Diligentia - den kompletta utgåvan: Diligentia

By Eva Holmquist

Rymdskeppet Diligentia har varit på väg mot Alpha Centauri i trehundrafemtio år. Den lilla besättningen har hunnit glömma både vart de är på väg, men också att de lever ombord ett rymdskepp. En dag upptäcker en av ungdomarna sanningen. Det blir upptakten till ungdomarnas revolt.

 

Trilogin om ungdomarna ombord på rymdskeppet Diligentia är en spännande ungdomsserie om vad som händer när allt du trott på plötsligt förändras. Den består av böckerna "Kedjor känns bara när du rör dig", "Det är inte så lätt som du tror" och "Hoppa så fångar jag".

 

"Handlingen är spännande och medryckande, och det känns lite som att läsa en ungdomsbok av Heinlein. Inget dåligt betyg alltså." - Tomas Cronholm

• Language: Svenska
• Publisher: Eva Holmquist
• Release date: Nov 23, 2022
• ISBN: 9789198182583

Book preview

Diligentia

-

Den kompletta utgåvan

Eva Holmquist

ISBN: 978-91-981825-8-3

Omslag: Marcus Österström

Ordspira Förlag, 2016

© Eva Holmquist

Prenumerera på mitt nyhetsbrev:

http://ordspiran.se/prenumerera.html

Innehåll

Titelsida

Kedjor känns bara när du rör dig

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Personlista

Det är inte så lätt som du tror

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Personlista

Hoppa så fångar jag

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Personlista

Tack

Andra böcker av Eva Holmquist

Om Eva Holmquist

Kedjor känns bara när du rör dig

Eva Holmquist

ISBN: 978-91-980139-7-9

Omslag: Marcus Österström

Modell: Sanna Wiljeskén

Ordspira Förlag, 2013

© Eva Holmquist

Prenumerera på mitt nyhetsbrev:

http://ordspiran.se/prenumerera.html

15 APRIL

KAPITEL 1

Lola sköljde händerna och undvek att se på Mela.

Gör det inte, sa Mela igen. Du råkar illa ut om ni upptäcks.

Lola svarade inte utan gick bort till Vala istället.

Gruppledaren såg lika bister ut som vanligt. De grå ögonen blänkte som stål. Lola knöt händerna.

Ja, sa Vala när Lola närmade sig. Lola svalde nervöst.

Jag behöver gå tidigare i dag.

Varför?

Det var ingen mening att säga något om Pellas. Vala skulle aldrig gå med på att hon gick tidigare för hans skull. Det var bättre att spela på respekten för far.

Far bad mig gå ett ärende åt honom.

Vala tittade på henne uppifrån och ner. Lola vred oroligt på sig och försökte se ut som om hon inte hade något att dölja.

Du måste sköta ditt arbete som alla andra, sa Vala till sist. Jag är säker på att rådgivaren inte vill att du tar dig friheter bara för att du är hans dotter.

Men.

Inga men. Gå tillbaka till arbetet.

Mela väntade på henne vid tomatplantorna.

Gick det bra?

Inte särskilt, sa Lola och försökte göra rösten oberörd trots att gråten satt i halsen.

Varför riskerar du så mycket för den där Pellas, sa Mela och drog upp ett ogräs ur tomatkrukan.

Jag älskar honom, sa Lola och kunde inte låta bli att le.

Mela log inte till svar utan böjde sig ner och ryckte upp ett ogräs till.

Rådgivaren har ju bestämt att du ska gifta dig med Tammas, sa hon.

Lola strök sitt fuktiga hår ur ansiktet. Det var kvävande hett bland alla växter. Ett lågt surrande hördes i bakgrunden.

Far förstår att jag inte vill gifta mig med Tammas, sa hon. Mitt hjärta är upptaget på annat håll.

Du är så naiv, sa Mela så lågt att det knappt hördes.

Lola låtsades som om hon inte hörde.

Vid nästa högtid ska vi bilda familj, sa hon istället. Far blir glad med tanke på barnbarnen. Du vet att han vill att jag bildar familj och ger honom barnbarn.

Orden fick värmen att öka inombords. Det var en lättnad att äntligen ha bestämt sig. Hon hade vacklat alltför länge mellan kärleken till Pellas och rädslan för att far inte skulle förstå. Det förstod inte Mela. Hon struntade i vad andra tyckte.

Mela skakade på huvudet.

Vill du inget mer än att gifta dig?

Det finns väl inget annat? Gifta sig och skaffa barn. Det är det livet går ut på.

Inte för männen, sa Mela. Hon lät arg.

Nej, sa Lola och försökte låta lika tröstande som mamma. Men för oss kvinnor.

Mela öppnade munnen som om hon tänkte säga något, men stängde den igen.

Jag har inget emot det heller, sa Lola. Jag vill gifta mig, men med den som jag har valt.

Hon knep ihop munnen till ett bestämt streck. Mela sa inget mer och när krukorna en stund senare var färdigrensade gick hon vidare till nästa uppgift.

Lola saktade ner sina rörelser och arbetade mycket noggrant. Om de andra hann gå innan henne så skulle hon hinna träffa Pellas i alla fall. Hon njöt av att känna jorden mot fingrarna. När de andra var klara för dagen hade hon fortfarande fyra krukor kvar.

Gå före ni, svarade hon. Jag kommer när jag är klar.

När sista ryggen försvann ut genom dörren sköljde hon händerna och smög ut. Darrande av köld skyndade hon genom norra korridoren. Hon frös alltid när hon kom ut från växthuset.

Pellas väntade på henne i bortre korridoren. Hans gula tröja lyste mot den vita väggen. Hans gängliga gestalt lutade sig mot en av tavlorna. Det var ingen vacker man hon förälskat sig i. Håret spretade alltid åt alla håll. Ändå blev hon varm om hjärtat när hon såg honom.

Han greppade hårt om henne. Det verkade nästan som om han inte riktigt kunde tro att hon var där. Det luktade svagt av oljan han smörjt någon maskin med innan han slutade för dagen.

Min lilla fjäril. Jag har väntat så länge, suckade han med munnen tätt mot hennes hår.

De stod där länge och bara höll om varandra. För en gångs skull behövde de inte dölja sin kärlek. Snart skulle det inte behövas längre. Hon log lyckligt vid tanken. Mamma skulle säkert stöttat dem, men hon hade inte vågat riskera att far fick veta. Det var sällan de lyckades smita undan från de andra. Han släppte henne.

