Män med makt

By Oskar Rådehed

En gravid kvinna dör i en bilolycka. Tio år senare blir Frans Lougrip, en av Stockholms vassaste fastighetslobbyister, indragen i en avancerad hämndaktion. Medan världen rasar samman, träffar han Elina Norr, en smart och driven PR-konsult. Tillsammans försöker de reda ut vad som ligger bakom händelseförloppet och vem som försöker sätta dit Frans Lougrip för mord.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 3, 2019
• ISBN: 9789178293315

Book preview

hördes.

Tio år senare

Kapitel 1

Torsdag

Sveavägen, Norrmalm

Klockan 19:25

Han drog upp glasdörren till kontoret, knäppte kavajen och gick ut i trapphuset. Ögonblicket senare öppnades hissdörrarna. Han klev in och tryckte på entrévåningen. På vägen ner konstaterade han att klockan redan var mycket. Nästan halv åtta. Han tog sig för pannan. Ytterligare en lång dag på kontoret. Det värsta var att den inte var över. Han hade fortfarande en viktig sak att lösa innan han kunde slappna av.

Stanken av avgaser från Sveavägen var lika irriterande som vanligt. Han snörpte på munnen och fortsatte framåt. Längs vägen passerade han trånga uteserveringar. Med en van rörelse knäppte han även rocken och ökade stegen mot Kungsgatan och Stureplan. Tog av vänster vid korsningen Sveavägen-Kungsgatan och fortsatte framåt mot Svampen. Med raska steg passerade han folkmassorna på väg mot tunnelbanan vid Östermalmstorg, innan han gled in på Sturegallerian. Direkt blev atmosfären mer behaglig och han sänkte tempot. Den lilla gallerian var svalare och en parfymbutik fick gångarna att dofta inbjudande. Han log och kände sig som hemma. Strax därefter öppnade ett atrium upp sig och han tog rulltrappan till övervåningen. Till Grand Escalier. Han knäppte upp kavajjackan igen och slog sig ner i baren. Stressnivån sjönk ytterligare och han slappnade av. Medan han beställde en Peroni på flaska, tittade han sig omkring inne på den franskinspirerade baren. Han älskade platsen. De tunga sammetsstolarna i baren gick i linje med den burgundyröda heltäckningsmattan. I taket löpte svarvade takrosetter på rad. Det gav restaurangen och baren en romantisk känsla. Som ett vattenhål direktimporterat från Paris. Varje pinal var omsorgsfullt utvald och hela inrättningen andades tjugotalsflärd. Alkohol och dyr parfym. Det bästa med stället var de attraktiva gästerna som han kunde vila blicken på. De typiska Stureplanstjejerna. Tillsnofsade med dyra märkeskläder och handväskor för månadslöner. Han visste att vissa var upptagna med att göra karriär. Andra ansträngde sig för att se mer framgångsrika ut än vad de var. Men det fanns en sak som förenade dem. Den gemensamma drömmen om att få träffa någon som var rik och som kunde ge dem allt de pekade på. Barn och villa i Saltsjöbaden, Djursholm eller Äppelviken. Semestrar i Alperna och somrar i skärgården. Han visste precis hur de var och det gjorde honom inget. Men det sorgliga var att nästan alla var likadana. Ingen kunde slappna av och vara sig själv. Allt det handlade om var att passa in i mallen.

Han suckade. Ända sedan han flyttat hit, hade han hoppats på att få träffa någon speciell. Någon som faktiskt vågade gå sin egen väg och vara unik. Någon som inte bara såg dollartecken och räkmackor till ett bekvämare liv.

Ölen serverades och han tog en sipp. Alkoholen gick ut i underarmarna och han kände ett efterlängtat lugn. Han pustade ut och skakade av sig sina kärleksbekymmer. Det spelade ingen roll. Han hade tappat räkningen för längesedan över hur många tjejer han raggat upp, fått på fall och sedan ratat. Alltid av samma orsak. Att de inte var tillräckligt speciella.

