Prästens lilla flicka

By Susan Casserfelt

16-åriga Josefin kommer aldrig hem efter sin sånglektion. En skallgång med frivilliga söker efter den kände Modotränarens dotter. Situationen försvåras ytterligare av den snöstorm som lamslår Höga Kusten.

Fallet med den försvunna flickan sätter polisstyrkan i Örnsköldsvik på prov. Den oerfarna polisaspiranten Kajsa Nordin inser att ju djupare hon gräver i fallet, desto fler hemligheter verkar det finnas kvar att upptäcka.

Samtidigt dras den kända konstnären Zeta på Mariatorget i Stockholm in i dramat när en ung, utlandsfödd man ringer på hos henne. Mannen är på flykt, men från vad? För excentriska Zeta, just hemkommen från New York i ett desperat försök att rädda sin dalande stjärna, behövs verkligen inga fler problem.

Vad har hänt Josefin och vad döljer Prästens lilla flicka?

Debutanten Susan Casserfelt har skrivit en psykologisk spänningsroman som i svindlande fart för läsaren mellan Höga Kusten, New York och Stockholm. Ett antal böcker är planerade kring det omaka paret Kajsa och den excentriska jetsettaren Zeta.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 21, 2016
• ISBN: 9789175238906

Book preview

hålan.

1

SOM TVÅ SKRÄMDA harar pressade de sig mot varandra. Tryggheten de förut hade upplevt i sitt gömsle nere vid hamnen infann sig inte i dag.

Trots att båda hade tjocka dunjackor frös han så att han skakade.

»I kväll gäller det«, viskade Jossan.

Det var som om hon hade förstått något. En insikt som sjunkit in. En lättnad som varken speglades i vädret eller rucklet de kurade i. Där taket var trasigt blåste snön rakt in i det iskalla magasinet. Emellanåt snöade det även in genom golvtiljornas breda sprickor. Att det ens var möjligt berodde på att det gamla saltmagasinet till hälften hängde fritt över Östersjön.

Nu var rucklet stormens första hinder sedan vindarna tagit fart över den Sibiriska tundran två dagar tidigare. För varje gång vinden hittade ett nytt kryphål fladdrade stearinljuset som om veken spelade dem spratt. Slocknade nästan för att i nästa sekund lysa extra starkt.

Ljuset hade de tagit med sig tidigt i höstas och ställt på en upp- och nervänd träback, som det stod Domus på.

Nu kysstes de i den opålitliga lågans sken.

Jossan kramade hans hand. Det kändes som om månaden hade pågått i evigheter, som hon väntat och planerat. Visst, hon var bara sexton år men mogen för sin ålder. Hon skulle klara det här. De skulle klara det här. Hon fick påminna sig om att hon inte var ensam längre. Även om hon inte hade berättat hela sanningen för honom, var hon säker på att han skulle finnas där för henne.

När alla andra killar tycktes mest intresserade av att hon kom från en hockeyfamilj, var hon glad för att ha mött någon som varken spelade hockey eller verkade bry sig om vem hennes pappa var. Speciellt de sista veckorna, när allt kretsade kring Övik Cup. Evenemanget skulle gå av stapeln helgen därpå, vilket hon tagit med i planeringen.

»Det verkar som om kosmos för oss samman.«

Hon sa det med ett leende. Orden hade fastnat i henne, blivit hennes mantra. Det lät vuxet. Moget.

Han log matt till svar. Det var hans ord. Han hade sagt dem med glimten i ögat tredje gången de stötte ihop på kort tid.

Till skillnad från alla andra hade han inte jagat henne. Inga försök att imponera på henne med skryt. Faktiskt började hon nästan tro att hon var kär i honom. Hon tryckte hans hand, av tacksamhet över att inte vara ensam.

Han tolkade handtryckningen på ett annat sätt. Med slutna ögon lutade han sig framåt för en ny kyss. Jossan kysste honom, den här gången med en helt ny hetta, med en intensitet som han aldrig förut sett hos henne. Upphetsade ilningar strålade från anus ut i låren när han girigt besvarade kyssen. En kort stund lyckades han slappna av, tänderna slutade hacka.