När kan vi gifta oss?

Käkarna var spända och händerna knutna.

Stackars Pellas. Han hade fått vänta så länge.

Nästa högtid, sa hon lugnande.

Hon smekte hans kind som var raspig av skäggstubb.

Jag har bestämt mig, sa hon. Jag ska bara berätta för far. Det kändes som om hon skulle sprängas av glädje. Du borde raka dig, sa hon.

Han grep hårt om hennes händer.

Då behöver vi inte smussla längre, sa han ivrigt.

Hon kände ett sting av ånger. Han hade väntat så länge på henne. Hon vek undan med blicken.

Jag måste berätta för far först.

Han släppte hennes händer.

Det har du sagt förr.

Vi behöver bara dölja det ett litet tag till.

Jag hatar smussel. Det vet du.

Rösten var kvävd av återhållen vrede.

Hon log ursäktande mot honom. Hennes hjärta värkte.

Snart, lovade hon.

Och om han inte går med på det.

Det är klart att han inte har något emot att vi bildar familj.

Men rösten lät inte så säker som hon önskat.

Jag älskar dig, sa han. Sjutton också.

Han slog handflatan i väggen.

Om du älskade mig skulle du inte tveka att stå för det.

Glädjen hade nu försvunnit helt. Tårar steg upp i ögonen.

Jag vill inte göra honom besviken, sa hon. Han kommer inte att ha något emot det.

Pellas ansikte hårdnade.

Jag kommer inte från rätt familj.

Han bryr sig bara om att jag är lycklig.

Pellas såg inte övertygad ut trots hennes ord. Hon älskade dem båda. Varför kunde de inte försöka förstå varandra? Bedjande smekte hon hans kind igen, men han ryckte undan ansiktet.

Jag ska berätta, sa hon.

Ljuset hade minskats under deras samtal. Med ens insåg hon att det nästan var dags för kvällssamlingen. Hon fick inte komma sent.

Jag måste gå, sa hon. Vänta här så de inte ser att vi kommer tillsammans.

Hon skyndade mot dörren. I dörröppningen hejdade hon sig. Hon log mot honom igen.

Snart, viskade hon innan hon skyndade vidare.

* * *

Mela satt på sin vanliga plats bredvid Lola. Samlingssalen var fylld. Den rymde bara femtiofem personer så det var tur att de inte var fler. Ett lågmält sorl hördes. Det låg en antydan till förväntan i församlingen. Det märktes på tystnaden som andlöst sänkte sig när någon av dörrarna öppnade sig. Det låga pschet skapade en tystnad som kunde skäras med kniv. Samtliga tittade upp och vände blickarna mot Dörren. När de insåg att det var en av de andra dörrarna som öppnats steg sorlet igen.

Taket välvde sig högt ovanför dem. Lamporna längs kanten lyste upp rummet med ett svagt blått sken. De små lamporna som var utströdda i taket var släckta. Ibland lät de ljuset i salen vara släckt och tände bara de små lamporna. Det blev kolsvart då och det enda man kunde se var de klart lysande prickarna ovanför. Det var mycket vackert.

Lola pratade om dagens sådd. Skördarna hade varit mindre än vanligt den senaste tiden. Mela svarade frånvarande medan blicken svepte över samlingssalen. Alla var samlade. De satt placerade allt efter ämbetsmännens nycker. Hon funderade ofta på vad som skulle hända om hon satte sig på fel plats.

Borta vid dörren stod Vala fortfarande klädd i sina gråa arbetskläder. Hon hade tydligen inte hunnit byta om än. Då dröjde det nog innan samlingen började.

Toppas stod bredvid Vala och pratade intensivt. Hans spetsiga näsa tycktes ännu längre än vanligt. Händerna blev svettiga. På lunchen hade han tjuvlyssnat när hon klagat. Som om Vala hört tanken vände hon på huvudet och stirrade över folkmassan. Sedan vände hon tvärt om och lämnade rummet.

Vad är det?

Lola lät oroad, men Mela skakade bara avvärjande på huvudet. Hon ville inte skrämma upp sin väninna. En oro märktes bland de sittande. Utan hänsyn till övriga klev Tammas målmedvetet fram genom församlingen. Lola tystnade tvärt. Hon hade blivit blek. Håret föll framåt för att dölja ansiktet. Mela suckade inombords. Kunde inte Lola säga att hon inte var intresserad?

Vad roligt att se dig, sa han.

Inte en nick gav han Mela trots att hon satt bredvid. Lola svarade inte. Mela tittade tyst på Lola medan ordströmmen bara fortsatte.

Jag kunde inte komma ifrån tidigare för jag var tvungen att göra dagens notering. Det är inte alltid lätt att ha ett ansvarsfullt ämbete. Då behöver man en förstående ledsagare som stöd.

Han slätade till kaftanen och såg menande mot Lolas nedböjda huvud. Mela kände en kall kåre löpa utefter ryggraden. Tammas hade bestämt sig. Det hördes tydligt. Han hade Lolas far bakom sig. Det var ett mycket lämpligt parti mellan rådgivarens dotter och skrivaren. Lola gjorde alltid vad hennes far sa. Stackars Pellas.

Tammas var obehaglig. Han var alltid lite för mycket. Han satt lite för nära, höll lite för hårt och tittade lite för inträngande. Ibland gav han Lola fantastiska komplimanger, men de lät aldrig äkta för de nådde aldrig ögonen. Dessutom var han alltid allvarlig. Kanske försökte han kompensera sin ålder genom att försöka föreställa någon annan än den han var. Det gav ett falskt intryck.

I samma stund bröts hennes tankar av ytterligare ett psch. Den här gången var det Dörren. En stund var den tom sedan steg kaptenen in. Han följdes av rådgivaren som stod en bit bakom beredd att assistera. Rådgivarens ansikte var som en stålmask. Ämbetsmännen kom in och ställde sig bakom i en halvcirkel. Närmast rådgivaren stod Sonos, den gamle läraren. Hans hår var kritvitt. Han började bli gammal. Mela skakade undan tanken. Hon ville inte tänka på vad som skulle hända när han inte längre kunde leda lärargruppen. Visst var han sträng, men han var också omutligt rättvis.