I stället plockade han fram sin iPhone från innerfickan. Klockan var snart åtta och den viktigas te arbetsuppgiften var ännu inte avklarad. Han tog en klunk och började korrekturläsa det förberedda pressmeddelandet. Tanken var att det skulle gå ut till Sveriges största tidningsredaktioner. Men inte förrän han fått besked om att allt gått som planerat. I frustration kastade han om ett par meningar och sparade den nya versionen. Det var lönlöst insåg han. Pressmeddelandet var redan perfekt. Det enda han kunde göra var att vänta på beskedet.

Han tog en ny sipp på ölen, svalde ner frustrationen och sneglade ut över baren. Snett till vänster satt en tjej som han inte hade lagt märke till tidigare. Vem vet, tänkte han, hon kanske var undantaget som skulle få honom att ändra sin uppfattning om Stureplanstjejer?

Han tog en klunk och log för sig själv.

Eller så var hon bara enkel underhållning för natten, någon som fick honom att glömma sina bekymmer för en stund?

Innan han gick fram, försäkrade han sig om att hon var ensam. Han lät en minut passera. Sedan två. När fem minuter hade gått var det uppenbart. Hon satt där själv, precis som han också gjorde. Han rätade på sig och vände blicken mot henne med ett leende. Gesten besvarades innan hon osäkert vände bort huvudet. Hon kastade med håret och försökte dölja sin rodnad. Det var allt han behövde. Säker på sin sak ställde han sig upp och gick fram till henne. Med en mörk stämma presenterade han sig själv.

– Hej. Mitt namn är Frans Lougrip. Vad heter du?

Därefter väntade han på att hon skulle le. När hon gjorde det ställde han frågan som han alltid gjorde.

– Vill du ha en drink eller en öl?

Därefter gick det snabbt. Han slog sig ner bredvid henne och ställde fler frågor. Alltid med samma intresse. Vad hon jobbade med, hur det var att arbeta inom marknadsföring, ifall hon trivdes på jobbet och vad hon hade för karriärdrömmar. Sedan gick han över till mer personliga frågor. Var hon bodde, var hon kom ifrån och vilken relation hon hade till sina föräldrar. Frågor som fick henne att öppna upp sig. Han hade tidigt insett att det var det lättaste sättet att få tjejerna att känna sig trygga och avslappnade. Då fick han som han ville.

När den första puckeln var passerad och atmosfären mellan dem blev mer avslappnad, lutade han sig bakåt och betraktade henne. Lät kroppsspråket tala. Visade med små leenden och närmanden att han ville ha henne. Att han var intresserad av att lära känna henne. Att hon var mer än bara ett ragg från krogen. Han blinkade samtidigt som han log. Hon rodnade och i just det ögonblicket visste han.

Game over. Han hade gett henne känslan han ville att hon skulle känna. Att han lyssnade, men att hon inte kunde placera honom. Att hon kände sig sedd, men samtidigt osäker. Att det fanns en spänning. En utmaning. Vad tittade han på? Vad ville han? Vem var han?

Frans visste exakt vad som pågick i hennes huvud och att hon aldrig skulle förstå att det bara var en del av hans strategi, innan hon redan förlorat mot den.

För att framhäva sin gentlemannamässiga sida, bad han bartendern göra i ordning två Gin & Tonic. Båda på Hendricks med en dekorativ gurkskiva och stora kubformade isbitar. Därefter var det bara att vänta på att klockan skulle bli tillräckligt sent.

Allteftersom kvällen utvecklades, blev också stämningen mer erotisk. Samtalsämnena gick över från socialt acceptabla, till att handla om fetischer och sexuella förväntningar. Hennes fot ströks mot hans ben och han la sin hand på hennes lår. Någon timme senare kunde han inte hålla sig längre.

– Vi åker hem till mig, jag bor vid Karlaplan.

Hon nickade, fattade hans hand och ledde honom ut ur lokalen.

