Den hemliga koden

By Theodore Clemens

Mathison Eklund är en briljant svensk-amerikansk forskare inom genetik och bioinformatik. När han av en slump gör en oväntad vetenskaplig upptäckt förändras i ett slag såväl hans eget liv, som förutsättningarna för mänsklighetens framtid på ett oerhört dramatiskt vis. Detta ger tillsammans med ett antal besynnerliga samverkande omständigheter upphov till en rafflande kamp på liv och död, där den vetenskapligt skolade forskarens rationalistiska världsbild gång på gång utmanas av en alternativ verklighetsbeskrivning.

I denna tankeväckande spänningsroman utforskar Theodore Clemens i fiktionens värld vad den moderna gentekniken skulle kunna leda till om inte berörda beslutsfattare tar sitt ansvar och förhindrar en utveckling som är både möjlig och skrämmande.

• Language: Svenska
• Publisher: Theodore Clemens
• Release date: Dec 1, 2019
• ISBN: 9780463054383

Book preview

Prolog

I en stenig sluttning, strax ovanför en bilväg som slingrar sig längs branten utmed en naturskön kustremsa i Kalifornien ligger en man på rygg i en något onaturlig ställning, till synes medvetslös. Han är klädd i svart skinnställ och motorcykelhjälm, varför en förbipasserande betraktare omedelbart skulle dra slutsatsen att mannen råkat ut för en motorcykelolycka, vilket inte vore helt felaktigt, men som vi kommer att se inte heller helt riktigt. Någon motorcykel syns till att börja med inte till i mannens omedelbara närhet, och ett par anmärkningsvärda detaljer som vi strax ska återkomma till antyder att något ännu mer dramatiskt ligger bakom den medvetslöses belägenhet.

Den motorcykel han tills alldeles nyligen färdats på befinner sig i själva verket omkring trettio meter högre upp i sluttningen, på en mindre väg som löper parallellt med den nedre vägen, till vilken den ansluter något hundratal meter längre fram. Den större av vägarna är i själva verket den berömda Highway 1, även känd som Pacific Coast Highway, vars vackra sträckning längs stillahavskusten från Los Angeles till San Francisco mången bil- och motorcykelburen turist utforskat.

Den medvetslöse mannen börjar så småningom successivt återfå medvetandet, först i form av svaga förnimmelser av dova ljud som tränger sig genom integralhjälmen, därefter i form av kraftiga smärtor, framför allt från huvudet, samt vänster axel och arm. I den ganska mörka skymningen är det endast mycket begränsade visuella intryck som är möjliga genom det tonade visiret på hjälmen. Mannen börjar trevande röra på sig en aning. Smärtan är påtaglig när han försöker röra vänsterarmen, som ligger i en tvär vinkel från kroppen, och mannen anar i sitt knappt medvetna tillstånd att den verkar sitta fast i något som hindrar rörelsen och bidrar till smärtan. Det visar sig vara en attachéväska av aluminium som med ett handfängsel är fästad vid mannens vänstra handled. Närmast reflexmässigt försöker han, enbart med hjälp av högerhanden, att få av sig hjälmen för att frigöra sig från den kvava instängdhet som belägrar hans omtöcknade sinne.

När han efter en kort kamp får av sig hjälmen överfalls han av ett helveteslarm: ett pulserande oljud synkroniserat med ett obehagligt flimrande synintryck. Efter ytterligare något ögonblicks uppvaknande framträder en bild av en helikopter som hovrar ovanför honom och sakta övergår från en suddig fläck till en skarp silhuett avtecknad mot den djupblå kvällshimlen. Det är en polishelikopter från Los Angelespolisen.

Knappt har hans ögon hunnit vänja sig vid skymningsljuset förrän hans nyfunna syn bländas av ett skarpt ljussken, då en ljuskägla från en kraftig strålkastare på helikoptern fångar hans utsträckta gestalt på marken. Innan han hunnit förstå varifrån ljusskenet härrör överfalls han av nästa chock: ett öronbedövande smattrande ljud följt av att grus och damm piskas upp omkring honom av en kulkärve avlossad från ett kraftfullt automatvapen. Han blir beskjuten! Någon försöker döda honom! Han rullar instinktivt med uppbådande av maximal fysisk ansträngning åt sidan för att komma ur ljuskäglan och in i något sorts begränsat skydd bakom ett litet klipputsprång alldeles intill honom, med aluminiumväskan alltjämt hängande i den domnade vänsterarmens handled. Han märker hur ljuskäglan från helikoptern flyttas från honom upp längs branten till den lilla vägen, och noterar att automatelden kommer därifrån, inte från helikoptern. Tvärs över den lilla vägen står en polisbil parkerad med blåljusen påslagna, helt uppenbart i syfte att spärra vägen för en röd sportbil som står bara några tiotal meter därifrån. Om vår beskjutne motorcyklist hade haft samma perspektiv som polishelikopterns besättning skulle han noterat att hans motorcykel ligger på sidan, mitt emellan de båda bilarna, och att dessutom två uniformerade polismän ligger livlösa på vägen.

