Tusen grader Celsius

By Susan Casserfelt and Katarina Ewerlöf

Den excentriska konstnären Zeta har efter många år återvänt till Örnsköldsvik för en konstutställning där hon bearbetar sitt barndomstrauma. Där blir hon uppsökt av sin goda vän Kajsa, som nyligen tillträtt en tjänst hos polisen i samma stad. Kajsa berättar att Zetas bror, Sten-Åke ”Tåget” Wallbäck nyligen har släppts ut från fängelset och uppmanar vännen att vara försiktig.

Lars Lejonbäck, en förmögen och ryktbar affärsman, har länge varit en stor beundrare av Zetas konst och när han besöker utställningen blir han blixtförälskad henne. Bara en kort tid därefter friar han till henne och till allas förvåning svarar hon ja. Men plötsligt börjar märkliga saker hända i Lars närhet och när en av hans närmaste män hittas brutalt mördad anar Kajsa att det är Sten-Åke som ligger bakom det hela. Zeta tar dock det hela med ro, om brodern dyker upp vet hon vad hon ska göra. Vad hon inte anar är att det finns fler än hennes bror som vill henne illa …

Susan Casserfelt har tidigare arbetat som journalist på Sveriges Television och som fotograf men är idag verksam som författare på heltid. ”Tusen grader Celsius” är hennes fjärde bok i Höga kusten-serien. Samtliga titlar har översatts till flera språk och "Prästens lilla flicka" blev nominerad till Stora ljudbokspriset.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 17, 2022
• ISBN: 9789180003155

Book preview

TUSEN GRADER CELSIUS

Susan Casserfelt

Copyright © Susan Casserfelt och Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Sanna Sporrong

ISBN: 978-91-8000-315-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

This one woman just lay there, wet and frightened.

He said:Move ... Move.

She got up, she was a big woman, big woman.

Her name was Bertha, Bertha Butt, she was one of the Butt sisters.

He didn’t care. He looked up at her and said:

"Sock it to me, sock it to me, sock it to me, sock it to me, sock it to me

Sock it to me, sock it to me, sock it to me!"

Troglodyte av Jimmy Castor Bunch

Prolog

När den flytande metallen träffade huden fräste det till, som smör i en stekpanna. Skriket som följde lät ursprungligt, djuriskt, och skar genom luften. Underarmen som hade en lätt solbränna färgades snabbt rödrosa, sedan mörkt lila och blev till sist svart som kol. Ett födelsemärke bubblade upp på ena kinden och sprack som en mogen finne medan resten av ansiktet täcktes av brännblåsor. Munnen stelnade i öppet läge medan de krampande fingrarna sträckte sig utåt som i en bön om hjälp. Ögonen var vidöppna, men inte längre seende. De mänskliga försvarsmekanismerna hade slagit till – skyddat hjärnan mot chocken när smärtan vridits upp till max. Det ena benet hade glidit ur den tilltänkta formen på ett sätt som nästan såg oestetiskt ut, inte riktigt passade in – och någon gick fram och knuffade till det med foten, men var tvungen att backa från hettan som genast svedde ögonbrynen. Den pysande vätskan rann som lava ur smältdegeln över lemmarna och gick inte längre att värja sig mot – och nu syntes det i ögonen att livet började lämna kroppen. Huvudet föll bakåt och snart skulle det som en gång varit en människa förvandlas till en geggig massa i en stöpform, tills det till slut bara fanns aska kvar. Visst var det ett sorgligt sätt att avsluta sitt liv, men välförtjänt enligt vissa.

Av aska är du kommen, aska ska du åter varda, viskade en röst och försvann ut ur rummet, bort från den brännande hettan.

Kapitel 1

Att kliva in på polisstationen i Örnsköldsvik var lite som att komma hem. Den bekanta doften av svett och rengöringsmedel, ljudet av lågmälda röster som pratade i telefon, rasslet av nycklar, tangenttryckningar och skrapandet av stolar. Kajsa log och nickade ett hej till forensikern Anne Rautio som skyndade förbi i korridoren. Anne nickade kort, nästan omärkligt, tillbaka.

Polishuset hade visserligen sett sina bästa dagar, till skillnad från lokalerna vid Farsta-terrassen som varit Kajsas senaste arbetsplats, men ändå trivdes hon allra bäst här – en insikt som förvånade till och med henne själv. Det var som att få komma tillbaka till sitt sammanhang. Receptionisten var dotter till hennes förskolefröken, en av de andra utredarna var gift med hennes kusin Lollo, och genom fönstret kunde hon se det röda tegelhuset där hon hade varit barnvakt som tonåring. Här fanns en känsla av att höra till, att alla visste var man kom från, kände varandra. Något som förstås inte alltid var en angenäm känsla. Åsynen av Freddie Ek som kom lufsande mot henne över rummet fick henne som vanligt att rysa av obehag. Freddie var den ende man hon haft sex med, och dessutom ofrivilligt, efter en tonårsfylla. Han fick alltid nackhåret att resa sig på henne. En olyckshändelse hade hon tänkt då. Våldtäkt skulle hon kalla det nu. Sex med en man. Hon rös igen. Det var inget som hon någonsin hade önskat sig. Annat var det med den före detta flickvännen Sam – som hade varit otrogen med ett engångsligg. Sams ord ringde i huvudet på Kajsa.