Kaptenen var klädd i en klarröd hellång kaftan. Hans ansikte var allvarligt. Ögonen var blekblå under de grå ögonbrynen. Munnen var tunn utan färg. Det gråa skägget dolde hakan. Långsamt höjde han armarna och mässandet började.

Heliga skepp, heliga skepp.

Heliga skepp, heliga skepp, svarade församlingen.

Bevara oss, mässade kaptenen.

Bevara oss, kom svaret som ett mångdubbelt eko.

Nästa mantra kom när ekot dött bort.

I evighet.

I evighet, svarade ekot.

För varje mantra höjdes tonen tills ljudet fyllde varje vrå av det runda rummet. Orden slog mot mellangärdet och mot sin vilja rycktes hon med.

* * *

Till slut lyckades Pellas få syn på Lola. Hon satt instängd av alla runtomkring henne. Huvudet var höjt och munnen rörde sig i takt med orden. Han stod lutad mot en av pelarna som stöttade upp taket i en halvcirkel. Små lampor var utströdda i taket med oregelbundna mellanrum. Han undrade ofta utifrån vilket mönster de satts upp. Något klart svar hade han aldrig fått. Det mesta ljuset kom annars från lampor längs kanten runt hela rummet och de kunde tändas i olika färgkombinationer; som grönt, blått, rött eller bara kallt vitt. Det var inte lika trångt här bak. Det gick att andas.

Det kändes som en motor gnisslade inombords. Sedan stannade den med ett ryck. Tammas satt bredvid Lola. Pellas knöt händerna. Inte sjutton tänkte hon gifta sig nästa högtid. Hon ljög när hon påstod att hon älskade honom. Han smällde handen i pelaren.

Mässandet hade nu stigit till en öronbedövande orkan. Alla hade rest sig upp och stod med händerna ovanför huvudet, blickarna mot taket och vajade med i stormen. Pellas kunde mellan alla uppsträckta händer se Lolas smala armar vaja i takt. Blickar brände honom. Visst ja, han deltog inte. Armarna upp i luften, säg orden och vaja med de andra. Det var säkrast så.

16 APRIL

KAPITEL 2

Pellas såg Bobbas komma in i djurrummet med munnen halvöppen som av brist på luft. Ansiktet var platt med näsan som det enda som stack ut och var besynnerligt fritt från uttryck. Hönslukten fick honom att rynka näsan. Han vred huvudet mot djurgruppen vid fåren och sedan mot hönsen. Ljudet av kornas råmande, fårens bräkande och hönsens kacklande överröstade helt ljudet av ventilationsanläggningen. Det var ingen idé att ropa på honom. Pellas sträckte upp handen och väntade på att blicken skulle nå honom. Bobbas sken upp och ställde sig bredvid verktygen med en förväntansfull uppsyn.

Bra att du kom, sa Pellas. Hjälper du mig med verktygen?

Jag inte kan.

Visst sjutton kan du det. Kan jag få skruvmejseln?

Bobbas lyfte upp hammaren, tittade på den en stund och la sedan ner den igen. En stund satt han och tittade på alla verktyg innan han lyfte på huvudet.

Jag inte se den, sa han.

Jag såg ett rött skaft sticka upp i fickan till vänster.

Bobbas drog glatt upp skruvmejseln och gav den till Pellas som skruvade fast plåten över ventilationsluckan.

Hjälper du mig att sortera verktygen?

Bobbas hällde ut verktygen på golvet.

Hur ska de va?

Pellas satte sig bredvid honom och bredde ut verktygsbältet. På varje ficka hade han skrivit en siffra.

Skruvmejseln med röda skaftet ska ligga i ficka 1.

Bobbas lyfte upp skruvmejseln och stoppade ordentligt ner den i första fickan.

Hammaren med det gröna skaftet ska ligga i ficka 2.

Lugnet bröts när den ena efter den andra av djurgruppen bröt upp. Dags för deras matpaus. För Pellas var det ett par timmar kvar innan det var dags för mat. Varje grupp hade sin tid. Det var bra för då blev det inga större krockar i matrummet.

Tången med det gula skaftet ska ligga i ficka 5.

Lallas hade stannat upp bredvid dem. Först tittade han ner på verktygen, gled över Bobbas och bort mot dörren igen. Slutligen stannade blicken på Pellas. Det var tydligt att Lallas hade något han ville säga. Det kanske gällde Lola.

Jag beundrar dig verkligen.

Pellas väntade. Han kunde inte tänka ut något skäl för Lallas att beundra honom.

Du behandlar Bobbas som en människa.

Bobbas höll blicken på verktygsbältet. Ansiktet färgades knallrött.

Han är människa, sa Pellas.

Ja, naturligtvis, men du har sådant tålamod, och Lallas var försvunnen.

Bobbas hade skrynklat ihop hela ansiktet.

Den du, sa Pellas. Han är verkligen knasig.

Nu var verktygen placerade i sina rätta fickor.

Jag glömde, sa Bobbas. Kronos snacka med dig i växten.

Pellas såg Bobbas försvinna ut. Verktygsbältet åkte på och djurrummet var tomt.

* * *

Mela hade redan börjat med sådden när Vala kom in i växthuset. Idag var gruppledaren stel och ögonen blänkte av stål. Händerna darrade när Mela försiktigt spred fröna över den fuktiga jorden. Hon fick vänta en bra stund medan Vala instruerade de andra om vad dagens uppgifter innebar. När hon väl börjat inbilla sig att Toppas inte alls hade skvallrat fanns den grå kjolen bredvid henne.

Jag har förstått att du har för mycket tid över, sa Vala lugnt.

Mela tittade upp och darrade till. Valas käkar var hårt sammanpressade.

Bortre tunnorna ska grävas ur och fyllas med ny jord.

Skulle vi inte göra det tillsammans?

Det ger dig något annat att tänka på. Det finns inget bättre än hårt kroppsarbete för att skingra tankarna.

Nu först log Vala. Leendet fanns kvar medan Mela hämtade spaden. Det fanns kvar när hon slet med första tunnan. Och det blev ännu större när det var dags för mat.

Gräv vidare. En dags fasta är bara nyttigt.

När alla försvunnit slet Mela vidare med den tunga jorden som nu var ännu tyngre efter att Vala tömt hela vattenkaret över tunnan innan hon försvann.

Förbannade Vala, sa Mela högt innan hon förskräckt knep ihop läpparna.

