Konsten att dö

By Bodil Mårtensson

En stuga uppe på Söderåsen har brunnit ner nästan till grunden. Grannfrun, Anna Svensson, vittnar om att huset den senaste tiden varit bebott av någon helt annan än ägaren. En udda och skygg person.

I stugan hittas en svårt förkolnad kropp, som snart identifieras som den välkände konstnären, Per Vagnman. Problemet är bara att Per sedan ett par år tillbaka är formellt dödförklarad efter en drunkningsolycka …

När fler mord sker riktas misstankarna mot Lise. Men är hon verkligen inblandad? Och vem är den mystiske italienske konsthandlare som plötsligt dyker upp?

”Konsten att dö” är den fjärde fristående delen i serien om kriminalkommissarie Joakim Hill och hans kolleger vid polisen i Helsingborg. Det är en rapp och tät thriller, om en värld där cynism, svek och girighet fått styra alltför länge.

Bodil Mårtenssons böcker om kriminalkommissarie Joakim Hill har ofta jämfört med Sjöwall-Wahlöös klassiska deckare. De förenar spänning med både humor och psykologisk trovärdighet, ofta i vardagsnära situationer.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 16, 2019
• ISBN: 9789178293933

Book preview

[e-mail]

1

Vi var alla överens i dag om att vi inte behövde ett mord till... men så blev det i alla fall. Just hemkommen 22.30 och skall i väg till Linköping klockan 6.30 i morgon...

Det konstiga var inte att mannen var iklädd skitiga boxershorts och inget annat. Det riktigt märkliga, tyckte Anna Svensson, som bodde i stugan intill hans, var att han stod ute på tomten klockan fem på morgonen och råskällde på en knallgul ringblomma som hukade sig i en stensatt liten plantering.

Medan han sparkade runt i gårdsgruset så det smattrade mot husets trappa vrålade han okvädingsord åt den halvslokande trädgårdsväxten i rabatten. Förbannade, anklagade och hotade den stackars plantan, som tydligen inte hade något att komma med till sitt försvar. Anna hörde det tydligt även om hon inte ens hade fönstret öppet utan bara spejade försiktigt bakom gardinen.

I handen höll han krampaktigt en flaska renat.

Som för att förstärka allvaret i förebråelserna mot den stackars trädgårdsväxten hällde han en rejäl slurk av den 37-procentiga vätskan rätt över dess kronblad. Så tog han ett steg tillbaka och beskådade nöjd effekten av bestraffningen.

Ringblommans blad darrade till under dropparnas tryck, men så reste den sig lika trotsigt utmanande igen.

Vilket gjorde mannen i de skitiga shortsen fullkomligt ursinnig.

Med flaskan i ett krampaktigt tag i högerhanden tog han sats och hoppade med ett förvånansvärt välsamlat avstamp rakt in i rabatten.

De färgstänkta trätofflorna kvaddade oförsonligt den försvarslösa blomman under gummisulorna. Men det räckte inte. Mannen nöjde sig inte med att se den tillintetgjord. Han var inte nöjd förrän blod flöt. Och han tänkte definitivt inte sluta förrän växtsaften kramats ur det förbaskade ogräset och sipprade ner i torvmullen!

Anna Svensson skakade förfärat på huvudet och drog nattlinnet tätare om bröstet.

Egentligen borde man kanske ringa polisen.

Fast… vad kunde de göra?

Vad hon visste var det faktiskt inte det minsta olagligt att förstöra trädgårdsplantor. I synnerhet inte som det ju var hans egna. Men det var liksom sättet han gjorde det på. Det var något så våldsamt, ja nästan hotfullt över det hela. Det verkade absolut inte riktigt friskt, ansåg hon.

Mannen vred just ursinnigt fötterna över den stackars växtens söndertrasade blomblad. Som om han önskade att den därmed helt och fullt skulle raderas från jordens yta.

Han stötte och stampade till den milda grad att boxershortsen för en kort sekund var på väg att glida av honom.

Anna skymtade för en förskräcklig sekund hans ena skinande skinka, innan han med sin lediga hand fick fatt i plagget och drog upp det igen kring höfterna.

Hon stod som förstenad och torde knappt andas.

