Blodskifte: Kattskiftarna i Jönköping, #1

By Eva Holmquist

Noras mamma ligger för döden. Förblindad av sorg går Nora rakt ut i vägen, precis när Robin kommer cyklande, och de kolliderar våldsamt. Blödande hamnar de på marken och deras blod blandas.

Senare dyker Robin oväntat upp vid hennes mammas dödsbädd och Nora dras in i en främmande värld. Robin visar henne ett parallellt Jönköping som bebos av varelser hon inte hade kunnat drömma om. Själv är hon också förändrad, i hennes blod finns nu kraften att skifta hamn. Men denna nya värld är på väg att utplånas om inte hon och hennes nya vänner agerar snabbt.

Blodskifte är en urban fantasy som utspelar sig i Jönköping.

”Boken rekommenderas till alla som vill läsa en fartfylld urban fantasy!” – J.M.Holmström

• Language: Svenska
• Publisher: Ordspira Förlag
• Release date: Dec 11, 2017
• ISBN: 9789188381064

Book preview

Blodskifte

Eva Holmquist

ISBN: 978-91-88381-06-4

Ordspira Förlag, 2016

© Eva Holmquist

http://ordspiran.se/prenumerera.html

KAPITEL 1

De ringde på eftermiddagen. Nora insåg med en gång att det var från sjukhuset. Det var något med hur signalerna lät, men egentligen var det kanske bara för att hon väntat på samtalet. Väntat och fruktat det ända sedan mamma kom in på sjukhuset den här senaste gången. Innan dess hade hon hoppats och trott att allt skulle ordna sig. Att det bara var den senaste lunginflammationen som behövde läka. Att lungorna mirakulöst skulle återhämta sig. Men sedan hade läkaren pratat med henne och det fanns inget hopp. Det var frågan om när och inte om.

Precis som för oss alla då, hade Nora sagt som ett desperat försök till skämt fast händerna darrade och hjärtat bultade så hårt att hon var övertygad om att det syntes utanpå.

Läkaren hade tittat förebrående på henne. Det var tydligt att skämtet inte uppskattades. Och nu ringde telefonen och Nora var helt övertygad om att det var det samtalet.

Ska du inte svara? undrade Magnus från andra sidan skrivbordet.

Hon tyckte att han blängde irriterat på henne så hon svarade och händerna skakade så mycket att hon nästan tappade mobilen.

Nora, sa hon och började gå mot ett av konferensrummen för att få vara ifred. Hon krockade nästan med någon vid kaffeautomaten, men hon märkte inte vem det var.

Jag ringer från sjukhuset sa en röst som hon svagt kände igen som en av sjuksköterskorna. Din mamma är sämre.

Jag kommer, sa hon.

Allt var som i en dimma. Hon såg oroliga ansikten runt sig, men hon kopplade dem inte till några namn. Efteråt visste hon inte vad hon sa för att förklara varför hon gick, men hon var plötsligt utomhus. Den kalla luften kylde hennes hettande kinder. Hon gick snabbt. Väskan med datorn slog mot höften. Det var bråttom. Hon visste inte hur hon visste det, men hon visste att det var bråttom. Kanske var det något i sjuksköterskans röst.

Solen sken så det värkte i ögonen. Munksjön låg som en spegel. Högskolans vita och gula hus speglade sig i vattnet, även bron. Det var som om det fanns en parallell värld där nere. En värld där mammor inte var dödssjuka.  Den blå stenen i halsbandet som hon fått av mamma var sval när hon fingrade på den. Stegen lät dova mot träbron. Armen slog i stålhatten på staketet när hon svängde ut från bron. Det sved. Nora gjorde en grimas.

Kulturhuset Spiras fasad reste sig på höger sida med sina ränder i vitt och orange. Det skulle symbolisera skogen, men hon hade aldrig förstått hur. Undergången var avstängd som vanligt. En klumpig stålgrind spärrade vägen. Hon sprang uppför trappan upp på bron. Det var enda sättet att komma över. Trafiken var tät. Det luktade avgaser. Hon hostade. Där var en lucka. Hon sprang snabbt. Bilar tutade.

