Club V.G.

By Gun Jacobson

Svenne, Linken, Robbe, Maggan och Mia ärver helt oväntat ett fallfärdigt hus av gamla gubben Tapetsson. Det blir en fin plats att hänga på, och deras tid upptas med att fixa i huset – de startar en klubb för högstadieeleverna i skolan, Club V.G. Samtidigt hanterar gänget allt det som hör tonåren till: den första kärleken, föräldrar och vänskapsrelationer. Och Linkens familjs nya inneboende, Lasse, som först verkar rolig och trevlig, är han verkligen en så bra kille som han vill ge sken av? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 16, 2021
• ISBN: 9788726863710

Book preview

1

Det är Svenne som kommer med den stora nyheten. Han är minst sagt upphetsad.

– Lugna ned dej ett par hekto, manar Maggan. Har plugget flugit i luften eller vad är det?

– Tapettson är död, flämtar Svenne och försöker låta högtidlig. Utmattad efter en våldsam cykeltur sjunker han ner på en stol.

Det blir tyst. Ingen vet vad som är lämpligt att säga i en stund som denna. Till slut tar Robbe till orda.

– Är han död? frågar han lamt. Hur vet du det?

– Pappa berätta det för mej, svarar Svenne i betydligt lugnare ton. Jag fick veta det för ett par minuter sen och jag visste inte, hur fort jag skulle komma hit.

– Vad kola han av då? undrar Maggan.

– Snacka inte så där, det låter så – så vanvördigt, protesterar Mia. Det är otäckt när nån som man känner … Hon söker efter orden; tycker att dör låter så enkelt.

– går hädan, säger Maggan med hånfull röst. Äh, gör dej inte till! Det kvittar väl om en sån där gubbe som Tapettson lägger av. För det behöver man väl inte bli så förbaskat högtidlig.

– Käbbla inte om det nu, avbryter Linken otåligt. Låt Svenne berätta! Snacka på nu, Svenne, vad är det som har hänt?

– Gubben är död, det är ingenting mer med det. Han var ju rätt så gammal och drog på sej nån obotlig sjukdom. Han somna in i fängelset bara. Jag vet inga närmare detaljer. Men den största nyheten har jag inte hunnit berätta än. Vänta ska ni få höra!

Svenne kan inte låta bli att utnyttja ögonblicket. Han tiger och anlägger en viktig min. Han njuter av att vara i centrum för deras intresse.

– För tusan, säg nåt nån gång, exploderar Robbe och Maggan fyller i: Stå inte där som en jubelidiotfåntratt! Till och med den annars så lugna Mia ser otålig ut.

– Håll i er nu, säger Svenne och ser plötsligt riktigt illmarig ut, för här kommer tidernas sensation. Tapettson har – kan ni tänka er – testamenterat sin gamla ruttna kåk till oss!

Det var då verkligen en nyhet!

– Tapettson har testamenterat sin gamla ruttna kåk till oss!

De är tvungna att upprepa Svennes ord, innan de riktigt kan fatta innebörden. Till slut hämtar sig Robbe från överraskningen.

– Nog har gubben alltid varit lite underlig, men innan han somna in, blev han tydligen alldeles helprillig.

– Hur sjutton kunde han komma på en så vansinnig idé som att låta oss få kåken. Vi som lura honom så mycket och knyckte hans bil och ordna om så han åkte in. Jag fattar ingenting. – Mia bara skakar på huvudet.

– Det kan aldrig va riktigt, menar Maggan.

Men det är sant!

Tapettson låg sjuk ett bra tag, innan han slutade sina dagar i fängelset. Han dog fattig. Det enda han ägde var en gammal fallfärdig kåk, som han bott i så länge någon kunde minnas. Den ägde han bevisligen, likaså den tomt som hörde till. Han hade uttryckligen sagt ifrån, att han ville, att kåken skulle tillfalla de fem ungdomarna; och till slut hade man hjälpt honom att skriva ett testamente.

Myndigheterna tog kontakt med Svennes far. Herr Tranell blev minst sagt häpen, när han fick höra, vad det gällde. Målaren och tapetseraren Pettersson – av folkhumorn döpt till Tapettson – hade länge levt en enstörings liv, men hade dock ordentligt skött de jobb han åtagit sig. Han störde ingen och begärde ingen hjälp. Visst spred han alltid en doft av öl och starkare drycker omkring sig, men som sagt, han skötte sig.

Det blev en sensation i stan, då det uppenbarades att han varit inblandad i en stöldhistoria. Tack vare fem ungdomars vaksamhet och rådiga ingripande hade han och hans kumpaner blivit fast. De fem, det var Robbe, Linken, Svenne, Mia och Maggan det!

Vilket ståhej det hade varit! Fotografering och intervjuer, stora bilder och många spalter i tidningarna. Den bestulna firman, Ybergs pälsfirma, som nu fick sina dyrbara pälsar åter, belönade dem med varsin bankbok på tretusen kronor, högtidligen överlämnad av pälsfirmans direktör vid en ceremoni i skolans aula.