När de kom ut i den svala kvällsluften, slog det honom att han glömt kolla mobiltelefonen. Medan tjejen vinkade in en taxi, låste han upp skärmen och dubbelkollade att han inte hade missat något.

Han svor till och låste skärmen lika snabbt. Inget startbesked fanns att hitta.

Kapitel 2

Fredag

Solberga, Stockholm

Klockan 06:30

– Ja, det var Jerker Lundberg?

Han satte mobilen mot axeln, stängde lägenhetsdörren och rotade fram nycklarna.

– Var fan är du?

Han förstod direkt. Någon var förbannad på honom.

– Va?

– Var fan är du, varför svarar du inte när jag ringer?

– Vadå, jag är ju på väg …

– Bra.

Samtalet klipptes av. Jerker Lundberg låste dörren, vände sig om och stapplade nedför trappan, ryck te tag i porten och öppnade. Att bli utskälld var det sämsta sättet att vakna på, tänkte han och kände morgonkylan bita i ansiktet. Han huttrade till och försökte knäppa om sig. Det var fortfarande tidigt. Fingrarna fumlade medan han haltade framåt. Kroppen var knappt vaken. Det blev bättre när han rörde på sig, men huvudet kändes dåsigt. Nästan berusat. Lederna fick jobba hårt och ryggen värkte. Först när morgonsolen träffade ansiktet kände han att han vaknade till. Dvalan gick över till bakfylla. Pulsen stegrade och svetten bröt ut över ryggen. Han försök te rätta till jeansen och knyta skorna i farten, men tvingades stanna för att spy. Han böjde sig framåt och kände hur spritandedräkten stack i näsan. Maginnehållet tömdes. Han jämrade och torkade sig om munnen. Minuten senare var han klar.

– Var fan är bilen då?

Någonstans i miljonprogramsområdet hade han parkerat kvällen innan, men han mindes inte var. Alla byggnader såg likadana ut. Frustrationen växte. Till slut såg han den grå Mazdan, satte nyckeln i tändningen och pustade ut. En gång i tiden hade han varit vältränad och atletisk. Nu krävdes det bevis för att någon skulle tro på honom när han sa att han hade klarat av att springa milen på under fyrtiofem minuter. Midjemåttet hade expanderat och armarnas tidigare svullna muskler var numera förslappade. Kroppen var fortfarande grov, men den ungdomliga skönheten hade försvunnit.

Han suckade, startade motorn och försökte snirkla sig ut från parkeringsfickan. Kvartersgatan var trång och han kände hur pulsen steg igen. Han hatade att politikerna inte byggde fler parkeringsplatser, så att vanligt folk kunde ställa bilen utan att behöva oroa sig för plåtskador. När området byggdes på sextiotalet var inte parkeringsbehoven lika stora som de var i dag. Det förstod han. Men nu var det trångt och ingen jävel gjorde något åt det.

Han svor igen.

Det var först när han kommit ut från Solberga och gjort en bedömning av trafiksituationen, som han kände en strimma av hopp. Trots att han var försenad, skulle han kanske kunna ta igen tiden på motorvägen. Men vissa dagar var det nästan hopplöst. Då spelade det ingen roll vilket håll han kom ifrån. Det var alltid köer. Framför allt mellan halv åtta och halv nio. När de äckliga kontorsråttorna skulle till jobbet. Då var det kört.

Jerker grimaserade och ökade hastigheten.

– Äckliga jävla höginkomsttagare.

Några minuter senare svängde han upp på motorvägen och la sig i mittenfilen. Mätaren visade hundra kilometer i timmen. Han kastade en blick i backspegeln och försäkrade sig om att snuten inte låg precis bakom. Att bli stoppad för fortkörning var det sista han behövde.

Jerker fortsatte på motorvägen och svängde av mot riksväg 75 och Södra länken. Ett av Stockholms mest påkostade infrastrukturprojekt. Det var förjävligt, tänkte han. Trafiktunneln var nästan ny, men redan efter något år upplevdes den underdimensionerad. Var och varannan morgon tvingades bommarna stänga eftersom trafiken var för kraftig. Och allt på grund av att det saknades sprinklersystem.