Sedan kom Jossan att tänka på hur mycket hon skulle sakna sin lillebror, Joel. Det var inte många som nådde fram till den lilla pojken, men henne älskade han mer än alla andra. Inte ens mamma och Joel stod varandra så nära.

»Jag önskar att vi kunde ta med oss Joel.«

Han hade bara träffat Joel två gånger när hon varit barnvakt. Den underliga pojken hade suttit där hon placerat honom och inte tagit någon notis om dem. Men han ville inte tänka på småsyskon nu när han satt med Jossan.

»Igen… Kyss mig!«

Han önskade att han kunnat smyga in en hand innanför tröjan, men det gick inte här. De frös som det var.

Med ens hade han en kall, våt lovikkavante över munnen i stället för hennes mjuka läppar.

»Sch! Det är någon här«, viskade Jossan.

»Jossan, det är ingen här. Ingen vet att vi är här.«

Han viskade in i vanten. Hans andedräkt värmde hennes frusna fingrar.

Hon stirrade stint mot ingången och lyssnade intensivt. Kvickt blåste hon ut den fladdrande lågan.

Han lyssnade också. Allt han hörde var hur luft och vatten tävlade, som två kinkiga solister, om att överrösta den andre. Deras dån gick samman i en mäktig symfoni. Men vinnaren var ändå novemberkvällens mörker. Kompakt, som en tjock, gammal arabisk gubbe, sjönk det ner över honom. Ett mörker så tätt att han inte ens kunde ana Jossans silhuett. Utan att han själv märkte det växlade han till det andra språket. Svenskan blev med ens lika onåbar som Jossan.

Han famlade efter henne, ville hålla den trygga handen, prata det trygga språket, men hon hade rest sig.

Panikartat viftade han med armarna och fick grepp om den upp- och nervända Domusbacken. Det gav honom ett provisoriskt stöd, men den andra armen fortsatte att söka efter verkligheten. Han var utlämnad och ostadig. Vad var upp, vad var ner? Han simmade i svart vatten. Som en ofrivillig dykare hade han tappat både orientering och balans.

Ett skrapande ljud, som om någon stött till en möbel där inne, fick honom att vrida på huvudet och titta trots att han inget såg. Ett sista försök att hitta tillbaka till tryggheten.

»Jossan…«

Hennes namn stockade sig i honom.

I stället började han tyst att upprepa sitt namn, koncentrerat, om och om igen.

»Faraz, Faraz, Faraz…«

Men det gjorde honom bara förvirrad. Vem var han egentligen?

En föraning isade i Faraz. I tolv år hade han förnekat den tjocka arabiska gubben, avvisat släkten, blundat för berättartraditionen, förskjutit landet och ondskan. Allt det som han flytt.

Han satt redan i mörker när han slöt ögonen.

Den tjocka gubben kom inte ensam. Med sig hade han den spinkiga katten. Benranglet. Båda skrek rakt ut. Ljudet var så högt att han var tvungen att hålla för öronen.

Insha’Allah, ske Guds vilja.

2

GUNVOR SATT PÅ sin vanliga plats vid köksbordet. Hon drog i gardinkappan av spets och spanade ut i mörkret. När hon inte såg någon släppte hon det spända gummibandet. Spetskappan gungade nervöst fram och tillbaka i fönstret. I stället började hon plocka med pelargonerna, inbillade sig torra löv. Josefin skulle ha varit hemma för över en timma sedan.

»Vars är jäntan?« röt Sten-Åke.

Frågan verkade för ovanlighetens skull vara riktad direkt till henne.

