Sju gånger kul

By Gun Jacobson

Det är någon som har satt upp gula affischer över hela stan. Var man än kollar är det gult, gult, gult. Och på dem står det mystiska meddelandet: Sju gånger kul. Vad betyder det? Det kan betyda vad som helst, tänker Pia imponerat. Men när Pia frågar Inger vad hon tycker om dagens snackis blir hon bara irriterad. Inger bryr sig inte överhuvudtaget. Hur kan hon inte bry sig? Inger ska alltid göra sig märkvärdig, men egentligen är hon kanske bara avundsjuk för att hon inte blev tillfrågad om att vara med och göra affischerna. "Sju gånger kul" är en ungdomsbok om vänskap, grupperingar och samhörighet i skolåldern.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 16, 2021
• ISBN: 9788726863659

Book preview

1. Gula affischer

En morgon var hela stan full med affischer. De lyste klargula som vårens första tussilago. Man blev glad, när man såg dem och det var förstås meningen med det hela. Folk som sätter upp affischer är väl inte dumma heller. Det är klart att de gör dem så lockande och lysande som möjligt.

SJU GÅNGER KUL

Så stod det på affischerna – varken mer eller mindre. Man blev både retad och road.

Pia hann se tre stycken på vägen till busshållplatsen. På själva busskuren satt det minst tio. Hela väggen strålade solgult.

Att de bara vågar, tänkte Pia. Man får ju inte klistra upp affischer hur som helst. Det blev ett himla liv, då Magnus och hans kompisar hade satt upp lite för många affischer om något möte någon gång. Pia mindes inte riktigt hur det var. Men bråk hade det varit. Det sas att Magnus och hans kompisar borde få böta.

Vid busshållplatsen stod redan Pias klasskompisar. Anki och Inger, Bertan och Jonas, som alla kallade Tulle för att han hette Tullberg i efternamn.

Anki smög sig fram till Pia och viskade:

– Bra, va?

Pia nickade tyst.

– Vi låtsas inte om något än, svarade hon lågt.

Killarna var tydligen inne på samma linje. De blinkade menande men sa ingenting.

SJU GÅNGER KUL

Det var ju smart att inte sätta ut något namn på affischerna. Då kunde ingen komma åt en. Men det var klart, skulle det vara någon mening med affischerna, måste det komma något mer. Det vore dåraktigt att slänga ut en massa tid på att sätta upp affischer, som inte ledde till någonting.

SJU GÅNGER KUL – det kunde vara vad som helst. Pia var imponerad. Tänk att hitta på en sak som väckte folks nyfikenhet! Man kunde ju inte undgå att lägga märke till affischerna och undra över fortsättningen.

– Vad tycker du, Inger? Vad tycker du om affischerna? frågade Bertan.

– Vad då, affischer?

Inger hade inte sett några affischer. De andra blev nästan arga. Hade Inger gått och blundat hela vägen till busshållplatsen, va? Hade hon verkligen inte sett att hela busskuren var liksom gulmålad av affischer?

– Jaså, menar ni dem, sa Inger föraktfullt. Ni menar väl inte att ni går på en sådan grej, va? Fattar ni inte att de som satt upp de där affischerna har gjort så där, bara för att ni ska stå där och gapa av förvåning?

Först kände de sig tillplattade. Inger hade en fantastisk förmåga att få andra att känna sig underlägsna. Men så fattade Pia humör och bestämde sig för att man har rätt att bli förvånad eller imponerad eller nyfiken eller vad som helst, utan att somliga ska försöka sätta sig på en!

Tulle hade visst också ilsknat till.

– Du ska alltid göra dig märkvärdig, sa han. Jag ska säga dig en sak, du är avundsjuk, det är det hela.

– Sssss, avundsjuk, fräste Inger. Vad då för?

– För att du inte fick vara med och göra dem.

– Som om ni fick det då, sa Inger hånfullt.

– För tänk, att vi fick det, svarade de alla fyra på en gång.

I detsamma kom bussen. Inger blev så förvånad att hon inte kom sig för att säga något dräpande till svar. Hon knyckte på nacken och klev in i bussen.

Det var sant!

De hade varit med, alla fyra!

Pia gick dit för Olles skull. De skulle göra affischer, hade han sagt.

Det var på matrasten i går, som det började. Pia åt i första omgången tillsammans med Anki, Bertan, Tulle och några till. De stod i matkön och pratade. Plötsligt kom Olle och ställde sig i kön och Pia blev tyst och varm.

Olle var fin, det tyckte alla tjejerna. Han var frän också. Fräck och fräsig och inte rädd av sig. Pia hade tyckt om honom ända sedan hon gick i fyran och han i sexan. Det var ett härligt år, då de gick på samma skola. Hon fick se honom varje dag och bara det var en lycka. Hon visste att han hette Olle; det visste alla.

