Den stora hemligheten

By Peter Gissy

"Vilken bok! Välskriven och spännande. Både deckare och dokumentär - och dessutom gripande från första till sista sidan. Läs den!" – Camilla Läckberg
En obehaglig våldtäktsman söker sina offer i hjärtat av Göteborg – den vackra Slottsskogen. Nyligen examinerade rättspsykologen Annie Mallman får i uppdrag att hjälpa Göteborgspolisen i jakten på den skyldige.
Egentligen är Annie Mallman i Göteborg för att besöka sin farmor, men den gamla släktingen går oväntat bort. Vid deras sista möte har hon bett Annie att undersöka en skokartong som är undangömd i en garderob. Lådan är fylld med fotografier av personer som Annie aldrig tidigare sett, tillsammans med ett handskrivet brev på tjeckiska daterat Prag 1946. När tyska ambassaden samtidigt försöker kontakta farmodern om information som hon eftersökt, väcks Annies nyfikenhet och hon bestämmer sig för att gräva vidare. Spåren leder henne till farmoderns födelseort i södra Tjeckien, där Annie får livsomvälvande information.

Parallellt med att Annie allt ivrigare gräver i sin släkts förflutna, hjälper hon polisen att ringa in den flyende våldtäktsmannen som visar sig finnas närmare henne än hon tror …
Delar i "Den stora hemligheten" är baserade på verkliga händelser.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 24, 2023
• ISBN: 9788728582671

Book preview

Peter Gissy

Den stora hemligheten

SAGA Egmont

Den stora hemligheten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Peter Gissy och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728582671

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Bästa läsare! Låt mig betona att det här är en rakt igenom påhittad kriminalroman. Men – inte helt. Boken har faktiskt en dokumentär sida: nästan alla detaljer om huvudpersonens sökande efter sin farmors hemlighet tangerar nämligen mina egna, drygt fyrtioåriga, försök att kartlägga min egen mors förflutna. Det min mor, Klara Gissy, berättade för mig, på Landskrona lasarett hösten 1976 – hon var då märkt av sin cancersjukdom och hade mindre än ett halvår kvar att leva – har varit en stark drivkraft i skrivandet. Jag hoppas att ni alla ska uppfatta boken som en spännande deckare, men jag vill också att den väcker nyfikenhet om (i första hand) Sudettyskarnas sak. Mycket nöje!

Peter Gissy

Göteborg i april 2023

FÖRSTA VECKAN

KAPITEL 1

Den kyliga vinden nöp lätt i skinnet.

Den joggingklädda kvinnan som korsade Vegagatan tog med jämna mellanrum djupa andetag medan hon sprang in i Slottsskogen. De lynniga vindstötarna fick sand och småkvistar att virvla upp runt hennes fötter. Oroligt kastade hon en blick bort mot Naturhistoriska museet där träden stod så tätt så att det såg ut som om de försökte dölja byggnaden.

Det var egentligen en perfekt dag för en motionsrunda. Fast det var gråmulet kändes det att solen ändå fanns där ovanför molnen och väntade på en chans att få kika fram.

Kulörta krokusar täckte marken och sträckte sina halsar mot de knoppande björkarna.

Men för att vara tidigt i april var det i kallaste laget. Fem–sex plusgrader bara, och på lokalradion hade det talats om regn framåt kvällen.

Hon höll sig till trottoaren och sneglade åt båda hållen. Allt var fridfullt. Göteborgs eget Central Park hade inte så mycket folk denna sena tisdagseftermiddag.

Hon rättade till pannbandet medan hon genade genom lekplatsen och siktade mot backen som ledde mot Azaleadalen. Molvärken i högervaden var irriterande men också en påminnelse om att hon egentligen borde träna mer.

Grusgången övergick i en asfaltväg. Det var bredare här, dessutom fanns det parkbänkar utplacerade med regelbundna mellanrum.