»Josefin kommer nog snart«, mumlade Gunvor. »Du borde koncentrera dig på Cupen i stället.«

»Om jag bara kunde. Hon vet att hon ska vara hemma så här dags.«

Återigen spanade hon ut mot gatan, ut i mörkret. Klumpen i magen var större än vanligt. Känslan av att något hemskt hade hänt släppte inte. Snön föll allt häftigare i lyktornas sken. Gunvor såg stormbyarna, snöflingorna förvandlades till smala streck. En klass 2-varning var utfärdad för hela Norrlandskusten. Meteorologerna hade varnat för storm med riklig nederbörd. Emellanåt såg man strålkastare från bilar glimma till på Modovägen 50 meter nedanför huset.

Kanske satt Josefin hos någon kompis och glömde bort att ringa? I morgon skulle hon gå och köpa en mobil till dottern. Sten-Åke fick säga vad han ville, men flickan var faktiskt sexton nu och alla hennes kompisar på Nolaskolan hade mobiler, det visste Gunvor. Men Sten-Åke ville att barnen skulle lära sig vikten av hårt arbete.

Men sådana här tillfällen vore det naturligtvis bra om man kunde nå henne.

Josefin hade slutat tjata för länge sedan. Först hette det att jäntan var för ung. Sedan när hon fyllde sexton och började i gymnasiet hette det att jäntan skulle jobba ihop till telefonen själv. Så nu slet tösen varje gång det var match uppe i Fjällräven Center där Modo spelade.

Att ha en tonåring i huset hade visat sig vara långt jobbigare än hon kunnat ana. Josefin, lilla livliga Josefin. Tiden hade gått så fort och den lilla flickan hade växt upp. Grannarna tisslade om att hon setts sminkad nere på Storgatan. Tur att de andra två barnen inte gjorde något väsen av sig än. För Jimmy som var två år äldre kretsade allt kring hockeyn.

Joel som skulle fylla sex år en bit in på nyåret, krävde inte heller mer. I dag hade han kommit hemspringande just när Bolibompa börjat, men inte velat se. Det var då de insåg på allvar att något var på tok, när Josefin inte var med pojken.

Joels overall var lerig. Frånvarande hade hon konstaterat att han var våt in på bara kroppen. Kall och frusen. Hade han kissat på sig? Joel hade inte svarat, bara rist som liften upp till hoppbacken en frostig dag. Han var lika tystlåten som hon.

Gunvor tappade upp ett bad åt pojken, slösade på badskum och hoppades att Sten-Åke inte skulle upptäcka deras vardagslyx. Han hade annat att tänka på inför Övik Cup. Stillsamt lekte Joel med skummet. Hon slängde in den leriga overallen i tvättmaskinen, vred över till 60°C fast att hon mycket väl visste att det stod 40°C inne i plagget.

Återigen spanade Gunvor ut. Hon anade att också Sten-Åke bakom henne såg ut genom fönstret. Gunvor sneglade på maken. Hon kunde se hur han bet ihop käkarna och väste något mellan tänderna. Hörde hon rätt? Hade han kallat flickan för hora? Klumpen i magen växte hastigt. Den isande känslan gick inte att skaka av sig.

»Nu tänk jag int tålat mer«, fräste Sten-Åke, »nu får det allt räcka med rännandet nere på stan.«

Gunvor hör när han sliter åt sig bilnycklarna och jackan. Hur han smäller i ytterdörren. Kort därefter ser hon bilen svänga ut från uppfarten.

Så här arg brukar han inte bli. Det knyter sig i hennes mage.

3

FARAZ HADE INGEN aning om vad det var som hade hänt. Han höll fram sina skakiga händer. De var svullna, styva och mörka. Han studerade dem länge i det svaga skenet från hoppbackens strålkastare. Händerna kändes overkliga, som att vakna och sömndrucket hitta en hand i sängen, innan man förstått att det var den egna handen som man sovit på. Det var svårt att säga varför men till slut klarade han inte av att se på dem längre. Det var som om en annan bild försökte lägga sig över händerna och visa vad de hade varit med om. Det orkade han inte med. Mödosamt lyckades han stoppa in händerna innanför den blåa dunjackan. Att dra igen dragkedjan var inte ens att tänka på, hans fingrar var som djupfrysta prinskorvar.