– Hur fan tänkte de?

Han svor och slog mot ratten. Pulsen stegrade på nytt. Han hatade trafiksituationen i Stockholm. Och han hatade alla politiker som aldrig klarade av att förstå vad vanliga människor faktiskt behövde. Vad skattepengarna skulle gå till.

– Fy fan!

Kort därefter körde han in i tunneln mot Nacka. Han la sig i högerfilen, drog upp telefonen från jeansen och dubbelkollade senaste sms:et.

Lennart Brovall. Idag 06:15

Det är nog hemma hos honom. Åk dit och ring mig när du har hittat det.

Han svarade med ett enkelt OK och säkerställde att han inte hade missuppfattat instruktionerna. Därefter kopplade han in sladden till bilstereon och öppnade Spotify. Tysk techno började strömma ur högtalarna. Musiken fick honom att vakna till och fokusera. Härifrån och till den plats han skulle till, tog det enligt telefonen femton minuter. Han höjde volymen och lutade huvudet mot nackstödet.

– Helvete också.

Kapitel 3

Lützengatan, Östermalm

Klockan 06:30

Frans Lougrip låg i sin säng och stirrade i taket. Alarmet hade precis börjat ringa. Med en trött rörelse sträckte han sig över nattduksbordet, fick tag i mobiltelefonen och lyckades med kisande ögon tysta signalen. Det första han tittade efter var tiden. Halv sju. Det var den alltid när alarmet ringde. Oavsett veckodag. Därefter letade han efter ett mejl eller sms. Något som kunde ge honom ett glädjande besked, men kände i stället en stöt av besvikelse.

Fortfarande inget sms.

Frans släppte telefonen, insåg att det började bli ont om tid och vred sig tillbaka i sängen, men blev hindrad. Det låg någon bredvid honom. Minnesbilder från gårdagen slog upp. Hur han hade fått henne på fall, bjudit på en drink och sedan tagit med henne hem. Hur de hade stapplat in genom dörren och slitit av varandra kläderna. Resten kändes som ett töcken. Halvdant och knappast värt att göra igen. Samtidigt kände han sig besvärad. Tiden var knapp och han behövde jobba. Att få ut henne på ett smidigt sätt skulle bli en utmaning.

– Kanske inte unik, men tillräckligt snygg. Frans viskade och drog handen genom håret.

– Uhm, förlåt ...

Hon lät sömndrucken.

– Sa du något?

Han satte ner fötterna på golvet och ställde sig upp. Morgonljuset strilade in genom fönstren. Ljuset fick det vitmålade rummet att upplevas modernt, trots att huset var byggt runt förra sekelskiftet. Fiskbensparketten på golvet gav en klassisk kontrast mot det annars vita rummet. På väggarna hängde svartvita fotografier i svarta ramar. Medan han gick mot köket påmindes han om när han tog bilderna. På drömmen om en bättre framtid. Han hade haft en tanke när han för två år sedan renoverade lägenheten. Den skulle upplevas ljus och fräsch, men på ett omsorgsfullt sätt. När renoveringen till slut var klar hade han känt sig nöjd, en sällsynt känsla i hans liv.

– Vill du ha kaffe?

Han ropade till henne medan han drog morgonrocken runt sig. Tio minuter senare hade han dukat upp frukost. Kaffedoften spred sig genom rummen. I väntan på att hon skulle komma till bordet, slog han upp tidningen Dagens Kapital och läste ledarsidan. En tanke slog honom när han hade skummat igenom halva texten. I dagens finansiella och politiska klimat fanns det egentligen bara en tidning som hade en kompassnål som pekade åt rätt håll. Dagens Kapital. Visst, tänkte han, det fanns andra tidningar som försökte navigera mot mer liberala håll, men ingen som gjorde det ur ett kapitalmarknadsperspektiv på samma sätt som Dagens Kapital. Allt kostade pengar och pengar i sig fungerade som ett medel vilket skapade förutsättningar. Allt styrdes av pengar, tänkte han, även politiker. Deras beslut gick att påverka, bara man betalade bra nog och på rätt sätt. Om människor bara kunde förstå det, att demokratin styrs av mannen med tjockast plånbok, skulle allt vara så mycket enklare.