Men härmed verkade föreställningen tack och lov avslutad. Han satte sig utmattad på trappan och stödde huvudet tungt i handen.

Vad i hela fridens namn kunde ha gjort honom så fullkomligt rasande på en stackars… blomma? tänkte hon.

Ja, hur som helst så hade det inte varit särskilt trevligt härute i skogen längre, sen den konstige karlen dykt upp för ett och ett halvt år sen och bosatt sig i Åkermans gamla kåk.

Han kände tydligen Åkerman på något sätt, men Anna visste inte hur. Och inte hade hon sett Åkerman häruppe på senaste tiden heller, för annars hade hon nog tagit mod till sig att tala om för honom att det inte var någon i den lilla stugbyn som gillade den nya grannen.

Och detta skulle hon tveklöst ha meddelat fastän hon ryktesvis visste att Åkerman inte var helt frisk och numera bodde inne i stan för att ha nära till sjukvården. Men stadgarna stipulerade faktiskt att nya medlemmar i deras stugby skulle godkännas av styrelsen.

För även om det rörde sig om sommarstugor så hade man faktiskt vissa regler att hålla sig till. Och eftersom många av stugorna, liksom Annas egen, var vinterbonade och utgjorde ett åretruntboende så var det extra viktigt att hålla på bestämmelserna. Det var allas garanti för en angenäm gemenskap, och det hade varit faktiskt varit både lugnt och fridfullt här ända tills den här figuren uppenbarat sig.

Nu drack och bråkade han däruppe i stugan så det hördes lång väg. Det var fler än Anna som tyckte det var obehagligt, men ingen hade sagt något. Dels för att man inte ville ha någon närmare kontakt med den konstiga människan. Och dels för att det faktiskt inte var så rasans mycket att ta upp till diskussion, inte så länge han höll sig till sitt.

Men trevligt var det inte längre – det var det inte!

Det var väl bara att hoppas att Åkerman skulle komma tillbaka och vilja bo i stugan själv snart. Annars visste hon då rakt inte hur det hela skulle sluta. Häromdagen hade han ju till och med varit över och knackat på hennes egen dörr. Men hon hade gömt sig inomhus och inte öppnat.

Nu släppte plötsligt galningen därborta på trappen sitt fasta grepp runt huvudet och skruvade i stället av korken från brännvinsflaskan. Han satte den till munnen och halsade ett par rejäla klunkar innan han lyckades grabba tag i en av spjälorna till verandan och hiva sig upp.

Så såg hon hur han rotade runt ett tag på shortsens framsida, lyckades hitta gylföppningen och drog fram det onämnbara.

Han ställde sig bredbent med baken riktad emot Annas håll, och det var kanske det som tack och lov räddade henne från en infarkt!

Hon stirrade mållös på vad som nu hände.

Det tog tydligen någon kort sekund innan systemet var helt med på noterna, men så plötsligt började det skvala.

Mannen med de skitiga boxershortsen pinkade på de sista resterna av den nedlagda blomfienden. All sin kvarvarande aggression stänkte han ut i formen av en strålande kaskad gulvit urin.

Morgonsolens milda strålar reflekterade de hoppande dropparna i ett glittrande spektrum när de studsade mot den massakrerade ringblomman.

Så snart gärningen var fullbordad hasade han sig uppför trappan, stövlade in i stugan och smällde igen dörren efter sig så att det rungade i nejden.

Men herre gud – en sådan obehaglig människa! rös Anna, och tordes äntligen gå tillbaka till sängen för en liten stunds välbehövlig vila före Nyhetsmorgon på TV4.

Allt hade nog känts bra mycket bättre om hon redan då vetat att detta varit den allra sista gång hon sett honom i livet.

Kriminaltekniker Johan Anderberg vid Helsingborgspolisen fann röklukten synnerligen besvärande. Han borde ha blivit van efter sina många år i yrket, men han kunde aldrig lära sig fördra den där kvävande tjärlukten från bränt virke och hopsmälta polymera inredningsplaster.

Det sved i ögonen, kittlade i näsan och irriterade halsen.