Ytterligare två män befinner sig uppe vid den röda sportbilen, den ene en atletisk tvåmetersbjässe beväpnad med någon sorts kulsprutepistol, den andre av medellängd med en halvautomatisk pistol. De båda riktar nu sina vapen mot helikoptern och avfyrar en salva, varvid kulor hörs rikoschettera mot helikopterns plåt. Helikoptern accelererar och girar brant ut över havet, med svart rök i en strimma efter sig. Vår man följer helikoptern med blicken alltmedan han försöker komma ur direkt skottlinje uppifrån den mindre vägen, genom att hasa sig längre ner bakom klipputsprånget. Skyttarna är alltjämt fokuserade på helikoptern, efter vilken de avfyrar ett par korta skurar till.

Samtidigt som den skadeskjutna helikoptern störtar ner mot havsytan uppfattar den omtöcknade mannen hur en bil närmar sig söderifrån på vägen. När den precis ska passera förbi honom kastar han sig ut i vägbanan med uppsträckt högerarm. Föraren hinner precis bromsa in kraftigt nog för att inte köra på honom. Utan ett ögonblicks tvekan sliter mannen upp passagerardörren och kastar sig in.

— Kör! ropar han på svenska, men när han inte blir förstådd byter han omedelbart till engelska. Drive! Drive, damn it, or we’re both dead!

Föraren är en ung man i tjugoårsåldern som ser vettskrämd ut, men han reagerar lyckligtvis instinktivt och trampar gasen i botten, varvid bilen med skrikande däck drar iväg, med kulor smattrande i asfalten efter sig, samtidigt som det öronbedövande ljudet från den i havet kraschande helikoptern överröstar bilens rusande motorvarv. Efter något hundratal meter, där vägen svänger in bakom en bergsutlöpare som skyddar mot ytterligare beskjutning, kan de båda männen i bilen dra en suck av lättnad över att ha undkommit med livet i behåll.

Den unge föraren, fortfarande blek av skräck, betraktar ur ögonvrån skeptiskt sin påtvingade passagerare: skinnstället, den silverfärgade attachéväskan kedjad till handleden, ansiktet smutsigt av damm och intorkad svett. Han kör fortfarande fort. Utan att släppa vägen med blicken säger han prövande:

I dont want to get in some kind of a jackpot here, buddy.

Just keep going.

Why dont I let you out here and we wont argue about it.

Just drive will you.

De fortsätter i tystnad. Efter någon minut kan de höra sirener närma sig. De möter först en polisbil i hög fart, strax därefter ytterligare en.

— Vart är du på väg? frågar mannen i skinnstället efter en stund. Han talar engelska helt utan brytning, möjligen med en svag New York-dialekt.

— Salinas, svarar föraren.

— Är det där du bor?

— Ja.

— Vad heter du?

— Jack Duluoz. Vad heter du?

Mannen stirrar på föraren utan att svara. Han kan inte komma på vad han heter. Det anmärkningsvärda i det slår honom. Han inser att han måste ha drabbats av minnesförlust. Han försöker dra sig till minnes vad som inträffat, men allt han kan minnas är vad som hänt efter att han vaknade ur medvetslösheten. Han känner sig fortfarande vimmelkantig och smärtan från huvudet och vänsterarmen är fortfarande svår.

Just drive, säger han och försjunker i tankar. Vem är han? Uppenbarligen någon som blir jagad och beskjuten med automatvapen. Varför har han en attachéväska fjättrad till armen med en handboja? Vad finns i väskan? Rimligen något värdefullt som de som nyss besköt honom vill komma över. Pengar? Narkotika? Är han knarkkurir? Någon sorts brottsling verkar han förvisso vara. Han känner sig inte som en brottsling, men det kanske inte brottslingar i allmänhet gör.