Men det räknades ju inte.

Vad var det som inte räknades när man lät någons kuk glida in i en? När en annan människa fick tillåtelse att smeka en över hela kroppen? Vad exakt var det som inte räknades som otrohet med det? Det skulle hon gärna vilja veta.

Hon skakade av sig ilskan som, trots att det gått två år, kändes färsk som ett papperssnitt i fingret.

Nu stålsatte hon sig för kollegornas nyfikna blickar och började leta efter en plats mellan borden. Hon lyfte huvudet precis i tid för att se Freddie flinande glida fram mellan stolarna.

Tjenare Kajsa, så du är redan tillbaka? Vilket jävla väder, va?

Jo, lite onödigt varmt kanske.

Hett som i en bakugn, och så här tidigt på sommaren. Det är väl den där växthuseffekten.

Hans ansikte var lite för nära och en svag doft av kaviar kändes i hans andedräkt.

Kanske det.

Tänk att du fick jobbet när det var så många som sökte.

Hurså?

Du var väl inte toppkandidaten som utredare, direkt. Men lycka till.

Det senare lät mer som ett hot än en lyckönskning. Freddie gled iväg och satte sig på en stol några meter bort. Han vickade på stolen, fortfarande utan att släppa henne med blicken.

Här kan du inte sitta. Kollegan Yxberg, även kallad Yxan, stirrade ilsket på henne.

Oj, förlåt, jag trodde att platsen var ledig.

Kajsa ställde sin ryggsäck på ett annat skrivbord, och undrade om hon skulle få eget rum som kriminalinspektör, men efter det svala mottagande av Freddie och Yxan gissade hon att de tänkte låta henne hoppa runt bland de allmänna platserna. Hon noterade det nya strecket på Yxans axelklaff. Så han hade stigit i tjänstegrad till yttre befäl. Hon suckade, skulle hon stå ut med en skitstövel till chef? De hade aldrig dragit jämt och skulle väl knappast börja nu.

Yxan petade ut en prilla och släppte den i papperskorgen precis vid hennes fötter, som en hund som pinkade in sitt revir. Ser du inte koppen?

Jo visst, men …

Då kanske du kunde ha lagt ihop två och två? Är det inte det utredare är till för?

För helvete, Yxan. Ge dig nu, avbröt en röst och en rödhårig man i jeans och rutig skjorta stegade fram. Det var något bekant över honom, kanske hade de arbetat ihop när hon hade jobbat med Christian Modig som kriminalinspektör. Tanken på att Modig var borta och att hon aldrig skulle få se honom igen fick det att stocka sig i halsen på Kajsa. Att han var död var tungt, men sättet det hade gått till på var ännu värre. Brutalt mördad. Att Kajsa hade varit med när det hände var nästan mer än hon stod ut med.

Mannen framför henne sträckte fram näven.

Hej! Kriminalinspektör Anders Olsson, utredare.

Kajsa var tvungen att böja sig ner för att nå fingrarna. Hon tryckte dem.

Hej, det är jag som är Kajsa.

Yes, jag vet. Tanken är väl att jag ska vara din mentor, fortsatte Anders. Men det låter så gammalt. Du får kalla mig vad du vill, och fråga mig vad som helst. Välkommen ska du vara i alla fall!

Anders var i sextioårsåldern. Akta dig för korta män, hade hennes mor alltid sagt och orden ringde i öronen när hon såg ner på honom.

Kaffe?

Han räckte fram en kopp rykande het dryck och Kajsa bestämde sig för att hon ändå gillade den här kollegan. Leendet verkade äkta – och hon om någon visste hur det var när folk hade fördomar om ens längd. Det var en av orsakerna till att hon sällan gick på krogen längre, alltid var det någon jobbig jävel som skulle komma fram och kommentera hur lång hon var, som om hon inte visste det själv. Förra gången hon tog en öl på O’Learys hade en man dragit henne i skjortkragen och krävt att hon avslöjade exakt hur lång hon var. När hon vägrade hade han försökt mäta henne själv. Han hade nämligen slagit vad med en kompis, och hon hade fått uppbåda allt sitt tålamod för att inte trycka ner honom mot bardisken. Hon kunde bara tänka sig vad Anders fått höra om sin kortväxthet under sin skolgång.

Kajsa startade datorn och Anders räckte fram en lapp.

Här har du lösenordet.