Det skulle vara likt Vala att lämna kvar en spion.

* * *

Det var mycket varmare i växthuset. Fukten täckte Pellas panna efter bara en stund. Han såg inte Kronos någonstans. Luftväxlaren surrade i bakgrunden. Växtgruppen syntes inte heller till. Sakta gick han in under palmerna till de stora tunnorna med jord. Kronos satt nedhukad mitt i en av dem och plockade med vattenspridaren. Det var ett smutsigt arbete, men om han kände sin kollega rätt var det inget han brydde sig om. Det var alltid knepigt med vattenspridarna för de måste akta fröna. Tunnan var nysådd. Kronos tittade upp från arbetet. Han såg bekymrad ut.

Vad är felet?

En packning som spruckit.

Igen?

Kronos nickade med en rynka mellan ögonbrynen. Det var inte bra. Det var ofta som packningarna behövde bytas.

Jag hämtade ett gäng i morse och de är redan slut.

De minskar fort. Vad sjutton ska vi göra när de tar slut?

Kronos klev försiktigt ur tunnan.

Jag vet inte, sa han. Enligt store K ger det heliga skeppet oss allt vi behöver, men det verkar inte inkludera att fylla på förrådet med packningar.

Pellas skrattade.

Skeppet kanske inte gillar packningar.

De skrattade gott. Fixarna hade alltid kul tillsammans.

En dörr krånglar i hitre korridoren. Fixar du den?

Pellas plockade upp sina verktyg.

Ok, jag kollar det.

De gjorde sällskap till korridoren och Kronos gick vidare in i förrådsrummet.

Hitre korridoren hade helvita väggar och tak. Dörrarna var också helvita medan öppningsknapparna var silverfärgade. Det enda som utmärkte dörrarna var den smala silverfärgade kanten. Lika bra att testa igenom alla dörrar. Han gick bort mot samlingssalen.

Ljuset blinkade till. En av lamporna längst upp på väggen slocknade. Ett psch och Kronos kom ut igen.

Sjutton också, sa Pellas. Lampan gick sönder.

Det finns längst bak i förrådet, sa Kronos, även om skeppet inte brytt sig om att fylla på dem heller.

Pellas skrattade.

Jag fixar det, sa han.

Förrådsrummet var fullt av hyllor. Längst fram fanns ett utrymme som inte var täckt av annat. På hyllorna stod en mängd lådor med lock på. Han skulle bli tvungen att titta igenom varje låda för att hitta lamporna. Längst bak hade Kronos sagt. Han gick längs med ytterkanten på hyllorna tills han kom till den bortersta hyllan. Den följde han in i mörkaste hörnet. Sjutton också att han inte hade frågat Kronos exakt var lamporna fanns. Han suckade. Det var bara att leta igenom låda efter låda.

* * *

Lola snubblade över Bobbas när hon kom in i samlingssalen. Han for upp.

Fö-, förlåt, inte mening, sa han.

Bobbas hade legat hopkrupen framför några klossar på golvet. De var av trä och på varje sida fanns en bokstav. Hon hade aldrig sett något liknande. Några av dem var lagda på en rad och bokstäverna formade BOBBAS.

Har du skrivit ditt namn?

Den store mannen nickade lätt förläget, men hans ansikte avslöjade att han var stolt över sig själv. Lola berömde honom vältaligt. För de flesta var det inget märkligt att kunna skriva sitt namn när man var fyrtio år, men för Bobbas var det en stor bedrift. Någon måste ha hjälpt honom för han fick inte lov att vara med barnen när de undervisades. Ibland undrade hon hur det kunde vara att leva sitt liv i en värld där man var udda och ingen ville umgås med en. Han bara fanns där som ett spöke som ingen låtsades om. Hon formade snabbt klossarna på golvet till HEJ. Hon pekade på var bokstav och sa dess namn. Tillsammans med Bobbas ljudade hon sedan fram HEJ. Han låg kvar på golvet framför HEJ och rörde tyst på läpparna för att komma ihåg ordet när hon lämnade samlingssalen.

Tur att inte far såg mig flög genom hennes huvud när dörren stängdes.

* * *

Pellas började längst in och längst ner. Lådan var tung. Det var inte helt lätt att få ut den i gången så han kunde ta av locket. Han stack ner handen och drog fram ett av föremålen. Det var kallt som om det var gjort av metall. Han stirrade på det. Det var ett vred. Det såg likadant ut som det han öppnade ventilationsluckan med. Till och med de fyra hålen för skruvarna satt på exakt samma ställe. Han grävde i lådan. Den var full av vred. Vad skulle de med så många vred till? Det fanns inte tillräckligt med packningar, men extravred kunde de gödsla med. Han drog på munnen. Skeppet gillade tydligen vred bättre än packningar. Vänta. Han lyfte upp vredet mot ljuset. Det var använt. Det syntes på reporna vid skruvhålen. Det hade varit fastskruvat någonstans innan det hamnade i lådan. Han fick fundera på det senare. Nu var det lampor han behövde. Han sköt in lådan igen. Det här skulle han visa Kronos.

Lådan på hyllan ovanför skramlade när han drog ut den. Nyfiket lyfte han av locket och kikade ner. En mängd metallplattor fanns i lådan. De var blanka och med svarta bokstäver tryckta på dem. Han lyfte upp en. VRID VREDET ÅT HÖGER FÖR ATT ÖPPNA FÖNSTRET stod med stora bokstäver. Vad sjutton var ett fönster? I hörnen fanns små hål som efter skruvar. Han tittade närmare. Den här hade också använts innan. Han lyfte upp nästa. VRID VREDET ÅT HÖGER FÖR ATT ÖPPNA FÖNSTRET stod på den här också. Nästa hade däremot en annan text. ORANGE KORRIDOREN. Den hade han aldrig hört talas om. Det fanns väl ingen orange korridor. BRUNA KORRIDOREN. Den kände han däremot till. Det var där Lola bodde. Han log vid tanken på henne. Lamporna var det. Han sköt in lådan igen och drog ut den på mittenhyllan. Äntligen. Här fanns de.

Snart var han ute i korridoren igen med en stege och en lampa i fickan. Det tog inte lång stund att byta den som slocknat. Han lyfte den trasiga lampan mot ljuset. Den var mörkare än den andra. Annars syntes ingen skillnad på den och de som fungerade. Vad skulle de göra om lamporna tog slut? Skeppet var översållat med lampor och det fanns inte många reserver kvar. Stegen vippade till. I sista stund återfick han balansen. Det var då han fick syn på det.