Men det gällde att försöka bortse från sådant och i stället arbeta så snabbt som möjligt för att avgränsa de riktigt intressanta delarna av brandplatsen. I fall det senare skulle visa sig att en grundligare undersökning behövde göras. Helst gällde det att hinna före både media och försäkringsbolag, för när de väl dök upp för att tillvarata sina intressen var inget område fredat.

Det var därför han trampade på utåt gräsmattan häruppe vid en nedbrunnen stuga på Söderåsen, med ena änden av ett av polisens blåvita spärrband i handen.

Vet man om det bor någon här? frågade han teknikerassistent Larsson som höll i den andra änden.

Nja, enligt stadskontoret tillhör det en äldre man som heter Åkerman. Men han har varit sjuklig en längre tid och ligger just nu på långvården. Så det är väl troligast att det stått tomt.

Troligast, men inte säkert?

Kanske inte.

Anderberg hittade en bra och kraftig syrenbuske på lämpligt avstånd från de falnande resterna av stugan att fästa den polisiära stoppmarkeringen i.

Kan det ha varit någon gammal elledning som kortslutits, tror du? ponerade Larsson medan han surrade sin ände av avspärrningsbandet runt en halvslokande björk.

Tja, svarade Anderberg, stoppade armarna i overallen och drog igen dragkedjan långt upp mot halsen. Det är ju inte helt otroligt. När kan ledningarna ha installerats häruppe? Någon gång på 50-talet?

Han såg sig omkring och noterade de gamla omoderna T-stolparna som försvann uppåt skogen med ledningarna slappt hängande som urkokta spagettin mellan varje stolpe.

Ja, det verkar nog det troligaste.

Brandkårens stora stegbil startade med ett vrål från den kraftiga motorn, backade upp på vägen och gav sig tillbaka hem till stationen på Berga i Helsingborg igen. Elden var under så god kontroll att den kvarvarande, mindre brandbilen lätt skulle kunna klara av även en tillfälligt återuppblossande härd.

OK, då går vi väl in då, suckade Anderberg. Han satte försiktigt foten i rabatten för att hiva sig upp på grundstenarna. Trappan var nu till stora delar uppbrunnen, och de rester som fanns kvar hängde lealöst mot marken. Anderberg trampade ovetandes på den redan så förnedrade ringblomman. Den var vid det här laget näst intill omöjlig att identifiera som prydnadsväxt.

Anderberg! hojtade kriminalinspektör Ulf Gårdeman som kom halvspringande över gräsmattan från tomten intill, …vänta lite!

Anderberg hejdade foten som varit på väg upp på stugans trossbotten och satte än en gång ner den mitt på den krossade växten.

Ja?

Det är nog bäst att du tar ett snack med fru Anna Svensson här, förklarade han. Hon är granne och har visst upplysningar om vad som kan ha hänt här.

Anderberg tittade över Gårdemans axel och såg en liten tunn dam en bit bort. Hon kramade morgonrockens slitna slag så krampaktigt upp kring halsen att de nästan ströp henne. När han vinkade henne till sig klev hon försiktigt över det kringströdda bråtet. Det som brandmännen rafsat ut på gräsmattan för att lättare komma till med brandslangar och röjningsverktyg. Hon hade garntofsprydda morgontofflor på fötterna, fastän klockan var över sju på kvällen och det var kallt och fuktigt i gräset.

Hon såg liksom rätt förbi de båda polismännen och stirrade misstroget bort mot de förkolnade resterna av stugans stomme. Det brann inte längre synligt, men sotflagor flög i luften på den skytunna brandrök som ringlade sig upp ur spillrorna. Allt som var kvar därinne var sotigt skräp och deformerade stycken inredning som smält samman till oigenkännlighet.

Anderberg bröt den gamla kvinnans morbida fascination för brandplatsen och presenterade sig lågmält.

Har det varit några problem tidigare häruppe med elen, eller så? undrade han. Har det förekommit kortslutningar eller andra svårigheter?

Oh ja, visst har det det! svarade Anna och slog ifrån sig med bägge händer så hon tappade taget kring slagen för en kort sekund. Ja, jisses så mycket strömavbrott och elände det är här uppe!

Jaså, minsann.

Ja, strömmen går så fort det bara åskar det allra minsta. Det är så erbarmligt ordnat med det elektriska här så det är inte sant! Och inte får vi någon ersättning heller.

