Huset i Sibirien

By Bengt Martin

På Roslagsgatan 31 i stadsdelen Sibirien i Stockholm låg en gång i tiden ett stort grått hus som var nästintill fallfärdigt. Där bodde Bengt och hans kompisar när andra världskriget härjade som allra värst. Fastän alla förstås var oroliga över kriget så var Roslagsgatan alldeles tryggt. Där kunde barnen fortfarande leka och hitta på tokigheter i deras egna lilla värld dagarna i ända. Huset i Sibirien är den första delen i en trilogi om kompisgänget på Norrmalm. Följ med Bengt, Lars-Erik, Gunvi och de andra barnen på deras galna upptåg bland tjuriga vaktmästare och lustiga grannar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726940107

Book preview

Så börjar det…

En dag nyligen var jag och min målarkompis på väg till London. Vi tyckte att det skulle bli skönt att komma bort en tid från torpet i Östergötland där vi nu bor.

Men… på väg till flygbussen råkade jag falla i nysnön och — bröt benet.

Det måste gipsas och doktorn sa att jag inte fick stödja på det under flera veckor.

Jag fick fara tillbaka till landet och torpet igen och bli sängliggandes.

Nej — det var inte roligt — nej.

Men ganska snart fick jag dagligen sällskap av min grannes flicka Lena. Hon är snart tolv år och tyckte det var roligt att komma och pyssla om mig lite, sa hon.

Det började egentligen med att Lena knackade på för att låna Karlssons klister. Hon skulle limma ihop en tand, sa hon.

Inte kan man väl limma en tand med Karlssons klister, sa jag.

Visst. Jag har brutit sönder min riktiga tand och nu har tandläkaren satt på en lös. Men den ramlar bara av. Får jag lite klister är du bussig.

Hon limmade och klämde fast. Hon satte sig försiktigt på min säng. Tittade lite på mig och sa:

Hur gammal är du egentligen?

Trettiosex år, svarade jag.

Oj då. Då levde du när det var andra världskriget, va?

Jag var sex år när det började, svarade jag.

Vi läser om det i skolan nu. Kan du inte berätta lite?

Kan jag väl.

Och under tiden jag satt där och berättade för Lena på sängkanten, kom minnet av mina kamrater — Gunvi, Ulla-Britt, Gunnar och Lars-Erik — för mig. Som de såg ut och var då.

Vi är vuxna nu. Vi träffas inte längre. Och jag är inte alldeles säker på att vi skulle känna igen varandra om vi nu skulle ses.

Men när jag berättar för Lena, kan det till och med hitta på att hända att jag hör deras röster.

Du förstår Lena… jag bodde i Stockholm när jag var barn. I ett hus som låg i en stadsdel som kallades Sibirien. Kanske står huset kvar — jag vet inte. Jag har inte varit där på många år…

Ungarna i huset, konstgjuteriet och den mörka tiden.

Egentligen skämdes jag för huset. Över att bo där. Det var så gammalt och fallfärdigt och stukat och brutet både på fram och baksidan.

Åt gatan såg det väl ut som gamla hus gör mest. Det var råttgrått och liksom hundraårsdammigt och med fina sprickor i rappningen. Burspråk och jättefönster, som i våningarna högst upp kunde lyckas fånga den nedgående solen.

Annars var allt mörkt, dystert.

Spöklikt kanske.

Ja, jag skämdes för huset — många jag kände och lekte med bodde i fina moderna hus. Med hiss och värmeledning och badkar.

Ibland var skammen så stor att jag ljög och sa att jag bodde i ett helt annat hus.

Var bor du?

Kunde nån kompis utifrån fråga.

Jag ville inte svara:Roslagsgatan 31 — därför sa jag 29. Det var just ett sånt där nybyggt och rent hus.

Så nästan ingen främmande hittade mig när de stod i porten till 29:an och letade på namntavlan.

Han finns bara inte, sa en flicka som stått i flera minuter och glott i 29:ans trappuppgång.

Äsch, Bengt bor inte här. Han bor i 31:an — han bara ljuger.

Kunde nån säga då.

Åt gårdssidan var det ännu värre. Huset. Där hade man struntat i att hålla skenet uppe och låtit murbruket rasa efter väggarna. Man såg i stora glipor söndrade tegelstenar titta fram och det kunde hända ibland när vi lattjade kull, att bruk föll ned på gården alldeles nära våra huvuden.

31:ans gård är en farlig lekplats.

Sa en del vuxna.

Fast — spännande förstås.