Kajsa hajade till när hon såg kombinationen av siffror och bokstäver som löd: 1<3s@an

I love satan?

Anders skrattade.

Ja, förlåt, du fick visst ärva det av Modig. Det var ett practical joke som … Han tystnade och de såg båda ner i bordet. Kajsa fick svälja flera gånger för att sorgen inte skulle rusa fram som en oinbjuden gäst i strupen. Anders harklade sig.

Morgonbön om fem minuter? Stora konferensen.

Okej, tack.

Några minuter senare slog hon sig ner på en stol bredvid Anders i konferensrummet. Mitt emot satt Amina och Matte – två rutinerade kollegor som varit parhästar så länge Kajsa kunde minnas. Matte gav Amina en lång blick när de fick syn på Kajsa och satt kvar med armarna i kors utan att hälsa. Men Amina, som var liten och smidig men samtidigt stark som en oxe, nickade ett hej – hon och Kajsa hade alltid gillat varandra och hade tränat en del tillsammans i gymmet. Kanske något de kunde ta upp igen, tänkte Kajsa. Om inte Matte misstyckte förstås, de där två höll ihop som ler och långhalm.

På bordet stod en vetelängd och Yxan sträckte sig fram och tog en bit samtidigt som han la en femkrona i en plåtburk bredvid. Det rasslade till. Anders räckte fram fatet mot Kajsa men hon skakade på huvudet, hon åt sällan något utan innehållsförteckning. Även om hon hade informerat stationen flera gånger om sin nötallergi, var hon också väl medveten om hur lätt det var att glömma bort det.

Ett tiotal poliser var med på mötet inför dagens utsättning, som hölls av inre befälet Hans Vide. Även chefen för norra Ångermanlands närpolisområde, intendenten Nils-Erik Hörnlund, var med. Det båda såg ut som Helan och Halvan där framme. Vide lång och gänglig, Hörnlund knubbig, ja nästan rund. Trivselkilon som måste ha kommit efter femtio, för på intranätet hade intendenten både mer hår och färre kilon.

Först vill jag hälsa vår senaste utredare välkommen, sa Hörnlund. Eller välkommen tillbaka, kanske jag borde säga! Många av er känner henne ju redan: Kajsa Nordin börjar här som kriminalinspektör idag.

Kajsa nickade mot alla och log, men nästan ingen log tillbaka. Till och med Anne Rautio snörpte liksom ofrivilligt på munnen. Omedvetet sökte sig högerhanden upp till axeln, som för att kontrollera att eklövskransen fortfarande löpte över klaffen. Hon kunde säkert klä sig civilt som Anders, men den nystärkta polisskjortan skänkte henne trygghet.

Ta väl hand om vårt nya tillskott, sa Hörnlund och lät handen glida över den snaggade skalpen. Alla mumlade och nickade, men det kändes som om ingen menade det.

Då lämnar jag över till Hans, sa Hörnlund och gick ut ur rummet.

Hans Vide gick igenom helgens händelser. Det hade varit ett par lugna försommardagar. Några fylleslagsmål och en bilstöld, annars var det inte mycket att rapportera. Juni hade hittills varit stillsam i hela Region Nord, trots det för säsongen ovanligt varma vädret.

Kajsa suckade. Det var hemskt att önska att det skulle begås fler brott i regionen och självklart var det inte det hon ville, men hon behövde något att göra. Något att hugga tag i. Nu hade hon alldeles för mycket tid att tänka på Sam och den familj hon kunde ha haft. Kanske borde hon ha stannat kvar i Farsta där tempot var högre.

Så spände Vide ögonen i henne med ett svårtolkat flin.

Så bra att vi har dig här, du har väl inte hunnit få långtråkigt än?

Kajsa svalde, munnen plötsligt torr.

Nej, inte alls. Vad tänkte du dig?

Vi fick in en förfrågan om hjälp från EBM i morse. Umeå vill att vi bistår dem i ett fall gällande grovt skattebrott och bedrägeri när det gäller handel med metaller.

Kajsa nickade och log men kände hur hoppet sjönk som en sten inombords. Ekobrottsmyndigheten? Var det därför hon flyttade hit?

De planerar ett tillslag och behöver förstärkning.

Freddie Ek suckade menande, som om hon stulit allt det roliga. Hon var inte så säker på det.

Visst, självklart.

Det var allt, sa Vide. Så överröstade han stolsskrapen, nej, en sak till. Alla satte sig ner igen. Jag skulle också informera om att Tåget, alias Sten-Åke Wallbäck, kommer ut på permission några dagar nu till helgen.

Kajsa reste sig upp i stolen utan att tänka sig för. Sten-Åke? utbrast hon. Hur kan det ens vara möjligt?

Gott uppförande betalar sig.

Men Ze… jag menar Lena Wallbäck kommer väl till stan i samband med sin nya utställning?

De tror inte det föreligger någon risk för hans syster Wallbäck, men det kan vara bra för er att veta.