Han pejlade henne lite.

Jaha, men då är det kanske en trolig anledning till att det tagit eld här nu då.

Nej, se det tror jag då rakt inte!

Jaså inte?

Den gamla damen skakade förnumstigt på huvudet.

Men varför inte det, undrade Anderberg, om det nu står så dåligt till?

Nej, för att han Åkerman som äger den – den snåle gamle gubbstrutten – aldrig kopplat in någon el i sin stuga. Han vägrade att vara med och betala för ledningsdragningen, och trodde kanske att han bara skulle kunna komma och koppla in sig på våran bekostnad när allt var klart. Men se där bedrog han sig! Och kontentan blev att han aldrig fick in nån elektricitet i stugan sin.

Nej då är det ju klart att det inte kan vara det! Men har ni lagt märket till något misstänkt här omkring, då?

Misstänkt och misstänkt, menade Anna och fnös ilsket, han var väl misstänkt hela han, skulle jag vilja säga.

Den där Åkerman?

Nej inte Åkerman, inte! Han är bara vrickad den, men honom har vi inte sett här ute på hur länge som helst.

Så långt stämde det alltså med den information som redan tagits fram.

Men vem menar ni då? frågade han.

Jo, jag menar naturligtvis den där konstige slusken som bott här till och från det senaste året.

Och vem är det?

Har ingen aning och inte vill jag veta det heller.

Hur så då?

Som han bar sig åt och levde rövare. Herre gud, ibland undrade man om han inte var riktigt klok! Sprang runt och snokade på andras tomter mitt i natten, och sådant där rackartyg. Ja, det var då ingen som någon här skulle vilja ha något att göra med – det kan jag försäkra.

Fast han har alltså bott här i stugan den senaste tiden, sa Anderberg och gjorde en notering på anteckningsblocket. Vet ni om han var här när det brann?

Det senaste jag såg av honom var i morse, svarade Anna och rös vid minnet av uppträdandet hon då bevittnat. Han var ute redan vid femtiden och ryade i trädgården.

Hur då… ryade?

Tja, han var ju berusad. Som vanligt. Full som ett ägg så tidigt på morgonen!

Anderberg gjorde några ytterligare noteringar.

Och vad gjorde han då? undrade han sen.

Minnesbilderna av mannens skinande skinka och vad han snart nog exponerat gjorde Anna rodnande förlägen.

Det… ja, det vill jag helst inte säga! deklarerade hon.

Men det skulle vara angeläget för utredningen om vi kunde göra oss en så noggrann uppfattning som möjligt om vad som kan ha hänt här, insisterade Anderberg.

Anna Svensson förstod att hon hade en medborgerlig plikt att leva upp till och stålsatte sig.

Han… han kissade, förklarade hon med tunn röst.

OK, noterade Anderberg vant, "…och?

För honom verkade det hela ju rätt naturligt egentligen. Bodde man så här ute i skogen hörde det säkert till vanligheterna att lätta på blåsan bakom husknuten lika gärna som i toalettskålen.

Nej, ni förstår nog inte! insisterade Anna upprört. Han kissade för att… hämnas!

Anderberg tittade undrande på henne. Kanske stod inte allt rätt till däruppe i knoppen på henne heller?

Hur då hämnas?

På den stackars lilla ringblomman som han precis trampat till döds.

Anderberg suckade trött. Det här vittnesmålet kunde de visst bara ta och glömma, för tanten verkade ju helt rubbad.

Men följdfrågan kom automatiskt.

Vilken ringblomma?

Hon släppte än en gång taget runt morgonrocken och pekade ner med ett knotigt darrande finger.

Den… den där stackaren som ni står på just nu!

Anderberg nästan hoppade bort från den plats i den nästan förkolnade rabatten där han hittills stått i en falsk trygghet om att inte riskera förstöra eventuella bevis.

Den här? frågade han klentroget och betraktade de sladdriga resterna av förbränd cellulosa.

Just den, ja!

Men varför i hela fridens namn skulle han vilja hämnas på… en blomma?

