Min mamma är en persisk prinsessa

By Sanna Sjöswärd

Sanna adopteras som fyraåring från Iran till Sverige och växer upp på Lidingö. Hon känner sig ibland annorlunda och utanför. Efter ett antal livskriser börjar hon söka sina rötter i Iran. Mötet med den annorlunda kulturen blir omtumlande och svaren på varför hon blivit bortlämnad skapar en känsla av att ha blivit bortvald. Samtidigt möts hon av stor kärlek. Mitt emellan två kulturer försöker Sanna hitta sin egen väg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 20, 2019
• ISBN: 9789178295548

Book preview

Anthony

Ett nytt liv

En kristallklar vintermorgon, den 21 november 1977, anlände planet till det okända landet Sverige. Det första jag såg av mitt nya land var en landningsbana som glittrade likt ädelstenar. Jag var fyra år och tre månader, en främling i det främmande landet i den främmande staden och med ett främmande språk.

Under tre år hade jag bott på Farah Dibas barnhem Lejonet och Solen i Teheran. Barnhemmet låg intill den stora bullriga huvudgatan Shah Pahlavi Square. Lejonet och Solen var symbolerna på den iranska statsflaggan, tills man efter islamiska revolutionen införde en ny symbol med fyra halvmånar och ett svärd i mitten.

Som fyraåring hade jag lärt mig att vika ihop kläderna, bädda min säng och inte spilla. Från barnhemstrappan där jag stod innan vi gav oss iväg minns jag känslan av tyget i den röda vinterjackan med speciella muddar runt handlederna som adoptivföräldrarna hade köpt.

Under åren 1969–2008 adopterades närmare 50 000 barn från över 130 olika länder till Sverige enligt MIA, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor. Det största adoptionsåret var 1977, då 1 864 barn adopterades hit.

Två adoptionsutredningar hade gjorts på mina svenska blivande föräldrar, en av Lidingö kommun och en av Länsstyrelsen i Stockholms län. Den dåvarande statliga Nämnden för internationella adoptionsfrågor (NIA) ansåg att min pappa var för gammal för att adoptera. Adoptionscentrum hade milslånga köer just då, så föräldrarna bestämde sig för att adoptera privat.

De kontaktade Margareta Hugosson från Hovås som var sjuksköterska och verksam i Teheran och som förmedlade kontakter mellan adoptivföräldrar från Sverige och föräldralösa iranska barn.

De tre svenska barnsökande par som reste dit tillsammans var tillsagda att ha med blöjsnibbar och några paket Lego från Sverige. Det var bristvaror på barnhemmet.

Båda mina adoptivföräldrar var i äldsta laget för att adoptera ett spädbarn. Min pappa hade hunnit bli 44 år och mamma 37. Barnhemsföreståndaren, Madame Karpaty från stiftelsen Farah Diba Foundation, beslutade att ge paret en möjlighet att adoptera ett äldre barn.

Under deras andra och tredje besök på barnhemmet visade Madame Karpaty upp både mig, Farzaneh, och en pojke som hette Keyvan. Keyvan, som bara var två år, blev inburen av personalen. Madame Karpaty såg på svenskarna och undrade vilket av barnen de ville ha? Det svenska paret kunde inte välja mellan oss två barn. Det var inte som att köpa en bil.

Jag dansade framför den svenske mannen med det mörkgråa silverhåret, de solskyddande bågarna, den välklippta mustaschen och den mörka polotröjan med Lidingö SSK-loggan på bröstet. Jag ville så gärna att han skulle rädda mig därifrån.

Madame Karpaty hade nämnt att mitt ursprung var en ogift ensamstående ung kvinna som överlämnat mig till barnhemmet och aldrig återvänt. Min svenska pappa hade hunnit se ett fotografi på en ung flicka med slöja skymta förbi i personakten. När föreståndaren Madame Karpaty såg att han kikade över axeln på henne slängde hon iväg mappen i en låda.

Enligt reglerna hade man rätt att ta hem två barn till Sverige och det svenska paret ville ha oss båda. Vi fick stanna ytterligare två veckor i Teheran medan de ordnade id-kort till oss. Keyvan, som kom att bli min yngre bror, fick det svenska namnet Peter.

