Hjälp jag heter Zbigniew

By Zbigniew Kuklarz

I ett anorektiskt radhus tillsammans med en rottweiler, fem katter, två varaner och tre överfinniga tonåringar i tristaste Haninge firar hela släkten Kuklarz fyrtioårsfest. Agnieszka fyller år och Zubrowka-nubbarna flödar. Polska hårda män måste skylla tårarna på snapsarna när vackra polska stämmor höjs till underbara känslomättade sånger i en kommun som stinker medelsvensson. Den svenskaste av dem alla, lillebror Zbigniew, är vår berättare och när festen fullständigt spårar ur som en burlesk, polsk Lars Norén-buskis behöver läsaren någon att hålla sig i. Hjälp jag heter Zbigniew är en berättelse om att växa upp som machopojke i Stockholms mindre glamorösa kvarter. Om att vara andra generationens polack i ett samhälle där man bara vill smälta in trots att man har ett förnamn ingen kan uttala, ett efternamn som lockar till snuskiga skämt och pinsamma föräldrar som inte kan fixa reflexiva pronomen. Det handlar om hur svensk man faktiskt kan bli om det är en strategi för att överleva. Det är också en berättelse om äktenskap utan kärlek och barn som kommer i kläm, om tuffa män och pojkar som gör allt för att bli likadana, om svartjobb och om skitjobb - och om familjer som trots konflikter håller ihop. Men främst är Hjälp jag heter Zbigniew en hejdundrande rolig och galen fest!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 16, 2019
• ISBN: 9789178294022

Book preview

kompisar.

Kalas

FAS 1

Barndomens barnvakt Henka är också här. Hon har flugit Lot till Sverige för att vara med och skåla för de fyrtio år som syrran hunnit göra sig av med. Hela vägen från en av Warszawas gråaste förorter till en av Stockholms – Haninge.

Henka är en snuttifierande förkortning av Henrietta och uttalas med ett ng-ljud lika ödmjukt som hennes själ. Hon är väl runt de sextio och ser ut som en slavisk kopia av Claire Wikholm. En polsk amasonkvinna till det yttre. Ett asplöv till det inre. Ibland ler hon så mycket att man undrar vad som döljer sig bakom de fjuniga läpparna. När hennes make fick en hjärtattack besvarade hon allas kondoleanser med ett Så jävla skönt ju och Det här har jag drömt om sedan bröllopsnatten. Maken var en förtidspensionerad höjdare från käre gamle general Jaruzelskis gäng. Ingen kul kille alltså, slog henne och så.

Henka är min mammas bästa kompis.

Syrran har haft Haninge som kokong sedan 1962, året då hon föddes fem år före mig. Jag brukar tycka synd om henne eftersom hon bor i ett anorektiskt radhus tillsammans med en rottweiler, fem katter, två varaner och tre överfinniga tonåringar. Samt en man, Tomek, som sover i fosterställning i tv-soffan. Ibland vaknar han till och säger det han älskar att säga allra mest – att ingen älskar honom. Så gäspar han och predi-kar några sanningar för barnen som snart är vuxna och glufsar i sig upptinade kycklingfiléer och klunkar Tropicanajuice som en hel jägarpluton. Sedan springer de fort tillbaka till sina rum och gömmer sig i dataspelens land. Pappans promillehöga ord har fått dem att känna sig små sedan de var små.

Hörru, stäng dörren efter dig. Livet är ingen dans på rosor! ryter han och zappar från kanal 1 till 35 på tio sekunder.

Ja, pappa, svarar barnen som genast blir imiterade.

Ja, pappa, ja pappa, tror ni att jag är nån jävla kommendant eller?

Men syrran biter ihop och går till sin veterinärpraktik för att kommunens kräk ska överleva. Hon är en förortens Meryl Streep, visserligen tjugo kilo fetare men med ett lika melankoliskt leende. Jämförelsen haltar säkert ytterligare om man tittar på hennes ekonomi.

Ikväll ska det bli Henka Show. Hon tänker sjunga alla de barnvisor som fick syrran att dansa, somna och skratta som pytteliten syrra. En av visorna handlar om karlar som slåss med ryssar. En annan om grisar som visar rumporna för vargar som blir kåta och glömmer bort sin naturliga grishunger. Texterna har Henka hittat på själv och när hon sjunger dem med radhusets vardagsrum som resonanslåda känns hennes operaröst absurd.

