, med alla sina svängar i hisnande backar och störtdykande mot ofrånkomliga stup rakt ut i ingenstans. Få känna av den där känslan i magen som får dig kallsvettig för att alldeles strax fortsätta vända sig ut och in med kramper som får dig att tappa luften.

Uppleva min desperation, hopplöshet och uppgivenhet då jag inte längre känner att jag orkar kämpa vidare, för jag blir hela tiden stående kvar och trampar vatten på exakt samma ställe hur länge som helst. De få gånger jag kommer upp till ytan igen, är otroligt lätträknade, hela tiden kommer nya saker att hända, det finns inget slut, ett simtag upp mot ytan och direkt därefter två simtag tillbaka. När jag väl vågar be om hjälp utan att skämmas ihjäl eller vara orolig över att ingen kommer att tro på vad jag berättar, så hade många år i mitt alldeles egna elände förflutit långt bort till ingenting. Många vände sig bara bort, de ville varken höra eller försöka förstå. Detta gällde många av mina vänner som jag på riktigt verkligen trodde stod mig nära, vänner som i alla fall skulle försöka förstå och stötta mig vidare i allt detta.

Men helt plötsligt dök det faktiskt upp nya helt fantastiska vänner som vågade ta sig an mig, stöttade mig alltid till ett hundra procent. De hittade mig, grävde upp mig om och om igen, när jordbävningen jag kastades runt i som en jävla disktrasa hade begravt mig alldeles för djupt ner i den iskalla leriga jorden. Mina egna underbara hjältar utrustade med den starkaste livlinan som någonsin funnits.

Polis, sociala myndigheter, läkare psykologer, kuratorer som inte ens ville lyssna på mig, de kunde aldrig förstå eller hjälpa mig på rätt sätt. De vågade väldigt ofta inte eller ville absolut inte ta tag i något som faktiskt i deras ögon verkade så ofattbart, saker som bara inte kunde hända. För dessa personer var min historia helt osannolik och ibland alldeles för hemsk för att kunna förstå, det gick helt enkelt inte för andra att ta in min berättelse för att kunna hjälpa till.

Men min historia finns, du kan läsa om den här och nu. Jag levde mitt i skiten under 10 års tid. Nu har jag ett helt nytt fantastiskt liv, med andra människor och nya vänner. Det bästa av allt är att mina älskade ungar och barnbarn fortfarande är med mig.

Jag överlevde

Jag är en krigare

START OCH SLUT

Efter tiden i rivningshuset, lägenheten och i radhuset med uppstart av att föda fram två underbara ungar på 3 år, samtidigt som vi startade upp en nattklubb, Kölsvinet en Nattklubb & Restaurang vid hundkapplöpningsbanan och ett underbart vackert värdshus vid vattnet, Margretelunds Wärdshus, så började mönstret i familjen ständigt att ändras, sakta men säkert.

Små tecken på oro som sakta smög sig på mig utifrån och in, det kom hela tiden saker som bara hände in i vårt liv. Förklaringar på händelser som egentligen inte alls stämde in på verkligheten. Bortförklaringar, att alltid skylla ifrån sig, att det bara är andra som gör alla de händelser som drabbar oss. Jag kan inte ens komma ihåg allt som bara hände oss utan en anledning eller med någon som helst verklighetsförankring.

Vi var en lycklig familj, men den krossades sakta men säkert under en lång tid. Varför? Jag vet inte, kanske hade vi för höga krav och för stora drömmar som till varje pris måste uppfyllas. Men såhär i efterhand så kan jag faktiskt konstatera att den här personen som jag var gift med, som var min drömprins forever, nog alltid hade den där andra sidan inom sig. Han var verkligen som två olika personer i en och samma människa i olika situationer, en psykopat som hela tiden utvecklades allteftersom tiden gick, blev det tyvärr värre och värre för oss som var hans familj.

Att detta skulle resultera i en stor svart lergrop, som skulle ta mig 10 år att återhämta mig ifrån, kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tänka mig. Det skulle krossa mig både känslomässigt, ekonomiskt och hela min personlighet skulle förändras totalt under många år framåt. Jag blev tillslut en skugga av mitt forna jag.