Under besöken på barnhemmet hade våra svenska föräldrar inte rätt att ta oss med utanför grindarna. Vi tillbringade tiden i trädgården med sjuhundra andra föräldralösa barn. En sköterska skrämde upp mig och sa att jag kunde bli tillbakaskickad dit om jag inte var snäll. Jag stod helt paralyserad och brast sedan ut i tårar.

Jag kunde inte samtala med mina svenska adoptivföräldrar, så mitt sätt att kommunicera blev att leka tafatt i det inhägnade området.

Föreståndaren ropade: Farzaneh, gå och krama om din nya mamma och pappa! Mitt persiska namn betyder vis och namnet hade jag fått av min okända biologiska mamma.

Jag fick inte behålla barnhemskläderna. När mina nya svenska föräldrar hämtade upp mig och Peter för att åka till det nya hemlandet var jag klädd i nyinköpta kläder från Teherans butiker.

Det finns ett färgfotografi, som ett norskt par tog den 20 november 1977, då jag kramar min adoptivbror Peter och mina adoptivföräldrar vid barnhemmets entré. Runt högra handleden har jag en silverglittrande klocka som jag fått i present och i den vänstra håller jag en mjuk gummianka med sjömanskläder.

Natten före avresan till Sverige fick den nyblivna barnfamiljen Sjöswärd bo på ett hotell i Teheran. Tidigt nästa morgon körde en taxichaufför oss i vansinnesfart till flygplatsen och incheckningen på Mehrabads flygterminal. Både Peter och jag led av giardia, en parasitsjukdom som är vanlig i vårt födelseland. Den yttrar sig i ständig diarré. På resan mellan Teheran och Köpenhamn var vi tvungna att gå på toa minst åtta gånger.

Peter och jag vågade först inte somna på nätterna efter ankomsten till Lidingö utanför Stockholm i det kalla novembermörkret. Under de första fyra veckorna fungerade inte dygnsrytmen och vi vaknade klockan fyra på mornarna. Varför förstod jag långt senare när jag läste en rapport från en volontär som arbetat för iranska barnhem. Uppgifterna kommer från Tobias Hübinette som är forskare på Mångkulturellt Centrum.

Barn som blivit adopterade från barnhemmen fick ofta problem med att finna sig till rätta i sina nya hem. De saknade gemenskapen med de andra barnen eftersom de var vana att aldrig vara ensamma. Och de fick svårt att sova i ett tyst rum för sig själva. De var vana vid att somna till ljudet av pratande och skrattande röster runt omkring sig.

Mardrömmarna jagade mig och jag slogs med armar och ben, orolig, rädd och aggressiv. Jag tyckte inte om att lämnas ensam. Både jag och min bror kissade i sängen, Peter var den som först blev torr.

Allt var inte hemskt. Jag sa många gånger att det var fint av mamma och pappa att åka till Iran och hämta oss med ett slugplan. Jag kunde inte säga flygplan. Jag fick ett par svarta lackskor med silverspänne som jag sov med under huvudkudden första året i Sverige. Första gången det bjöds på lövbiff försvann min brors och min portion från tallrikarna snabbare än när man häller ut aceton på ett hett plåttak!

Under uppväxten i Sverige hade jag svårt att uttrycka mig på svenska. Av Per och Brita fick jag höra att den sämsta åldern rent språkligt för att placera ett barn i ett annat land är mellan tre och fem år. Jag kände det som att mina nya svenska föräldrar ursäktade sig inför andra föräldrar, på förskolan, i butiken och bland vänner för att det inte hade varit bra att flytta mig till ett nytt språk och land vid just fyra års ålder.

Jag blev orolig och undrade redan då om de inte var glada över att ha mig där. På förskolan försökte man undervisa mig i svenska men förstod inte vilket slags krävande barn jag var. Jag hade stora koncentrationssvårigheter. Istället för att lära mig läsa klippte jag sönder papper och målade färgglada gubbar.

Jag var alldeles för rastlös för att lära mig ord som sol, hund och katt. Jag längtade inte efter att läsa, skriva, räkna och bli stor och var allt annat än skolmogen.