Hastigt kastade hon en blick över axeln för att kontrollera att ingen följde efter henne. Nej, det verkade lugnt. Inte en käft någonstans.

Hon rundade en parkbänk när det oväntat dök upp en ensam hund. Den sprang rakt emot henne och skällde med glatt viftande svans. En söt cockerspaniel med löst koppel. Var kom den ifrån? Obeslutsamt hejdade hon sig och satte sig på huk när den inte tillät henne att springa mer.

Hallå, lille vännen, sa hon och höll fram handen.

Hon noterade inte mannen som plötsligt lösgjorde sig ur buskarna på ena sidan av vägen. Först när han ropade något, tittade hon upp.

Hon hörde aldrig vad han sa, delvis för att hunden skällde så. Hans ansikte doldes av en halsduk som gick upp över hakan: dessutom var kepsen nerdragen i pannan.

Är det din jycke …? fick hon ur sig.

Han verkade stamma: orden fastnade i munnen när han pratade. D-du ska få …

Medan han grävde efter något i fickan kom han närmare.

Hennes hjärta dunkade hårt mot revbenen när hon skräckslaget ställde sig upp.

I samma stund tycktes träden få liv.

Två män, också de joggingklädda, störtade fram.

Stopp! Polisen! ropade den ene.

I nästa ögonblick låg mannen framstupa med ansiktet mot marken. Det gick fort och var helt klart en inövad aktion: medan den ene polismannen satte knät i ryggen på mannen började den andre gå igenom dennes fickor. Eftersom hunden skällde utan avbrott gjorde kvinnan allt för att få tag på kopplet och lugna ner den. Det lyckades till sist.

Mannen på marken försökte ilsket slita sig.

I bakgrunden stannade ett äldre par och stirrade med öppna munnar.

Jaha. Vad har vi här då? Den förste polismannen drog triumferande upp något ur mannens ficka. En avlång ask, i storlek som ett cigarettpaket. Spray kanske?

Mannen vädjade nu. Släpp mej, jag har i-inte gjort nåt …

Polismannen svor till när det visade sig att asken innehöll hundgodis.

För säkerhets skull gick poliserna igenom mannens fickor innan de drog upp honom i stående och tog hans namn och adress.

Vi ber om ursäkt, sa den äldre av polismännen medan han och kollegan hjälptes åt att borsta av mannens kläder. Vi tog dej för en annan.

Kvinnan räckte fram kopplet med hunden. Skrämde vi dej? sa hon generat.

Mannen kunde inte komma bort fort nog. Ni är fan i mej inte kloka … J-jag ska anmäla er. Hastigt drog han hunden med sig. Ni kan inte göra så med folk, hör ni?

Poliserna nickade bara lojt.

Den äldre, som tycktes vara chef, följde den rasande mannen med blicken när denne skyndade därifrån. Han ruskade sammanbitet på huvudet. Nu blåser vi av den här skiten, morrade han och fiskade fram mobilen ur en innerficka.

Hans yngre kollega stoppade in en prilla snus och borstade av fingertopparna och nickade. Jag tänker som du. Det här är lönlöst. Det är bortkastad tid.

Men kvinnan började jogga på stället. Jag tar gärna ett par varv till om ni vill, sa hon. Jag behöver få upp flåset, Pluto.

Det var sagt med glimten i ögat, men ingen av de andra tycktes vara på humör att skämta. När hon lekfullt puffade till den äldre i bröstet skakade denne på huvudet. Äsch, lägg av nu, Linda.

Vi ska väl inte ge upp så lätt? sa hon besviket.

Han vände henne ryggen. Vad som helst måste ju vara bättre än det här tramset. Han började prata i sin mobil. Sören? Vi drar nu. Det funkar inte. Han tittade på sin klocka som om han ville vara säker på tiden. Det är väl ändå i senaste laget? Han lurar oss bara. Han lyssnade tyst, sedan nickade han. Okej, vi testar väl plan B i stället, sa han. Men jag betonar att jag inte tror speciellt mycket på det heller. Har du sökt henne?