Ja, säg det herr överpoliskommissarien, suckade Anna trött och han avstod helt från att rätta henne. Vem i hela fridens namn som är vid sunda vätskor skulle egentligen vilja det? Men vad gällde den där typen var det då inget att förundra sig över, det ska jag då säga. En gång skällde han nästan fjädrarna av en stackars kråkunge som satt i buskarna och ropade på mat. Skrek åt den att uppföra sig som folk, eller något i den stilen. Den karlen, ja han är bara inte riktigt klok.

Nej, det låter ju lite märkligt, höll Anderberg med om på samma gång som han funderade på om de massakrerade resterna av ringblomman borde tas om hand som bevismaterial.

Fast bevis på vad?

På att mannen som bott här den senaste tiden var lite rubbad?

Det föll knappast inom krimteknikernas uppgifter att vare sig bevisa eller motbevisa. Vad som var av intresse var i stället närmast vad mannen gjort efter det att han urinerat i rabatten.

Vart tog han vägen sen? ville han alltså veta.

Han gick så klart in, vad skulle han annars ha tagit vägen? Karln kunde ju knappt stå på benen, och ännu mindre ta sig härifrån!

Och sen har ni alltså inte sett till honom?

Inte för att jag har varit särskilt intresserad av vad han hade för sig eller inte. Men nej, efter det har jag inte sett till honom.

Då är det väl stor risk att han finns kvar därinne, mumlade Anderberg nästan mest för sig själv.

Försäkringsbolagen ville snabbt kunna dra ärendet, och helst också finna någon riktigt bra anledning att slingra sig ur betalningsansvaret.

Det hände ibland att de propsade på närmare analys av något fynd på brandplatsen – till exempel om man fann elektriska komponenter. Men oftast var händelseförloppet så klart att denna tidsödande process inte behövde tillgripas. En cigg i sängkläderna talade sitt tydliga språk. Liksom en omkullvält ljusstake vid en gardin. Av sådant kunde man dra relativt säkra slutsatser.

Fast nummer ett i prioriteringen var förstås om det visade sig finnas någon kropp i resterna.

Om så var fallet krävde praxis den mest rigorösa undersökning. För när någon dött en ond bråd död fanns alltid en obehaglig farhåga som trängde sig på hos alla kriminalare.

Misstanken om mord.

Ulf Gårdeman var tack och lov definitivt tillbaka i sin gamla form igen. Den som innebar en enastående förmåga att förhandla – till och med i så utstuderade getingbon som den organiserade MC-världen. Den som gjorde att han blev precis så tuff som han behövde när det verkligen behövdes.

Och som ändå försåg honom med den utmärkta förmågan att kunna prata sig fram till ett avgörande vittnesmål.

Ja, Ulf Gårdeman kunde resonera med precis vem tusan som helst och vinna förtroenden där misstänksamheten annars låg närmast till hands. Det kvittade om det var folk långt upp i näringskedjan eller nere på gräsrotsnivå. Ingen visste riktigt hur han bar sig åt men faktum kvarstod – Gårdeman var jäkligt bra på att få folk att berätta vad dom visste.

Men det hade funnits en tid då han tillfälligt förlorat den förmågan. Han hade genomlevt en svår tid efter ett skottdrama i tjänsten. Då hade det varit knivigt för honom att skaka av sig de inre skrämmorna. Men det hade tack och lov gått mer än ett och ett halvt år sen dess nu, och han hade varit tillbaka i aktiv tjänst igen redan efter de första sex månaderna.

Han hade räknat så i början. Tagit dag för dag, vecka för vecka och slutligen kunnat summera läketiden i framgångsrika månader.

En kula rätt i buken är faktiskt inget man glömmer helt lätt.

Fantomsmärtan kunde fortfarande ansätta honom mitt i natten så att han vaknade alldeles kallsvettig. Men det hände tack och lov alltmer sällan nuförtiden. Och under dagtid tänkte han så gott som aldrig längre på det där som hänt uppe vid Olympia. När en fullkomligt ordinär trafikkontroll gått så galet som bara möjligt. Gårdeman hade plötsligt stirrat rakt in i en pistolmynning när det enda han velat var att se på körkortet.