Peter var solstrålen hemma. Jag kände att Brita inte såg mig på dagarna. När pappa kom hem sent från arbetet stod jag och slog på honom vid ytterdörren. Jag ville straffa honom för att han hade övergett mig och lämnat mig ensam så länge med Brita.

Peter favoriserades mer och mer. Jag var rädd för min adoptivmamma och gömde mig bakom dörren till matsalen och lekte osynlig.

Första åren i den stora tegelvillan på Lidingö var inte bara skrämmande utan också spännande. Jag minns hur jag lyssnade på Svensktoppen och Melodikrysset på lördagsmorgnarna från den gamla radion intill våra föräldrars svala sovrum. Jag tyckte om att höra deras tunga andetag under det varma duntäcket.

I ett smalt sovrum på övervåningen med snedtak bredvid vårt guldtapetserade badrum med det limegröna porslinet fanns en antik symaskin, en trälåda med nålar, trådrullar och en fingerborg. I rummet hängde en massa blått, vitt och rött garn, för mamma stickade randiga färgglada västar, vantar och halsdukar till oss. Doften och smaken från vällingen, Barnängens vita talk och Idominsalvan för den såriga stjärten är andra tidiga starka minnen.

Vår pappa läste sagor för oss barn före sängdags. Ibland hittade han på dem. Det kunde handla om att han ägde en grön tandemcykel som stod bakom den mörka vedboden där en nyfiken grävling tillbringade vintrarna. Pappa mötte en grön krokodil på Skansen, och ville byta ut den gröna tandemcykeln mot en hamburgare. Jag älskade pappas sagor, att snusa in hans trygga doft och dra i hans örsnibbar när han berättade om Pippi Långstrump, Emil, Bamse, Nicke Nyfiken, Flickan med vita stenen, Mumindalen, Alfons Åberg och Lotta på Bråkmakargatan. Jag tyckte bäst om att hinna titta på bilderna samtidigt.

Jag läste också själv sagor för dockorna i flickrummet och dagdrömde. I sagorna skapades små scener där dockorna grälade, slogs, kramades och spelade dramatiska roller där det goda stod mot det onda. Ibland stod pappa utanför dörren och hörde uppmärksamt på.

Den första dockan jag fick hade brinnande orange hår, glittriga himmelsblå ögon och fräknar. Om man vände uppochner på dockan kikade de skimrande ögonen fram under täta, svarta ögonfransar. Dockan fick mitt hjärta att svälla av moderskänslor. Till alla dockorna fick jag sedan en purpurfärgad barnvagn med ribbat tyg och stora svarta gummihjul. I den fick dockorna sova middag i tur och ordning.

Ett par år senare fick jag ett dockskåp med tre tapetserade våningar, fina möbler och små dockor som jag lekte med i timmar. Leksaksdockorna var mina skådespelare och publiken och regissören var jag. Jag spelade rollspel med låtsaskamrater som ingen annan kände till.

Jag hade mycket att ta igen eftersom jag hade stått stilla i utvecklingen under mina år som äldsta barnet på barnhemmet Lejonet och Solen.

På vintrarna när pappa var ledig gav vi oss ner till Kottlasjöns is. Det snötäckta landskapet trängde in i själen. Jag älskade doften av den svenska vintern som barn.

Mina föräldrar åkte skridskor och drog oss barn efter sig i gammaldags träsläde där vi satt inbäddade i fårskinn. Ett tunt lager nysnö täckte isen och vi såg spår av smala djurtassar. Solen sken alltid på den klara himlen.

Den höga gula vassen stack upp runt Kottlasjön och solen hettade till i ansiktet och värmde kroppen under fårskinnet. Jag längtade efter den varma O’boyen från termosen och mammas hembakade sockrade kanelbullar. Det smakade fint för magen. De svenska jularna under uppväxten var sagolika. Tidigt på julaftonsmorgonen besökte familjen Breviks kyrka för att närvara vid gudstjänsten och Barnens julbön. I villan spelades Bachs Air, och doften av hyacint, varm glögg, julmust, nejlika och pepparkakor spred sig i alla vrår. På vardagsrumsbordet glänste fikon, nötter, clementiner och Aladdinchoklad i mängder.