Hon såg aldrig cykeln. Den träffade henne rakt i sidan. Hon flög och landade i en hög. Huvudet slog i trottoaren. Smärtan fick henne att flämta till. En bil kom upp på trottoaren och mosade cykelns bakhjul. Cyklisten landade med en duns bredvid henne. Efter kom cykeln och rispade upp armarna på dem båda två.

Nora var yr. Blodet rann från killens arm. Hon satte sig upp. Det snurrade ännu värre. Hon sjönk ner på trottoaren. Blodet rann från hennes högerarm också. Hon hade inte tid med det här. Händerna var skrapade och det gjorde ont när hon stödde sig på vänsterhanden. Hon kämpade mot illamåendet. Cykeln vräkte hon åt sidan. Väskan hade landat bredvid henne. Hon måste till sjukhuset.

Vänta, sa killen.

Hans ansikte var konstigt. Det närmade sig henne och blev jättestort bara för att dra sig undan och bli litet som en knappnål. Munnen rörde sig, men hon hörde knappt vad han sa. Hon reste sig och fick ta tag i räcket för att inte falla omkull. En hög med hänglås hängde nedanför, fastlåsta hopp om evig kärlek. En bit bort hade bilen kraschat in i räcket. Nora slöt ögonen en kort stund. Hon hade verkligen inte tid med detta.

Vänta, sa killen igen och sträckte sig efter henne, men hon slängde väskan över axeln och gick bort mot gångvägen. Killens ena ben vek sig under honom.

Fan, skrek han. Vänta. Vi måste prata.

Hon ignorerade hans rop. Det fanns ingen tid. Hon måste till sjukhuset innan det var för sent. Det kändes som om hon blivit överkörd. Javisst, det hade hon ju blivit. Det var svårt att tänka. Huvudvärken tryckte som en alltför liten mössa. Stegen var ostadiga, men hon stapplade framåt. Det rörde sig någon i bilen när hon passerade, men hon ignorerade det också. Någon annan fick hjälpa dem. Hon svängde ner från bron. Nu var det inte långt kvar till bussen. Den korta biten bredvid Munksjön, upp vid magasinen och sedan låg hållplatsen där. Husen skuggade. Hon frös. Det gjorde ont i hela kroppen, men hon fortsatte att gå. Snart var hon där.

* * *

Robin svängde in i rondellen. Avgasen stack i näsan. Han behövde inte se sig om för att veta att de fortfarande låg bakom honom. När han kom upp på bron tog vinden tag i cykeln. Det blåste hårt och han fick anstränga sig för att inte vingla. Det var första gången bärsärkarna tagit sig över till en annan värld. Det borde inte kunna ske. Ett enkelt uppdrag hade förvandlats till katastrof.

Det var inte lätt att komma undan när han jagades av en bil, men cyklar var enklare att hitta olåsta. Han studsade upp på trottoaren. Behållaren gled i handen, men han fick tag i den igen. Han fick inte tappa den. Den var det enda som kunde förhindra katastrofen. Om han bara hann fram i tid.

I samma stund dök en tjej ut i trafiken. Det ljusa håret flög. Bilarna tutade ilsket. Hon sprang mellan bilarna och rakt upp framför honom. Han ställde sig på bromsen, tappade greppet om behållaren, kastade sig framåt för att få tag på den och körde rakt in i sidan på tjejen som flög genom luften. Förföljarnas bil kraschade in i cykeln. Ett krasande läte. Behållaren studsade över trottoaren mot räcket, över kanten och långt bort hörde han ett plask samtidigt som han själv landade i en hög. Cykeln landade ovanpå. Det gjorde ont. Han blödde. Tjejen satte sig upp och vräkte undan cykeln.

Robin blev kall. Även hon blödde. Deras blod blandades. Han kände en metallisk smak i munnen. Tjejen reste sig och vacklade till.

Vänta, sa han.

Han mådde illa. Bilen hade kraschat in i räcket. Hela fronten var tilltryckt. Tjejen började gå.

Vänta, sa han och sträckte sig efter henne.

