Allt är inte guld

By Linda H. Staaf and Katarina Ewerlöf

Polisinspektör Marita Lander skulle nog helst dricka varm choklad hemma i soffan med katten Jamar. Men när två mord och ett försvinnande inträffar i Åre-trakten på kort tid och Jämtlandspolisen är underbemannad får hon kämpa mot klockan och chefer som hellre pratar med medierna än sina kollegor.

Bakom fasaden till Åres gourmetrestauranger och brölande barer gömmer sig en verklighet av droghandel och kriminalitet som får efterverkningar i Stockholms undre värld. Det är inte Ramis avsikt att hamna i onåd hos Hajen men plötsligt har han en skuld som måste betalas tillbaka och den tar honom till en iskall värld av snö, svek och hämnd, där han måste riskera allt för att överleva.

"Allt är inte guld" är Linda H. Staafs andra bok i serien om Jämtlandspolisen. Hon har i många år arbetat inom svenska polisens högsta skikt, senast som underrättelsechef för NOA, Nationella operativa avdelningen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 16, 2023
• ISBN: 9789180003957

Book preview

ALLT ÄR INTE GULD

Linda H. Staaf

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Linda H Staaf & Word Audio Publishing Intl. AB 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-395-7

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB 2023

www.wordaudio.se

[e-mail]

PROLOG

De två barnen slevade med stor aptit i sig gröten som deras pappa ställde fram. Precis som alltid på lördagarna hade han lagt på en klick äppelmos och lite extra socker, men han var tystare än vanligt. Han hade inte varit lika glad den senaste tiden och de hade inte sett till honom så mycket. Deras mamma låg fortfarande och sov, som hon brukade göra på lördagarna när deras pappa tog hand om frukosten. Hasse Tellemar i Ring så spelar vi pratade från radion i köket. Det var deras pappas favoritprogram, men idag kommenterade han inte heller musiken som han brukade. 

Pojken böjde ned huvudet mot tallriken, lyfte skeden till munnen och tänkte på sin kommande födelsedag. Om några veckor, i mitten av maj, skulle han fylla tio år. Det han hoppades mest på var en cykel. Hans storasyster hade fått en när hon fyllde tio. Men han ville ha en blå, eller kanske en grön. Inte en rosa.

Pappan diskade omsorgsfullt ur kastrullen och ställde den i diskstället. Därefter torkade han händerna på diskhandduken och hängde tillbaka den på kroken intill spisen.

Flickan betraktade honom och log när han gick fram till henne och lade sin hand över hennes kind. Bara ett ögonblick men tillräckligt för att hon skulle känna värmen när hon mötte hans blick. Hon fick en konstig känsla i magen utan att förstå varför. Sedan vände han sig åt andra hållet och gjorde likadant mot pojken.

Pappan lämnade köket och var borta en stund, innan pojken skymtade honom som hastigast när han öppnade ytterdörren och gick ut. I handen bar han sitt jaktvapen. Pappan stängde dörren efter sig utan att säga något.

Flickan var den som först hade ätit upp gröten och hon funderade över vad hon skulle hitta på. Kanske skulle hon kunna kila över till kompisen Carina i granngården på andra sidan stora vägen. Nu var hon så gammal att hon hade sina föräldrars tillåtelse att korsa den på egen hand.

Pojken skulle precis till att resa sig från bordet när barnen hörde en hög smäll. De hoppade till av det överraskande ljudet och sedan blev det tyst.

Barnen sprang mot ytterdörren och slängde upp den på vid gavel.

– Pappa! skrek de båda i kör.

– Pappa, vad var det för något? skrek pojken.

– Pappa, vad hände? skrek flickan.

De fick inga svar.

Nästan samtidigt tog de på sig träskorna och sprang ut på gården. Deras pappa gick nyss ut. Han kunde inte ha hunnit långt. De tittade åt alla håll men såg honom ingenstans.

Pojken såg att dörren till vagnsboden stod på glänt och sprang dit med sin syster hack i häl.

– Pappa! ropade hon igen, precis innan de gick in genom dörren.

Det var mörkt där inne och det tog ett ögonblick för ögonen att ställa om sig från solljuset till halvmörker. Sedan fick de syn på honom. Han låg på plankgolvet. Det rann mörkt blod från det som fanns kvar av huvudet. 