Han verkar i alla fall ha kommit ur den livshotande situationen nyss utan vare sig skottskador eller benbrott, tänker han. Han klämmer lätt på vänstra underarmen med högra handen och konstaterar att den är svullen men utan frakturer på vare sig radius eller ulna. För att vara en brottsling verkar han ha ovanligt goda anatomiska kunskaper, reflekterar han. Mörkret har nu lagt sig kompakt över den vackra kustremsan, efter att solen försvunnit ner bakom Stilla havets horisont. Bilens strålkastarljus sveper varsamt över den kurviga vägens gråa asfalt. Den mentala och fysiska påfrestningen gör att tröttheten kommer krypande och vår man utan minne lutar sig bakåt i passagerarstolen och låter sig omfamnas av en orolig sömn.

———

Han vaknar med ett ryck. Det dröjer några ögonblick innan han förstår var han befinner sig. Han minns att han nästan inte minns någonting, men att han av allt att döma förefaller vara en brottsling på flykt undan rivaliserande brottsliga element, med en värdefull väska vid sin handled. Han tittar på den unga föraren av bilen, som rimligen måste utgå från att han fått en kriminell galning som fripassagerare och inte vågar göra annat än vad han blivit tillsagd, nämligen att fortsätta köra mot Salinas.

— Var är vi?

— Tio minuter från Salinas.

Klockan på bilens instrumentpanel närmar sig midnatt. På countrystationen på radion som den unge föraren rattat in medan hans mystiske medpassagerare slumrat spelas en låt av Neil Young.

There'll be wind in the canyon

Moon on the rise

As long as we can sail away.

Märkligt, tänker den minnesberövade, att jag kommer ihåg varje strof av sången, men inte kan minnas mitt eget namn. Vid vägkanten ser han en bit fram den upplysta skylten till ett Days Inn.

— Du kan släppa av mig här, säger han, och den unge mannen lyder och stannar bilen vid vägkanten. Tack för liften.

Han kliver ur bilen, som kör iväg. Han står ett ögonblick och tittar efter bilen, med attachéväskan i handen och den svala kvällsbrisen fläktande i håret. Sedan går han nedför infarten till motellet och in i receptionen, som är bemannad av en ung kvinna som tuggar tuggummi och bläddrar i en veckotidning.

— Jag behöver ett rum för i natt, säger han.

Kvinnan tittar upp från tidningen. Fill this in, please, and I need a credit card, säger hon och skjuter ett formulär över disken. Därefter återgår hon till tidningen och tuggummit.

Han tittar på formuläret: förnamn, efternamn, in- och utcheckningsdatum. Han känner efter med högerhanden i skinnjackans vänstra innerficka och fiskar upp en plånbok. I plånboken finns ett American Express-kort. Daniel Misconte läser han på det och ger det sedan till damen. Han heter alltså Daniel Misconte. Det ringer ingen klocka, känns inte det minsta bekant.

Han fyller i det namn han precis lärt sig är hans eget i formulärets fält och ska precis sätta pennan till papperet igen för att fylla i incheckningsdatum, då han inser att han inte vet vilket som är dagens datum.

— Vad är det för datum? frågar han den tuggummituggande receptionisten, som utan att titta upp från sin tidning svarar att det är den tredje. Den tredje? I vilken månad? Han kommer inte ihåg vilken månad det är. Han kommer inte ens ihåg vilket år det är! Han tittar upp på receptionisten och funderar på om han med risk för att framstå som efterbliven ska fråga vilket år och vilken månad det är, när han ser en almanacka på väggen bakom flickan. Kalendern visar september månad 2003. Det är alltså den tredje september 2003. Det säger honom ingenting, känns inte ens vagt bekant. Han fyller utan vidare reflektioner i datumet för incheckning och morgondagens för utcheckning varpå han skjuter formuläret över disken till den alltjämt tuggummituggande receptionisten.

Just one night?

Yes.

— Det blir 39.99, säger hon och ger honom en dörrnyckel. Ditt rum är på bottenvåningen, längst bort.

Hon pekar ner längs den ena av de två tvåvåningslängor som utgör motellbyggnaden. Han tar nyckeln och går ut ur receptionen, över parkeringsplatsen utanför lägenhetslängan, mot sitt rum. Han ska just sätta nyckeln i dörrlåset när någon avbryter honom.

— Ursäkta mig, ropar en äldre kvinna som kommer gående, med viss möda, över parkeringen. Du fick tydligen det sista rummet på bottenvåningen. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att byta rum med mig. Jag fick ett precis likadant rum på andra våningen, men mina knän är så dåliga och det finns ingen hiss. Skulle det gå bra?