Alla tyckte det var jättekul – alla utom Mia. Hon stod inte ut med hyllningarna, för hon kunde inte glömma allt som låg bakom. De fyra andra tyckte hon var löjlig. Det är klart, att man ska ta emot belöningar!

Att de knyckte Tapettsons bil, att de körde den i diket, att Tapettson kom på dem och tvingade dem att betala femhundra kronor i reparationskostnader, det var en annan sak. Det kände ingen till utom de själva – och Tapettson, som noga aktade sig för att få ännu ett åtal på halsen: för utpressning.

Med hot om polisanmälan tvingade Tapettson dem att komma upp till hans stuga varje lördag med en avbetalning på femtio kronor. Det var hårda tider, då de skulle skrapa ihop femtio spänn i veckan, men detta krav svetsade dem samman. Det var också under den tiden, som de – märkligt nog – beslutade att inte längre hålla på med småstölderna i varuhus och butiker. Nu var deras liv nog spännande ändå – de hade helt enkelt inte tid att strosa runt i varuhusen.

Tapettson försökte vara vänlig mot dem då de kom. Men de hatade honom, och det var bara för att han tvingade dem som de slog sig ner och drack kaffe. Det var bara för att han hotade dem som flickorna städade och pojkarna sprang ärenden åt honom.

Tapettson hade tydligen fattat tycke för dem. De var kanske de enda människor, som han kommit i närmare kontakt med, om man undantar hans medbrottslingar.

Hur som helst. Kåken är deras. Det har Svennes far kontrollerat och på honom kan de lita i såna saker.

– Vad gör man med en kåk, hör ni? undrar Linken.

Ja, det var verkligen en fråga. Vad gör man med en kåk?

2

Att ärva en kåk – det låter härligt men det visar sig vara en omständlig historia. Föräldraauktoriteter griper in och ordnar och ordnar. Det tar visst aldrig slut. Värst är Svennes pappa, för han vet så mycket. De andra föräldrarna rättar sig efter honom och nickar ja till de flesta av hans förslag.

Det är minsann inte bara att flytta in. Först ska det vara bouppteckning. Allt som gamle Tapettson ägt ska skrivas upp och värderas. Det borde väl inte ta så lång tid, tycker ungdomarna. Att kåken inte är mycket värd kan vem som helst förstå, och den bråte gubben samlat inomhus kan man lika gärna slänga ut och bränna upp.

Men allt ska undersökas. Svennes pappa är bestämd och energisk och han har en otrolig förmåga att få övriga föräldrar att hålla ihop. Tyvärr har han så ont om tid. Sammanträden och resor och gudvetvad han skyller på.

Maggan undrar, vad han egentligen väntar att finna inne i kåken, eftersom allt ska göras så grundligt. Några undangömda miljoner kanske? Det vore förstås inte så dumt. Pengar … Det är det viktigaste i livet enligt Maggan, som ständigt är utan.

Orosmoln hotar. Arvskatt! Måste de verkligen betala för att ta hand om det där gamla skräpet? De borde få betalt i stället. Tänk bara vad det skulle kosta att anställa någon att sköta om det!

Deras föräldrar tycker att de ska sälja kåken. Själva huset är visserligen inte mycket värt, men de bör få en del för tomten. Mammor och pappor pratar med varandra i hemlighet, då deras barn är i skolan. De beslutar sig för att vara generösa. Ungdomarna ska få behålla pengarna för egen räkning, använda dem till kläder, mopeder, resor och sådant som de drömmer om. Ja, inte allt på en gång förstås, men lite då och då.

Ungdomarna är både rasande och förtvivlade. De sitter vanmäktiga i Kyffet och diskuterar kväll efter kväll. De försöker tala med föräldrarna, men det är som att köra huvudet i en vägg. Morsor och farsor är kusligt överens. De skulle kosta alldeles för mycket att rusta upp huset.

– Vi har ju våra tře tusen, säger Maggan. Femtontusen spänn tillsammans, måtte inte det räcka!

– Tror dom att vi ska bygga om kåken till ett slott, va? undrar Svenne dystert. Vi vill ju ha kåken som den är och ordna och greja med den själva.

– Det får nog bli Kyffet för oss i framtiden med, suckar Mia.

Inte för att det är något större fel på Kyffet, men nu har de ju ställt in sig på att få flytta. Kyffet är ett vindsrum med en gammal rostig och oanvändbar spis. Linkens faster äger huset, och när den siste hyresgästen flyttade fick hon en snilleblixt och erbjöd Linken och hans kompisar att flytta in. Svenne och Robbe blev eld och lågor, likaså flickorna när de så småningom kom med i gänget.