Jämtland, måndagen den 20 februari 2017

För varje steg hon tog knarrade snön under hennes skor. Inspektör Marita Lander kunde inte minnas när de senast hade haft så här mycket snö. Ovanpå skaren låg en decimeter lössnö, som gjorde att skorna halkade omkring utan att få fäste. Marita fick gå som att hon vore kobent och hon blev rejält andfådd. Snoret rann som vatten ur näsan och hon snörvlade för att det inte skulle rinna ned i munnen. Det hade fortfarande inte ljusnat, men belysningen i elljusspåret var tillräcklig för att hon skulle kunna följa stigen genom skogen. Det var inte särskilt långt att gå, kanske ett par hundra meter, men det var svagt uppåt från parkeringen vid Frösötornet till toppen av Gustavsbergsbacken och hon fick pausa flera gånger. Varje gång hon drog efter andan andades hon in små iskristaller, en obekväm kontrast till den svettiga t-shirten mot ryggen. Termometern hade visat på minus fjorton grader när hon lämnade hemmet bara en kvart tidigare.

Väl uppe på toppen av slalombacken drogs hennes blick till den vackraste utsikt hon visste. Härifrån såg hon Östersunds ljus breda ut sig längre ned, på andra sidan den snötäckta isen. Bron mellan Frösön och Östersund lyste lika klart och fridfullt som alltid. Innan hon hann njuta färdigt hörde hon knarrande steg i snön och vände sig om. Det var den uniformerade kollegan som väntade på hennes ankomst. Han hade rött pipskägg och hon kände igen honom. De var inte fler vid polisen i Östersund än att man hade koll på varandra, men hon kom inte ihåg vad han hette för han hade ett krångligt och märkvärdigt adelsnamn. Den unge kollegan sken upp och höjde handen i en hälsning.

– Vad har hänt här då? frågade Marita och stannade upp.

Kollegan skakade på huvudet.

– Det här är ett av de värre jobb jag har varit på.

Det kom rök från hans mun när han pratade och det hade bildats rimfrost i hans skägg och ögonbryn.

– Till och med en ingripandepolis som jag kan säga att det tveklöst är ett mord, fortsatte han.

– Det låter otäckt, sa Marita och duckade in under avspärrningen efter att hon fått klartecken från teknikern som arbetade där inne.

– Det känns nästan värst med hunden, sa kollegan och visade henne i riktning mot det hon kommit hit för.

En bit bort, fortfarande på det pistade området men precis intill skogskanten, fick hon syn på en irländsk setter, liggande livlös i snön med munnen öppen och tungan hängandes ut på ena sidan. Snön intill hade färjats röd av blod från hundens strupe och hon utgick ifrån att den hade blivit avskuren. Trots att hon hade fått tillstånd av teknikern att beträda platsen var hon noga med att inte gå för nära. Det sista hon ville var att förstöra några spår. 

Innan de hann gå vidare såg hon i ögonvrån att någon närmade sig. Hon behövde bara se den propra överrocken och halsduken från Burberry för att veta vem det var.

– God morgon, fröken Lander, sa Laxman samtidigt som han fick syn på hunden och skiftade till en mer allvarlig min. Vad har hänt med jycken?

Marita mumlade något otydligt för sig själv, oklar i vad hon ville säga. Hon var inte alls lika morgonpigg som Laxman.

Den uniformerade kollegan visade dem vidare till andra sidan vindskjulet, ett tiotal meter bort. Laxman hann förbi henne och var först på plats. Utan att gå för nära studerade han mannen som låg på sidan, fortfarande med en yxa i bakhuvudet. Precis intill mannen låg hans flat cap och Marita noterade att blodet var spritt på en ganska liten yta. Kanske hade det mesta av blodet runnit nedåt i snön istället för åt sidorna. Utifrån det hon kunde se av mannens ansikte antog hon att han var i sjuttioårsåldern. Mer hann hon inte registrera förrän Laxman vände sig mot henne med en uppspärrad blick.

– Men herregud! Ser du vem det är?

Marita tog några steg närmare. Bortsett från yxan i bakhuvudet var kroppen intakt. I samma stund som hon kände igen honom stelnade hon till.