Han lyfte mobiltelefonen och tittade på skärmen.

Fortfarande inget nytt sms. Klockan närmade sig deadline.

Han la ifrån sig tidningen när han hörde att hon var på väg från sovrummet.

– Godmorgon, vill du ha kaffe?

– Tack ...

Hon lät trött på rösten.

– Tack för i går, det var väldigt trevligt.

Frans tittade upp på henne medan hon gnuggade sig i ögonen. Hon hade somnat utan att tvätta bort sminket och mascaran hade smetats ut runt ögonen. Hon påminde om en förvirrad tvättbjörn. Söt, men inte speciellt smart.

– Jag vill träffa dig igen. Vad har du för nummer?

Frans sköt över telefonen. Hon tog upp den och skrev in sitt namn tillsammans med sitt nummer. Sara Andersson. Vilket tråkigt namn, tänkte han när han fick tillbaka den. Antagligen hade hon sagt det i går kväll, men det var inget han mindes. Diskret sökte han på numret och fick en träff i Bandhagen.

– Jag måste tyvärr till jobbet, jag har ett viktigt möte och jag behöver förbereda mig. Jag tänkte att jag beställer en Uber åt dig, om det går bra? Den borde vara här när som helst.

Han log mot henne.

– Men stressa inte, drick upp ditt kaffe först. Sedan kan du väl klä på dig?

Ett par minuter senare följde han Sara ut i hallen, gav henne en kyss på kinden och en mjuk smekning utmed ländryggen. Bra kropp, tänkte han samtidigt som minnesbilder från natten sköljde över honom. Plötsligt blev han sugen på att ställa in allt han hade planerat och i stället ta med henne till sovrummet. Men så kom han ihåg hur viktig dagen var och anledningen till varför han hade bjudit hem henne från första början. Han viftade bort tanken och tänkte att det fanns tid för lek senare. Han behövde fokusera om han skulle ro affären i land.

Bara sms:et kunde komma.

När han stängt och låst efter henne sprang han uppför trappan och bort mot badrummet. På lägenhetens övervåning fanns ett stort vardagsrum, ett mindre kontor och ett badrum kombinerat med spa. Ovanför handfatet fanns ett fönster som blickade ut över takåsarna.

Han bodde bra i sin etagevåning på Lützengatan, en av Östermalms dyraste adresser, men det fick det vara värt. Dessutom hade renoveringen inneburit att värdet på lägenheten var långt över tio miljoner kronor. Helt okej, för åttioåtta kvadratmeter, tänkte han medan han slängde av sig morgonrocken och klev in i duschen.

Vattenblandaren vreds och hett vatten strilade från takmunstycket. Han blötte ner kroppen och tvålade in sig med en exklusiv tvål. När han var klar granskade han sig i spegeln, konstaterade att magrutorna var helt okej, trots att han skulle fylla trettiofyra i höst. Han var ingen ungdom längre. Det hade han känt av.

Han behövde träna allt hårdare och äta rätt för att hålla sig i form. Dessutom kunde han inte dricka alkohol utan att få känningar av det.

Det gällde även i dag, trots att han bara hade druckit ett par Gin & Tonic och en flaska öl. Han ryckte tag i en medicinburk och skakade ut en tablett Modafinil. Kroppen behövde hjälp för att hålla sig i form. Det behövde hjärnan också, tänkte han, och svalde ner det amfetaminliknande preparatet.