Nerifrån golvet syntes det inte, men härifrån när han tittade ner medan han kämpade med stegen såg han strimman tydligt. Det såg ut som om väggen hade skjutits ut en millimeter. Det var en dörr.

Han hoppade ner från stegen och stuvade undan den i förrådet igen. Sedan ställde han sig tätt intill väggen. Dörren syntes inte härifrån, men när han försiktigt kände med fingertopparna kunde han känna kanten. Där fanns ingen knapp bredvid. Jo, visst sjutton fanns det, men den var färgad helvit och syntes inte mot väggen. Du måste veta precis var du skulle känna för att du skulle upptäcka den. Hade han inte stått på stegen vid dörren och tittat ner hade han aldrig sett den. Konstigt.

Dörren gled upp med det vanliga pschet. Han befann sig i en annan korridor, men den var annorlunda. Den var rundad. Pellas gissade att den gick längs med samlingssalen. Färgen var mörkröd. Ingen annan korridor var helfärgad på det här viset. Lamporna gav ett gyllene sken. Först i andra änden såg han en dörr. Ovanför den satt en skylt med guldbokstäver. RITUALRUM stod det. Hjärtat bultade hårt. Det här var förbjuden mark. Ritualer var för ämbetsmännen. Lika tyst som han kommit försvann han ut igen.

KAPITEL 3

Pellas drog ett djupt andetag. Hjärtat bultade hårt. Den röda korridoren måste vara tabu. Han lugnade sig snart och prövade systematiskt igenom dörrarna in till samlingssalen, förrådsrummet och bortre korridoren. Det var dörren in till bortre korridoren som krånglade. Många genade genom den för att komma till sin sovsal. Det brukade Lola göra och därför tog han det lugnt. När han slutfört arbetet strosade han makligt iväg. Tavlorna var vackra i dag. Under hela hans liv hade de bara visat svart, men den senaste veckan hade det dykt upp en liten gul prick som växte sig större för var dag som gick. Kaptenen skulle säkert ha sagt att det heliga skeppet gav dem vackra syner. Precis som om skeppet levde. Hur sjutton skulle det kunna göra det? Skeppet kunde inte vara ett allsmäktigt levande väsen. Då borde det heliga skeppet kunna hela sig själv och han skulle inte behöva fixa allt. Ögonen fångades av skruvhål under tavlan. De hade kunnat tillhöra skylten i förrådet som hade sagt VRID VREDET ÅT HÖGER FÖR ATT ÖPPNA FÖNSTRET. Kunde skylten ha suttit här innan den skruvades ner? Ovanför hålen, men under tavlan fanns ytterligare fyra hål. Det hade suttit något där också. De hålen passade vreden. Var fönstret samma sak som tavlan? Kunde han ha öppnat den om vredet funnits kvar? Pellas pressade näsan mot den kalla ytan. Det fanns något utanför. Varför skulle man annars vilja öppna? Då kunde skeppet inte vara hela världen. Upphetsningen pirrade som kokande vatten inom honom. Han släppte verktygen och rusade iväg.

* * *

Lantos ansåg att Pellas var en högst olämplig man för hans dotter. Han rättade till den blå kaftanen. Pellas hade alldeles för mycket egna idéer och inget lämpligt ämbete. Hans far hade varit lika hopplöst världsfrånvänd. Ingen förståelse för vikten av att bevara ordningen på skeppet. Skrivaren var mycket lämpligare att bilda familj med. Lola skulle inse det så småningom. Han drog på sig de vita handskarna. De bröt effektfullt av mot det blå. Handskar borde alla ämbetsmän ha.

Lea ville inte bo med honom i de högas korridor utan hade valt att bo tillsammans med barnen i bruna sovkorridoren. Hade hon inte gjort det hade aldrig Pellas och Lola blivit vänner. Nu skulle hans dotter snart komma som svar på hans kallelse. Tänk att hon inbillade sig att han inget visste. Hade hon anat skulle hon aldrig vågat trotsa honom.

Tidigare hade hon alltid följt hans vilja. Egentligen var allt Leas fel. Varför hade han valt att bilda familj med just henne?

De hade båda hamnat i lärargruppen. Hans far hade fortfarande levt och innan det var dags att dra på sig rådgivarmanteln hade lärargruppen varit en bra post. Första dagen hade han varit tidig och satt sig bredvid ledaren. De hade suttit och pratat om tyngden av ett ämbete när Lea klivit in genom dörren. Det var inte det att han aldrig hade sett henne förut. Det hade han naturligtvis, men hon hade aldrig framstått som så överjordiskt vacker som hon gjorde just i det ögonblicket. Han hade tystnat halvvägs in i en mening och bara gapat. Hon hade skrattat åt något som hennes väninna just sagt och hennes långa mörka hår hade flugit över hennes axlar. Då hade hon fått syn på hans stirrande blick och hennes gyllene mandelformade ögon dök rätt ner i hans själ. Det hade aldrig funnits någon annan efter den stunden och ändå hade samvaron inte varit lätt. De värderade alltför olika saker. Lea förstod inte vikten han la vid sitt ämbete och tyckte att det var löjligt att ämbetsmännen skulle leva för sig. Det var i protest mot hans i hennes tycke felaktiga människosyn som hon tagit de tre barnen med sig och uppfostrat dem i bruna sovkorridoren. De träffades regelbundet, men hon ville inte leva med honom på hans villkor.

Lola var inte alls lika uppstudsig utan följde hans vilja i allt. Ända tills nu. Hon skulle acceptera Tammas till slut. Hans tankar avbröts av en svag knackning.

Hans dotter var så lik sin mor när hon kom in i hans rum och log, men där Leas blick öppet mötte hans gled Lolas undan. Det långa svarta håret räckte henne till midjan som var så smal att han kunde nå om henne med sina händer. Hon liknade en ömtålig fjäril bara vagt medveten om livets hårda realitet. Han indikerade med en nick att hon kunde sätta sig.

Jag vill prata med dig, sa han.