– Ser du inte? fortsatte Laxman. Det är Malmberg, vår gamle polismästare!

*

Med van hand visiterade det yttre befälet Christian Ståhl den unge mannen, medan hans kollega Nora Lindman gjorde samma sak med ynglingens kompis. Efter att ha undersökt fickorna på den svarta dunjackan fortsatte Christian med byxlinningen och fickorna på jeansen, för att därefter gå igenom resten av kroppen. Inget napp den här gången och han lät ynglingen glida iväg. Även om buset oftast visste bättre än att ha narkotika eller knivar på sig nere i centrum var visitationerna ett sätt för Christian och hans kollegor att hålla ordning i Östersund.

Christian tittade på klockan och konstaterade att det var dags för lunch.

– Vi åker mot stationen, sa han när han satt sig på passagerarplatsen och tagit av sig handskarna för att värma fingrarna.

– Vi ska inte ställa oss och ta några blås först då? frågade Nora och startade motorn.

– Nej, det ska vi inte, sa Christian i en kall ton.

Han hade ingen lust att stå ute och frysa för att bättra på någon statistik. Egentligen hade han inte lust med något alls. Snart tio år på samma tjänst och han gick här och tragglade dag ut och dag in. Flera gånger hade han sökt chefstjänster, ibland utan att ens ha blivit kallad till intervju. Han såg sig som polis ut i fingerspetsarna men vissa dagar hade han tappat sugen att gå till jobbet. 

Det ljöd i hörsnäckan. Ledningscentralen riktade upp patrullen. Det var en alert och saklig röst.

– Vi har en man som ringer in från en adress i Åre och säger att hans fru är försvunnen sedan igår kväll. Hon lämnade deras bostad vid 19.30-tiden i bil för att åka och handla och har inte kommit tillbaka.

Christian satte fingret på sändningstangenten och snäste.

– Finns det ingen bil som är närmare? Kom!

– Bilen i väst är upptagen med ett jobb i Stora Blåsjön. Ni är närmast lediga bil. Kom.

Christian suckade högt innan han åter tryckte på sändningstangenten.

– Uppfattat. Vi åker upp till Åre och tar en koll. Har du ett telefonnummer till inringaren?

Han tog fram en tuschpenna ur mittkonsollen och skrev på whiteboarden i miniformat på instrumentpanelen samtidigt som operatören vid ledningscentralen läste upp ett mobilnummer till en Henrik Sjölin. Medan Nora accelererade och styrde mot E14 ringde Christian upp. En mansröst svarade på andra signalen. Mannen lät loj och uppgiven när han berättade att hans fru hade satt sig i bilen under gårdagskvällen för att ta en biltur, men fortfarande inte kommit tillbaka.

– Vart skulle hon åka?

Rösten tvekade.

– Jag vet inte riktigt. Hon sa bara att hon skulle ut en sväng.

– Har ni haft någon telefonkontakt?

– Jag har ringt hela morgonen. Ibland är telefonen avstängd och ibland går signalerna fram, men hon svarar inte.

Christian utbytte en misstänksam blick med Nora.

– Var det något som föranledde att hon gav sig av?

– Vad menar du? frågade mannen. Vadå föranledde?

– Jag omformulerar mig. Hade ni bråkat? Var ni osams?

Det blev tyst ett ögonblick.

– Hon var på bra humör när hon åkte.

– Är din fru suicidbenägen?

– Suicid …?

– Är hon deprimerad?

Ännu en tystnad.

– Nej, det skulle jag inte vilja påstå.

Christian fick fram att frun kört sin silvergrå Mercedes och han antecknade registreringsnumret innan han lade på.

– Ja, vi får väl åka dit och slösa bort lite tid då, suckade Christian.

– Frun kanske tröttnade och stack, sa Nora med ett leende, utan att släppa blicken från vägen.

– Det skulle inte förvåna mig. Ni kvinnor är ju lite nyckfulla.

Det fanns ingen skämtsam ton i hans röst och Nora svarade inte.

– Där rök den lunchen, muttrade Christian.