Men Kajsa var inte så säker på det. Tåget hatade sin syster, den kända konstnären som gick under smeknamnet Zeta i folkmun, och han hade säkert inte haft något emot att röja henne ur vägen. Stukat gled hon ner i stolen igen men tvingade sig att sträcka på sig och höja handen. Sätter vi span på honom?

Vide skakade på huvudet. Nej, det ser vi ingen orsak till. Det föreligger inget reellt hot.

Inget hot? utbrast Kajsa och lutade sig tillbaka. Det kändes inte bra. Inte bra alls. Sten-Åke var oberäknelig. Hur kunde de släppa ut honom, som om det rörde sig om en vanlig semester? Han var ett monster. Men många av de bevis som funnits mot honom hade på något oförklarligt sätt försvunnit spårlöst från utredningen. Det var bevis hon själv varit med om att samla in – som de obscena bilderna med en naken och förnedrad kvinna från en kyrkogård, men han blev ändå dömd för dråp – det borde vara skäl nog att inte ge honom tillåtelse att traska runt i Örnsköldsvik som en vanlig människa? Men är Zeta informerad i alla fall?

Nej, vidhöll han och sträckte sin gängliga kropp över bordet för att nå en bit vetelängd. Det är den information jag har fått. Så, ut med er och gör lite nytta!

På vägen ut från morgonmötet såg Anders frågande på Kajsa.

Allt väl?

Jodå, bara lite orolig över det där med Tåget och Zeta.

Inget annat?

Äsch. Kanske fånigt, men är det ingen som är glad över att jag är här? Det känns som om alla hatar mig!

Det är inget att bry sig om, sa han lugnande. De är bara lite stötta över att du så att säga … hoppat över några led.

Några led? Jag gjorde allt som krävdes när jag sökte jobbet.

Jo, jag vet det. Men det var andra som var säkra på att just de skulle få tjänsten. Mer, ja, vad ska jag säga, erfarna.

Äldre menar du? sa Kajsa.

Anders skrattade till. Ja, det har du rätt i förstås. Men det stack i ögonen på vissa att jobbet gick till dig, de flesta som går från polisassistent till inspektör har ett par år mer på nacken. Som Amina och Matte, till exempel. Eller Freddie Ek. Han sa det mer som ett konstaterande än ett anklagande och Kajsa förstod vad han menade. Men hon hade faktiskt mer erfarenhet av mordfall och våldsrelaterad plötslig död än de flesta av sina äldre kollegor, även om inte alla visste om det. Hennes år i Stockholm plus hela karusellen kring Zeta hade gett henne mer än tillräckligt med träning för att det skulle räcka en hel livstid. Det kanske var tur att det såg ut att bli lugnare på den fronten ett tag.

Själv patrullerade jag gatan i hela femton år innan jag blev inspektör. Men ingen fara, ingen är omtyckt av alla. Ta Rautio till exempel, viskade Anders. Hon hatar mig.

Va? Varför då?

Ingen aning. Det bara är så. Vissa saker får man leva med helt enkelt. Men for the record, jag tycker att det är fint med lite nytt blod här på stationen. Det kan behövas. Orden gled över i ett hjärtligt skrockade.

Kajsa nickade. Visst, att vara omtyckt var inte hennes prioritet just nu, men hon ville i alla fall gärna förtjäna kollegornas respekt. Tur att det var onsdag idag och hon bara behövde jobba tre dagar den här veckan.

Du, en annan sak. Hur ser det ut med rum? Som utred…

Jag vet, sa Anders. Vi jobbar på det. Du får sitta här ute i kontorslandskapet tills vidare. Så, då lämnar jag dig åt att läsa in dig på skattebrottet. Ha det så kul!

Anders log retsamt och försvann iväg.

Hon loggade in och öppnade mappen som Vide just gett henne access till. Där fanns en bild på företagets vd, en man i sextioårsåldern. Han hade mörkt, lite grånat hår, och en mustasch som såg ut att vara tagen ur en pilsnerfilm från fyrtiotalet. När hon funderat en stund kom hon på vem det var han påminde om – han var extremt lik skådespelaren Pierce Brosnan. Men det var något annat bekant också. När hon rannsakade sitt minne insåg hon att hans bild brukade figurera flitigt i hennes pappas prenumeration på Dagens Industri. Mannen hette Mats Lejonbäck, var sextionio år gammal och en framgångsrik affärsman i bygden. Guld och platina. Var han anklagad för att vara delaktig i en momskarusell? Undrar vad hennes pappa skulle säga? Själv hade hon tystnadsplikt, men var det sant skulle det säkerligen dyka upp i lokaltidningen eller kanske till och med i Di inom en inte alltför avlägsen framtid.