Även ungarna formades väldigt mycket av det som hände under denna tid. I början var de väldigt små, men allteftersom tiden gick, särskilt när de kom in i tonåren, då allt ändå är kaos i hjärnan och kroppen, Så förändrades deras personlighet sakta men säkert. Att se dom tappa glöden i ögonen, börja tassa på tå, förlora självkänslan och tron på sig själva, är otroligt sorgligt att vara med om, detta trasar sönder mitt hjärta än idag.

Det värsta som vi förlorade till varandra, var förtroendet och tilliten. Ljuga för varandra blev till en daglig sanning, skydda varandra genom lögner, att använda ungarna för att dölja sanningar blev till en självklar rutin, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Så fruktansvärt men tyvärr alldeles sant.

Ingen av oss visste vare sig ut eller in, till slut blev allt som det ljugits om till våra sanningar. Det som verkligen var sant smälte lätt in i allt det andra, blev till vårt liv, där alla var inblandade på ett eller annat sätt. Ingen av oss vågade längre rota efter det som var sant, utan det blev så mycket lättare att leva i lögnen. Mest för att ingen annan utifrån skulle avslöja oss, eller förstå vad det var som egentligen hände i vår familj.

Idag har det mesta kommit fram, men jag vet att det finns så mycket mer, men jag vill inte längre veta, det har inte längre någon betydelse för mig, det får absolut inte längre ha någon betydelse för mig. Jag har byggt ihop mig igen, helt från grunden till den människa jag en gång var, det tog lång tid och jag kommer aldrig att tillåta mig själv att hamna där igen. Det som fortfarande finns gömt där ute någonstans, får ligga kvar där tills jag dör.

Mycket av det som hänt läser ni om här i boken, men några saker som hände under denna tid är alldeles för stora och jobbiga för att kunna nämnas, de ligger dolda bakom dörrar i mitt hjärta som för alltid är förslutna. Kommer aldrig att någonsin att öppnas igen.

Dagboksanteckningar som bygger den här boken, var min livlina för att försöka ta mig igenom allt, dag för dag. Skriva, glömma, börja om med mantrat att imorgon är det en ny mycket bättre dag. Många dagboksblad var svåra att läsa, då mina tårar gjorde bladen alldeles blöta bläcket flöt ut som en still våg av smärta. Ofta när jag skrev, tog jag en kopia och brände upp den i braskaminen. Detta blev mitt avslut på varje episod av det som hände, men jag sparade ändå allt, varför visste jag inte då, men nu blir det till min alldeles egna trilogi om mitt liv under väldigt många år.

Denna rutin räddade faktiskt mitt liv, att medvetet glömma, gå vidare, blev min utgång till att överleva. Att läsa igenom allt detta för att skriva om det, är en stor orolig och skrämmande känslostorm, som får mitt hjärta att hoppa tillbaka till den oroliga känslan jag hade i mig där och då. Ofta måste jag ta en paus för att orka gå vidare med skrivandet till en helt annan dag. Jag hamnar liksom tillbaka in i den verklighet som fanns då, hopplösheten med min fruktansvärda förtvivlan stormar över mig, som gör att jag nästan är på väg att drunkna ännu en gång.

Men det måste göras, det läker mig, gör mig långsamt starkare, det får mig att känna så mycket av det som hände där, allt som bara styrde hur jag agerade och ingenting var längre helt naturligt, utan många av händelserna var ofta var uträknade och planerade i förtid. Just detta såg jag absolut inte då, men ser det väldigt klart och tydligt idag. Nu har jag ju faktiskt facit i min hand.

Kunde jag ha agerat annorlunda? Självklart, men det förstod jag inte förrän efteråt, när jag nu går igenom allt i mitt liv en gång till. Om jag ångrar något? Självklart även här, jag ångrar mängder av saker som jag gjorde då, men i den hysterin runt mig som bara blev värre och värre för varje dag, fick mig att handla impulsivt, utan en tanke på konsekvenser. Så småningom började jag göra konsekvensanalyser på precis allt som hände, men tyvärr, ibland hanns det inte med.