Benet vek sig. Det gjorde helvetiskt ont.

Fan, sa han. Vänta. Vi måste prata.

Men hon bara fortsatte att gå och försvann nerför trappan mot stan. Fan också. Det här var en katastrof.

Bildörren öppnades och bjässen stack ut huvudet. Det blödde från pannan. Han såg ursinnig ut. Med en grimas lyckades Robin ta sig upp på benen. Han haltade fram till räcket. Behållaren syntes inte till. Den måste ha sjunkit som en sten. Då var det kört. Han måste skynda sig och rapportera. Bjässen vräkte upp dörren, men vinglade till när han klev ur. Robin sprang haltande bort över bron. Bjässens svordomar hördes bakom honom. Cykeln fick ligga kvar. Den var förstörd. Precis som hans uppdrag. Han suckade. Att det aldrig kunde gå som planerat. Oavsett vad han försökte göra sket det sig. Varje steg fick ilningar att fara uppför benet. Med hans otur var säkert knäet helt förstört. Han kastade en blick bakom sig. Bra, de var en bit bakom. Förhoppningsvis hann han ta sig till undergången, öppna en reva hem och ta sig genom innan de såg vart han tog vägen.

Han hade tur. Ingen av förföljarna hade hunnit ikapp när han slank under bron. När han drog upp revöppnaren ur fickan upptäckte han en buckla. Den måste fått en smäll vid olyckan. Bara den nu fungerade annars skulle han vara strandad. Han lyssnade oroligt efter bärsärkarna, men det enda som hördes var trafiken. De skulle kunna smyga på honom utan att han hade chans att höra dem.

Han ställde in koden och tryckte på knappen. Ett svagt brummande hördes. Han kisade och försökte få syn på skimret som avslöjade revan. Luften darrade som på en riktigt varm dag. Han klev snabbt igenom. Det såg ut som innan. Trafiken lät fortfarande. Det stank av avgaser. Undergången var lika betonggrå. Här kunde han inte stå i vilket fall. Ingen syntes till.

Det var en lättnad att få ömsa skinn. Smärtan från benen som ändrade form och musklerna som förflyttades kändes som att komma hem. Kattformen var så bekant att även om förvandlingen gjorde ont njöt han ändå. Han sträckte på sig innan han sprang iväg. När han kom upp på planen fick han se flotten som svävade en halvmeter ovanför vattnet. Den var fylld till bredden med passagerare och började sakta glida ut på sjön. När han kom fram till domstolen tog han ett skutt upp på den ljusgula klossen, tog tag med bakbenen och hävde sig upp på den limegröna. Med huvudet vänt mot solen njöt han av värmen.

Domstolsdörren öppnades och en tavamänniska kom ut. Den orange hyn lyste i solskenet. Hornen var snurrade som spetsiga gröna polkagrisar. Om halsen hängde en silverkedja med en droppfärgad kornblå sten. Alla tavamänniskor hade en, men Robin hade ingen aning om varför. Deras kultur var lika främmande för honom som om de bott i Afrika. Hon stirrade irriterat på honom som om han inte hade lika stor rätt att vara där som hon, men tavamänniskorna gillade inte kattskiftare. I senaste opinionsundersökningen hade Thomas slagit deras kandidat med 14 procent. Robin fräste åt henne.

När hon försvunnit iväg skuttade han ner igen. Det var inte långt till högkvarteret och Thomas väntade på rapporten. Han sicksackade mellan människorna på vägen förbi tegelhögen. Studenter klädda i färgade overaller gick rakt ut över Gjuterigatan utan att se sig för. Luften var fylld med tutningar och svordomar från bilister som vevade ner rutan och skrek åt dem. En av studenterna med grönt hår och gul overall vände sig om, viftade med högerhanden i luften och studsbollar började regna ner över bilarna. När de landade studsade de iväg åt alla håll. De studsade upp på tegelfasaden och ner på gatan igen. En av dem träffade en man med kritvitt hår som stirrade ner i en silverfärgad apparat. Studsbollen studsade från hans huvud ner på apparaten. Ett högt plong hördes. Mannen hytte med näven.