KAPITEL 2

Första gången Annie Mallman besökte en polisstation var i hemstaden Landskrona tillsammans med sin pappa. Hon hade varit i tolvårsåldern då. Hon mindes inte längre vad det handlade om, men de stärkta uniformerna, intensiteten, ja, egentligen hela atmosfären, hade attraherat henne. När hon nu, i dryga trettioårsåldern, anmälde sig i polishusets reception i Göteborg kände hon åter pirret i magen.

Hela entréplanet vibrerade av röster och människor.

Besöksstolarna var alla upptagna och hon lutade sig mot väggen intill en stor yvig Benjaminfikus och började kolla i sin mobiltelefon medan hon väntade. Hon behövde inte stå där länge. Det högg till i henne när någon ropade ut hennes namn. En civilklädd polisman stod borta vid hissarna och sträckte på halsen.

Hon höjde försiktigt handen.

Är du Mallman? sa han när hon närmade sig.

Hon nickade vänligt. Just precis.

Erik Leandersson heter jag. Polisinspektör. Välkommen. Vi ska den här vägen. Han gjorde en kort gest bakom sig.

Han var strikt och artig och rörde sig mjukt. Kavaj, t-shirt och med en lustig hårpiska som fick honom att mer se ut som om han var på väg till en fest, tyckte hon när de stod tysta intill varandra i hissen. Hon var pinsamt medveten om sina smutsiga händer och försökte dölja dem i jackfickorna.

Han verkade ha tankarna på annat.

Hon avhöll sig från att fråga vad som var på gång – fast hon gärna ville. Han var lång, ändå var hon nästan i ögonhöjd med honom. Tystnaden blev pressande. Hon väntade ut honom. Allt väl? sa han till sist och sneglade på henne från sidan.

Hon ryckte uppgivet i den sedvanligt spretiga luggen. Jodå … Det blev lite hastigt bara. Jag skyndade mej hit så fort jag fick samtalet, men … Är du bra på bilar? Hon hoppades att hennes leende var avväpnande och skulle få honom att öppna sig.

Inte direkt.

Han sa inte mer.

Hon beslöt sig för att säga som det var. Jag var på en bilverkstad när ni ringde. Toyota borta i Mölndal. Jag smutsade ner mej på en trasig förgasare, och nu går det inte att få bort smutsen riktigt. Hon log och viftade med händerna i luften som om det skulle få honom att förstå situationen bättre. Jag fick låna en cykel.

Han nickade ointresserat.

Hon sneglade in i hisspegeln medan hissen borrade sig upp genom polishuset. Hon var röd om kinderna efter cykelfärden. Hon var inte nöjd med vad hon såg. Hon tyckte att hon liknade ett stort skogstroll med sin jeansjacka, långa tröja, mjukisbyxor och Adidas-skor. Inte för att hon, innerst inne, egentligen brydde sig. Alla hennes bekanta visste att Annie Klara Maria Mallman inte var speciellt noga med sådana – yttre – ting. Håret, det röda, som hon fått i arv av sin pappa, pekade åt alla håll: det var högst troligt att det blivit så i samband med att hon rotat runt under motorhuven när bileländet stannat. Dessutom hade jackan några mörka fläckar vid ena fickan. Hur de kommit dit, hade hon ingen aning om.

Med Erik Leandersson stramt i täten gick de korridoren fram. Han taktfast före, hon dröjande efter. På avstånd hördes dämpade röster men hon såg inte till en enda själ: de flesta dörrar var stängda.

Vant öppnade hennes ciceron alla lås med sitt passerkort.

Hon fick tänja på stegen för att hålla hans tempo. Han såg bra ut, hon gav honom det. Smala höfter. Det hade hon alltid varit svag för.

Det hördes ett rasslande ljud från en kopiator någonstans ifrån.