Hon suckade och började läsa, men avbröts av ljudet av lekande barn utanför fönstret. En liten flicka sprang fram till en barnvagn och pussade på en bebis som låg där. Om det hade blivit något mellan henne och Sam på längre sikt, var skulle de då bo? Med tanke på att Sam hatade snö var Ö-vik uteslutet.

Kajsa gick fram och drog ner persiennen, öppnade skjortkragen och knäppte upp några knappar medan hon skakade på huvudet igen. Vad spelade det för roll vad Sam tänkte eller tyckte? Den enda som var viktigt var Klara – en trevlig, helt normal Härnösandsbo hon träffat på en vandring och som hon brukade ligga med ibland. Klara tyckte om stan. Klara var trevlig, kanske hennes framtid. Sam var dåtid. Klara såg bra ut, älskade snö och kunde inte bry sig mindre om att bilda familj.

Hon tjatade aldrig om att stanna uppe halva natten och prata – som Sam. Kajsa undrade om det hade förändrats nu? Om hon också stupade i säng på kvällarna nu för tiden, trots att hon tidigare varit så kvällspigg?

Utanför fönstret hade ljudet av de lekande barnen tystnat, hela stan var oroväckande tyst som precis innan ett oväder. Hon återgick till skärmen och började läsa. Mats Lejonbäck var tidigare ostraffad. Och tyvärr också en känd finansman och profil i stan. Kajsa kliade sig i huvudet. Pressen skulle göra slarvsylta av honom.

De i målet aktuella metallerna har förts in i Sverige av säljarnas kurirer via färjor från Riga och Tallinn.

Ekobrottsmyndigheten i Umeå hade misstankar om momsbedrägeri hos ett dotterbolag till Lejonbäck & Söner AB som hette Metallic AB. Kajsa drog på munnen, det lät nästan som Metallica, hårdrocksbandet. Bolaget hade legat vilande en längre tid men så nyligen ökat omsättningen markant.

Kajsa skakade på huvudet, ekobrottslighet var inte hennes starka sida. Hon skrollade igenom dokumenten tills hon kom till en tankekarta som liknade de hon själv brukade rita upp. Genast blev allt tydligare.

Dotterbolaget Metallic köpte silver, platina och guld av Gnistra som i sin tur påstod sig ha köpt av Malart. I ett annat typsnitt stod det misstänkt skenbolag, s.k. missing trader intill Malart. När man följde strömmen av pengar åt andra hållet framgick det att de förts över till en finsk bank varefter Malart satts i konkurs. Ett liknande upplägg hade gjorts med ett bolag som hette Sweplatina, som sades ha sålt metaller till Gnistra, men då hade pengarna istället hamnat i Litauen. Kajsa drog efter andan när hon såg det totala beloppet. Tjugofyra miljoner sexhundranittiotusen. Nästan tjugofem mille!

Hon hittade numret till utredaren som samordnade utredningen.

Kriminalinspektör Viola Runlund, svarade en skånsk röst. Kvinnan måste ha suttit med telefonen i handen.

Kajsa presenterade sig.

Bra att du ringde. Vi planerar en gryningsräd imorgon. Vi gör tillslaget på två adresser, dels ute hos Lejonbäck vid Köpmanholmen, dels på själva företaget. Vi kommer ett gäng utredare och poliser, några lånade från stationen i Umeå också. Men vi var en man kort på ena adressen och det är där du kommer in.

Den skånska dialekten lät burkig. Kajsa undrade om skåningen satt på toaletten. Men så hörde Kajsa hissdörrar som öppnades och Violas steg i en korridor.

Vilken tid slår vi till?

Prick fem imorgon bitti.

Kapitel 2

Morgonsolen glittrade i det turkosblå vattnet och kastade solkatter på poolhusets tak. Det lågmälda ljudet från en häcksax ljöd över trädgården, när den med stor precision for över häckoxbärens grenar. Buskarna krävde ständig tillsyn för att hålla sig tillräckligt höga som vindskydd när man låg i solstolen, men samtidigt låga nog för att inte störa utsikten från terrassen. Om man kisade såg det ut som om trädgården tillhörde en villa i Florens, eller kanske rent av utkanterna av Rom, med alla olika nivåer, stenlagda platåer och gröna växter i krukor. Särskilt idag, när solen gassade obarmhärtigt och luften var klar. Men utsikten från direktörsvillan som låg längst ut på halvön på Köpmanholmen sträckte sig inte över italienska berg, utan över Ulvön och Skuleskogens nationalpark på andra sidan vattnet.