Är ni inte kloka? skrek han. Det här är värdefull utrustning.

Kaoset blev ännu värre. Det var en fördel att vara liten och kunna slinka igenom.

Gamla brandstationen höjde sig högt över husen. Den såg ut som en gammal borg med sitt tegelröda torn, trappstegsformade fasader och ljusgula utsmyckningar. Högkvarteret låg uppe i tornet. Den andra ingången låg på andra sidan med portlås för att komma in och en hiss som ledde ända upp till tornet, men han föredrog den dolda ingången som var en smal tunnel som började vid markplan och sedan vindlade sig ända upp till toppen. Han var noga med att se sig om så att ingen såg honom när han slank in genom den lilla öppningen. Perfekt för kattformen. Omöjlig att ta sig igenom i människoformen. Knäet kändes inte lika illa nu, men han såg inte fram emot att kasta av sig kattformen. Påfrestningen i samband med förvandlingen skulle göra värken värre. Det visste han av erfarenhet.

Högkvarteret var nästan tomt. Robin kilade under det stora bordet som stod mot ena väggen och ut på den tomma golvytan. Thomas stod med armarna i kors medan Robin förvandlade sig. Smärtan var värre än han väntat, men ingen jamning lät han slippa fram. Han ville inte visa sig svag inför sin ledare. Det gjorde alltid situationen värre.

Thomas ögonbryn var så rynkade att de möttes ovanför näsan. Kavajen satt trångt över axlarna. Musklerna spände ut tyget så att det såg ut att nästan spricka. Robin hade aldrig sett honom utan kavaj. Det var ett mysterium hur han lyckats bygga så stora muskler. Lukten var skarpare än vanligt som den alltid blev när Thomas var upprörd. Det gjorde rapporteringen svårare. Han måste ana vad som hänt.

Varför tar du inte den vanliga vägen? frågade Thomas när Robin stod på benen igen. Hans basröst lyckades alltid få Robin att rysa. Du förvandlar dig så ofta att du knappt vet om du är djur eller människa. Med det förestående valet ska du inte väcka uppmärksamhet. Undvik kattformen.

Innan Robin hann komma på något svar, fortsatte ledaren:

Var är trolldrycken? Du hade en enda sak att göra och inte ens det klarar du av.

Han slängde över en skjorta och ett par byxor som Robin snabbt drog på.

Finns i sjön, sa Robin och ruskade på sig för att bli av med de kvarvarande spänningarna efter förvandlingen. Om du hela tiden döljer saker för mig kan jag inte fixa uppdragen. Bärsärkarna överraskade mig. Jag jagades över hela stan och blev nästan fast på Munksjöbron. Kunde du inte talat om att de också kunde förflytta sig mellan världarna?

Thomas drog med handen över den kala hjässan.

Jag talar om allt jag vet för dig, sa han. Det var en nyhet att de hittat ett sätt att öppna revor. De måste stoppas. Annars kommer de och monstren ta över vår värld.

Robin svarade inte utan satte sig på fönsterbrädan. Det var ingen idé att protestera även om han kände sig fångad i ett klibbigt spindelnät. Alla protester ledde bara till mer bekymmer. Det var otroligt vad långt han kunde se från tornet. Hela Munksjöbron syntes. Han kunde inte låta bli att fundera på hur det gått för tjejen. Men hon fanns inte i den här världen. Han måste ta sig tillbaka och leta reda på henne.

Vad gör vi nu? undrade han utan att titta mot Thomas.

Vi förbereder oss inför valet, sa Thomas. Vi ska inte låta dem lyckas. Tar de makten kommer de öppna alla portar och monstren kommer att styra vår stad.

Krävs det verkligen att de vinner för det?

Nej, fick han till svar, men då har vi ingen chans. Vi måste jobba på fler plan. Medan du var iväg har det utfärdats fler varningar. Dimensionsbarriärerna mellan världarna blir allt tunnare. Om bärsärkarna lyckats hitta ett sätt att öppna revor kan det förklara situationen. Då kan de släppa in monstren utan att vinna valet.