Om det står flera män runt dig, med vapen i sin hand, som just tvingat din bil att stanna på den lilla vägen från huset, där ungarna fortfarande ligger och sover lugnt, då hinner du inte göra någon jävla konsekvensanalys, utan du reagerar just då när det händer. Visst hade jag önskat ha med mig ett par extra byxor, då de jag hade på mig, blev alldeles blöta av skräck eftersom min blåsa inte längre klarade av att hålla tätt av den skräck jag kände just då. Går denna känsla att förstå? Fatta? Upplevas? Nej absolut nej är det rätta svaret!

Det enda jag gör i den sekunden är att se till att få alla rätt från deras sida, inte min. Mina ungar skulle skyddas, inte få se eller ens uppleva en liten del av den skräck som kramade mitt hjärta just då. Jag gjorde snabbt exakt det som krävdes av mig, omgående svarade jag rätt på deras enda fråga:

-Är han hemma i huset?

Människor, ofta mer skumma än vanliga, knackade ofta på hemma i huset, frågade alltid efter honom. Smygande människor runt huset, stallet mm, letande, kontrollerade, sökande efter vad? Paket, lastpallar kom och gick, förvarades i några dagar för att senare bara vara borta. Inga spår, inga frågor, absolut ingenting.

Funderade jag på detta? Självklart, ifrågasatte detta ofta, trots att min kropp fick ta emot mer smärta för varje gång jag vågade ställa frågan. Den första gången smällen kom, förintade mig, jag fattade ingenting, förstod inte vad det var som nyss hände. Herregud, vad chockad och förvånad jag blev, fan och helvete tänkte jag.

Efter ett tag slutar jag fråga, konsekvensanalysen som snabbt förklarade: - här gäller det att överleva eller inte. Svaret blev enkelt, men tyvärr så glömde jag alltför ofta bort just det svaret. Sökte efter de rätta svaren, men till slut tog överlevnadsinstinkten över helt.

Älskade ungar, min bästa prestation någonsin, jag älskar er över allt annat på hela jorden från dag ett. Men det skulle bli tufft under dessa 10 fruktansvärt svåra år. Vår kärlek skulle sättas på prov, ordentliga prov, som ibland inte ens hade några rätta svar.

Konsekvenser med kärlek inblandat, förblindar och försvårar verkligheten. Mycket är jag stolt över, men det finns många saker som jag är mindre stolt över. Att inte skydda sina ungar tillräckligt under dessa hemska förhållanden är oförlåtligt enligt mig. Min förlåtelse till mig själv här, kommer jag nog aldrig att få, men jag hoppas att mycket kommer fram genom det jag skriver, kanske kan Ni i iallafall förstå. Själv hoppas jag så småningom under min livstid, kunna klara av att faktiskt förlåta mig själv, acceptera det jag har gjort.

Stå utanför en stängd dörr, när en av ungarna råkar mycket illa ut där innanför, är oförlåtligt, ingen kan någonsin förstå ett sådant val. Men rädslan för vad som skulle hända om jag öppnade dörren, var för mig så mycket värre just då, än det som hände där inne. Jag vågade inte, det enda jag gjorde just då, var att banka på dörren, skrika högt att jag skulle ringa polisen. Då fick det oftast ett snabbt slut, men med ett resultat av att jag själv hamnade bakom nästa dörr, som ingen vågade öppna eller ringa polisen om.

Detta kommer jag aldrig att förlåta mig själv för, aldrig någonsin, men jag kan idag faktiskt lite grann, förstå hur rädd jag verkligen var under alla dessa år. Kommer heller aldrig att be om förlåtelse från någon annan än mig själv över detta. Det är självklart oförlåtligt att stå kvar där utanför dörren, Jag lever med detta varje dag. Men det känns så bra att veta, att idag med min starka tro på mig själv, skulle jag öppna den där förbannade dörren direkt för att våga fronta och försvara barnet mot det som hände därinne, men tyvärr är det alldeles försent.

Min förklaring till mitt handlande just då är att jag absolut inte längre var mig själv. Jag var nedbruten, trasig, en skugga av mitt gamla jag, helt förstörd för många år framåt. Idag kan jag aldrig i livet förstå att det är mig själv jag beskriver här.