*

Marita ville gråta men det kom inga tårar. Redan tidigt i livet hade hon präglats av att man inte skulle leva ut alltför mycket känslor. Hon kände sig nedstämd och illa till mods. Förvisso mindes hon Malmberg som en gammaldags hedersman, men också som en egensinnig gubbe som levde lite i det förgångna. Det hade inte bara varit med sorg som hon varit med och tackat av honom inför pensioneringen för sex år sedan. Hon hade hoppats på att någon med lite modernare tankesätt skulle ta över efter honom. Men hon kunde ändå inte komma ifrån att det inte var en för henne okänd människa som legat död där ute i snön. En gång polis, alltid polis. Han hade varit en av dem.

Hon formade båda händerna runt koppen och lyfte den mot munnen för en långsam sipp så att hon inte brände tungan. Varm choklad fick henne att känna sig lite bättre till mods. Och den smakade aldrig så bra som när man varit ute i kylan och frusit, även om varianten som de hade i kaffemaskinerna på polishuset knappt förtjänade att kallas varm choklad.

Framför sig hade hon whiteboardtavlan i grova brottsrummet, vilken snart skulle fyllas med anteckningar och bilder. Mord var ovanligt i Jämtland, men det hade ändå blivit ett antal utredningar genom åren och hon fick fortfarande puls av dem. Det var något speciellt med utredningar där man sökte efter en gärningsman. Lite av en gömma nyckel- eller kurragömmalek. Det fanns inte en dag som hon på allvar funderat över att söka sig vidare.

Laxman klev in genom dörren. Hon hade väntat på honom och lyfte handen i en diskret hälsning.

– Så sorgligt det är med Malmberg, sa Marita. Jag är alldeles tagen.

– Fruktansvärt, sa Laxman och drog ut en stol från bordet.

– Och hunden! Stackars hunden! Vad hade den gjort för ont?

– Vad hade Malmberg gjort för ont? sa Laxman med en stram min.

Han hann inte mer än sätta sig förrän de hörde hur dörren låstes upp från kortläsaren på andra sidan. Chefen för utredningssektionen, kommissarie Anna Viking, steg in och slängde sig våldsamt ned på en av stolarna så att vapnet slog i stolsryggen. Hennes vitblonderade, kortklippta hår var kammat platt mot pannan. Marita tänkte att hon kunde ha varit vacker om hon inte hade haft så grova och kantiga ansiktsdrag. Och ett rejält överbett. Hon uppskattade hennes längd till en och sjuttio och det fanns antagligen bara muskler och knappt något fett på den kroppen. Hon hade stora tatueringar på båda underarmarna. Hela hon såg ut som en insatspolis och hon valde tydligen att försöka förmedla den bilden. Trots att hon var chef för en utredningsverksamhet där all personal var civilklädd gick hon alltid klädd i den mörkblå combatskjortan och byxorna för yttre tjänst. 

– Ska vi dela lägesbilder med varandra? Jag börjar, sa hon på kraftig skånska.

Marita blev så förvånad över den kalla inställningen till att en före detta polis just hittats mördad att hon omedvetet rynkade pannan och gjorde en misstänksam grimas. Och varför satt chefen på en egen lägesbild? Hon borde få sin information från Marita.

I ena handen hade Anna en kulspetspenna, som hon snurrade mellan fingrarna i ett högt tempo. Hennes ansikte var svagt rödflammigt, som det ofta var när hon pratade med Marita.

– Före detta polismästare Bo Malmberg hittades av en kommunalanställd som kom till arbetet tidigt i morse, närmare bestämt klockan 06.25, för att köra pistmaskinen innan de skulle öppna backen för dagen. Eftersom det inte snöat i natt är det svårt att avgöra hur länge han legat där. Kanske blev han ihjälslagen redan igår kväll.

Marita tittade ned i sina papper och konstaterade att hon hade fått samma information från det avrapporterande befälet. Innan hon hann säga något fortsatte Anna.

– Jag hörde mig för med hans gamla kollegor här och han har tydligen en kvinna sedan några år tillbaka, Solveig Persson. Hon måste naturligtvis höras.

Marita kunde inte undgå att se hur det ryckte i Laxmans ena kind. I övrigt satt han helt stel och stirrade på chefen, som malde på med en allvarlig men ändå mallig min.