Han spanade ut från skogsbrynet, kände igen hoppbackens silhuett genom snödiset. De starka strålkastarna lös upp hela backen en klar dag, men i dag var allt suddigt. Vass snö piskade honom i ansiktet när snöbyarna tog fart.

Faraz fick en minnesbild. Hur han hade suttit uppe på en lastbil. Han hade varit fem och bara en tanig liten pojke. Alla utom mamma hade varit med. Var är mamma? hade han frågat. Pappan hade gett honom en örfil. Han skulle sitta tyst. Lastbilen hade kört mödosamt i bergen. Det hade varit stekande hett på dagen och isande kallt på natten. Efter pappans slag hade han knappt vågat röra sig. Omärkligt hade han flyttat bort från pappa och närmare mammas yngre syster. När skymningen föll hade hon hållit om honom och han hade somnat i hennes famn. Han hade vaknat av att något hade piskat honom i ansiktet. Han hade inte kunnat öppna ögonen, inte kunnat ropa på hjälp. Faraz hade varit övertygad om att han skulle kvävas. De hade hamnat i en sandstorm, i vinden som blåste i 120 dagar. Allt han hade känt var att mostern fortfarande satt nära honom.

I dag hade han inte mosterns famn att luta sig mot. I dag var han ensam. Varför satt han i den mörka skogen och tryckte? Väntade han på något? Flydde han från något? Polisen? Han hade inga svar. Vad hade han gjort? Han visste inte säkert.

Faraz huttrade till och insåg att det var kallt ute. Om inte annat var all snö ett bevis på att det var kallt ute. Bäst att röra på sig, men vart skulle han ta vägen? Instinktivt lunkade han nerför backen som ett skadeskjutet djur. Han gick med stela, frusna ben och varje gång vinden tryckte till honom var det trögt att börja gå igen.

Nadeem hade svårt att förstå sms:et från bästa kompisen Faraz, så han ringde upp i stället. Det hann ringa många signaler innan Faraz svarade. Kompisen lät förvirrad. Upprepade bara det som stod i messet: Han behövde låna kläder och pengar. Konfunderat hade Nadeem packat kläder i en Konsumpåse. Men hur skulle han få tag i pengar? Till sist smög han in i brödernas rum och rotade runt i deras byxfickor. Han hittade en femhundring och några tjugor. Faraz skulle få förklara sig när han kom.

Nadeem var så inne i sina funderingar att han knappt hörde den korta ringningen. När modern ropade inifrån vardagsrummet att de skulle öppna, vaknade han till ur sina funderingar och kastade sig på dörren innan något av syskonen hann före. Han öppnade och skulle just fråga vad som stod på men tystnade vid åsynen av Faraz. Nadeem synade kompisen stumt uppifrån och ner. Till sist sa han chockat:

»Kompis, va fan har hänt?«

»Jag måste sticka…«

Rösten bröts av i falsett, förvirringen i Faraz ögon fick Nadeem att bli rädd. Förskräckt stirrade han på besökaren. Snön i håret och på jackan hade börjat smälta. Faraz dunjacka och byxor var kletiga. Bara nertill på byxorna kunde man fortfarande ana att jeansen en gång varit ljusa. Att kletet var blod rådde det inget som helst tvivel om.

»Fan mannen«, stammade Nadeem, »va fan haru gjort?«

Faraz flackade stressat runt med blicken.

»Jossan…«

Faraz lyckades inte avsluta meningen, men tvingade sig att se Nadeem i ögonen. Be om det han kommit för.

»Nadeem, jag måste sticka. Har du kläderna?«

En trappa upp i det slitna hyreshuset öppnades en dörr och Al-Jazeera skränade ut i trappuppgången. Faraz försökte trycka sig in i hallen, men Nadeem höll stenhårt i dörrhandtaget, vägrade att släppa in kompisen.

»Fan Faraz, tänk om morsan ser dig. Hon blir tokig. Här!« viskade Nadeem och sträckte ut den slitna Konsumpåsen genom dörrspringan.