Är så glad för alla de stunder vi fick tillsammans på Vår LillBoda Gård 1:26, så tacksam över livet där med våra djur, alla våra vänner som fanns då tillsammans med oss just då. Kärleken vi trots allt ändå hade till varandra, medan alla de händelser som sakta men säkert trasade sönder oss till obefintliga små ensamma smulor.

Vi lärde oss att glömma, välkomna nästa dag som en bättre dag. Flykten från vår verklighet därhemma på Gården, genom att deltaga på olika hästtävlingar, med våra intet ont anande hästvänner. Övernattningar på olika hotell under tävlingssäsongen som vi fick ha för oss själva. Detta var vår riktiga verklighetsflykt från det som hände runt oss. Byggde upp oss gång på gång, trots att vi hela tiden trasades sönder mer och mer. Hoppet om att en bättre tid skulle komma, planterades under denna tid vi hade tillsammans, jag och mina älskade ungar. Styrkan vi fick genom att vinna tävlingar, kärleksfulla kramar från vänner som uppskattade det vi gjorde, såg oss som de människor vi är i den här världen.

Lyckan, skratten, bubblandet i bilen hem, blev tystare för varje mil vi körde närmare hemmet, men vi levde länge på känslan att finnas på riktigt efter dessa fantastiska helger. Utan denna uppskattning från andra, våra superhästars resultat hade vi aldrig överlevt, jag lovar. Detta blev vår livboj för att orka se framåt, våga hoppas, planera och för att orka leva vidare.

Visst gjorde vi saker tillsammans som hela familjer brukar göra, men vi avbröts ofta av samtal eller något som bara hände. Snabbt började vi gå på äggskal, för att inte starta igång något som kunde explodera. Smög runt vissa samtalsämnen bland de vänner som fanns där just då. Till slut fanns inga vänner längre att smyga runt. Ju mer jag svarade nej eller träffar jag lämnade återbud till, desto mindre vänner blev till slut kvar.

Vänner som började ana eller fråga något om det som hände, blev snabbt bortplockade från vårt liv. Flera av mina nära vänner bara försvann, varför vet jag idag, men det var absolut inte jag som avpolletterade dom direkt. I efterhand kom många med alla möjliga förklaringar till svar som jag aldrig hade hört talas om, svaren på avslutad vänskap kom ju inte ens från mig. Varför fortsatte ingen att ifrågasätta, kräva förklaringar direkt ifrån mig? Jag vet, den lättaste vägen är enklast och bäst att ta, alltid.

Radhuslivet är tiden då vi var som en vanlig familj bland alla andra, nyblivna mammor som fikade, grannar som hade grillfester hos varandra, firade midsommar, födelsedagar tillsammans, ett riktigt svensson liv. Men i slutet började saker och ting förändras, långsamt, rykten började cirkulera, ta fäste genom mina öron och ögon. Sökte hela tiden efter svar, tog ofta emot bra svar, men kunde aldrig i mitt liv tillslut förstå att här fanns så mycket sanning som skulle snart ta över hela vårt liv.

Boda 1:26 är en dröm som gick i uppfyllelse, men den drog med sig så mycket skit, som skulle begrava oss alla för lång tid framåt. t.o.m. begrava vissa saker för alltid. En stor förändring i livet som satte sina spår för alltid, skulle etsa sig kvar i minnet, för att till slut göra väldigt ont.

Många händelser överspeglar verkligen mycket av lyckan som faktiskt fanns där, att minnas tråkigheter är så mycket lättare att plocka fram än den där härligt lyckliga tiden som vi faktiskt hade.

Morgnarna med daggen kvar på blommorna, den gröna ängen med hästarnas glada gnägg, när de med gungande svansar, kom emot oss i den svala dimman av fukt som fortfarande ligger kvar. En liten varm hand i mina gick vi långsamt leende mot en ny dag av lycka i våra hjärtan. Lycka att minnas, viktigt att komma ihåg, detta får aldrig glömmas bort.