Mats Lejonbäck släppte morgonrocken bakom sig på kakelplattorna och dök ner i poolens turkosblå vatten. Njöt när det slöt sig om honom och svalkade hans kropp. Han tog långa simtag, och crawlade som han brukade varje morgon. En dryg halvtimme senare satte han foten på badstegen, men hejdade sig när han stötte emot något mjukt. Han gnuggade ögonen och kisade. Det såg ut som om någon tappat en tröja som låg där och flöt. Ett svart bylte. Kanske var det en av döttrarna som glömt ett klädesplagg i solstolen och som vinden hade svept ner i poolen under natten? Mats torkade sig i ögonen igen och sträckte sig samtidigt efter plagget – men skrek till när handen mötte något mjukt han inte väntat sig att känna. Det var inte tyg, det var päls. Byltet rullade runt och en kattunges livlösa ögon mötte hans. Ögonen var genomskinligt grå, som om kattungen legat död i vattnet under en längre tid.

Helvete! slapp det ur Mats när han drog åt sig handen. Den lilla, svarta kroppen guppade närmare och han skvätte i panik framför sig och kastade sig upp på land.

Oskar!

Alltiallon kom genast rusande och Mats pekade mot djurkroppen som låg där.

Ta bort den!

Vad har hänt?

Jag vet inte! Lars tog upp morgonrocken och drog den om sig.

Men var kom den från?

Hur ska jag veta det? Ta bort den bara!

Oskar gick genast för att hämta håven som hängde vid poolens kortända och svepte upp den lilla döda varelsen i den.

Vad vill du att jag ska göra med den?

Inte vet jag! Få bort den härifrån så att inte Bonnie och Leonora ser den.

Tror du att …

Men jag vet inte, säger jag ju!

Mats och Oskar vände sig båda om mot häcken vid poolens kortända. Inget verkade röra sig bakom de välklippta häckoxbären. Oskar gick fram till kanten och kikade över den täta lövmassan som ramade in bortre sidan av uteplatsen.

Ska jag se efter om det är någon inne på markerna?

Vi borde väl ha märkt om det var någon vid grindarna?

Ja, ingen har varit där.

Du kan väl kolla kamerorna vid grinden för säkerhets skull? Och sätta ett lås på sidoingången också. Om småtjejerna kommer för att rida får de ringa på så släpper vi in dem genom stora grinden.

Oskar nickade och skulle just gå, när Mats fortsatte.

Om det visar sig att det är någon som brutit sig in ringer vi polisen. Så här kan vi inte ha det.

Ljudlöst försvann Oskar bakom den täta häckoxbärshäcken.

Mats satte sig ner vid ett bord som stod i skugga under ett parasoll och andades ut. Han sträckte sig efter en chokladcroissant och bredde på rikligt med smör medan pulsen saktade ner. Det var sällan han tillät sig en sådan utsvävning som smör på croissanten, men efter upplevelsen i poolen tyckte han att han var väl värd det. Han vecklade ut morgontidningen framför sig och bet i det frasiga bakverket. Tuggade långsamt och medvetet och kände hur andetagen blev lugnare och lugnare. Det var ingen fara. Säkert bara en grannkatt som smitit in och haft oturen att falla i. Han rynkade pannan. Den teorin hade funkat bättre om de hade haft några grannar, men han tänkte inte låta den här dagen förstöras av den obehagliga händelsen.

Bakom tungan växte degklumpen envist. Mats harklade sig upprepade gånger, men kunde inte få ner klumpen. Insikten att luftvägarna var blockerade kom krypande, långsamt som en smygande räv. Först blev han förvånad, sedan förbannad och till sist panikslagen. Han såg sig om efter Oskar, men han hade just gått iväg med kadavret. Livet svischade hastigt förbi. En begynnande yrsel fick allt att kännas lätt. Landskapet blektes i konturerna. Oron, eller snarare tyngden av ansvaret han axlat som vd, som följde honom dag och natt släppte. Bekymren kändes oviktiga, löstes upp och försvann. Bråkdelen av en sekund varade tyngdlösheten, sedan såg han Bonnie och Leonoras ansikten för sitt inre och kastade sig mot det tunga marmorbordet med full kraft. Bordskivan stötte till honom i solarplexus med en kraftig smäll. Den sista luftreserven fick honom att hosta till och croissantbiten flög ut på de italienska marmorplattorna. Bakom honom hördes snabba steg, Oskar måste ha uppfattat allvaret i situationen.

Oskar, kan du hämta en våtservett? sa Mats hest.

Javisst, är allt väl?

Mats nickade.

Vänta, var gjorde du av …?

Men han avbröt sig genast när den yngsta av döttrarna klev ut på terrassen. Oskar försvann iväg mot köket.

God morgon, pappa! sa Bonnie. Hon pussade honom på pannan och sträckte sedan ut armarna i luften. Men vilket underbart väder!

Han nickade samtidigt som han kämpade för att se oberörd ut. Väldigt.

Bonnie slog sig ner vid bordet, rättade till en dyna och tog upp en servett.

Har du redan tagit din morgonrunda i poolen, pappsen?

Ja.

Var det skönt?

Återigen såg Mats den livlösa kattungen framför sig och var tvungen att titta bort. Mycket. Sover Leonora fortfarande?