– Jag behöver rapportera uppåt så snart som möjligt. Det kommer att bli mycket media på det här och Stefan tycker att jag ska ta det. Hör av er så fort ni har något nytt.

Därefter lämnade hon rummet lika snabbt som hon gjort entré.

– Vad fan var det där? utbrast Laxman så fort dörren gått igen. Varför ska hon ta media? Jag trodde att det var vi som var utredare.

– Det är det också, sa Marita. Hon är väl osäker bara. Det är det första mordet sedan hon kom hit.

– Det är väl det första av allt sedan hon kom hit. Hur länge har hon varit här? Tre månader?

– Knappt.

– Hon skulle ha stannat i Skåne.

Marita lutade sig tillbaka och kunde inte låta bli att småle när hon sippade på chokladen. Vad var egentligen skillnaden mellan att komma hit från Nyköping, som Laxman gjort, och från Skåne?

– Har du haft någon kontakt med Malmberg de senaste åren? sa Marita.

– Ingen alls. Jag vet inte om jag har sett honom sedan han tackades av. Har du?

– Inte vad jag kan minnas. Jag har ingen koll på vad som blivit med honom sedan han gick i pension. Men jag har inte hört något om att han skulle ha börjat umgås i några kriminella kretsar.

– Skojar du? Skulle hedersmannen Malmberg, korrektheten själv, ha tappat sin identitet och börjat umgås med kriminella? Aldrig i livet.

Marita noterade att det dök upp en notis från nyhetsappen på mobilens display framför henne:

Man hittad död i Östersund – polismord?

– Nu kommer Anna gå i spinn. Östersundstidningen är tydligen steget före oss, sa hon bekymrat. De har redan kört loss och spekulerar i om det är ett polismord.

Laxman skrynklade ihop munnen i en bekymrad min.

– Tja, något polismord är det ju knappast. Men vi behöver ta reda på om mordet kan ha någon koppling till hans tid som polis.

– Jo, sa Marita eftertänksamt. Utöver det som Anna sa, vad vet vi? Vad behöver vi göra och i vilken prioordning?

Laxman såg ut att ha väntat på frågan.

– Det viktigaste här och nu är att kolla om det finns någon teknisk bevisning utöver det som teknikerna försöker säkra på brottsplatsen.

– Tänker du på kameror?

– Ja, till exempel. Och mordvapnet, mobilen …

Marita bläddrade bland papperen på bordet.

– Jag hittar inget om några vittnen, så där får vi nog själva leta fram personer att höra.

– Visst stod hans bil parkerad i närheten?

– Ja, svarade Marita. Det visade sig att den stod precis nedanför Frösötornet, på samma ställe som jag parkerade när jag åkte upp i morse. Teknikerna går igenom den nu.

– Har vi tur finns det spår från någon mer i bilen, sa Laxman.

– Apropå någon mer, sa Marita. Vi måste med högsta prio kartlägga hur Malmbergs liv såg ut fram till igår. Vad har hänt sedan han gick i pension och fanns det saker som vi inte ens visste om honom när han jobbade här? Tänk om mordet är en hämnd för något han gjorde som polis?

Laxman kvitterade genom att ge henne en uttryckslös tumme upp. 

Trots att det handlade om otäcka och tragiska händelser brukade Marita tycka att det var roligt att utreda grova brott. Det var för den typen av arbete som hon hade blivit polis och det var därför hon var motiverad att fortsätta tjäna staten. Men den här gången kunde hon inte låta bli att känna en viss olust. Hon tittade mot Laxman och väntade in att hon fick ögonkontakt innan hon trevade lite försiktigt.

– Tror du att det skulle kunna vara så illa att det finns en hotbild även mot oss andra poliser?

Laxman tittade ned i bordet ett ögonblick och såg ut att fundera innan han åter tittade på Marita. 

– Vi ska nog inte utesluta det. 

Nora körde med blåljusen på och trots att det rådde vinterväglag var de uppe i Åre på under timmen. Solen lyste från en klarblå himmel över Åreskutan och snön på vidderna gnistrade. Under färden hade Christian gjort slagningar på mannen som ringt in om sin försvunna fru. Henrik Sjölin, fyrtiotre år gammal och folkbokförd i Åre på den adress som de hade fått av ledningscentralen. Han var ostraffad och förekom varken i belastnings- eller misstankeregistret. Gift med Sofie, trettioåtta år. Inte heller hon misstänkt för eller dömd för några brott annat än en fortkörning.