Först nu vände Robin på huvudet. Det lät som om det var mycket som hänt medan han var upptagen av att hämta trolldrycken. Det hade tagit tid för magikern som skapat den hade inte velat bli hittad. Det var därför han gömt sig i tjejens värld, för att slippa alla intriger. Därför var affären här hemma övergiven och han flyttade runt hela tiden.

Vad ska jag göra? frågade Robin.

Jag ska hålla ett tal i morgon kväll för att få alla i stan att inse vikten av att vi förbereder oss, svarade Thomas. Invaderar monstren har vi ingen tid. All förberedelse måste göras innan. Alla familjer måste hjälpa till att sprida informationen. Jag har förberett affischer som ska sättas upp på stan. Familjerna ska sätta upp fem affischer var. Han pekade mot en kartong med rullar som stod i hörnet som Robin inte hade lagt märke till innan. Affischerna måste levereras till familjerna. Det blir ditt jobb.

Robin nickade. Som vanligt skulle han göra slitgörat. Tal, vad skulle det åstadkomma om bärsärkarna släppte in monster i staden? Det var typiskt äldre män att bara prata istället för att agera. De fyrtio åren som skiljde Thomas och honom åt kändes ibland som en evighet. Det bubblade inombords av alla ord som ville ut, men han knep igen.

Hur klarar vi oss utan drycken? frågade han istället. Ska jag hämta mer?

Thomas skakade på huvudet.

Den tar lång tid att göra, sa han. Vi hinner inte. Jag hade hoppats kunna stoppa dem för gott, men nu när de också kan öppna portaler har vi inte tid för det.

Han lutade sig över skrivbordet och skrev något på ett papper. Robin tyckte det var märkligt att han inte helt enkelt skickade ett mejl på datorn som stod bredvid. Thomas tog fram en lackstång från lådan och värmde över det tända ljuset. När han droppat en klump med vax längst ner på papperet tog han av sin ring och tryckte den hårt mot lacket.

Lämna det här till Simon, sa han och blåste på sigillet.

Han räckte över brevet till Robin som vek ihop det och stoppade ner det i fickan. Han skulle lämna det sist när han skulle gå till sängs. Han slafade fortfarande i Simons källare, men han ville undvika bråkstaken så mycket som möjligt. Simon ville alltid mucka gräl och han hade inte varit glad när Thomas beordrade honom att låta Robin använda källaren.

Det här räcker naturligtvis inte, fortsatte Thomas. Kom hit i morgon bitti så har jag hunnit planera.

Robin nickade som om han förstod.

Tjejen skulle antagligen bli en av dem någon gång under kvällen. Robin funderade på om han skulle berätta, men bestämde sig för att låta bli. Det hade varit det där tillfället när Simon råkade i slagsmål med en av vakterna på Månskäran. Det var alltid samma vakter på nattklubben, men efter den kvällen hade Robin varken sett eller hört av just den vakten. Thomas hade blivit vit i ansiktet när Hanna hade berättat om slagsmålet. Han skulle lösa situationen hade han sagt och försvunnit. Robin ville inte tänka på hur han hade löst det. Han skulle leta reda på tjejen. Det borde inte vara alltför svårt. Han hade fortfarande revöppnaren och lappen med koordinaterna till hennes värld. Sedan kunde han lämna affischerna.

KAPITEL 2

När Nora kom till Ryhov stank luften av cigarettrök efter alla rökare som tagit sitt sista bloss innan de gått in genom dörrarna. Hon höll andan och trängde sig förbi en äldre man som lutade sig mot sin gåstol. Det var fullt med folk innanför dörrarna. Vartenda bord i kaféet var upptaget och det var en lång kö vid informationsdisken. Nora visste vart hon skulle så hon haltade så snabbt hon kunde förbi. Folk vände sig om och stirrade, men hon brydde sig inte. Det fanns bara en tanke i huvudet. Hon måste hinna i tid. Så fort hon svängt in på Lingonstigen verkade alla människor försvinna. Det var tomt vid hissen. Ändå fick hon vänta en evighet.