* * *

Lola sjönk djupt ner i den mjuka soffan, som hennes mor lämnade kvar när de flyttade. Allt annat i rummet hade en helt annan stil. Det var raka stolar med stela ryggar. Allt var vitt och det fanns inga personliga saker som i mammas rum. Rummet kändes främmande trots att hon bott här de första fem åren av sitt liv. Far harklade sig. Blicken stirrade in i väggen över hennes huvud.

Jag vill att vi bestämmer när du och Tammas ska bilda familj, sa han.

Lola kippade efter andan. Allting snurrade. Hon hörde inte ett enda av alla ord om hur lämpligt äktenskapet var och hur väl de passade ihop. Aldrig att hon gifte sig med Tammas. Hon öppnade munnen, men fick inte fram ett ljud. Hennes far avslutade sitt tal.

Du är vuxen nu och det är på tiden att du bildar din egen familj. Tammas är en bra man med ett bra ämbete.

Lola insåg att hon stod upp.

Nej, aldrig, viskade hon.

Rådgivaren stirrade förskräckt på henne. Han hade aldrig sett henne upprörd.

Jag älskar Pellas.

Han öppnade munnen som för att protestera, men hann inte säga något innan hon fortsatte.

Enda anledningen till att Tammas vill bilda familj med mig är för att jag är din dotter. Du vet lika väl som jag att han inte älskar mig.

Hon blev tyst i förskräckelsen över att hon sagt högt vad hon tänkte.

Lantos blev blek. Han kippade efter andan.

Tammas vill gifta sig med dig, sa han lågt. Du borde vara överlycklig att skrivaren vill ha dig istället för att ifrågasätta hans motiv.

Hon gjorde en grimas av avsmak.

Han är motbjudande, sa hon.

Hennes far rätade på sig i hela sin respektingivande längd och spände ögonen i henne.

Du gör som jag säger. Du och Tammas ska bilda familj.

Lola skakade i hela kroppen av upprördhet när hon kastade sig ut genom dörren och springande försvann genom korridoren.

* * *

Pellas fingrade på skruvhålen. Det var otroligt. Hela skeppet var fyllt med skruvhål. Allihop passade till skyltarna han hittat. Någon måste ha skruvat ner dem. Vad sjutton skruvade man ner skyltar för? Och vred. Han hade funnit skruvhål efter vred under varenda tavla. Han var helt säker på saken. Skeppet var inget heligt väsen.

Han gick runt som i en dimma där bara skruvhålen framträdde klart. Det var så mycket som han alltid undrat över och nu föll alla bitarna på plats. Om det heliga skeppet var allsmäktigt och bara ville dem väl skulle ingen behöva bli sjuk. Det var många saker de inte borde råka ut för om kaptenen och alla ämbetsmän hade rätt. Ballas skulle ha haft kvar sina tänder och kunnat äta ordentligt. Nu blev han magrare för varje vecka som gick och hade väl snart försvunnit helt. Vad skulle hända med Bobbas när han dog?

För några månader sedan hade Tallimas dött och Tammas blivit skrivare. Det borde inte heller kunna hända. Hans föräldrar hade blivit sjuka och dött. De hade båda varit unga och borde ha fått leva många år till. Inget av det stämde med tanken om en allsmäktig och god vårdare. Han hade aldrig fått det att gå ihop, men om det var påhittat stämde allting. Det var helt klart att skeppet kunde göra många saker, men det innebar inte att det var en gud. Klockan i samlingsrummet som höll reda på tid, månad och år var något man kunde göra. Han hade själv funderat på att göra en egen klocka till sitt sovrum. Det var svårt, men inte omöjligt. Allting annat skulle säkert också gå att göra. Dessutom måste de ständigt laga allting. Det hade inte behövts om skeppet kunnat laga sig själv.

Han pressade näsan mot en av tavlorna. Där var mörkt med bara den lysande pricken mitt i. Den hade inte funnits där för en vecka sedan. Han visste att tavlorna hade visat andra bilder för det hade pappa berättat för honom, men så länge han kunde minnas hade de bara visat svart.Något fanns därute, men vad? Kunde han gå ut ur skeppet? Kunde han leva där? I den bortre korridoren fanns den förbjudna dörren. Han visste var nyckeln var även om han inte fick använda den utan Ballas medgivande. Han bestämde sig snabbt.

Pellas hämtade nyckeln i förrådet och snart var han tillbaka i korridoren. Hans verktyg låg under en av tavlorna ordentligt ihoprullade. Han tog upp dem och fäste bältet runt höften. Den förbjudna dörren var det. Han tvekade en kort stund innan han öppnade den. Det var bara ett litet utrymme utanför den. Sedan kom en dörr till. Han klev in. Dörren stängdes efter honom. Det var inte mycket ljus där inne, men det fanns ett svagt nattljus uppe vid taket. Skyltar fyllde hela rummet. Förtrollad läste han skylt efter skylt. Utrymmet kallades för sluss och användes när man skulle gå ut utanför skeppet. Fantastiskt. Visst sjutton gick det att gå ut. Ovanför den yttre dörren fanns instrument som visade tryck och sammansättning av den luft som fanns utanför skeppet. De lyste båda röda till varning. Han kunde inte gå ut här, men ändå var han full av upphetsning.Det här var bevis för att det fanns något utanför skeppet. Han måste berätta för Lola. Han rusade in i bortre korridoren, stod avvaktande en stund innan han bestämde sig och skyndade vidare.

* * *

Det dröjde inte länge förrän Lola glömt bråket med far. Nerverna rätades ut och knuten i magen löstes upp. Hon blev alltid lugn när hon arbetade med växterna. Här fanns en sådan ro. Här fanns ingen som la sig i vem hon tyckte om och med vem hon skulle bilda familj. Det var en oas. Hon var överlycklig över att hon hamnat i växtgruppen när hon blev vuxen. Blommorna ställde aldrig några krav. De var bara glada när hon ägnade tid och omsorg åt dem. Aldrig att någon av grönsakerna sa till henne att hon skulle vara annorlunda. De accepterade henne som hon var. Det var tillfredställande att se ett litet frö gro och växa upp till en stor planta som kunde ge dem mat.