De stannade framför en konferenslokal längst bort. Genom det tonade glaset kunde hon se böjda ryggar. Hon strök handflatorna torra. Det kändes nervöst.

Jaså, där är hon ju, var det första hon hörde när Leandersson, utan åthävor, drog upp dörren.

Hon tog ett djupt andetag och steg in.

Framme vid whiteboarden stod en man som var okänd för henne. Ljuset från ett av fönstren kom från sidan och gav hans ansikte skarpa drag. Den dubbelknäppta kavajen över polotröjan var av ett bättre märke. Han såg proper ut, välklädd. Han slog bestämt igen ett A 4-block med en smäll och rätade på sig när hon visade sig. Då bryter vi här och hälsar Annie Mallman välkommen.

När han stegade runt konferensbordet och räckte henne handen blev hon förvånad över hans generösa leende.

Sören Åkerman, sa han formellt. Kallas ibland Åkermannen. Biträdande spaningsledare med kommissaries grad. Formellt sett är jag tillförordnad gruppchef i lokalpolisområde Storgöteborg. Ja, du minns säkert att jag rabblade ur mej det när jag ringde. Så här nära var hans ansikte smårynkigt runt ögonen.

Hon nickade och sa sitt namn. Hans handslag var fast, energiskt. Spänt nickade hon laget runt. Färre personer än hon väntat satt runt bordet. Alla med outgrundliga ansiktsuttryck. Bara en log öppet mot henne: en joggingklädd kvinna med pannband som verkade malplacerad i sammanhanget. Kvinnan viftade till lite med handen.

Hejsan. Linda Jeppsson heter jag. Så trevligt att träffa dej, sa hon nästan demonstrativt välkomnande. Annie fick för sig att hon försökte lätta upp stämningen. Hade de diskuterat henne? Antagligen. Du är rättspsykolog? fortsatte Linda.

Åt det hållet. Kriminalpsykologi heter det område jag studerat. Annie var inte van vid att presentera sig. Det var inte så enkelt heller.

Du menar..?

Mm. Det är en tvåårig utbildning som kombinerar kriminologi och psykologi. En ny inriktning sen nåt år, och handlar om studier om psykologiska bakgrundsfaktorer till … ja, varför människor utvecklar kriminalitet. Hon såg att de nickade, men det såg lojt ut och hon anade att de inte riktigt förstod vad det var hon talade om: hon var van vid det. Det fanns mer att säga men det fick räcka så här.

Här i stan?

Utbildningen är i Stockholm.

Men skulle det inte bli en motsvarande kurs här i Göteborg vad det lider? sa Sören Åkerman som om han ville hjälpa henne på traven.

Hon nickade.

Är du kanske polis i grunden? frågade Linda.

Nejnej.

Linda Jeppsson lutade sig tillbaka som om hon för sin del var fullt nöjd med svaren. Spännande. Man blir ju nyfiken.

Annie hade svårt att bedöma om hon var sarkastisk. Hon valde att förhålla sig avvaktande.

Nu ska vi inte föregripa nåt här, protesterade Sören Åkerman och såg nästan generad ut. Sätt dej, Annie.

Vad handlar det här om? sa hon medan hon knäppte upp jackan och drog ut stolen. Hon kände svetten i armhålorna. Du berättade inte så mycket i telefonen.

Nja. Det är lite komplicerat. Han rev sig i nacken. Först vill jag vara ärlig och säja att det är första gången vi använder oss av en … ja, nån med dina färdigheter. Länspolischefen slängde ur sej det, och jag hakade på. I det här läget bedömer jag att det kan vara en god idé. Åter ett vargleende från mungipa till mungipa. Du kanske känner att du vill berätta mer om dej själv, så drar jag vad det handlar om efter det? Han talade snirkligt men uppriktigt. Annie tyckte omedelbart om honom.