Faraz tog emot påsen med stela fingrar och lyssnade stressat efter stegen i trapphuset.

»Cash?«

Besvärat höll Nadeem ut de stulna pengarna.

»Du får igen allt, jag svär vid Allah.«

»Insha’Allah«, svarade Nadeem syrligt.

Märkbart lättad över att få dra igen dörren och låsa om sig gick han in igen och ställde sig vid fönstret. Därifrån kunde han se hur Faraz efter ett tag kom ut i hans gamla kläder. Efter ett tiotal steg försvann figuren in i snöovädret.

Några timmar senare rullade Y-bussen mjukt in i Hudiksvall. Skogen och E4:an byttes ut mot små mörka fiskebodar och enstaka skyltar som lyste upp en öde stad. Snöflingorna föll märkbart glesare här.

Det var tyst i bussen. Faraz satt med pannan mot fönstret. Han ryckte till när ett spökansikte hoppade upp precis framför näsan på honom. Skrämt tittade han ut genom rutan, men det fanns ingen där. När bussen körde in under nästa gatlampa gled samma ansikte upp i rutan igen. Det var hans egen spegelreflektion. Han var sitt eget spöke.

Chauffören rattade in på Glada Hudiks resecenter och stannade vid hållplatsläge K. Två studenter gick ut för att röka och busa i höstens första snöfall, men de flesta i bussen försökte sova vidare.

Faraz tittade ut på reflektionen igen och upptäckte att spöket grät. Han kände efter och det stämde, kinden var våt.

4

POLISASPIRANT KAJSA NORDIN skruvade på sig. Knappt hade receptionisten låst upp dörren till stationen på morgonen när Modos hockeytränare Sten-Åke »Tåget« Wallbäck, stormade in. Nu stod han framför disken och en bit bakom stod, vad hon antog var hans fru med rödgråtna ögon.

»Min dotter är borta«, sa Wallbäck. »I går när vi ringde till polisen fick vi bara prata med någon i Kramfors som tyckte att vi skulle ringa runt till alla Josefins kompisar. Det räcker inte. Nu är det dags att ni lyfter på era rumpor och börjar leta.«

»Jag förstår att det här är svårt för er«, försökte polisaspiranten lugna hockeytränaren. »Statistiken säger att er dotter kommer tillbaka i dag eller senast om några dagar. Har hon en pojkvän?«

Frågan fick Wallbäck att slå näven i disken. När Kajsa såg raseriet i tränarens ögon önskade hon att en förstärkt glasskiva hade skilt dem åt. Instinktivt sökte sig handen till byxfickan där hon förvarade sin adrenalinspruta.

Tåget påminde henne om den uppstoppade björnen tre meter bort, den som skjutits av en jägare efter att kvoten fyllts. Nödvärn hette det. Björnen tillföll staten och stoppades upp stående på bakbenen. Nu välkomnade bamsen alla som hade ett ärende till polisen i Örnsköldsvik.

»Min dotter är försvunnen. Jag vill att ni ska börja leta. Finkamma hela skogen om så behövs.« Wallbäck svepte med armen för att visa på skogarna runt staden.

Under den korta tid som tränaren hade varit inne på stationen hade han hunnit bli riktigt arg. Receptionisten som satt i närheten av Kajsa hade svårt att föra sitt telefonsamtal.

Den arga tränaren hade fått Nordins handledare, polisinspektör Erik Karlsson, att diskret ansluta sig till sällskapet. Det här lät som ett av de tillfällen då praktisk vägledning faktiskt kunde behövas under den halvårslånga praktiktjänstgöringen. Kajsa hade trots allt bara gått två år på polishögskolan i Solna och som aspirant var man fortfarande student, även om hon bar uniform och samma utrustning som alla andra på stationen.

»Allt under kontroll?« frågade handledaren.

Kajsa nickade utan att egentligen känna att läget var under kontroll. Erik backade för att visa att han inte tänkte ta över, men hann inte avlägsna sig snabbt nog innan Sten-Åke Wallbäck hade läst situationen. Varför prata med en okunnig, ung polis när det fanns en mer erfaren?