Gården var stor. Med cykelställ och några gamla torrdass som glömt sig kvar vid kortsidorna. De skulle inte användas mer, man hade satt in toaletter i alla lägenheter. Det var bara gumman Petterson som bodde en trappa upp som aldrig kunde vänja sig vid sin fina innetoalett. Så hon travade ned på gården och stod där länge och letade och skramlade med en stor nyckelknippa vid dassen. Vi sprang runt henne och skrek:

Titta på gumman Petterson, titta på gumman Petterson — hon måste baja på gården, hon måste baja på gården!

Gumman Petterson hörde illa, stod i kvällsskymningen och log mot oss. Hon skrattade och log omväxlande. Såg snäll ut. Ibland fastnade alla fula ord vi ropade till henne, i halsen.

Efter hela ena långsidan reste sig ett högt gult plank.

KONSTGJUTERIET.

Det fanns en skylt åt gatan där det stod:Herman Bergmans KONSTGJUTERI.

Men vi förstod inte riktigt vad de hade för sig där bakom planket. Vi tyckte det verkade mystiskt. Men vi frågade aldrig någon vuxen, reflekterade inte över det så mycket.

En dag sa Gunvi:

Vet ni att det ligger en massa armar och ben slängda bakom planket i dag.

Armar och hen?

Sa vi. Det hade aldrig hänt förr.

När jag gick upp i andra farstun och tittade ut genom fönstret såg jag det.

Inte riktiga armar och ben? Lösa?

Visst.

Sa Gunvi.

Vi sprang upp i andra våningen och stirrade ned på gården bakom planket.

Det var vinter. Det var mycket snö det året. I drivorna låg armar och ben utslängda lite här och där — till och med ett huvud.

Vad gör dom egentligen hos Herman Bergman? Är det nån som vet?

Dom gjuter väl saker och ting, sa Lars-Erik.

Det tror jag vad jag vill om, sa Ulla-Britt, hans syster.

Det verkar som dom mördar folk och slänger ut bitarna i snön, sa Gunvi. Men hon skrattade när hon sa det. Skojade förstås.

Det trodde jag inte men jag vågade som vanligt inte sticka upp. Lite rädd var jag nog.

Jag tittade ned igen. En arm stack upp ur en snöhög — det såg ut som om någon låg djupt nedgrävd och som om handen skrek på hjälp.

Vi måste undersöka det här, sa Lars-Erik.

Hur ska man göra det — vi får ju inte ens gå bakom planket, sa jag.

Och det var sant. Jag tyckte med ens att jag började förstå. De vuxna var alltid så rädda för att vi skulle gå bakom svängdörren i planket. In på KONSTGJUTERIET.

Gå inte in på Herman Bergmans, sa de vuxna. "Vad ni än gör så akta er för Herman Bergmans. Det är strängt förbjudet."

Varför då?

Undrade vi.

Det är farligt.

Sa de vuxna. Inte ett ord till förklaring.

Nu sa jag till mina kompisar där vi stod i fönstret och gluttade ner:

Förstår ni?

Neej?

Dom vill inte att vi ska veta…

Vadå?

Sa Lars-Erik irriterat.

Att de slår ihjäl folk där nere.

Sa jag.

Min mamma säger att du har livlig fantasi, sa Gunvi vänd till mig.

Men hon lät tveksam.

Vi tittade ned igen. Och igen. Och igen och igen. Farstufönstren var vita och röda och blå. Det var vintereftermiddag och ganska mörkt.

Från Herman Bergmans kastades vitt ljus in genom fönstret där vi stod, och färgade oss blå och röda.

Man såg rätt dåligt vad som fanns därnere den här dagen.

Men man såg tydligt att det var rester av människor — eller man kanske ville ha lite farlighet i livet.

Jag var skraj. Jag ville springa två trappor till, upp till mig. Jag ville smälla igen dörren och låsa med tjuvkedjan. Jag ville tända alla lampor så att det inte fanns några hemska stora skuggor bakom kakelugnarna i hörnen. Jag ville tända över allt i den stora korridoren och hallen. Ville belysa alla jätteytor och sen käka en stor macka med leverpastej och saltgurka. Och far skulle vara hemma. Och mor skulle vara hemma. Och vi skulle höra Alice Babs på radion och bara tala om lugna och fina saker.

Men varken far eller mor var hemma den här dagen. Och ensam vågade jag mig inte in i lägenheten.

Titta, ropade Ulla-Britt. Ett huvud av en flicka! Där, där till höger vid muren.

Vi såg.

Vi måste göra nåt, sa Lars-Erik. Anmäla för polisen eller… nånting.

Hans röst dog bort, åt upp sig själv.

Gå till polisen. Anmäla.

"Man kunde