Det var tyst när hon kom upp. Det var som om hela avdelningen höll andan. Från sängarna stirrade allvarliga ansikten mot henne och de få patienter som kunde vara uppe satt tysta. Tv:n som annars alltid var på var avstängd och dörren in till mammas rum var stängd. Hon svalde. Hjärtat bultade hårt. Handen gled mot dörrhandtaget när hon skulle dra upp dörren. Hon fick ta ett nytt tag och sedan fick hon upp den. Rummet verkade vara proppat med folk, men när hon drog efter andan och räknade efter så var de bara tre. En läkare och två sjuksköterskor. Syrgasen pschade och ploppade med jämna mellanrum.

Mamma låg stilla med ryggen mot dörren. Andetagen lät ansträngda. Med jämna mellanrum fick hon en hostattack som fick hennes tunna kropp att skaka. Händerna slöt sig innan hon slappnade av igen. Hon var så liten. De senaste månaderna hade hon smält bort tills bara ett tunt skelett var kvar. Hon syntes knappt i den stora sängen. Den äldre sjuksköterskan som hette Therese, tog ett steg fram och pekade mot korridoren. De gick alla ut.

Jag är så ledsen, sa hon. Hjärtat orkar inte länge till. Det är inte långt kvar.

Nora nickade. Det var allt hon orkade.

Så du ser ut, sa den andra sjuksköterskan. Det var hon som hade ringt innan. Hon pekade mot Noras ansikte. Det där skrapsåret behöver tvättas rent. Har du slagit i huvudet?

Nora viftade avvärjande med handen. Det värkte i högerbenet där cykeln körde på henne, men hon orkade inte bry sig om det. Hon gick in på rummet, drog fram besöksstolen närmare sjukhussängen, satte sig och tog mammas hand i sin. Den var alldeles stilla. En ny hostattack och mamma skakade. Nora höll hårt i hennes hand och strök med sin andra hand längs med ryggen tills hostattacken slutade. Mamma slappnade av igen även om andetagen fortfarande rosslade. Sjuksköterskan, som följt efter in, tjatade en stund till om såret på armen och skrapsåret i ansiktet, men när Nora vägrade svara gav hon till slut upp och lämnade rummet.

Nora satt kvar med mammas hand i sin.

Nora vaknade till av att mamma kramade hennes hand. När hon slog upp ögonen såg hon hur mamma tittade på henne. Hon såg så trött ut att det skar Nora i hjärtat. Skulderbladen stack ut som om skelettet bara var täckt av ett tunt lager hud. Mamma hade aldrig varit stor, men nu var hon liten som ett svältande barn.

Så du ser ut, sa mamma. Vad har hänt?

Hon hostade igen. Kroppen skakade. Nora drog med handen i cirklar över ryggen. Kanske hjälpte det något. Ögonen sved. Hon kände sig så hjälplös. Till slut klingade hostattacken av.

Det är inget, sa hon. Jag rev mig och har inte torkat av blodet.

Blodet hade torkat. Det kliade. Nu undrade hon om det varit ett misstag att hon vägrat låta sjuksköterskorna ta hand om hennes sår. Det var klart mamma skulle oroa sig. Mamma såg skeptisk ut, men sa inget mer om det.

Du är så blek, sa hon istället. Har du börjat träna ännu?

Nora skakade på huvudet. Mamma hostade igen, men inte lika illa. Hon reste sig upp på armen. Rosslandet ökade så att det tycktes fylla hela rummet. Det låg en pappersnäsduk vid mammas arm som hon plockade fram. Slangen in i näsan lyfte hon upp och petade ut en stor blodig slemkråka. Hon satte in slangen, suckade och sjönk ner igen. De få rörelserna verkade ha tröttat ut henne.

Har du hittat på något skoj?

Nora gjorde en grimas. Hittat på något skoj när mamma var så dålig. Inte hade hon lust med det. Några nära vänner hade hon inte heller. Det hade alltid varit hon och mamma. Visst hade hon varit på fester som alla andra när hon pluggade, men det hade blivit mindre och mindre efter att hon började jobba. Efter att mamma blev sjuk fanns det ingen