Min bror Peter och jag satt under den ståtliga granen och stirrade oss blinda på de blanka färgkulorna, änglarna, strutarna och klämde på alla paketen. Brita dekorerade fönsterkarmarna med tomtar och Jesuskrubban med Maria, Josef och de tre vise männen.

Hon lärde oss att baka pepparkakor med glasyr, lussebullar, pepparkakshus, ischoklad och knäck. Familjen samlades runt teven till Arne Weise och Kalle Anka och hans vänner. På julaftonskvällen fick vi besök av tomten Inga-Lill, vår granne, med stor grå postsäck med inslagna paket.

På vintern åkte vi pulka i backarna och de kalla frusna snöflingorna skvätte mot ansiktet när vi satte full fart. Bästa vännen Mys rosa vantar var fästa vid den röda jackans ärmar och hon hade rosa virkad mössa med kaninöron.

Själv hade jag röd jacka med röd mössa och röda vantar. Hela mitt rum var fyllt med röda föremål och jag tyckte hemskt illa om färgen rosa. Mamma ville gärna klä mig i rosa klänningar, men jag vägrade.

Jag tyckte om att göra hemliga utfärder. I tvättrummet gömde jag mig bakom nytvättade lakan och örngott. Jag begav mig på upptäcktsfärd i trånga vrår, eller smög upp i övervåningens långa, mörka garderober för att dofterna där kändes trygga.

Ett annat gömställe kunde vara under den höga granen på kullen bland de snustorra kottarna. Under den kunde jag sitta när regnet öste ner och fånga upp viskningar från träden intill när de vaknade till liv. De gråa stenarna förvandlades till troll. De blöta höstgulröda löven doftade, och de taggiga mjuka kottarna och granbarren kändes trygga att vila på.

Hemma undersökte jag toaletternas spolning och fascinerades över att vattnet plötsligt kunde ändras från stilla till virvlande. På barnhemmet hade vi inte haft några vattentoaletter utan man hukade över ett hål i golvet. Till slut gick toaletten sönder av all min spolning.

På somrarna blänkte vatten från en rund uppblåsbar gul gummibassäng i vinbärsträdgården intill villan och gula maskrosor stack upp ur den gröna gräsmattan. Längre bort på gräsmattan dinglade orange gungor på en ställning.

Med blöta russinfötter rusade jag upp till flickrummet i min lilla prickiga, röda bikini, uppför den blodfärgade slingrande trätrappan till övervåningen. Vi kallade trappan för röda brandtrappan. I mitt flickrum ordnade jag omsorgsfullt tofsarna i håret och speglade mig länge. Jag huttrade med blåfrusna läppar och vattnet från bikinin droppade på parkettgolvet under mig. Sedan sprang jag snabbt ner igen till den varma bassängen där min bror lekte. Det var viktigt att vara fin i håret när man badade och det var ett evigt springande uppochner för trappan till flickrummet för att ordna tofsarna.

Varje sommar åkte vi med Finlandsbåten från Sundsvall för att hälsa på mormor och de finska släktingarna. På båten besökte familjen det stora svenska smörgåsbordet med sill och potatis, Janssons frestelse, kallskuret, prinskorvar, köttbullar och grillade revbensspjäll.

I Rejpelt, en by nära Vörå på finska sidan av Österbotten där solen aldrig gick ner, bodde vi i det röda huset med de vita knutarna där Brita hade fötts den 17 november 1940 under det hänsynslösa vinterkriget.

Vatten hämtade vi i den stora brunnen bortom den gyllene åkern. Jag minns hur jag slängde ner mynt i vattenhålet och mötte en flickas sorgsna ansikte.

I grannbyn bodde mormor Matilda i en liten lägenhet med brun balkong. Hon bar en brunmönstrad sjal runt huvudet över en brun klänning med ljusa prickar. Hon hade sju systrar som också bar huvudduk, och en bror som hette Ika. Han och systrarna kom ofta förbi på finskt kaffe och åt rulltårta hos Matilda. De sörplade kaffet på bit från fatet och smackade med läpparna medan sockret smälte.

Mormor Matilda var benig och envis som synden och gnisslade löständer. Hennes hud var skrynklig och ofta tyckte jag att hon såg ut som ett russin. Mormor var ett vackert russin.