Kapitel 4

Saltsjöbaden, Nacka

Klockan 06:45

Tio minuter senare svängde Jerker Lundberg av från de större vägarna och rullade in i ett lugnt villaområde. På gps:en såg han att adressen låg ett par hundra meter längre fram. Han vred ner volymen, sänkte farten och gjorde en mental riskbedömning. Antagligen var det få människor som hade uppsikt över gatan just nu. Och om de mot förmodan la märke till bilen, skulle de inte minnas färgen. Det hade han sett till när han köpte den. Lacken var metallicfärgad, vilket gjorde att omgivningen reflekterades på ett sätt som förbryllade minnet. Ibland var den mörk och ibland ljus. Ett perfekt kamouflage för stadsmiljöer, tänkte han och konstaterade att allt var lugnt.

Han stannade i slutet på gatan, gjorde en U-sväng och parkerade bilen. Innan han klev ur, sträckte han sig efter en mörk basebollkeps, drog den över sitt skalliga huvud och fixade till skägget. Därefter greppade han ryggsäcken, klev ur och blev stående på gatan. Skärgårdsmiljön var en tvär kontrast till området i Solberga. Där stank det avgaser från motorvägen. Här luktade det friska havsvindar. Det var orättvist. Längs den smala vägen löpte buskage och bakom reste sig imponerande villor. Ju mer han såg, desto starkare växte sig föraktet. Atmosfären andades överklass och det enda som hördes var vågor som träffade klipphällar. Inga polissirener eller störande buller. Bara lugn och ro.

Irritationen dämpades något när han tittade upp mot huset han skulle till. Tomten var visserligen stor nog för ett bostadskvarter, men kändes samtidigt nedgången och bortglömd. Som om någon börjat ge upp. Vidare upp mot huvudbyggnaden gick en asfalterad garageuppfart. Vid slutet stod en mörkblå BMW parkerad. Jerker grimaserade och tog sig för nacken. Här fanns det gott om plats, medan i Solberga fick han trängas. Inte bara var det orättvist, det var något olustigt också. Genom grinden kunde han skymta en gräsmatta som sträckte sig upp till en tennisbana och ett poolområde. Banan saknade nät och stängslet såg sjavigt ut. Nästan trasigt. Känslan växte sig starkare. Det svarta staketet, de nakna träden och gräsmattan som var täckt av löv, gav tomten ett kusligt uttryck. En lyxvilla i förfall. Ingenting av den information han fått tidigare verkade stämma. Dessutom fick han en känsla av att någon fortfarande var hemma. Det borde inte ha stått en bil på garageuppfarten.

Jerker tvekade. Skulle han bli tvungen att byta angreppssätt?

Han funderade ett ögonblick innan han bestämde sig. Att gå genom grinden var uteslutet. Det fick bli via grannens tomt i stället. Han hukade sig, kröp in i buskaget och tog en genväg över granntomten, innan han hoppade över staketet. Därefter rusade han över gräset och la sig på mage nära husfasaden. Inget rörde sig. Allt var tyst.

Armbandsuret visade 06:59. Någon minut till, sedan borde han åka, tänkte Jerker. En evighet senare hördes en bildörr som slogs igen och en motor som startades. BMW:n kom närmare. Han tittade upp och såg konturerna av en man i förarsätet. Bilen stannade till vid tomtgränsen medan grindarna gled åt sidan. Därefter svängde den höger och försvann ur synhåll.

Kusten var klar.