Hon skruvade litet på sig. Att det fanns olika uppfattningar om att engagera henne var hon van vid. Det fanns en utbredd okunskap om hennes profession inom poliskåren. För att inte säga tveksamhet. Hon gick rakt på sak. Som jag sa i telefon är jag rätt pressad nu eftersom min gamla farmor är intagen på sjukhus. Det är mycket därför jag är i Göteborg just nu. Hon är nyopererad och jag väntar samtal när som helst från läkarna och då måste jag absolut ta det. När hon pratade kände hon hur hennes hårsvall vippade. När en lång slinga rullade ner över ena ögat skyndade hon sig att stryka tillbaka den. Därför, från mitt håll sett, lyssnar jag hellre på er först … ja, för att inte förlora tid.

Spaningschefen höjde ögonbrynen en aning. Absolut. Vi gör så. Är det Sahlgrenska?

Annie nickade.

Okej. Åkerman vände sig till kollegan snett mittemot Annie Tar du vid då, Pluto?

Hm. Den äldre mannen i polotröjan kunde vara i femtioårsåldern. Han hade suttit och sneglat på henne. Nu nickade han nästan motvilligt och reste sig. Han var så kortklippt att öronen verkade stå rakt ut åt sidorna. Halva pekfingret fattades på vänsterhanden, noterade Annie. Utan att ändra ansiktsdrag riktade han sin laptop mot whiteboarden.

En bild projekterades upp. Annie hajade till när hon såg den unga flickan i sjukhussängen. Ansiktet var blåslaget och svullet, ögonen slutna. En stor plåsterlapp dolde hakan. Armarna låg slappa. Det mesta av kroppen var gömt under ett virrvarr av färgglada sladdar som ledde bort till diverse medicinska apparater i bakgrunden.

Jag kallas Pluto, började han och såg henne stint in i ögonen. Egentligen är namnet Per Lundh-Torgersen men det får du ingen att säja. Förmodligen hade han sagt det många gånger förut. För tjugoen dar sen överfölls en ung kvinna i Slottsskogen och drogs in i ett buskage och fick ta emot slag innan förövaren slet av henne byxorna och … ja, trosorna. Han måste ha noterat den reaktion detta väckte hos henne, och han nickade beklagande. Veronica Appelgren, så heter hon, är bara nitton år, och hon var ute på en liten joggingtur för att komma ifrån pluggandet ett tag. Hon klarade sej ifrån överfallet, men det har förstås satt sina spår på henne.

Annie bet sig eftersinnande i läppen. En sådan händelse var traumatisk. På flera olika plan skulle det påverka den unga kvinnans liv.

En äldre man hörde hennes skrik och kom till undsättning. Gärningsmannen försvann, fortsatte Pluto på sitt sammanbitna sätt. Vi tog det hela först för en engångshändelse, men vi hade fel. Annie såg att han försökte gömma sitt avhuggna pekfinger när han tryckte fram nästa bild, och hon undrade i sitt stilla sinne vad som hade hänt när han skadat det.

Pluto fortsatte sin genomgång. Allvaret lämnade inte hans ansikte.

Kvinnan på bild nummer två var iförd gröna sjukhuskläder och satt på en bänk och lutade sig tungt mot en sjuksköterska. Runt huvudet hade hon ett stort bandage. Fula rivsår avtecknade sig på ena sidan av kinden. Det var svårt att avgöra kvinnans ålder men hon var definitivt äldre än Veronica. För tretton dar sen överfölls ytterligare en kvinnlig joggare i Slottsskogen, den här gången nära Säldammen. Jonna Berglind, tjugonio år, lyckades slita sej när gärningsmannen gjorde försök att dra av henne shortsen. Pluto harklade sig innan han klickade fram nästa foto. Kvinnan på bilden hade vänt sin nakna rygg mot fotografen. Långa, röda, sår löpte över axlarna och ryggen. Annie knöt händerna när hon tyckte att det såg ut som att de skurits dit med kniv. Sandra Wetter var ledig från jobbet på ett laboratorium i Högsbo – hon jobbar som labbassistent där – och beslöt sej för att ta en runda i Slottsskogen. Åter ett våldtäktsförsök av en okänd man. Pluto skakade dystert på huvudet. Inte långt från Plikta, faktiskt. Vet du vad det är?