»Du där, vad heter du?«

Erik vände sig mot den välkända hockeyprofilen.

»Erik Karlsson«, svarade han och ångrade sig genast. »Men jag tror nog att Kajsa här kan ge er adekvat hjälp.«

Wallbäcks blick sa allt. Han tänkte inte ägna den yngre kvinnan någon mer tid.

»Erik, lyssna nu på mig. Min dotter hade musiklektion på Nolaskolan i går, men kom aldrig hem. Vår dotter…« Tåget drog tungt in luft. »Något liknande har helt enkelt aldrig hänt.«

»Jag förstår«, svarade Erik, »vad sa ni att hon heter?«

»Josefin Wallbäck.«

»Och hur gammal är Josefin?«

»Hon är sexton år. Bara barnet.«

Erik nickade. Hans lilla Sofia var femton år, men hon var aldrig sen att framställa sig som vuxen. Hemma bråkades det om allt. Tjat varvat med hot och gnäll. Han kunde bara ana hur det skulle bli när Sofia fyllde sexton, han som redan hade hämtat henne stupfull på en fest, letat efter henne hos väninnorna när hon vägrat komma hem och ertappat henne med cigaretter. Jojo, Tågets flicka var nog som andra flickor, tänkte Erik.

»Om man misstänker att hon håller sig undan frivilligt brukar vi avvakta någon dag. Har ni bråkat hemma?«

»Nej verkligen inte!« bet Sten-Åke av. »Och hon har inte rymt, har jag sagt. Något har hänt. Vi samlade ihop några i föreningen och gick skallgång i går kväll men hittade henne inte. Nu måste ni ta vid och fortsätta leta. Jag kräver att ni gör något nu!«

Erik vände sig mot mamman.

»Vad säger ni, fru Wallbäck, hade er dotter någon orsak att inte komma hem?«

Gunvor tittade hastigt upp men vände genast bort blicken och skakade på huvudet.

»Vår dotter är lycklig«, skrek tränaren. »Hon har ingen orsak att rymma hemifrån. Nu får ni skärpa er och berätta vad ni tänker göra för att hitta min Josefin.«

»Lugna dig! Vi är här för att hjälpa er.«

Kajsa försökte föreställa sig hur det skulle kännas om hon hade haft en tonårsdotter som försvann. Inga som helst känslor infann sig. Då bytte hon. Tänk om Sam skulle göra slut. Hur skulle det kännas om Sam försvann? Genast svarade kroppen och tarmarna vred sig som nyfångade ålar. Nu först anade hon vidden av vad paret framför henne kände. Medlidandet fick henne att besluta sig. Hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att hitta deras dotter Josefin.

»…verkligen inte, Josefin har INGEN pojkvän, hur många gånger ska jag säga att hon bara är sexton år. Josefin är snäll, hon delar våra värderingar och kommer alltid hem i tid.«

Wallbäck hade eldat upp sig igen. Erik nickade och Kajsa fortsatte att anteckna.

»Det här är frågor som vi alltid ställer vid försvinnanden. Ni behöver inte bli arg. Ni hade ringt runt till alla kompisarna. Hm… hade hon pengar?«

»Nej, hon har inga större summor att röra sig med, på sin höjd en tjuga.«

»Och saknas det pengar i exempelvis hushållskassan?«

»Nej.«

»Har ni ens tittat?« Erik riktade frågan till mamman men det var Tåget som svarade igen.

»Vi litar till hundra procent på Josefin. Hon skulle aldrig komma på tanken att stjäla.«

»Vilken klass går hon i?«

»ES på Nolaskolan.«

Erik tittade frågande på Kajsa.

»Estetiska programmet«, förklarade Kajsa. »Vilken inriktning?«

Sten-Åke blängde ilsket på Gunvor innan han svarade.