Jag tror det, hon kom hem sent igår.

Titta, där är hon ju.

Leonora kisade nyvaket mot dem och Mats välkomnade henne med en kindpuss och harklade sig ännu en gång.

Hur mår du idag, min ängel?

Leonora rättade till solglasögonen och drog handen över det mörka håret som föll ner i vågor över ryggen. Finfint.

Det ser inte ut så, sa Bonnie surt. Blev det sent? Eller fick du kanske ragg?

Ragg? snäste Leonora. I den här stan? Vad tror du jag är? Desperat?

Du kunde ju ha stannat i London då, replikerade Bonnie snabbt.

Leonora verkade inte ens bemöda sig om att svara sin syster, men Mats viftade avvärjande med handen.

Jag vill inte höra. Det viktiga är att du kom hem ordentligt.

Bonnie sträckte på sig, men avbröt rörelsen när hennes mobil började surra. Hon svarade.

Hej. Hos pappa. Ja. Allihop. Jag sätter på högtalartelefonen.

Jaha, så ni har en sån där riktig mysfrukost då, sa Mats exfru Carmela syrligt och Mats bet sig i läppen. Det här verkade inte bli någon vidare dag.

Pappa har simmat redan, han är en riktig karl, han.

Ha! utropade Carmela. Er far borde berätta att han är så långt ifrån en riktig karl som det bara går. Särskilt eftersom han inte kan leverera i …

Mats slet telefonen ur Bonnies hand, tryckte bort högtalarfunktionen och satte luren till örat.

Han hade inte kommunicerat med exfrun på flera veckor och kunde inte säga att han hade saknat det heller. De ständiga bråken hade pågått sedan skilsmässan för ett år sedan och de hade precis börjat lugna ner sig. Han hade hoppats att de skulle kunna fortsätta som vänner. Eller, åtminstone låta varandra vara ifred, inte ständigt gräva i det infekterade såret i kampen om vem som hade rätt. En match utan vinnare. Men här var hon igen, innan dagen ens hade börjat. Han harklade sig.

Carmela? Ville du något? Annars måste jag nog sluta. Hallå? Jaha? Okej. Jag förstår. Ja, har jag ju sagt. Nej, jag säger inte emot, jag bara … Han suckade och stod tyst med telefonen i handen, medan Carmela hävde ur sig den vanliga svadan. Han lyssnade artigt utan att avbryta, oförmögen att protestera eftersom han höll med om nästan allt. Han hade varit en förskräckligt dålig make. Frånvarande, avståndstagande och alldeles för egoistisk. Han hade jobbat för mycket, dragit sig undan när förhållandet började gå dåligt, sett åt andra hållet, fast han visste att hon behövde mer. Men en sak kunde han inte hålla med om – en dålig pappa hade han inte varit, han hade alltid satt döttrarna främst. Alltid tagit sig tid att leka med dem, lyssnat på dem, låtit dem bli hörda och sedda, gett dem allt de behövde och ville ha. Kämpat hårt för att ge dem den kärleksfulla barndom han själv aldrig fick. Vissa kanske skulle säga att han överdrivit, curlat dem rent av, men han trodde inte att kärlek från en förälder kunde överdoseras. Tvärtom. Det var hans fasta övertygelse att han skulle ge dem hela världen, den bästa start i livet de kunde få. De var hans barn, hans två små änglar – och de fortsatte vara det även om de nyligen fyllt tjugo och tjugofem.

Mats hade inte gjort mycket rätt i sitt äktenskap och livet var inte alltid som han tänkt sig det. Han tycktes inte kunna hålla sams med exfrun och det smärtade honom. Men han ångrade inte ett ögonblick att han gift sig med Carmela. Det var tack vare äktenskapet han hade fått sina döttrar. Inte ens det förakt som nu sipprade genom luren kunde ändra på det. Han lyssnade en stund till, hummade några gånger. Om det var croissantbiten eller kattungen som orsakade den starka känslan som nu infann sig kunde han inte avgöra, men det här måste få ett slut. Han tänkte inte längre vara hennes slagpåse. Basta! Sedan la han på.

Vad ville hon? undrade Bonnie.

Inget särskilt, bara kolla att jag ser till att Oskar skjutsar er till henne i Bönhamn i eftermiddag.

Mats tog upp tidningen igen och önskade att Carmela åtminstone kunde varit lite nöjd med den arkitektritade villan i den pittoreska fiskebyn som han hade gett henne vid skilsmässan, utöver hälften av allt han ägde. Men hon hade inte nöjt sig, velat ha hälften av det som låg i fonderna som var knutna till släkten, som marken och företaget. Det gick naturligtvis inte.

Mats glömde snart hela saken och satte sig istället käpprätt upp i stolen när han fick syn på annonsen från Örnsköldsviks museum och konsthall. Äntligen ljusnade dagen något.

Hon kommer hit! utbrast han.