Växthuset hade varit tomt förutom Mela när hon kom, men nu började den ena efter den andra i gruppen anlända för att fortsätta arbetet. Först kom Kela och Senos intensivt pratande. De gick med huvudena tätt ihop. Just när de passerade lyfte Kela huvudet och tittade rakt på Lola innan hon böjde ner det mot Senos igen. Deras röster var låga och hon kunde inte höra ett ord av vad de sa. Strax därefter dök Vala upp. I vanliga fall höll hon sig i egenskap av gruppledare på sin kant, men i dag gick hon bort till Kela och Senos. Lola kunde höra mumlet av deras röster och med ens hördes Valas röst tydligt.

Trots allt är skrivaren en betydande man, sa hon. Alla borde avundas Lola.

Rösterna blev ett lågt mummel igen. De diskuterade henne. Insikten slog henne som en knytnäve i magen. Inte ens här fick hon vara i fred. Tårarna brände bakom ögonlocken och hon böjde sig ner så att håret dolde hennes ansikte.

Bry dig inte om dem.

Det var Mela som satt sig bredvid henne. Lola blickade in i hennes smaragdgröna ögon och kände sig märkbart lugnad. De hade varit vänner ända sedan de gått i samma undervisningsgrupp när de var barn. Vad som än hände hade hon i alla fall en vän i gruppen.

KAPITEL 4

Lola hade sällskap med Mela ut från växthuset.

Följer du med hem? Vi kan dricka lite te innan det är dags för kvällsmålet.

De följde bortre korridoren för att komma till bruna sovkorridoren. Slängt mitt i det vita låg ett verktygsbälte. Den bruna färgen skrek att något var fel. Det hade aldrig hänt att någon slängt ifrån sig sina verktyg på det sättet. Mela lyfte upp det och vände på det för att se namnet. Det var Pellas. Lola kände sig obehaglig till mods. Vad kunde ha fått Pellas att slänga ifrån sig sitt bälte på det där sättet? Det var inte likt honom. Han hade det alltid med sig. Munnen var torr och inget ljud kom när hon öppnade munnen. Hennes väninna undvek att se på henne. Försiktigt la Mela ner verktygen under tavlan.

I Lolas rum fanns en teckning av hennes far klädd i ämbetsmannakaftanen och de vita handskarna knäppta i knäet. Där fanns också en teckning av en leende Lea. Hon hade Lola i knäet och hade lagt armarna beskyddande kring henne. Lola måste vara i femårsåldern och hade ett ängsligt uttryck i ansiktet. På varsin sida om Lea stod Lallas och Lula, Lolas syskon. Där fanns ingen teckning av Pellas. Så fort de bildat familj skulle hon se till att få en teckning gjord av Pellas och henne själv. Då skulle bilderna vara kompletta.

De grönfärgade sofforna stod mitt i rummet med ett ovalt träbord mellan sig. Inga andra möbler stod inom synhåll. Det var mycket bekvämare här än i Melas rum. Hon hade aldrig talat om hur hemskt hon tyckte Melas rum var. Hon ville inte såra sin väninna.

Ingen av dem sa ett ljud förrän Lola ställt två rykande koppar te framför dem. Hon hade tagit fram de kinesiska tekopparna. Mormor hade aldrig förklarat vad kinesiska var och Lola hade aldrig frågat. Mela smuttade försiktigt på drycken. Den smakade aromatiskt, men med en ovanlig doft. Lola log åt hennes förbryllade min. Hon älskade att hitta på nya tesorter från växterna i växthuset. Hennes väninna brukade roa sig med att gissa vad det var, men i dag var det ingen gissning som kom när hon äntligen öppnade munnen.

Älskar du honom?

Lola blev blek och ställde ner koppen så hårt att det smällde till i bordet.

Varför undrar du det?

Vi är vänner, Lola. Jag kommer inte att avslöja er.

Hon snurrade koppen runt, runt. Det var länge tyst.

Ja, svarade hon till slut.

Varför ber du inte Pellas prata med din far?

Far har redan bestämt sig för vem han vill att jag ska bilda familj med. Jag måste övertyga honom först.

Mela trodde allt var lätt, men det var det inte. Som rådgivarens dotter hade Lola krav på sig som hon inte kunde förklara. Mela var stark. Det var inte Lola. Hon brukade göra vad alla andra förväntade sig, men inte i det här fallet. Det kunde hon bara inte. Tammas var motbjudande.

Jag förstår inte varför allt har blivit så besvärligt. Alltid innan har jag kunnat göra vad jag vill utan att någon protesterat.

Det är för att du bara känner kedjorna när du rör på dig, svarade Mela.

Lola såg förbryllat på henne. Kedjor, inte hade hon några kedjor, men hon orkade inte fråga. Ibland uttryckte sig Mela konstigt och hennes förklaringar räckte i timtal.

Hon skakade undan håret. Hon ville inte tänka på det nu.

Du då. Finns det ingen som du vill bilda familj med?

Mela skrattade till och skakade på huvudet så kraftigt att det röda håret for över axlarna. Hon blev tyst och tittade ner i tekoppen samtidigt som hon vred den runt, runt. Lola kunde se hur hon tvekade.

Nej, sa hon till sist. Det finns ingen man jag tänker på. Jag vill hinna med att åstadkomma något innan jag bildar familj.

Lola öppnade munnen för att säga något, men hon hann inte.

Ja, jag vet att det är tokigt. En kvinnas mål i livet är att bilda familj och skaffa barn. Annars ska hon bara göra vad alla säger till henne.

Vi kan göra mer än det, protesterade Lola. Titta på Vala. Hon är ämbetsman.

Mela fnös.

Visst, hon är ämbetsman. Hon är ledare för växtgruppen och det innebär att hon inte har något att säga till om.

Lola blev sittande tyst för visst hade Mela rätt. Växtgruppen hade lägst rang och Vala påverkade inga av de beslut som togs. Men det var ofattbart hur någon kunde vilja något annat än att bilda familj. Lola blev alldeles varm när hon tänkte på små bebisar. Hur kunde Mela välja bort det?

Mela verkade inte märka att Lola blev tyst. Hennes ögon lyste när hon berättade om sina drömmar. Hon ville påverka. Hon ville åstadkomma något. Hon ville, så mycket. Hennes väninna blev lätt vimmelkantig av alla drömmar och alla önskemål. Själv hade hon aldrig funderat över hur de levde. Mela ville ändra på alla regler. Kvinnor skulle ha lika mycket att säga till om som män.

Men, invände Lola, vi kan inte lika mycket.

Det är inte sant. Vi är bättre än männen på vissa områden. Vi måste kunna ändra på det som inte fungerar. Varför skulle inte en kvinna lika gärna kunna vara kapten?