– Vi börjar med att åka upp till inringaren och se vad mer vi kan få fram i samtal med honom.

Christian kände hur det vibrerade till i den privata mobilen i bröstfickan. Ett sms. Han rös till och tvekade om han ens skulle bry sig om att läsa det. Oron tog dock överhand och han plockade fram telefonen. Det var från Sara. Hon skulle bli sen hem från jobbet ikväll. Mycket att göra på advokatbyrån. Lika bra det, tänkte Christian och kände hur det knöt sig i magen.

Strax innan de kom fram till byn svängde de av från E14 och uppför backarna. Nora gasade på upp mot höjden. Först åkte de genom ett villaområde men snart avtog den typen av bebyggelse för att övergå i ett äldre fjällstugeområde. Terrängen var rätt obebyggd och de stugor som stod där var små och vissa såg nästan övergivna ut. Vägen slingrade sig uppåt i serpentiner. Den var så smal att det inte var möjligt att möta en annan bil, men den var välplogad. Snövallarna längs sidorna reste sig långt över metern och med jämna mellanrum fanns det fickor för att kunna stanna till vid möte. Skidsystemet med liftar och backar låg bara ett stenkast bort. När de kommit en bit ytterligare upp tog vägen slut i en stor vändplan. Ovanför den stod det tjusigaste hus Christian någonsin sett i en fjällmiljö. Det var vinklat som en plog mot dalen, med gigantiska panoramafönster som ett par trianglar med höga vinklar mot skyn. Fasaden var byggd av stora runda stenar, vilket fick byggnaden att påminna om en gammal borg. Framför huset fanns en gigantisk terrass med räcken av glas.

Nora stannade bilen på den rymliga vändplanen. Innan de hann kliva ur öppnades ytterdörren och en man iklädd ljusblå linneskjorta och ett par chinos kom ut på trappen, till synes oberörd av kylan. Han hade bakåtslickat blont hår och uppfyllde Christians fördomar om hur en vuxen rikemansunge ser ut. Christian drog på polismössan över sitt rakade huvud och klev ur bilen.

– Vilken tid det tog er att komma hit, var det första Henrik Sjölin sa.

Christian spände ögonen i honom.

– Det råder polisbrist i Sverige. Vi tänker inte lägga någon onödig tid här hos dig, men vi behöver veta mer om din frus försvinnande för att kunna bedöma om det är en fråga för polisen.

Henrik såg irriterad ut.

– Varför skulle det inte vara en fråga för polisen?

– Om hon frivilligt håller sig undan är det varken ett brott eller en olycka, och då får ni reda ut er relation själva.

Inget svar. Istället stoppade Henrik händerna i byxfickorna. Ingen ansats till att be de två poliserna att stiga in i värmen.

– Hur var din fru klädd igår när hon gav sig av? frågade Nora med vänlig röst.

– Jag vet inte. Myskläder, tror jag. Hon brukar ha ett par grå Adidasbyxor. Troligen en röd täckjacka.

– Är din fru självmordsbenägen? frågade Christian.

– Det har du redan frågat, snäste Henrik.

Christian himlade med ögonen utan att göra något försök att dölja det.

– Frågan är viktig. Därför ställer jag den igen. Har hon visat tecken på depression?

– Nej, hon har inte visat några tecken på depression, sa Henrik med en skärpt ton innan han fortsatte med mjukare stämma. Men hon kan vara nedstämd ibland.

Vem kan inte det, tänkte Christian.

– Hur visar det sig? fortsatte Christian.

Henrik tog upp ena handen från byxfickan och drog handen över håret.

– Hon är tyst. Drar sig undan för sig själv. Går in i sin egen bubbla.

– Det jag behöver veta är om du tror att det finns risk att hon självmant håller sig borta för att hon vill skada sig själv.

Henrik tystnade för en sekund och såg för första gången ut att känna av kylan.

– Det kan kanske inte uteslutas.