— Inga problem, säger han och de byter nycklar med varandra. Hans nya rum ligger i andra änden av längan. Han går uppför en trappa till loftgången där dörrarna till andra våningens lägenheter finns. Han låser upp dörren och går in. En säng, en tv, ett bord och en stol. Ett badrum. Han sätter sig på stolen och lägger attachéväskan på bordet. Han studerar handtaget på väskan för att se om han kan montera loss det och därigenom få loss handbojan. Det låter sig inte göras utan verktyg, konstaterar han snabbt, och att få ur handen ur andra änden av handfängslet låter sig inte heller göras. Han får finna sig i att vara fjättrad till väskan ett tag till.

Han kontrollerar väskans låsanordning: ett traditionellt treställigt kombinationslås för vardera av de två spärrar som håller väskan stängd. Han provar på måfå ett par kombinationer såsom 0-0-0 och 5-5-5, som han tänker sig kan vara förinställda kombinationer på den typen av lås. Väskan förblir låst. Han ska precis ge upp när han får någon sorts undermedveten ingivelse och ställer in 3-1-4 på det vänstra låset och 1-5-9 på det högra. Varifrån siffrorna kommer vet han inte, han får bara en känsla av att de är rätt, och till sin förvåning går faktiskt låsen upp. Han känner sin puls öka när han öppnar väskan. Den är invändigt klädd med ett skyddande skumgummimaterial, i vilket det ligger inbäddat en flaska med en färglös vätska och två plastpåsar med ett vitt pulver.

Han är alltså knarkkurir. Då var den saken utredd. Det är inte utan en viss besvikelse han gör detta konstaterande. Kanske hade han hoppats att väskan skulle innehålla något annat, men han vet inte i så fall vad.

Han stänger väskan igen och plockar fram plånboken ur innerfickan för att se om den innehåller några fler ledtrådar till hans identitet. Det gör den inte direkt. Utöver AMEX-kortet hittar han bara en ihopvikt handskriven lapp med texten E.M. 10:30 följt av en adress i El Segundo, Kalifornien. Dessutom innehåller den en ansenlig mängd kontanter, runt fyra tusen dollar. Han verkar vara en tämligen välbärgad förbrytare. Att narkotikabranschen är lukrativ är förvisso allmänt känt.

Han lägger sig på sängen med väskan bredvid sig och knäpper på tv:n med fjärrkontrollen.

"Four police officers are reported dead in a violent shooting near Plaskett, California."

Nyhetsreportaget visar bilder på polisbilar med blinkande blåljus på den plats han känner igen som den han själv flytt från några timmar tidigare. Speakerrösten fortsätter:

"The police is searching for this man, Daniel Misconte, suspected of the shootings." Ett svartvitt passfoto visas på tv-skärmen. Ansiktet känns helt obekant för den på sängen liggande mannen, vars namn han nyligen fått reda på är Daniel Misconte, knarkkurir och nu också polismördare. Han för högerhanden till sitt ansikte, som för att känna efter om det är samma ansikte som på tv-skärmen. Han reser sig hastigt från sängen och rusar in i badrummet. Han tittar i badrumsspegeln där reflektionen av ett mansansikte med blå ögon och mellanblont hår tittar tillbaka på honom. Det är inte samma ansikte. Han är inte Daniel Misconte.

Upptäckten gör honom lättad, även om den kastar honom tillbaka till den fullständiga ovissheten avseende hans identitet. På något vis tycker han ändå att det känns bättre att inte veta vem han är, än att vara Daniel Misconte.

Han tvättar sig med kallt vatten i ansiktet, torkar sig med en handduk och betraktar återigen sitt ansikte i spegeln. Även om han inte kan påstå sig känna igen sina egna anletsdrag, tycker han ändå att det känns som ett mer sympatiskt ansikte, som passar honom bättre, vem han än är.

Tröttheten överfaller honom nu igen och han går tillbaka till rummet, stänger av tv:n och lägger sig på sängen och somnar omedelbart.

———

Han vaknar av ett ljud och en obehaglig känsla av att vara i fara. Han tittar på digitalklockan på nattduksbordet: 05:08 — han har sovit mindre än fyra timmar, men blir snabbt klarvaken och är med ett kliv framme vid dörren. Försiktigt kikar han ut. Någon sorts ordväxling äger rum utanför ett av rummen på bottenvåningen. Han smyger försiktigt ut på loftgången, hukande i skydd av det täckta staket med vilket loftgången är försett. Han kikar bort mot andra änden av längan, ner på bottenvåningen. Den äldre damen han bytt rum med skymtar i dörrspringan. Utanför står två uniformerade poliser. En polisbil står strax bakom dem på motellets parkering, med strålkastarna tända. Ljudlöst smyger han åt motsatt håll längs loftgången, runt hörnet på byggnaden, utom synhåll för poliserna. Naturligtvis är det honom poliserna är ute efter, tänker han, eftersom han bytt rum med den äldre kvinnan. Han springer snabbt längs loftgången till bortre änden av byggnadens kortsida och där nedför trappan, och in i mörkret bakom receptionsbyggnaden. Solen har ännu inte gått upp, så det är tämligen mörkt överallt där det inte finns elektrisk belysning. Han pustar ut och funderar på vilken väg han ska välja för att undgå upptäckt.