Jerker ställde sig upp och gick mot källarfönstret. Han tog fram en kofot och bröt sig in. Därefter stannade han och lyssnade efter larmsignaler. Enligt Lennart Brovall skulle husets larmsystem vara trasigt, men han ville inte ta några risker. Försiktigt kröp han in, satte sig på huk och avvaktade. Det verkade lugnt, tänkte han och kände doften av rena kläder. Han blundade och lät ögonen vänja sig vid mörkret. Längs med långsidan stod tvättmaskiner och torktumlare. I taket hängde tunna linor. Han passerade tvättstugan och fortsatte till ett angränsande utrymme. Framåt såg han källartrappan. Han dröjde ett ögonblick och kände hur pulsen slog hårdare. För att uppdraget skulle lyckas, behövde han vara mjuk. Att klampa fram skulle bara få honom upptäckt, om någon mot förmodan fortfarande var hemma. Han drog efter andan och räknade tyst för sig själv. Varje hjärtslag trummade i bröstet. Han höll upp händerna och såg att de skakade. Bakfyllan var tydligen inte helt borta. Med försiktiga steg fortsatte han upp till första våningsplanet och tittade ut genom dörröppningen. Det var tomt. Till vänster fanns ett kök. Bänkskivans svarta granit glänste i morgonljuset. I mitten av Rummet fanns en köksö och ovanför hängde rostfria stekpannor och kastruller. Till höger syntes vardagsrummet. Väggarna täcktes av bokhyllor packade med uppslagsverk.

– Jävla överklasskåk.

Mellan två bokhyllor såg han en stängd dörr. Det var den han letade efter, enligt informationen han fått från Lennart.

Jerker gick fram till dörren och kände på handtaget. Det var låst. Han hukade sig och tittade in genom nyckelhålet, men såg inget. I stället satte han örat mot och lyssnade. Det knastrade till. Han blundade och försökte koncentrera sig. Allt som hördes var ljudet av hans hjärtslag.

Någon sekund senare hördes ett svagt klickande. I ett försök att stänga ute annat ljud, satte han handen för örat. Skiftningarna genom dörren förstärktes och han tyckte sig ana ett hasande. Nästan som om något rörde på sig.

Då förstod han. Det var någon på andra sidan dörren. I ren reflex ryggade han bakåt och i samma sekund insåg han att han hade haft fel. Ljudet kom inte från rummet på andra sidan. Det kom precis bakom honom.

En smärta exploderade och synen försvann. Det blev mörkt och Jerker föll ihop. Sekunden senare slog bakhuvudet i golvet. Han skrek till och kände hur kroppen blev slapp. Det enda som hördes var något högt och glufsande. När ögonen öppnades, möttes han av ett brunt inferno. Svansen slog och käftarna försökte slita sig igenom byxbenet. En schäfer hade attackerat honom bakifrån och bitit tag i hans lår. Nu var det bara en fråga om sekunder innan benet var obrukbart.

Jerker stödde sig mot golvet, höjde armen och tog sats. Armbågen riktades mot hundens bröstkorg och träffade med våldsam kraft. Ett splittrande ljud av krossade ben skar genom luften, samtidigt som greppet släppte. Han föll ihop andfådd på golvet. Öronen ringde och allt gjorde ont.

När han minuten senare hade återhämtat sig, förstod han att benet var allvarligt skadat. En stor blodpöl hade brett ut sig över golvet. Panikslagen tittade han runt i rummet och insåg att uppdraget var på väg att misslyckas. Han försökte tänka. Vid första anblick skulle det se ut som hundens eget blod, men den teorin skulle snabbt avfärdas.

– Fan, fan, fan.

Bevismaterialet talade sitt tydliga språk. Mannen och kvinnan som bodde i huset skulle ringa larmcentralen. Polisen i sin tur skulle hitta brytmärkena i källaren och därmed slå fast att någon tagit sig in i huset och överraskats av hunden.

Kriminalteknikerna skulle söka efter DNA-spår och med stor sannolikhet hitta det. Spåren skulle leda direkt till honom.

Jerker svor högt. Det kunde han inte acceptera. Han var tvungen att göra något. Få kontroll över situationen, städa undan efter sig och ordna det han ställt till med. Skuldkänslorna kokade, men det spelade ingen roll. Han hade ett uppdrag att slutföra.

Med en snabb rörelse ryckte han loss en bit av byxan, lindade sitt skadade ben och drog åt hårt för att stoppa flödet. Det fick duga, tänkte han, och kände hur det dunkade. Det var det enda sättet. Det gjorde ont, men det gick.