Tulle gick också dit för Olles skull. Olle var bra. Tulle beundrade honom och försökte vara som han. Bussig, kamratlig men ändå ganska hård. Det var inte många som vågade sig på Olle. Han var med i brottarklubben och kunde lägga ned de flesta.

En gång hade Olle pratat med honom.

– Du, grabben, hade han sagt, har du en klocka på dig?

Det hade han som tur var, men på den tiden var han rätt blyg av sig. Han fick inte fram något svar utan sträckte bara fram armen och lät Olle titta själv.

I detsamma knuffade en klasskompis till Tulle, så att han for omkull. Han slog sig ovanligt illa men höll masken.

– Ge fan i det där, röt Olle till och spände ögonen i den som knuffat.

Så hjälpte han Tulle upp.

– Morska upp dig, grabben, låt ingen slå ned dig, sa han och klappade Tulle på axeln.

Den dagen bestämde sig Tulle för att försöka bli som Olle.

En annan gång hade Olle försvarat Pia mot några busiga killar. Det var ett par stycken i femman, som brukade retas med yngre elever på rasterna men framför allt på hemvägen. Pia och Anki brukade ha sällskap hem, men den här dagen var Anki sjuk, så Pia gick ensam.

Killarna tog fast henne och hotade med spö, om hon inte bjöd på tuggummi eller godis. Hon kunde inte hjälpa att hon började grina. Hon kände sig löjlig och dum, men mest av allt var hon rädd. Jätterädd!

Just som hon trodde att hon skulle pinka ner sig av skräck, kom Olle. Han sög tag i en av killarna och frågade, vad de höll på med.

Killarna blev spaka på en gång och ursäktade sig flinande. De ville bara lattja lite med tjejen, det var väl inte så farligt? Men Olle skällde på dem och sa, att det var minsann inget skoj det som de höll på med. Såg de inte att tjejen var dö’skraj? Det kallades mobbning det där!

Killarna blev ännu spakare. Mobbning? Nej, inte höll de på med mobbning inte. Det var bara skoj, sa de och smet kvickt iväg, när Olle släppte dem.

Olle vände sig till Pia och frågade vad hon hette. Hon viskade fram Pia så svagt att han måste fråga om.

– Du ska inte vara så där blyg, sa Olle. Man ska snacka högt och se tuff ut, då vågar sig ingen på en. Har du förstått?

Han lät nästan arg, när han frågade, om hon förstått, och hon klämde med möda fram ett svagt och ynkligt ja.

– Du har ju intet fattat någonting! Du ser ju ut som om du trodde jag skulle slå ihjäl dig när som helst. Kan du inte säga ett riktigt ja ens?

Hon stod tyst och han blev otålig.

– Säg ja då, högt och tydligt!

– Ja, pressade hon fram och han nickade nådigt.

– Bra, tjejen, så ska det låta! Nästa gång de kommer de där skitarna, så ska du bara vara frän och skrika åt dem att de ska sticka, och om de inte gör det, så säg att du ska snacka med mig, Olle alltså.

– Då slår de mig för att jag tänker skvallra.

– Skitsnack! Glo dem rakt in i ögonen bara och snacka på. Bara du inte ser rädd ut. Stick hem nu!

När hon gått en bit, hörde hon att han ropade efter henne.

– Du tjejen!

– Ja, vad är det? ropade hon till svar.

– Bra, flinade Olle, jag ville bara kolla, om du hade någon röst som hördes. Bra, tjejen!

– För resten heter jag Pia, skrek hon tillbaka.

– Bra Pia! Nu hör man ju till och med vad du heter!

Tulle tänkte ofta på det där Olle sagt. Morska upp dig och låt ingen slå ned dig! Olle blev hans idol. Tulle iakttog honom så ofta han kom åt och försökte härma efter. Morska upp dig, sa han till sig själv, så fort han kände sig rädd eller underlägsen. Morska upp dig, låt ingen slå ned dig!

Pia tänkte också på vad Olle sagt till henne. Att hon skulle vara tuff och snacka högt. Du ska inte vara så där blyg. Ska inte vara? Om man är blyg då? Kan man bara bestämma sig för att man inte ska vara det?

Eftersom Pia beundrade Olle mer än hon vågade erkänna, ville hon gärna vara som Olle ville att hon skulle vara. Hon tränade på att inte vara blyg. Du ska inte vara blyg, sa hon till sig själv. Du ska snacka högt och se tuff ut.

Det hjälpte faktiskt att prata med sig själv. Jag ska inte vara blyg – jag är inte blyg – jag vågar snacka högt – jag är tuff.

Det blev som en trollformel för henne och hon kände hur hon långsamt förvandlades. Hon vågade mer och mer. Blygheten försvann.

Men hon var ändå ingen av de där som märktes. En del människor tycks ha tusen idéer i skallen och kan hitta på allt möjligt. Hon gjorde vad hon skulle – i plugget