Men livet måste gå vidare och han lät sig än en gång invaggas i föreställningen att hans jobb förmodligen inte var mycket mer riskfyllt än de flesta andra. Även om det var ett effektivt självbedrägeri som underlättade att man mer obesvärat kunde ta sig an sina dagliga uppgifter, så var det avgjort en ren lögn.

Sannolikheten att något skulle slå fel i polisens dagliga arbetsutövning var tvärtom obehagligt stor och på ständig tillväxt. Och Gårdeman var ett levande bevis för att den verkligheten kröp dem alla närmare – han hade nämligen bevisligen varit död.

Kliniskt död under några dramatiska minuter på operationsbordet den där vintern för ett och ett halvt år sen.

Men ett skickligt kirurgteam hade obevekligt tvingat honom tillbaka till livet igen. Och omständigheterna hade pressat honom åter till sitt gamla goda jag. Det var tack vare denna insats som han nu kunnat locka fru Anna Svensson att berätta, och även förbereda teknikerna på vad som skulle kunna möta dem därinne i de rykande ruinerna av stugan.

Ulf Gårdeman hade efter det artigt följt Anna Svensson tillbaka till hennes egen stuga och slutfört det formella förhöret där.

Hon hade sett det som ett kärkommet besök och envisats med att koka en kopp kaffe. Snart hade det doftat förföriskt gott av Zoega’s Skånerost i hela stugan, och de hade båda tacksamt passat på att byta den besvärande doften från branden.

Han hade också passat på att informera sig om hennes privata omständigheter. Bodde hon helt ensam här? Hade hon ingen anhörig som skulle kunna komma och stanna hos henne tills den värsta chocken lagt sig?

Nej, Anna hade ingen. Hon var tydligen helt ensam nu på äldre dagar, men försäkrade stolt att hon minsann inte var den som lät sig skrämmas i första taget inte!

Nej, det tror jag nog inte heller, skrattade Gårdeman och log mot den morska gamla damen. Och det lär väl inte vara något att vara rädd för heller, skulle jag tro. Brandmanskapet kommer ju att vara kvar här tills de är helt säkra på att inget längre brinner eller pyr.

Ja, det var ju bra det, konstaterade Anna.

Men ta det här kortet i alla fall, insisterade Gårdeman och räckte henne ett av Helsingborgspolisens visitkort.

Hon tog emot det lilla kortet med samma förundrade min som om han just gett henne en äkta månsten.

Här finns både numret till växeln, direktnummer och till min mobil… förklarade han och rafsade ner ytterligare ett för hand, och det här är till krimtekniker Anderberg som ni pratade med därute.

Tack så mycket, det kan nog vara bra att ha, sa Anna och gäspade stort. Även om hon försökt verka opåverkad, var det uppenbart att händelserna tagit på henne.

Gårdeman gjorde artigt honnör fastän han inte hade någon uniformsmössa. Det hade han aldrig eftersom det mest blev MC-hjälm för hans del.

Kan jag…, frågade hon dröjande.

Kan ni vad då?

Kan jag gå och lägga mig nu?

Ja, det går alldeles utmärkt. Vi kommer också att vara kvar härute ett bra tag så det finns inget att oro sig över, log Gårdeman. Det är över nu, fru Svensson.

Han stängde dörren ordentligt när han gick ut, men hörde ändå hur hon slog till låskolven för säkerhets skull. Det hade blivit betydligt mörkare nu. Man hade tänt strålkastarljus därborta vid de rykande resterna.

Några krumryggade figurer smög försiktigt omkring bland bråtet och plockade på sig diverse saker ur de ruinerna av vad som nyss varit en fullkomligt normal sommarstuga. Plastpåsarna med easygrip-förslutning fylldes och katalogiserades systematiskt.

Det var inte längre bara Anderberg och Larsson som var aktiva utan en även en del av länskrims teknikerteam. Med vita skyddsoveraller på rörde man sig varsamt inom området i jakten på ruinernas skvallerbyttor som förhoppningsvis skulle kunna berätta vad som egentligen hänt här inne i skogen i kväll.

Gårdeman fattade med en gång att man måste ha hittat något rätt allvarligt därinne i rökresterna. Det hela hade uppenbarligen fått mer omfattande dimensioner för han såg att den stora mordbussen anlänt och stod parkerad en bit längre neråt vägen.