»Sångprogrammet.«

Erik rynkade pannan. De båda poliserna satt tysta och tittade på paret Wallbäck. Gunvor skruvade besvärat på sig. Gång på gång tittade hon på klockan. Sten-Åke lät sig inte bekomma av tystnaden. Till sist vände sig Tåget mot sin fru.

»Vi tog med en bild«, sa han.

Utan att titta upp började Gunvor rota i sin handväska och tog upp ett styvt klassfotokuvert. Ur det drog hon fram ett porträtt på en flicka med långt mellanblont hår. Gunvor tittade på bilden innan hon motvilligt sträckte över den till Erik.

»Från förra året«, sa Gunvor tyst utan att möta någons blick. »Hon gick i nian.«

»Hon är sig lik«, la Sten-Åke till.

»Oj, vilken söt tjej!« utbrast Erik.

Det hade lika gärna kunnat vara hans eget barn, Sofia. Erik kände hur nackhåren reste sig.

Han tvingade sig själv att koncentrera sig på Sten-Åke och Gunvor Wallbäck som fanns framför honom, här och nu.

Efter att paret Wallbäck hade lämnat stationen tittade Erik på aspiranten. Trots att Kajsa var ung och nybakad från polishögskolan hade hon en mognad som fick henne att kännas äldre. Eller var det bara att hon inte pratade lika mycket som hans dotter? Hon var robust, lång och kraftig, faktiskt längre än han själv. Det hade känts ovant i början att titta upp för att prata med henne.

Hon hade klarat fysprovet med glans, visste Erik. Lite avundsjukt tänkte han att hade han själv haft den fysiken som ung skulle han ha lirat hockey för NHL.

»Jaha, vad vet vi?« sa Erik och försökte att inte låta som en lärare.

Kajsa tittade upp från dataskärmen.

»Varje år anmäls runt sjutusen personer saknade. En tredjedel av dem är ungdomar, och i dryga svängar 75 % av den tredjedelen är tjejer. Alltså anmäls 1.500 tjejer i Sverige försvunna varje år.«

Sedan sökte sig Kajsas blick ner på bilden av Josefin.

»Men de flesta kommer hem inom en till tre dagar. Bara trettiotalet personer per år återfinns aldrig och då är det faktiskt mest män runt de fyrtio-femtio som dominerar statistiken och inte unga tjejer.«

Erik var mållös, en föreläsning hade han inte väntat sig. Men det så klart, hon hade skolan i färskt minne och gjorde andra associationer än han, som genast såg lik. Säkert en föreläsning som hon satt här och återgav. Men hon förekom honom.

»Jag gjorde ett fördjupningsarbete om försvunna tjejer. Det är ingen föreläsning som jag rapar upp ordagrant.«

Var han så genomskinlig att hon läste vad han tänkte? Båda skrattade åt det uppenbara.

»Okej, en föreläsning om försvunna personer. Men vad tycker du att vi ska göra med fallet Josefin?«

Kajsa kliade sig i huvudet och funderade. Hon tog upp bilden som låg på bordet. Flickan tittade in i kameran, log stort så att tänderna syntes och med huvudet på sned. Långt, mellanblont vågigt hår. Det var ett typiskt skolfoto, gråspräcklig bakgrund, väl ljussatt, välregisserat.

»Josefin… låter som en hårt pluggande och lydig flicka«, spekulerade Kajsa. »Utåt i alla fall. Sjunger. Det kanske är ett intresse som krockar med hockey? Tåget lät inte helt nöjd med linjevalet. Han hade kanske velat se sin dotter på hockeygymnasiet? Men det är mycket som händer när man är sexton år gammal.«

»Pojkvän?«

Kajsa studerade bilden noggrant. Försökte få bilden att prata med henne.