Myset framför tv med godis i mängder, popcorn med salt och smält smör, en bra film, gärna en spännande så mina älskade ungar kröp upp i min famn för extra kärlek. Kompisar som sov över, fnittret, viskandet, popcorn i sängarna, busandet, så underbart kul.

Er stora förväntning på kattens ungar som snart skulle titta ut. Förvåningen i era ögon när det redan nästa dag fanns 8 nya små, söta kaninbebbar gömda i den jättestora buren. Fölningen som dagligen följdes av smygande besök till stallet eller nattetids tjuvkikande i kameran som installerats ovanför fölboxen. När den första hunden mötte er en tidig morgon vid frukosten, chocken, och den stora lyckan hos er när hunden pussade era kinder med sin kalla sträva tunga, får mig att för evigt minnas era leende ansikten.

Vinster i hästhoppning, den starka knutna handen i luften under segervarvet, oslagbara, lyckliga, fulla av självförtroende med stort nytt hopp av självförtroende inför nästa tävling.

Första kärleken, första dissen, tårar, skratt, förväntningar, tonårskaos, detta är livet, det riktiga livet. Nya vänner, som sviker, som stärker, som tröstar, som för alltid finns kvar.

Mycket av detta fick ett abrupt slut, då det blev andra saker i livets gång som bara tog över. Men jag minns, kommer alltid att minnas, detta kan ingen ta ifrån mig, aldrig någonsin, hur mycket du än försöker förstöra, så minns jag dessa fantastiska lyckliga minnena för alltid. Vårdar minnena ömt inom mig, fyller på mitt hjärta med det som hänt men glömts, samtidigt finns det kvar stor plats för många nya härliga minnen. Livet går framåt, livets väg är aldrig rak, men när den går ut på många villovägar, så måste Du göra allt som finns här i världen, för att till slut hitta tillbaka upp på den större, säkrare, och rättavägen….

Mina ord till mig själv är:

Det som har hänt, har hänt, jag har blivit starkare, klokare, mer förståndigare för varje gång. Ser på livet med ett nytt bättre sätt, har rustat mig för att överleva stora krig.

Jag är en värdig människa, som har rätt till all den kärlek som finns här i livet, jag är väldigt stolt över den jag är och över det jag har gjort. Det jag fortfarande inte har förlåtit mig själv för, jobbar jag vidare med för att tillslut försöka förstå. Men jag gräver mig aldrig tillbaka till det som varit, aldrig mer, allt det stannar här och nu.

Dessa böcker om Mitt Liv, får bli mitt avslut till det som varit. Nu ligger det bara en massa nya härliga fantastiska äventyr framför mig. Jag lever, har äntligen börjat accepterat allt som har hänt i mitt liv under en väldigt lång tid.

Till Er därute som tvivlar eller känner igen sig i det som har hänt i mitt liv:

Ge aldrig upp, kämpa alltid för det som Du själv tycker är rätt,

acceptera och respektera dina val där och då, gå bara vidare, gör

om och gör rätt. Våga leva fullt och börja med att älska dig själv.

KAPITEL ETT

Vem är jag

Jag blev varken en psykopat eller en massmördare, trots att jag drog benen av en stackars spindel på ena sidan, för att senare se hur den bara kunde springa runt åt ett håll.

För att förstå Mitt liv, hur jag är, vilken sorts typ av människa jag är, att försöka förstå varför jag reagerar som jag gör, hur jag är formad av livet och hur det har format mig. Så måste jag här berätta om min bakgrund och alla de händelser under livets gång, som har format mig till den människa jag är idag.

Allt det som har hänt mig, som har gjort mig till den jag är, behöva komma tillbaka till minnet från hur jag en gång var, så kommer jag att ge er hela mitt liv från början. Det är otroligt viktigt för mig själv att försöka förstå var det hela vände, hur jag kunde tappa bort hela mig själv så himla enkelt, när hände detta och varför blev livet som det blev?

Så här kommer en hel del glimtar från mitt liv, genom alla åren som formar och gör mig till Annika, en stark, nyfiken och tuff pojkflicka som älskade hästar, till en mogen och glad mor som startade