Då hör han en kvinnoröst som viskar bakom honom.

— Mathison!

Han vänder sig om och ser en häpnadsväckande vacker ung kvinna. Med ens minns han allting. Det är som om en slöja lyfts från han ögon. Hans dimmiga medvetande klarnar som genom ett trollslag och hans minnesbilder organiserar sig blixtsnabbt, vilket äntligen gör hans belägenhet begriplig.

Han drar en suck av lättnad.

Kapitel 1

Hans riktiga namn var alltså Mathison. John Mathison Eklund för att vara exakt, men han kallades aldrig för John — bara Mathison av sina vänner och allt som oftast doktor Eklund i sin yrkesutövning. Doktor eftersom han var såväl läkare som filosofie doktor i molekylärbiologi. En dag i veckan arbetade han som allmäntjänstgörande läkare vid Stanford Hospital i Palo Alto i Kalifornien. Resterande arbetstid hade han tills nyligen tillbringat som forskare vid Stanford University, men för två månader sedan hade han tagit tjänstledigt från sin position vid universitetet för att kunna ägna mer tid åt det lilla bioteknikföretag han startat tillsammans med sin forskarkollega Jimmy Nolan. Ända sedan Mathison kom till Stanford på hösten år 2000, efter att ha doktorerat på Columbia University i New York, hade de två, Eklund och Nolan, arbetat tillsammans med genetiska studier av cancer syftande till nya behandlingsmetoder. De hade gjort stora framsteg i sin forskning, och möjligheterna att omsätta teorier och tidiga experiment till i praktiken fungerande genterapier hade nu blivit så påtagliga att de startat ett företag, där Mathison var verkställande direktör.

Som efternamnet antyder hade Mathison svenskt påbrå. Hans mor, Ann-Charlotte Eklund, var en framgångsrik biokemist vid Karolinska Institutet i Stockholm. Hon hade som ung postdoktoral forskare vid Cornell University i Ithaca, New York, träffat Mathisons blivande far, John B. Maxwell, som var professor i datavetenskap vid Cornell. Mathison föddes i Ithaca ett år efter att de gift sig, på hösten 1971. Fem år senare hade familjen flyttat till Sverige, där Maxwell fått en professur vid Uppsala universitet.

Det var Mathisons far som givit honom hans förnamn, medan hans mor fått stå för efternamnet, eftersom Ann-Charlotte Eklund valt att behålla sitt flicknamn även som gift. Hon hade redan då hunnit skapa sig ett namn i akademiska kretsar, men enligt egen utsago var det inte därför hon avstått från sin makes efternamn, utan för att hon, som hon uttryckte det, tyckte att Maxwell lät mer som namnet på en hund, eller möjligen en fysiker, än en biokemist. Hur som helst hade Mathison fått heta Eklund i efternamn och John Mathison i förnamn: John efter sin far förstås, och Mathison efter sin fars idol, datavetenskapens pionjär och hjälte Alan Mathison Turing, mest känd för att han kraftigt bidrog till att knäcka den hemliga koden som tyskarna använde för krypterad kommunikation under andra världskriget.

Mathison växte upp i Stockholm. Med sitt påtagliga akademiska påbrå och sitt dubbla medborgarskap i Sverige och USA var det ingen större skräll när han efter att ha gått ut gymnasiet med högsta betyg fick ett stipendium för högre studier vid ett av de förnämsta universiteten i USA, nämligen MIT i Boston. Där hade han studerat datavetenskap i två terminer innan han kommit på att hans framtid inte låg i att följa i sin fars fotspår, och inte heller i att ägna sig åt någon av de ingenjörsvetenskaper som främst utmärker MIT.

— Akta dig noga för att bli ingenjör, Mathison! hade hans far barskt förmanat honom när han blivit antagen vid MIT. För professor Maxwell var ingenjörsyrket något i nivå med att vara rörmokare eller bilmekaniker och ingen högre intellektuell sysselsättning, som den teoretiska datavetenskapen eller matematiken, vilka enligt hans förmenande utgjorde de högst stående formerna av abstrakt tänkande. Om du har tänkt komma hem som ingenjör, så behöver du inte bry dig om att komma hem alls, hade