»Har du en pojkvän?« frågade Kajsa flickan på bilden. »I så fall är han hemlig, eller hur, för dina föräldrar säger att du inte träffar någon. Var har du träffat honom? I skolan? Är det någon som också sjunger?«

»Om de har träffats i skolan är det knappast hemligt«, spekulerade Erik. »Men snacka om dålig timing med att dottern försvinner inför Övik Cup.«

Övik Cup var ett årligt återkommande event där alla hockeygymnasier gjorde upp om titeln som årets hockeygymnasium. Som ung hockeyspelare var det ett ypperligt tillfälle att visa upp sig för juniorlagens talangjägare. Under fyra intensiva dagar möttes fyra flicklag och 32 pojklag från landets alla 33 hockeygymnasier. Cupen hade på senare år också börjat väcka uppmärksamhet utomlands, och från i år gick Övik Cup ut hårt med att det även deltog ungdomslag från Finland, Ryssland, Kanada, Tjeckien och USA.

Kajsa skakade på huvudet. Sedan kom hon att tänka på de braskande rubrikerna i kvällstidningarna något år tidigare, när hon pluggade på polishögskolan i Solna.

Fjällräven Center skulle sprängas i luften om inte Modo vann SM-guld. Hotet hade skickats hem till Tåget, som då var nytillsatt tränare. Oavsett hotbild och ny tränare gjorde Modo inga lysande resultat det året.

»Från det ena till det andra, åkte någon fast för bombhotet?«

»Nej, kriminalarna lyckads aldrig hitta avsändaren. Bombreceptet fanns på varenda internetsajt. Fast det blev ett sju helvetes rabalder under matcherna. Arenan hårdbevakades. Vi döpte gärningsmannen till rörbombsmannen.«

»Hittade ni några bomber?«

Erik skakade på huvudet.

»Men hur gick det? Kvällstidningarna bara slutade skriva om det. Jag var nere på polishögskolan i Solna och läste varenda tidning. Från en dag till en annan var det glömt i media.«

»Det slutade med att ärendet avskrevs.« Erik suckade demonstrativt och la upp ena benet över det andra. »Du vet, det gamla vanliga. Spaningsuppslag saknades. Nä, det hade kunnat vara vem som helst i Modos hejarklack.«

»Snacka om att dra alla över en kam«, skrockade Kajsa. »Vad tyckte du om familjen Wallbäck förresten?«

»Jo, de var väl märkliga om man säger så«, svarade Erik. »Kanske är de bara chockade och lider av sömnbrist, jag vet inte? Men lite märkliga. Om de varit mina föräldrar när jag var sexton år gammal, skulle jag nog unnat mig bondpermis.«

»Hur som helst«, sa Kajsa, »tycker jag att vi borde skriva in en efterlysning i EPS-registret. Jag kan göra det om du vill.«

EPS var förkortningen för Efterlysta Personer och U-boken, det efterlysningssystem som svenska polisen använde sig av.

»Och sedan skulle vi kunna fara upp till Nolaskolan.«

Kajsa titta förvånat på Erik.

»Fara?«

»Ja, det är väl ingen dum idé?«

»Nä, men vi går väl? Skolan ligger bara runt hörnet.« Kajsa såg att Erik tittade ut genom fönstret. Det snöade fortfarande. »Ovanligt tidigt i år, eller hur?«

»Och vilka mängder«, svarade Erik. »Men det hinner nog smälta för inte är det väl vinter än? Okej, vi kan gå, men du, efter lunch?«

Vid tanken på lunch kurrade Eriks mage högt. Kajsa såg besviken ut.

»Käka du så lyser jag Josefin under tiden.«

Under de tre månaderna som Kajsa hade praktiserat hade hon vinnlagt sig om att anamma polisjargongen. Erik reste sig upp för att gå till personalköket. Han stannade till vid dörren.

»Ska inte du äta något också?«

»Mamma har gjort matlåda. Jag käkar framför datorn.«

5

TIO ÖVER ÅTTA, när Nolaskolan just hade slagit upp portarna hade Facebookgruppen Var är Jossan? ännu inte skapats. Arbetsmiljö och säkerhet stod på schemat för ES01, som var Josefins klass. Läraren insåg direkt att det inte skulle gå att hålla den planerade lektionen och lät ungdomarna i stället ventilera sina tankar och farhågor kring att deras klasskompis