När mormor skulle gå till butiken tog jag hennes magra hand så att hon inte skulle falla och slå sig. Mormor köpte Fazers sötlakrits, Marianne-karameller och sockrade nybakade grisar fyllda med sylt. Mamma skällde på mormor att hon skulle sluta skämma bort barnbarnen, och då röt mormor tillbaka på finska. Det var de enda tillfällena som Brita blev snopen och knäpptyst.

I mammas barndomshem röda huset har jag hittat gamla fotografier på mormor med en oskuldsfull blick och håret hårt knutet baktill. Hon har en inre skönhet, som en ung älva, men ögonen är sorgsna.

Huset var nerslitet och den röda färgen på väg att försvinna. Vart tionde år rustade min pappa och Brita upp huset genom att spraya rödfärg och måla ny vitfärg på knutarna. Efteråt satt hela familjen på de blommiga orangebruna kuddarna i hammocken och drack läskande lemonad och åt sockrade munkar.

Rejpeltflickan Pia kunde jag identifiera mig med. Vi var så lika till utseendet. Under somrarna var vi oskiljaktiga. Våra dagar fylldes med att baka blåbärspaj, dricka isvatten, prata om himmel och jord före läggdags, simma i familjens simbassäng, mima till Sandra eller Michael Jackson och dansa och göra videointervjuer, prova igenom garderoben, klippa och klistra från tidningar, vandra längs Tvärvägen med hundarna och plocka blommor, spela spel, se på mjukporrfilmer från Emanuelle, gå på simkurs och göra utflykter till Vörå.

Min morfar hade gått bort i cancer 1960 när Brita bara var 20 år. Han nämndes aldrig. Alf, Britas yngre bror, dog också tidigt. Ännu många år senare tog mamma illa vid sig när jag ville ställa frågor om Alf.

I familjealbumet var uttrycken i ansiktena allvarliga och oroliga. Flera av de gamla fotografierna visar Brita, Alf och mormor i tungt arbete på gården i Rejpelt.

Jag slutade fråga Brita om hennes uppväxt och lärde mig snart att inte prata med henne om känslor alls. Det kändes lättare att söka sig till skolkuratorn eller lärarna för att få gehör. De försökte lyssna, men skickade mig ändå tillbaka till föräldrarna för att jag skulle tala med dem om min oro.

Det slutade alltid med att mamma upplevde sig som en totalt värdelös förälder. Hon klagade högt över att hennes dotter hade skämt ut familjen genom att diskutera familjens angelägenheter med främmande människor.

Vid Killingeparken på Lidingö bodde samhällets borgarskikt i fyrkantiga lådor, med äppelträd och körsbärsbuskar i sina små trädgårdar. Min vän My och jag bodde på samma gata i ett villaområde ett stenkast längre bort från parken.

Mamma arbetade halvtid på ett försäkringsbolag och kom hem strax efter lunch. Pappa jobbade på ett fastighetsbolag på Gärdet och hann inte hem förrän sent på kvällarna. Jag var en förväntansfull persisk katt med röda mockasiner som väntade tålmodigt bakom glasburspråket i det beiga vardagsrummet. Blicken sökte efter en opalgrön Saab 99 och ofta kunde jag speja i timmar efter pappa. Han var min förebild och hjälte och jag älskade honom högt.

När jag gick till sängs inför natten bad han aftonbön med mig. Han höll sina händer om mina och tillsammans bad vi: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

De första åtta åren i Sverige drömde jag hemska mardrömmar om en ond häxa. Hon uppenbarade sig som en transparent gestalt med stripigt klorblekt hår och lysande iskalla ögon. Hennes röst var skärande som en krita mot skolans griffeltavla. Barn som råkade hamna i häxans våld förstenades och låstes in i en trång källare där de ruttnade. Jag kunde vakna upp kallsvettig med sängen nerkissad och undra om häxan hade gömt sig under skrivbordet eller sängen eller just var på väg från det svartaste hörnet av sovalkoven. Jag sprang genom den mörka korridoren till föräldrarnas sovrum och valde pappas fotända. Mamma blev förargad om jag hade kissat i sängen, det betydde mer arbete med att tvätta lakan.