Alla sitter vid matbordet och längtar efter att få börja svepa Żubrówkanubbarna. Vi polska hårda män måste ju ha något att skylla på om vi mot förmodan skulle bli rörda av de gripande barnvisorna, påminda om all den tid som tickat bort så fort.

Mäns tårar.

Gigantiska saltsjöar som stelnat.

Känslohämmad saltlakrits.

Henkas vibrato tar oss till det trånga studentrummet i sextiotalets Kraków. Vi ser den lilla Agnieszka, syrran alltså, som får den sötaste kattunge att se ful ut i jämförelse. Köket luktar gasspis och Henka vispar ihop några ägg. En studentkaxig cigarett beblandar sig med surkålsångorna i hennes mun och bildar den karaktäristiska polska andedräkten. Agnieszka målar apor i lianer och vi män får ont i magen när vi inser att ett barn har åldrats från noll till fyrtio över en natt.

Fan i helvete vad sorgligt, nu går det snart inte att hålla sig längre.

Henka bugar och får applåder. Pappa står bakom henne och ser stöddig och spänd ut, ungefär som sekunderna före sina ökända vredesutbrott, rättar nervöst till läsglasögonen gång på gång för att förbereda sitt eget nummer. En sång som han sjunger med ovanligt skrovlig röst och avslutar med en omänsklig grimas. Ansiktet får liksom ett getingstick och påminner om en sån där kasperdocka som man kunde köpa på Butterick’s på åttiotalet och förvrida ansiktet på hur man ville. Kärlekskänslorna till Agnieszka, det första barnet och dottern som han så sällan sagt något varmt till, väller nu fram och dränker hela rummet. Dessutom har Tata, pappa på polska, nyligen fått reda på att hans cancer har gett upp angreppet på prostatan och att han kommer få leva ytterligare ett tag till. Insikten om att livet egentligen är underbart och att det tyvärr slösats bort på en massa negativa och destruktiva tankar är glidmedlet som får den sprängfyllda cisternen att sprängas.

Ansiktet ser konstigt ut. Framför oss står en hundraprocentig människa, en man som inte gömmer sig bakom masker och förväntningar, predikade sedan barnsben, en man som äntligen förstått att de bara är masker och förväntningar.

Bra farsan!

Na zdrowje! eller för hälsan ropar någon för att liksom skaka av sig den här äkta stunden som Tata Prostata satt igång. Jag slukar Żubrówkan och njuter av den destruktiva handlingen. Inte en tår har jag fällt, trots farsans störtflod, och jag känner mig hårdare och känslokallare än någonsin. Inte ska väl du gråta, du som är så vuxen, har jag ju fått höra sedan blöjålder. Ändå undrar de få brudar jag träffat i mitt liv varför jag är så känslokall ibland. Förstår de inte den enkla psykologin i det hela? Nej fan, jag tänker inte gråta men känner samtidigt att hela kroppen håller på att få spader.

Toaletten brukar vara en skön tillflyktsort när någonting känns jobbigt. Så jag går dit för att kissa ut de urinlika tårarna som aldrig fick komma ut den naturliga vägen. På toaletten står min fru Helene och byter bajsblöjor på vår Elsa, fyra månader, men jag ser bara min syrra Agnieszka ligga där och sprattla på tvättmaskinen i Elsas ställe, som om året vore 1962, och då känner jag mig som min pappa, Tata Prostata, när han var ung och tanken börjar svida. Jag ser och inser att allting går så himla fort och börjar därför skaka i min frus famn.

Gränsen mellan hårdhet och mjukhet är så tunn, så tunn.

Det var den på dagis också. Först fick jag stryk av Torda och Jögge, eller stryk och stryk, de påstod att de testade min nya Jofahjälm – vi var på väg till hockeyskolan – genom att slå på den med sina stora, två år äldre, knytnävar. Trots att slagen kändes dödliga bet jag ihop och lät inte en endaste tår avslöja min svaghet. Däremot långt senare på dagen, när det var dags att gå hem och mamma var en minut försenad från jobbet, då grät jag tysta floder inne bland puffarna i myshörnan. Om någon av de snälla fröknarna frågade hur det var fatt svarade jag att jag höll på att leta efter en legobit, hur otrovärdigt det än lät.