Föräldrarna tycker, att det är skönt att veta var ungdomarna håller till och nöjer sig med att fråga med jämna mellanrum vad de har för sig. Det blir aldrig av att de går dit och kontrollerar. Faster Ellen finns ju i huset och det är en sorts garanti. Att hon har svårt att gå i trappor och inte tycker om vindsdrag är en annan historia.

Vem som först kom på att kalla rummet för Kyffet är inte gott att säga. Men Kyffet har blivit det accepterade namnet. Vi träffas uppe i Kyffet, är den stående repliken. De trivs i Kyffet, men det är klart att möjligheter att få en egen stuga att härja fritt i överskuggar allt annat.

Förmyndare! Det är inte klokt vad många imponerande ord föräldrarna kommer dragande med. Ungdomarna har ingenting att säga till om, absolut ingenting. De gör vissa försök att opponera sig men misslyckas ganska kapitalt. Robbe känner en vanmäktig vrede gentemot Svennes pappa. Övriga föräldrar går det att tala med. Sin egen morsa kan han snacka omkull om nödvändigt, farsan är svårare.

Men Robbe ger sig inte. Han eldar sina trogna varje kväll. De måste på sina föräldrar på hemmaplan, tjata på dem, tills de begriper, att man inte får göra hur som helst med sina barn, som för resten inte är några barnungar längre.

De lyckas till slut. Föräldrarna ger med sig, när de ser ungdomarnas sammanbitna och desperata, ansikten. Låt gå då! Låt dem få göra som de vill! Det är ju en fantastisk sak egentligen. Tänk att få göra precis som man vill i ett hus: måla, klistra, möblera – hur som helst.

Arvskatt och andra utgifter klaras genom inteckningar. Tomten har ett stort värde och detta kommer att stiga, allt eftersom staden rycker närmare. Om några år kommer Tapettsons kåk att ligga mitt inne i stadsbebyggelsen. Nu ligger den lite isolerat i en utkant.

På en punkt går det dock inte att rucka på föräldrarna. Ungdomarnas bankböcker får inte röras! Inte ett öre får tas ut. De ska sparas för kommande behov.

– Kommande behov, dundrar Maggan ursinnigt mot sin mamma. Det kommer aldrig att finnas några större behov än nu, för nu tjänar vi inte ett korvöre. När man har slutat plugget, får man ju en massa kosing och då kan man klara sej utan dom där pengarna. Det är nu vi behöver dom.

Maggans mamma vågar inte möta dotterns blick. Hon håller med, innerst inne, minns hur det var, när hon själv var ung. Men hon kan inte sätta sig upp emot de övriga föräldrarna. Pengarna är och förblir slukade av banken. Det är som om de aldrig funnits.

Maggan finner ingen tröst i att hon en dag i en avlägsen framtid ska få hämta ut dem. Då är man kanske död och begraven för länge sedan, precis som Tapettson, fräser hon.

Ungdomarna har försökt att hålla tyst om arvet. De vill vänta, tills allt är klart. Men på något sätt läcker det hela ut. Tidningarna kommer och intervjuar, drar ungdomarna med sig upp till kåken och arrangerar spontana bilder. Utomhus! Än har de inte fått sätta sin fot innanför den obevekligt låsta dörren.

Ska de aldrig få komma in i kåken – deras egen gård!

Svenne tar mod till sig och pratar med sin pappa igen. Han har gjort det ett par gånger tidigare och blivit avsnäst. Han får lugna sig och därmed basta! Men nu kan inte Svenne vänta längre. Pappa ser som tur är att pojken är i det närmaste desperat.

– Hela skolan bara frågar och frågar och så glor dom på mej, som om det var mitt fel att du inte har grejat det hela ännu.

Svennes pappa har en skarp tillrättavisning på tungan men tiger. Han känner sig plötsligt som ung otålig grabb själv. Han förstår ungdomarna. För dem är varje dag en evighet. Han har nyckeln i sin skrivbordslåda.

– Du, säg till dina kamrater att vi ska inspektera kåken i kväll. Svenne lyser upp och hans pappa blir riktigt vek om hjärtat.

– Jag har tyvärr ett sammanträde i kväll, fortsätter han, men det börjar redan klocka arton och borde vara slut till klockan tjugo. Vi ses uppe vid huset strax efter klockan tjugo.

– Klockan åtta, ropar Svenne, härligt! Du är jättebussig, pappa!

Det kan inte hjälpas, att det känns lite otäckt, när Svennes pappa sätter nyckeln i låset. De har ju inte varit inne i huset, sedan Tapettson försvann därifrån. Det behövs bara en blick för att konstatera, att allt är sig likt. Att känna igen sig ger alltid något av hemkänsla. De märker det alla och förvånas, men faktum är, att det är roligt att återse huset från insidan.

Det luktar instängt och Maggan öppnar ett fönster. Svennes pappa går husesyn och nickar belåtet. Inte så illa. Huset är nog inte så tokigt. Inte så att någon skulle vilja bo där, men som lekstuga för ungdomarna kan det duga. Det behöver piffas upp lite förstås.