Lekplatsen med det ovanliga namnet, ett stenkast från Naturhistoriska museet, kände Annie till.

Javisst, sa hon.

Vi är övertygade om att det är samma gärningsman. I Sandras fall hotade han med kniv och tvingade ner henne på rygg. Han drog ner hennes shorts och … ja, han var nära att lyckas i sitt uppsåt. Han rev sig på hakan och mötte hennes blick. Jag stannar där. För att summera: tre kvinnor utsatta för varierande slag av övergrepp på mindre än en månad mitt i centrala Göteborg. Han sökte Sören Åkermans ögon som för att få medhåll. Denne nickade och vände sig mot Annie.

Veronica, Jonna, Sandra. Tre olyckssystrar. Trots att gärningsmannen varit igång mycket, så har vi inte mycket på honom.

När skedde senaste övergreppet? frågade hon.

På Sandra? För sex dar sedan.

Hur gammal är hon? Sa du det kanske?

Tjugofyra år.

Vittnen?

En del, ja. Men deras uppgifter varierar. Det ringde i hans mobil och han kastade en snabb blick på displayen utan att svara. Jag vill inte föregripa nåt här och nu.

Pluto såg plötsligt sur ut. Vi har inte ett piss. Det är inget att huttla med. Han scrollade hastigt ner med musen. Ett läkarpar, Susanne och David Essnell, såg en yngre man springa ifrån Veronica klockan halv sex cirka och beskriver honom så här. Han läste innantill: "Normal kroppsbyggnad, mörk jacka med stickad mössa. Ålder: tjugo till tjugofem. Han sprang med stora kliv. That’s it. Och vad beträffar Jonna så hörde en pensionär några rop och trodde först att det var barn som lekte, men han hann bara se ryggen av en mörkklädd yngling som störtade därifrån. Han klickade fram en ny sida. En kille från en städfirma var på väg till Villa Bel Parc när han såg en man som halvt framåtlutad kutade över vägen. Mannen höll händerna över magen, som om han hade ont. Det var i samband med överfallet på Sandra Wetter."

Inget om hur han var klädd? sa Annie begrundande.

Pluto ryckte på axlarna. Mössa, stickad, mörka kläder. Han viftade i luften med sitt halva finger. Han sprang bort mot Botaniska trädgården och försvann sen. Om det nu var rätt gubbe dom såg. Det är ju många som rör sej i parken hela tiden. Det innebär att ingen lägger märke till nånting. Det är ju helt värdelöst. Polismannen slog igen datorn med en smäll. Lägg till buskage och träd och att det dessutom är tämligen mörkt och skuggigt. Ja, det här är dom iakttagelser vi har. Ingen ser nån skog för alla träd, typ.

Annie nickade tyst och antecknade på ett tomt papper som låg framme.

Tack, Pluto, sa Sören Åkerman och vände sig mot Annie. Vi har gjort i ordning lite material till dej som du kan gå igenom för att få en tydligare bild.

Tack. Jag förstår. Inga ledtrådar i övrigt?

Inte så det stör.

Men det är samma kille?

En gemensam nämnare är ju sprayen som han använt. Pluto verkade vilja gå och sätta sig.

Sprayen? upprepade Annie häpet.

Nämnde jag inte det? sa Pluto och slog ut med armarna. "Sorry. Han sprayar dom i ansiktet."

För att överraska dom?

Ja.

Vad är det för spray?

Vi vet inte. Ingen tårgas eller så. Nåt annat. Teknikerna jobbar med det just nu.

"Är det nån målarfärg … Kanske