Tata Prostata har alltid haft svårt för reflexiva pronomen. Det upptäckte jag ganska tidigt. Då var det mina föräldrar som hade fest – säkert ett namnsdagsparty eftersom namnsdagar brukar firas i Polen – och jag satt som vanligt under vardagsrumsbordet och nöp folk i fötterna. Jag lekte hund. Mitt i allt festkackel hörde jag något som fick mig att sluta morra och gläfsa. Pappa hade just bjudit upp en kvinna till dans men fått nej till svar. Och strax därpå mumlade han:

Jaha, jag får väl dansa med sig själv.

Det var första gången som jag blev medveten om att allt inte stod rätt till. Att pappa inte kunde tala som andra, att han var konstig på något sätt. Jag var förvirrad.

Det dröjde några år innan förvirringen övergick till att bli en mycket starkare känsla. Jag gick fortfarande på högstadiet när mamma blev upprörd över att läraren gav oss alldeles för få läxor. Under ett föräldramöte reste hon sig upp och frågade: Vad håller du på? helt omedveten om att hon hade glömt det viktiga lilla ordet med i slutet av frågan. Läraren kunde naturligtvis inte hejda sig från att utnyttja det lilla misstaget till sin favör, och svarade kort och gott:

Djurgården.

Alla föräldrar började gapskratta. Mamma undrade åt vad, medan jag satt och dolde min rodnad under ett bänklock. Skammen var hemsk. De vackra tjejerna fnissade och Ebbe, klassens tuffing, frågade hånfullt om alla polacker var dumma i huvudet.

Tiden som följde blev ganska jobbig. Jag undvek att ta hem flickvänner eftersom jag var rädd att de skulle få höra mina föräldrar prata. När telefonen ringde var jag alltid först med att svara, av samma anledning. Jag förbjöd mina föräldrar att följa med på handbollsmatcherna och heja. För tänk om de råkade ropa Zbigniew, skjut en mål! Och om jag sedan gjorde ett mål Hora! Hora!

Med tiden lärde jag mig att skratta åt eländet. Vändningen kom någon gång på åttiotalet. Pappa var då politiskt engagerad. I två veckor hade han jobbat med att framställa en gigantisk banderoll som han skulle stoltsera med under förstamajdemonstrationen på Sergels torg. Det hade varit svårt att få tag på tyget, och bokstäverna på banderollen hade slukat litervis med färg.

Så kom då det stora ögonblicket som hela familjen hade väntat på. Tystnaden hördes. Syrran och jag utbytte nervösa blickar. Vi visste att pappa skulle bli knäckt om vi upptäckte något fel på banderollen.

Han rullade ut sitt mästerverk på vardagsrumsgolvet och vi fick se de perfekt målade bokstäverna lysa röda mot det vackra vita tyget: SOVJET UR UT AFGHANISTAN!

Skrattanfallet började i tolvfingertarmen. Det for fram genom hela kroppen och fällde mig till marken. Jag rullade ihop mig i krampaktiga ryckningar medan tårarna rann utmed kinderna. Samtidigt hörde jag syrran kväva sina skrattjut på toaletten.

Min stackars pappa förstod så småningom vad han hade gjort för fel. Hans enda tröst blev att Sovjet gick ut ur Afghanistan bara några månader senare.

Helene kramar om mig. Min gråtattack varar kanske i högst femton sekunder men bidrar till att resten av kalaset inte blir sig likt. Det är skönt att släppa fram en spya som redan kommit förbi svalget och fyllt upp hela munhålan. Detsamma gäller för tårar.

Vad rödögd du är, du sover för lite, säger moster Magda när jag kommer ut från toaletten. Du måste ta det lugnt på jobbet, det är inte bra att hålla på så där. Ingen bryr sig ändå om reklam. Och fler tårar vill vara med och fylla på mitt Niagarafall när jag tänker på all den prestationsångest jag bestraffat mig själv med de senaste åren. Så jag nickar med mitt klassiska skenleende och går upp till övervåningen med Elsa under armen, till systerbarnens rum. Låter henne ligga på rygg och vifta med sina tentakler som en omkullvält nyckelpiga. Själv lägger jag mig under en Sagan om de två tornen-affisch och längtar tillbaka till tiden då jag var tolv och ägnade dagarna åt att spela skumgummihandboll på pojkrummet. Nej, det är ingen metafor för onani utan precis som det låter – handboll medelst skumgummiboll. Fantasinamn som Jonas Karlsson och Knud Kjaer blixtrar förbi. De var stjärnorna i Sveriges och Danmarks pojklandslag. Jag hade inget litet skrin som innehöll pärlor och halsband. Mitt var fullpackat med påhittade laguppställningar, troféer och diplom. Fan vad kul det var. När vi hade gäster fick pappa och mamma skämmas över alla de skumma ljud som dundrade ut från mitt rum. Jag kastade mig fram och tillbaka på golvet, och med en pipig falsettröst som antagligen ville imitera det bögiga hos Bosse Hansson utsattes det vuxna sällskapet i köket för:

Han gör det! Han göööör det igen! Jonte Karlssons tjugoförsta mål för matchen. Tjugoförsta mål! Otroligt! Helt oootroligt! Följt av ett ljud som skulle efterlikna ett publikhav som trivs.