Om det fanns risk för självmord var det initialt en fråga för polisen, men Christian tänkte att de här vaga svaren inte skulle göra det lätt att få beslut om en räddningsinsats. Om det nu ens var nödvändigt med tanke på omständigheterna.

– Jag uppfattade på telefon att ni hade varit osams under gårdagen. Vad handlade det om?

– Vi var sams när hon satte sig i bilen ...

– Jo, men svara på min fråga. Vad handlade det om?

Henrik tog ett steg framåt och höjde händerna. 

– Borde ni inte dra igång sökandet istället för att stå här och dividera med mig?

En kort tystnad, men tillräckligt lång för att Christian skulle hinna fatta ett beslut. Idag kände han sig ovanligt trött på att vara ödmjuk.

– Borde inte du själv ha tagit på dig din Pradajacka och gett dig ut för att leta efter henne, istället för att vänta ett halvt dygn med att ringa oss?

Christian vände sig om och började gå mot bilen. Han hörde Nora säga något överslätande till Henrik och strax därefter kände han en svag dunk i ryggen från henne. Han vände på huvudet utan att stanna upp.

– Vad är det med dig? viskade hon.

– Det är inte mitt fel att han är dum i huvudet.

Därefter vände han sig om mot Henrik och ropade att han skulle höra av sig om han fick någon form av kontakt med sin fru. 

– Vad tror du? frågade Nora så snart de satt sig i bilen. Finns det något som tyder på att det här är ett ärende för oss?

Christian skakade på huvudet.

– Egentligen inte. Inte i nuläget.

Samtidigt hade han en känsla av att det var något som inte stämde. Henrik berättade inte hela historien om vad som hade hänt innan frun gav sig av. 

– Vi tar ett varv i byn och letar efter bilen, sa han och drog på sig säkerhetsbältet. Har vi tur så står den där.

Stockholm, 31 dagar tidigare

Barbershopen låg i Sundbyberg, ganska nära tunnelbanan. Vissa eftermiddagar kunde det hänga fullt av folk där i väntan på en klippning, men för stunden var det bara en kund i lokalen. Rami studerade Youssef medan han körde med klippmaskinen i nacken på mannen som satt i frisörstolen.

– När du klipper mid fade, då kör du hit, sa Youssef och visade med fingret i nacken på kunden. Och är det high fade, så fortsätter du hit.

Rami visste det redan och tyckte att Youssef höll på för mycket. Om han nu skulle vara lärling så ville han själv testa att klippa, inte bara titta på. Men han var mest där för sin mammas skull. Youssef var hennes vän och hon hade bett honom om jobb till sitt odjur till son. Rami tyckte inte att han behövde ett jobb. Han tjänade redan para. Förmodligen bättre para än en barberare.

Medan Youssef jobbade med klippmaskinen och på ett övertydligt sätt förklarade allt han gjorde slängde Rami en blick på sig själv i spegeln. Hans korta, nästan svarta skägg var perfekt trimmat med raka linjer mot hals och öron. Hans mörka hår klipptes till high fade för bara några dagar sedan. Det var fortfarande mycket kort i nacken och en bra bit upp på huvudet. Egentligen var han rätt nöjd med sitt utseende, om det inte varit för näsan. Den var lite för stor.

– Du kommer lära dig snabbt, sa Youssef och tog fram en borste som han svepte med över nacken på kunden för att få bort löst hår.

– Mm, sa Rami och tittade på klockan.

Det var en Omegakopia, men den såg äkta ut.

Youssef är för gammal, tänkte Rami och uppskattade hans ålder till runt fyrtiofem. Han förstod ingenting om livet som en nittonåring levde där ute.

Dörren öppnades och två unga män i täckvästar och Adidasbyxor klev in. De tillhörde Schakalerna, ett rivaliserande nätverk, och var välkända för Rami. På deras dryga ansiktsuttryck och spända kroppsspråk kunde han direkt se att de inte kom i fredliga avsikter.

Den längre av dem gick direkt fram till Youssef, lade sin hand på hans axel och tittade honom i ansiktet.

– Vi är här för att driva in en skuld.

– Vilken skuld? Jag har inga skulder till er, sa Youssef och vände sig mot kunden för att avsluta det sista på klippningen.