Besvärat tog han sig till hallen, nedför trappan och tillbaka till tvättstugan. Redan i andra skåpet hittade han det han letade efter. En blå flaska Klorin. Han stapplade upp igen, ryckte åt sig en handduk från köket och skruvade av locket. Doften av simhall spred sig i rummet. Han arbetade snabbt. Knappt tre minuter senare var den värsta sörjan på golvet borttorkad. Han tog upp mobiltelefonen. Uppdraget kanske gick att rädda trots allt. Bara han fick lite hjälp.

– Det har hänt en grej.

– Vad?

– Det fanns en hund i huset.

– Vad menar du med fanns? Har du dödat den?

– Ja.

– Okej.

– Vad ska jag göra?

– Nu lyssnar du noga på mig. Du letar reda på det du kom dit för, allt annat skiter du i. Städa upp så gott du kan och stick sedan därifrån.

– Okej.

Samtalet bröts. Jerker stoppade tillbaka telefonen och tittade ner på golvet. Hunden rörde inte på sig längre. Flåsandet hade upphört. Han satte ett knä i golvet, la handen vid halsen och kände efter puls, men fann ingen. Den var död. Kvävd av en punkterad lunga.

– Fy fan.

Jerker ställde sig upp. Tiden var knapp och han behövde återgå till uppgiften. Han ruskade av sig skuldkänslorna och vände sig om. Med en kraftig stöt, sparkade han upp dörren mellan bokhyllorna och fortsatte in. Utrymmet på andra sidan var knappt två kvadratmeter stort och saknade fönster. Det enda ljus som släpptes in kom från dörren bakom Jerker. Det luktade instängt och dammigt. Han försökte se sig omkring och noterade en vindstrappa. På ena väggen såg han konturer av en tavelram. Han blundade och lyssnade. När han öppnade ögonen igen, såg han att det satt fler tavlor på väggen upp mot vinden. Tavlan närmast var ett svartvitt porträtt i en guldig ram. Bilden såg ut att vara hundra år gammal och föreställde en äldre kvinna. Huden var rynkig och munnen hängde slappt. Han stannade till och betraktade henne. Det var något med ögonen. Han kunde inte avgöra vilket håll hon tittade åt.

Jerker blev kall inombords.

Hennes ögon var bortskurna ur porträttet.

Jerker ryggade bakåt och slog emot väggen. En tavla svajade till och föll i golvet. Han vände sig om och såg att den trasiga tavlan också föreställde ett porträtt på en person som fått sina ögon bortskurna.

– Vad är det här?

Han fortsatte till nästa tavla. Samma sak. Inga ögon. Han gick uppför trappan och porträtt efter porträtt visade samma sak. Människor i olika åldrar, alla svartvita och med hål där ögonen tidigare varit.

– Vad är det för sjuk människa som gör så här? Han tände ficklampan och gick uppför trappan.

Porträtten såg ut att bli yngre för varje trappsteg. Han orkade inte titta mer. Han hade sett nog. Sista stegen gick han med blicken fäst vid fötterna.

Vid slutet av trappan öppnade han dörren och gick in. Rummet på andra sidan var dunkelt. Även där luktade det damm och instängt. Längs med långsidorna fanns bokhyllor fullbelamrade med företagspärmar.

Han fick en känsla av att någon haft bråttom därifrån. Utan att röra något, inspekterade han så gott han kunde. I slutet av rummet fanns ett fönster. Strax under stod ett stökigt skrivbord. Med haltande steg gick fram och tittade ut. Nedanför såg han den asfalterade garageuppfarten och delar av garageporten. Försiktigt böjde han sig fram för att se bättre, men tappade balansen. Smärtan i benet blev för mycket och armarna skakade till. Fumligt välte han omkull en pappershög, som föll ut över skrivbordet och golvet.

– Fan också.

Med en stel rörelse satte han sig ner på knä och började krafsa ihop papperna. Kvitton och fakturor. Alla med olika logotyper och belopp. Något sa honom att det handlade om byggkostnader. På ett blad kunde han urskilja