Hon stirrade ilsket på Lola som lutade bakåt för att undkomma. Mela ville bli kapten och ändra på det som inte fungerade. Ämbeten borde inte gå i arv. De skulle utses utifrån vem som var bäst lämpad. Det snurrade i Lolas huvud. Det var inte acceptabelt att påstå att ämbeten skulle kunna utses på annat sätt än vad som skedde nu. Magen knöt sig till en hård knut som gjorde henne illamående. Hennes far skulle gå i taket om han fick höra Melas idéer. Det fick inte vara något bråk för då skulle hon aldrig lyckas övertala honom. Ju mer som hotade församlingen desto mer styvnackat skulle han envisas med vikten av traditioner. Om bara Mela kunde hålla tyst. Lola lyfte koppen, satte ner den, lyfte den och satte ner den igen. Mela betraktade henne under tystnad.

Det är bäst du går.

* * *

När Mela öppnade dörren stod Pellas där med handen lyft som för att knacka. Han såg lätt förlägen ut när han mötte Melas blick. Hon sa inget utan gick bara tyst förbi honom. Lola hade bett henne gå. Det var ofattbart. Lola som aldrig sa ifrån och som var hennes bästa vän. Hon visste att det var nya tankar, men trots allt hade kaptenen ingen son. Skulle en förändring ske var det nu. Om hennes bästa väninna reagerade på det här sättet hur skulle alla andra reagera? Var det ens möjligt att förändra? Hon passerade förbi Kela utan att ens se henne. Blint steg hon in i lila sovkorridoren och till sitt rum.

Rummet kunde inte vara mer olikt Lolas. Det var fyllt med bokhyllor. Soffan som stod på ena långsidan och sängen som var inskjuten i hörnet såg ut som om de bad om ursäkt för sin existens. Böckerna var det som var viktigt. Där fanns inga teckningar av hennes familj och inga söta små kuddar. Bara böcker och instuckna bland dem anteckningsböcker som var fyllda av Melas lutande skrift. Hon brukade övertala Kronos att hämta en ny anteckningsbok från förrådet när den gamla tog slut och han brukade skämtsamt konstatera att hon snart hade använt upp alla. Det var klart att det var ett skämt och inget särskilt bra heller för alla visste att det heliga skeppet gav dem vad de behövde. Därför kunde inget ta slut. Däremot skulle hon som var kvinna inte använda så många anteckningsböcker, men det brydde hon sig inte om. Det var nödvändigt att hon hade någonstans att skriva ner sina tankar och planer.

Först nu började hon fundera på risken med att skriva ner allt. Tänk om Lola pratade med sin far. Hon hade reagerat konstigt när hon hörde Melas planer. Och tänk om de sökte genom hennes rum och hittade anteckningsböckerna. Hur skulle de straffa henne då? Det ville hon inte ha reda på. Nu fick hon fart på benen. I rask takt samlade hon ihop alla anteckningar. Var skulle hon gömma dem? Javisst, det måste vara det perfekta stället. Ingen skulle leta där.

* * *

Pellas såg på Lola som satt med huvudet nedböjt framför två halvdruckna tekoppar. Händerna vilade på var sida om koppen varifrån ångan fortfarande steg upp. Det kom ingen reaktion på att någon stigit in. Det var sällan som han besökte henne här och hans blick svepte över teckningarna på väggen. Det var konstigt att hon kände sig tvungen att pryda sina väggar med teckningar av familjen trots att hon hade dem nära. Själv hade han ingenting som kunde påminna honom om hur hans föräldrar sett ut. Det fanns bara brottstycken av händelser kvar i minnet och deras ansikten tycktes blekna för varje år.

Lola, sa han när han satte sig bredvid henne. Vet du vad jag har upptäckt?

Hon svarade honom inte. Ändå fortsatte han.

Det heliga skeppet är inte allt, sa han. Det finns något utanför. Är det inte fantastiskt?

Han tystnade andlös och väntade på hennes reaktion, men det kom ingen. Hade hon inte förstått? Det var fantastiskt och underbart på samma gång. Nog måste hon förstå hur underbart det var?

Äntligen vände hon ansiktet mot honom. Hon lade handen på hans kind.

Älskar du mig?

Lätt förvirrad nickade han. Självklart att han älskade henne. Hon var det underbaraste som hänt i hela hans liv. Tänk att någon så vacker, mild och underbar kunde älska honom som ingen ville veta av. Det måste hon veta. Vad hade det med skeppet att göra?

Vi måste tala om för far att vi älskar varandra. Då förstår han.

Hon log mot honom och lyfte upp sin kopp och smuttade på teet.

Vill du ha te?

Hon reste sig innan han hunnit svara och bryggde en kopp till som hon placerade framför honom. Förgäves försökte han återvinna känslan av jubel.

Det finns skruvhål efter skyltar över hela skeppet. Jag hittade skyltarna i förrådet. De talar om hur saker och ting fungerar. Och tavlorna förändras. Sjutton också Lola. Det finns en hel värld utanför skeppet som väntar på att vi ska utforska den.

Han talade till hennes rygg när hon reste sig för att duka bort Melas kopp.

Varför gick Mela?

Lola stannade upp en kort stund.

Hon har blivit tokig, sa hon med lätt ton.

Honungskakor dök upp på bordet framför honom.

Om vi bildar familj nu kan vi flytta ihop och våra barn kan gå i mammas undervisningsgrupp.

Pellas kände sig smått yr. Det kändes som om han hamnat i mitten av ett samtal som han inte hört början på.

Men, skeppet, började han.

Skeppet, vad har det för betydelse. Jag pratar om vår framtid.

Det var första gången hon höjt rösten mot honom. Något hade blivit helt fel.

Det har jag gjort i ett år för sjutton. Du har lovat att tala med din far. Nu säger du att vi ska tala om det. Har du inte snackat med honom än?

Han knöt nävarna.

Jag har talat om det.

Han log lättat.

Men då så. Vi pratar med honom tillsammans.

Lola log tillbaka mot honom.

Kom och utforska skeppet tillsammans med mig så får du se allt jag upptäckt.

Han lutade sig ivrigt fram, men Lola blev blek. Håret föll fram och dolde hennes ansikte. Sedan reste hon sig upp och munnen var som ett smalt streck.