–Du har en skuld till en av dina tidigare anställda. Du vet nog vem jag menar, sa den långe och drog i det tunna pipskägget. Mustafa Mohamed. Han fick inte sin lön på flera månader.

– Driver du med mig? sa Youssef och lyfte armarna i en upprörd gest. Det var ju han som stal pengar av mig. Det var därför han fick sluta.

– Vi är här för att driva in skulden, sa den kortare av de två. Han tog några steg mot Youssef och gav honom en knuff så att han vacklade bakåt.

– Vad fucking gör du? sa Rami, kastade sig fram och tacklade till den kortare. Hörde du inte vad han sa? Ska jag knulla dig, eller? Stick härifrån!

Rami hann inte ens reagera innan den långe gav honom ett slag så hårt att han föll ihop på golvet. Innan han hann resa sig började de båda männen sparkade honom i sidan och mot huvudet.

Rami skrek av ilska. Det kändes som att sparkarna träffade överallt på hans kropp, men på tack vare adrenalinet kände han ingen smärta. Medan han försökte skydda sig från sparkarna med ena handen drog han med den andra handen fram en kniv som han hade fäst på vaden innanför Adidasbyxan och riktade den mot angriparna. De båda männen upphörde med sparkarna och backade ett steg, så pass att Rami kunde ta sig upp på fötter.

– Stick härifrån eller jag skär kukarna av er! vrålade han åt dem med kniven i högsta hugg.

– Du kommer ångra dig, horunge, sa den långe. Vi kommer att sätta ett pris på ditt huvud. Fattar du?

Därefter lämnade de salongen och försvann runt hörnet.

Rami skakade, men försökte se cool ut inför Youssef. Hans kund satt alldeles tyst med uppspärrade ögon.

– Det är en påhittad skuld. Det är så de jobbar. Fattar du nu varför jag vill att du ska komma och jobba här med mig? Du ska inte vara i den där världen. Det är dåliga människor! Det kommer att gå dåligt för dig!

– Det var inte mig de letade efter mig, muttrade Rami.

Youssef fortsatte att gå på utan att ha gjort någon notis över vad Rami just sagt.

– Du ska ha ett riktigt arbete, tjäna pengar på ett jobb. Inte på massa skit.

Youssef kunde predika hur mycket han ville. Rami tyckte att han istället borde vara tacksam för att han nyss backat upp honom. Nu skulle han själv ha fullt upp med att hålla sig undan från Schakalerna och alla deras bröder och kusiner. Han visste hur det funkade. De skämtade inte när de sa att han hade ett pris på sitt huvud.

Jämtland, måndagen den 20 februari 2017

Trots att de fått hjälp av kollegor från områdespolisen att knacka dörr längs bilvägen upp mot Frösötornet var det skralt med vittnesuppgifter. Det var egentligen bara en person som hade sett något som kunde vara av intresse. Hon visade sig heta Beatrice Sundqvist, bodde i en nybyggd lyxvilla och doftade av tung parfym. När Marita och Laxman ringde på dörren var Beatrice iklädd en turkos mysdress i plysch och såg ut att ha gjort en eller ett par läppförstoringar för mycket. Marita undrade om Hollywoodfruarna flyttat till Frösön och kunde inte låta bli att omedelbart ha en negativ inställning till henne.

De blev ståendes i den ljusa, öppna hallen medan Beatrice plockade fram sitt ID-kort och räckte det till Marita. Raskt räknade Marita ut att kvinnan skulle fylla femtiotvå år inom några dagar.

– Jag var ute med hunden, sa Beatrice och slog sig ner i en liten vit soffa som stod i hallen.

Hon talade med en röst som förmedlade att hon var lite förmer.

– Berätta vad du såg, sa Marita och sneglade på hunden som Beatrice höll i famnen.

Hunden var vit och krullig. Från ögonen rann det en brun tårvätska som fick den att se smutsig ut i ansiktet.

– Jag har redan berättat för poliserna som var här förut. Vill ni att jag ska ta det igen?

– Ja, tack, sa Laxman, som hittills hållit sig i bakgrunden.

Beatrice stönade till och vände upp blicken tillräckligt mycket för att det skulle märkas.

– Vi gick där uppe i motionsspåret runt berget och så mötte jag en äldre herre med en