Svinkalla vinterdagar när man fryser om händerna och blåser varmluft på dem med halvöppen mun. Så ungefär låter publikljudet.

Sedan gråter jag lite till för att verkligen tömma urinkanalerna för tio år framöver. Självkritikern inom mig har varit jäkligt aktiv på jobbet på sistone. Tvivlaren också.

Vad gör jag här? Jag kan ju inte reklam. Det här är en bra annons. Är det här en bra annons? Det här är en bra annons. Är det här en bra annons…?

Det är självkritikern som äntligen får sig en törn av tårarna. Var han kommer ifrån har ingen av mina terapeuter ännu lyckats reda ut.

Därnere håller familjekabarén på att avslutas. Ackompanjerade av Halina – äldre musiklärarina (ett favoritrim som hon använder i alla sina födelsedagsdikter som hon brukar ge till oss) har alla fått sjunga en kort vers om Agnieszka. Före min gråtattack sjöng jag om en barndomshändelse, den när jag fick näsan sydd efter att en skridskoskena snittat upp den. Agnieszka hjälpte mig att stoppa blödningen trots att hon bara var barnet, och farsan fick panik eftersom det inte fanns några plåster hemma.

Horans också! I ett normalt hem ska det väl för fan finnas plåster… hora! skrek han och upprepade ett av polskans mest använda ord, kurwa, det vill säga hora. De flesta polacker har med andra ord väldigt kul när de åker förbi Skärholmen och Kungens Kurva.

Om morsan fick skit av farsan för att hon inte hade köpt plåster på Obs-stormarknad? Om!

När min sånginsats var klar rosslade alla gamla släktpolacker runt matbordet Vilken fantastisk röst! och nickade instämmande mot varandra och mig. För dem är jag fortfarande den lille söte pojken med ovanligt svensk hårfärg för att komma från Polen.

Jag plockar upp Elsa, kör några tittut med henne, kollar in mina rödbetsögon i en förvånad spegel och går ner till kalaset igen.

Otroligt skönt att ha barn. Du kan skylla på dem när som helst. Ingen frågar var du varit eftersom alla tror att du bytt blöjor i fem timmar.

Spriten och tårarna har tagit ner oss på jorden. Tata Prostata sitter med nedsänkt huvud och gråter så fort någon säger något så rörande vackert som Har du lite mer köttgrytan Agnieszka? Det var så oerhörtt god och då tänker jag att jag måste skriva en bok om det här någon gång. En polsk Festen liksom, men kritikern någonstans i hypotalamus replikerar genast att jag är värdelös och att jag inte gillar att skriva eftersom min invandrarbakgrund gör mig språkligt handikappad.

Tack len! Tack för att du påminde mig.

Andrzej, min mosters man, ser butter ut. Men så är han också en av de få som inte dricker ikväll. Henka sjunger min favoritsång: De sa ingenting till någon, de slog bara på käften. En gammal slagdänga trots den märkliga texten. Vilka de är har jag alltid undrat men aldrig tagit reda på. Syrran kramar om mig bakifrån och säger att jag är den finaste brorsan som finns på jorden samtidigt som hon fyller på mitt citronklibbiga nubbeglas.

Morsans laboratoriesprit gör gott. Hon fyller den med citronskal och häller i lite socker, låter den dra några dagar och sedan smakar den absolut bättre än Absolut. Inspirerad av Henka får även jag ett musikaliskt infall, reser mig och sjunger:

Hallå, hallå, London här.

Hon är svart, han blondin.

Han tar fram en meterlång.

Hon säger: nej, gör det inte!

Väldigt fritt översatt barnramsa, ungefär som vår svenska pärla In kommer far, full som han var drämde sin task i bordet. Och när jag ändå är igång fortsätter jag att improvisera runt ännu en, eller rättare sagt, ett talesätt som alla polacker får höra som barn så fort de stoppar in ett finger i näsan.

Peta dig inte i näsan, för du är ju inte ett svin.