Pappa blev aldrig arg utan sköljde av mig med varmt vatten i det guldfärgade badrummet och klädde på mig en torr pyjamas. Resten av natten sov jag intill honom, snusade på hans doft och drog i hans örsnibbar tills jag somnade.

I många år tjatade jag på pappa om att jag ville ha en hund, en svart labrador. Men eftersom jag var allergisk mot pälsdjur gav han mig tunga stora djurböcker istället. Jag hade alla djurböckerna i mitt röda flickrum och dagdrömde om att ha ett stort kattdjur hemma i trädgården, kanske en tiger i en bur. Jag tyckte bäst om stora vilda djur, särskilt farliga kattdjur: lejon, tigrar och leoparder. Men jag fascinerades också av delfiner, elefanter och giraffer. I fantasin tänkte jag mig att det bakom mitt barnhem i Iran fanns en stor grön djungel där väldiga svarta kattdjur med gröna ögon hängde i träden.

My och jag och min dvärgkanin Pelle står gömda bakom kvinnans höga rosenhäck. Vi vill in till henne och klappa hennes vita kungspudel Caesar som är stor som en ponny, men vi vågar inte fråga. Kvinnan går barfota med röda tånaglar i gröngräset och frågar oss med tysk brytning: Vilka är ni, var bor ni och vad heter kaninen? Hon bjuder in oss på saft och kakor och vi tackar ja.

Många gånger återvände My och jag till Antonia i det grå huset med den väldiga silvergranen och de blå fönsterluckorna. I källaren hade hon en liten kryddbod där hon också sålde godis och små chokladhjärtan. När vi gick hem kunde vi få med oss varsin randig strut syrliga karameller med bokmärke på.

Hon var inte som någon annan vuxen kvinna jag hade mött. Vuxna var falska och konstlade och pratade skit bakom ryggen. Sådan var inte min Antonia. Hon pratade inte som ett barn men hon var naturlig och smått galen på ett bra sätt. Jag lovade mig själv att när jag blev stor skulle jag bli precis som hon.

Jag tyckte om att undersöka Antonias hus. Hon levde i ett dockskåp. Där fanns en gammal dockvagn från början av förra seklet och porslinsdockor från samma tid. I sovrummet skiftade väggarna i lindblomsgrönt, överkastet var guldgult och sängknopparna i guld. I ett av rummen fanns en vägg täckt av fotografier, stora och små i svartvitt och färg, av alla Antonia kände – och det var många! Kvinnor, män, hundar.

En sen rödgul höst efter skolan bjöd Antonia in mig att dricka te i Stig Lindbergs koppar runt hennes Bruno Mathsson-bord. Antonia var då änka efter sin betydligt äldre man Olle. Kungspudeln Caesar var död. Det var knäpptyst i det grå huset. Vi hörde bara en annan hund, Rasmus, slicka sig om nosen.

Då gav sig Antonia till att berätta hur hon blev övergiven av sin biologiska mamma Mimmi efter födelsen i Wien 1943.

Det var under andra världskriget och jag var knappt ett halvår när mamma först försökte ta livet av mig. Jag låg på en babyfilt och mamma slog upp fönstren i salongen och satt själv påklädd i päls. Hon försökte frysa ihjäl mig. Då kunde hon inte bli anklagad för mord. Mamma var gift med Max, en man av judisk börd. Han hamnade i koncentrationsläger under kriget och hade två barn sedan tidigare.

Antonia var inte Max barn utan blev till efter mammans otrohetsaffär med en studiekollega från Wien. Mamman ville fly från Wien och då var ett spädbarn bara i vägen.

Ett ungt hembiträde hade sett alltihopa och gått fram och frågat: Vad tar ni er till? Hon hade tagit upp babyn i den lilla filten och masserat henne allt hon kunde.

Då sa min mamma: Vill du ha henne så ta henne, berättade Antonia. Jag blev kvar hos den kvinnan tills jag var fem och ett halvt år gammal.

Antonias biologiska mamma hade tagit henne tillbaka till Wien efter kriget och satt henne i en sträng klosterskola. Men Antonia och hennes fostermor längtade mycket efter varandra. När Antonia var sjutton år rymde hon till Sverige för att söka upp sin biologiska pappa Roman som då bodde i en villa på