Vem? Mamma? undrade Bonnie och tittade upp från sin tallrik med havregrynsgröt.

Nej, nej! Zeta!

Jaså, vem är det? sa Leonora och tog ännu en jordgubbe.

Min favoritkonstnär. Hon sägs vara lite galen, men hon är ett geni ska ni veta.

Jaså?

Ja, det är märkligt att våra vägar inte har korsats tidigare, hon är ju ändå från bygden. Och hennes utställning har premiär imorgon kväll!

Vad heter utställningen? undrade Bonnie.

"Eh, jag ska se. Hm. Den ömma, knarkande modern."

Så klart, sa Leonora. Galna konstnärer ska då alltid provocera.

All bra konst utmanar mottagaren, sa Mats. Dessutom har hon levt ett hårt liv. Hon har upplevt saker som många av oss inte ens kan föreställa sig. Så tragiskt och … ändå är hon så stolt. Har gjort något av det. Jag tycker nog att hon har rätt att uttrycka sig precis som hon vill.

Döttrarna utbytte blickar och Leonora rättade till sin ljusrosa sidenmorgonrock innan hon sträckte ut sina långa ben och vickade på tårna.

Du låter nästan lite besatt av den där tanten.

Alla över trettio är inte tanter, Leonora. Den kvinnan är vår tids största konstnär. Zeta är tio år yngre än jag, och jag är väl ingen gubbe? Det finns ingen som hon. Ska vi inte gå på vernissagen ikväll alla tre? Det vore väl roligt att göra något tillsammans? Jag kan ringa intendenten, Tordis Grudd. Lustig figur den där Tordis, men jag känner henne sedan gammalt.

Bonnie skakade på huvudet. Jag kan inte, jag har handbollsträning.

Jag kan inte heller för jag har … helt enkelt ingen lust, sa Leonora, flinade och reste sig upp. Jag tar min frukost på rummet. Vi ses senare.

Hon strosade iväg och lämnade en doft av Byredo La Tulipe efter sig.

Mats pekade på tidningen igen. Jag tänker i alla fall gå, jag har alltid velat träffa den där Zeta personligen. Hon ska ställa ut nya verk, kanske har jag turen att hitta något till terrassen.

Bonnie stönade. Du tänker väl inte släpa hit någon av hennes statyer?

Varför inte?

Bonnie fnös nästan lika föraktfullt som sin syster, men Mats skrattade, tvinnade mustaschen några varv, sköt undan tallriken och reste sig. Han måste bort från terrassen. Den blöta, unkna lukten av kattkroppen som Oskar burit bort låg fortfarande kvar i hans medvetande. Han rös vid tanken på dess lilla, svarta kropp och döda ögon. Visst kunde den ha trillat i alldeles själv, men var kom den i så fall ifrån? Den var inte deras och de hade inga grannar på flera kilometers avstånd. Kattungen kunde ha sin naturliga förklaring, men den kunde också ha varit en varning, ett hot – men i så fall, från vem?

Kapitel 3

Kajsa slog av larmet och gnuggade sig i ögonen. Att gå upp före klockan sex på morgonen var fruktansvärt. En hjärngegga utan dess like låg som ett täcke bakom ögonen. Men så tänkte hon på kollegorna som fick lägga på en timmes resväg. Om hon fick gå upp fyra så var de säkert uppe redan tre.

Hon smög ner i köket, mån om att inte väcka sina föräldrar. Laddade kaffebryggaren i gryningsljuset innan hon slank in i badrummet för en snabb dusch. När hon kom ut invirad i handduk luktade det nybryggt i hela bottenvåningen. När hon gick för att hämta en kopp stod det en gestalt i köket. Kajsa hoppade högt och skriket gick inte att hejda, ens efter att hon kände igen figuren.

Mamma, vad du skräms?

Jag kände kaffelukten och var tvungen att gå upp för att se vad som stod på? Vad gör du uppe i ottan? Klockan är fyra.

Ska in extra tidigt idag. Hon undvek medvetet ordet gryningsräd.

Men är du inte kriminalinspektör nu? Med vanliga arbetstider?

Jo, men ibland drar även utredare på sig uniformen.

Mamma såg förskräckt ut.

Ta det försiktigt bara.

Kajsa bara skakade på huvudet och fyllde koppen. Ständigt denna oro, den fick henne att känna sig som en tonåring igen.

Omklädningsrummet på stationen låg öde. Hon fäste skyddsvästen i sidan och drog sedan på sig den ljusblå kortärmade skjortan.

Över den landade den svarta västen med tusen fickor som hon bar som ett komplement till kopplet runt midjan. Hon kunde inte låta bli att spegla sig. Den nya tjänstegraden hade förlänat henne en guldfärgad eklövskrans under guldkronan, istället för det enkla assistentstrecket. Det kändes bra. Den glädjen och stoltheten skulle hon