Ingen som inte redan visste skulle kunnat ana vad det där fordonet egentligen var. Men inom dörrarna på den till synes helt vanliga mörkblå pickupen dolde sig alla tänkbara resurser för en fullskalig brottsplatsutredning.

Inredningen var funktionsoptimerad så att varje möjligt utrymme utnyttjades på bästa sätt. Utrustning för kameror och spårsäkringsmaterial trängdes med kartor och annat. Det enda av bilens utrustning som sällan användes var farthållarfunktionen. För även om blåljus sällan användes för mordbussens del så var det naturligtvis alltid av vikt att den kom fort till platsen när något inträffat. De måste ha kört undan duktigt inifrån stan för att redan ha hunnit hit, tänkte Gårdeman.

En annan som också måste ha stått rejält på pedalen var Lotta Jönsson från Expressen/Kvällsposten/GT. Dörren till hennes röda lilla Fiat slog igen med en smäll så fort hon hoppat ur.

Ulf Gårdeman kände igen henne med en gång när hon kom ångande mot honom tvärs över tomtgränsen.

Hallå!, hojtade hon ohämmat. Gårdeman – kan man få ett uttalande om vad som hänt här? Är det mord? Vem är offret? Och har ni någon tanke om vem som gjorde det?

Hon lät som en vandrande kulspruta och Gårdeman fortsatte att le. Det fanns tillfällen då ettriga reportrar retade gallfeber på honom. Till exempel vid räddningsaktioner då det gällde att fokusera totalt på en insats som kanske skulle kunna rädda liv. I sådana fall var det inte nådigt att närma sig Ulf Gårdeman, för då kunde man åka på världens näsbränna. Det visste Lotta mer än väl sen tidigare. Men ikväll var det inte mycket som kunde göras ur ren räddningssynpunkt, så det kändes relativt säkert att närma sig polismannen med sina berättigade frågor.

Tyvärr vet vi väl inte så mycket än, hör du, sa han sanningsenligt. Men vad jag förstår så har man gjort vissa intressanta fynd därinne, och hela teamet tycks vara på plats.

Vad sa vittnet? För du har väl talat med kvinnan som bor därinne, eller hur?

Hon föreföll lika välinformerad som vanligt.

Jodå, fortsatte Gårdeman, det stämmer. Men stör henne inte mer ikväll. Hon är trött och skulle visst gå och lägga sig.

Lotta Jönsson fnös missräknat. Hon hade allt räknat med att kunna få något lite mer matnyttigt ur inspektören nu när hon ändå var först på plats och på första parkett.

Allvarligt nu, menade hon.

Allvarligt talat så har vi inte något mer att berätta ännu. Men häng kvar en stund så ska du få veta så fort vi har ett konkret uttalande att komma med.

Gårdeman gav henne en lätt klapp på armen och stövlade vidare bort mot brandplatsen. Det var länge sen han träffat Lotta senast. Det hade väl varit för… ja himmel, det var ända sen innan han blev skottskadad. Det var den gången de hittat den höggravida kvinnan sittande cyanidmördad i en bil ute på Råå. Men fast det var länge sen kom han ändå ihåg att det enda sättet att klara sig ifrån den energiska reportern var att vänligt men bestämt gå därifrån.

Gårdeman kände sig plötsligt observerad. Han såg polisassistent Birgitta Svenningsson, en av kårens både yngsta och ärtigaste tjejer stå och titta på honom. Tillsammans med assistenten Lasse Beckman stod hon i korrekt ledigpostering en bit längre upp vid avspärrningen för att se till att ingen obehörig tog sig in på området.

Birgitta var inte tjugoåtta år fyllda ännu, men redan på väg i karriären med stormsteg. Hon läste visst extra på kvällarna med sikte på en rekordsnabb inspektörsutbildning. Och det skulle inte förundra Gårdeman det minsta om hon verkligen klarade det med toppresultat. Hon var nog den envisaste och mest tävlingssugna människa han kände – vare sig det gällde kampsport, skytte eller studiebetyg. Det var inte konstigt att hon var vältränad in i varje muskel och, som det sades, snabb som en djungelkatt.

Svenningsson hade en strikt kortklippt frisyr som passade perfekt till den där nya trendigt svarta uniformskepsen. Hon var en uttalad nononsens-person, som inte hade varken tid eller lust att hålla på och dutta med den egna personligheten på bekostnad av yrkesutövningen. Och det behövdes heller inte. Hon var naturligt fräsig, men gjorde trots allt eftergift åt en liten typiskt feminin sak – läppstiftet. Nyansen på läpparna kunde skifta från dag till dag, alltefter hennes humör. Den enda ton Birgitta Svenningsson bara i absoluta undantag använde sig av var punklila. Annars ingick varje färgton på den röda skalan i hennes vapenförråd.

För det var så Birgitta såg det hela. Det mesta blev för hennes del till en kraftmätning. Till och med turerna i den eviga könskampen, hur oskyldigt det hela än kunde förefalla. Och i strid och kärlek var som bekant allt tillåtet. Så nu iakttog hon alltså Gårdeman uppmärksamt från sin egen personliga stridsposition. Med ett menande, orangerött grin på läpparna och ett busigt glitter i ögonen mötte hon oblygt hans blick.

Han nickade okynnigt åt henne och ryckte på axlarna.

Vad då?

Han kunde väl inte rå för att tjejerna drogs till honom, heller?

Så fortsatte han sin avbrutna marsch upp mot den envist rykande brandplatsen, men med det varma leendet fortfarande på läpparna.

Han tänkte på pizza när han såg Birgitta.

Och i efterhand kunde han numera skratta åt den inre bilden. Bilden av hur de förra året räddat Joakim Hill från att bli avrättad av en lejd torped i en kommandoliknande räd.

Det var enda gången han sett Birgitta med lila läppstift hittills.

Det, ett vråltuggat tuggummi och ett, med hjälp av Nivea-creme punkstripat hår hade garanterat operationens lyckosamma slutresultat.

Det enda som skottskadats den gången hade varit en pizza capriciosa.

Men det som vunnits hade definitivt varit värdefullare.

Det viktigaste var naturligtvis att Hill överlevt. Men en trevlig spin-off effekt hade varit att incidenten rent yrkesmässigt fört nykomlingen Svenningsson närmare det gamla mansgardet. Man hade funnit varandra för första gången i kollegial uppskattning över en intakt pizza och lite öl. Känslan hade levt kvar, och gjort underverk för det fortsatta lagarbetet.

Men det hade också blivit vändpunkten för Gårdeman själv.

Det hade varit första gången han hållit i en pistol efter skottdramat vid Olympia. Hotet mot den nära vännen och kollegan hade inte lämnat honom någon annat val än att ta till vapen igen. Och han hade tack och lov behållit sin Sig-Sauer i stridsberett skick sen den kvällen. Hans inre skrämmor försvann lika snabbt och oväntat som han skjutit Makaroven ur den lejde mördarens hand.

Blixtar lyste upp på hans högra sida och skingrade tankarna.

En nyanländ fotograf utförde sitt arbete med metodiskt lugn. Fotade så mycket av det nybrunna området han kom åt utan att störa utredningsarbetet, och lyste upp natten ytterligare med sina blixtar.

Gårdeman kände också igen honom, och nickade en hälsning. Stefan Lindblom från HBG-bild hade ett gott förhållande till polisen. Han hade hjälpt till med rekonstruktionsfoton och annat, och hade vid några tillfällen också kunnat leverera in viktiga bildbevis från brotts- och olycksplatser.

Den ettriga stanken från det ännu pyrande kolet stack illa i näsan, men det var inte mycket att be för. Han tyckte att han även kände doften av något annat. Inbillade sig att det var den kvävande lukten av bränt människokött. Men han var inte säker, för det var många obehagliga vibrationer som for runt här i kväll.

Anderberg stod just och höll upp en av bevispåsarna i plast mot sökarljuset. Han kisade för att kunna fokusera optimalt. Där låg en ring i påsen. En bred herring i vitguld med en safir inlagd i själva metallbandet. Gårdeman tittade som hastigast och tyckte det såg ut som en vigselring.

Så han fanns därinne i alla fall, konstaterade han närmast resignerat.

Det var aldrig kul att ha rätt i det här jobbet. Det var en yrkessak