Skuggan - I rövarbaronernas tid

By Karl-Gustav Rickhamre

Ekonomiska brott, mordet på hans stora kärlek och ett laddat kidnappningsdrama har lett till Tom Eks katastrofala liv på flykt. Men nu är jakten över och det är dags för svaren att träda fram ur skuggan.Flykten från Sverige har tagit Tom till det peruanska höglandet. Ensam, utmattad och hjärtekrossad, med endast tanken av hämnd som drivkraft fortsätter han springa ifrån sina fiender. Men en svag man är ingen match mot tre banditer med pistol i hand och Tom kommer knappt undan med livet i behåll. Sjukhusvistelsen varar inte länge då han tvingas tillbaka till hemlandet han flytt från för den stora rättegången. Väl där förvärras situationen ytterligare, när Tom för en gångs skull tvingas ställas öga mot öga och bemöta konsekvenserna av sina tidigare brott.I KG Rickhamres trilogi "I rövarbaronernas tid" följer vi journalisten Tom Ek som dras in i ett blodigt efterspel till 90-talets finanskris. Ett fantastiskt arbetserbjudande lockar med lyxiga bilar och kreditkort. Men bekvämligheterna döljer endast ett skoningslöst spel på liv eller död och Tom inser snart att ju mer man har, desto mer har man att förlora.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728563441

Book preview

Kg Rickhamre

Skuggan

I rövarbaronernas tid

SAGA Egmont

Skuggan - I rövarbaronernas tid

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1996, 2023 KG Rickhamre och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728563441

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Detfinns två slags respektlöshet: förakt och oskuldsfullhet.

Jan Mårtenson

Mellan Tidaholm och världen

Detta har hänt:

ARVET

Det är tidigt 1990-tal. Sveriges 30-åriga saga som ledande välfärdsstat är över. Flera stora banker har kraschat. Staten har tvingats rädda dem med miljardbelopp. Utomlands finns de miljarder som aldrig betalades tillbaka.

Tom Ek har gjort fiasko som journalist och hans förvirrade gamla tant har glömt av var miljonarvet efter Toms farbror John är gömt. Då Tom oväntat erbjuds jobb i investmentbolaget Bergaby-Invest nappar han. Plötsligt har han både tjänstebil, fina kostymer och kreditkort.

Men snart anar han att hans arbetsgivare inte alls är seriösa investerare. Verksamheten leds av den mystiske Olov. Här finns Pehr Björnson, utesluten ur advokatsamfundet, den f.d. skrothandlaren Arne Lundqvist och råskinnet Kent Johansson. Tom inleder ett förhållande med sekreteraren Christina, men kan samtidigt inte låta bli att fascineras av Pehr Björnsons vackra älskarinna, operasångerskan Nora.

När tidningarna börjar misstänkliggöra Bergaby-Invest upphör plötsligt bolaget. Istället föds Orientum. Då har Tom förstått att bolagets pengar i själva verket har pumpats ut ur de svenska bankerna under 80-talets lånekarusell och försvunnit i fejkade konkurser. Tom inser vilka han har att göra med när han kontaktas av Nora. Hon avslöjar den långdragna våldtäkt som Pehr Björnson utsatt henne för.

Tom måste bort. Men först vill han hitta sitt arv. Det visar sig finnas i samma schweiziska privatbank som också gömmer Orientums tillgångar. Glädjen blir kortvarig. När Tom besöker Genève knackar det på dörren. Orientums torped Kent Johansson dråsar död in på rummet med en kniv i hjärtat. I panik baxar Tom ut kroppen genom fönstret och flyr.

Först efter flera månader hos vännen Peter vågar Tom ta kontakt med Christina. Då väntar nästa överraskning. Pehr Björnson har försvunnit och Orientum finns inte mer. Christina berättar att Arne och Olov misstänker Tom för att ha tömt Orientums konton ihop med Björnson.

Problemen är långt ifrån över för Tom Ek. De har bara börjat.

JAKTEN

Tom inrättar sitt liv som nybliven multimiljonär med eteagevåning på Strandvägen. Samtidigt accepterar Tom att själv bli en skattefifflare. Farbror Johns advokat Peder Gripenstierna hjälper beredvilligt till med det finansiella trixandet. Ingen myndighet känner till Toms arv.

Han möter sin ungdomskärlek Madeleine Berry, kallad Madde. De roar sig bekymmerslöst. Ända till den kväll då det ringer på porten. In tränger Arne Lundqvist och Olov. Slagsmålet slutar med att Olov blir halshuggen av ett antikt prydnadsvapen. Arne Lundqvist försvinner. När polisen kommer bedyrar Tom att han inte känner inbrottstjuvarna.

De poliser som utreder finanskrisen närmar sig Tom från ett annat håll. Bankmannen Mikael Andersson har alldeles för många misslyckade lån bakom sig. Men han gör inga medgivanden. En kväll halkar han hemma i badkaret och slår ihjäl sig. När den schweiziska polisen samtidigt lyckas identifiera den mystiske mannen som föll från hotellrummet som svensken Kent Johansson, börjar pusslet falla på plats för polisen.

Okunnig om dramatiken träffar Tom återigen den vackra Nora och de inleder ett passionerat kärleksförhållande.

Polisen inser att människor med kunskaper om den till Peru hastigt utflyttade Pehr Björnsons affärer svävar i livsfara. Man hinner inte kontakta Nora Lindström. Hon mördas på öppen gata i Helsingfors. Tom varnas under en nattlig bilfärd av eko-brottsutredaren, Staffan Holm.

Nästa morgon lämnar Tom landet. Målet är Peru. Beskedet om Noras död har försatt honom i ett chocktillstånd. Han vill hämnas Noras mördare samtidigt som han fruktar för sitt eget liv. Med hjälp av sydamerikakorrespondenten Eva Borg lyckas han spåra Björnson.

Björnson har blivit kidnappad med krav på en hög lösensumma. Tom hittar honom bunden i ett svinstall. Han täpper igen luftintagen och är övertygad om att han lämnat Björnson att dö bland de skrikande svinen. Snart upptäcker kidnapparna sabotaget. Ensam och förvirrad flyr Tom ut i mörkret högt upp i Anderna.

I Stockholm får Madde besked att hon är gravid. Fadern är Tom Ek.

1

Skymningen på det peruanska höglandet föll hastigt, den vida stäppen låg redan insvept i ett gråaktigt dis. De tre ryttarna drev hästarna hårt nerför branten. Den yngste av dem, han såg knappt ut att ha fyllt tjugo, satte av i galopp när han nådde ner till platån. Över axeln slängde geväret i läderremmen. Mörkret blev allt mer ogenomträngligt och han var tvungen att anstränga ögonen för att iaktta ett riktmärke han observerat från åsryggen. När de två följeslagarna kom ner var han redan utom synhåll för dem i allt det gråa; landskapet flöt samman i ett dunkelt töcken under den korta skymningen. Ryttaren som hade upptäckt Tom i kikaren uppifrån höjden signalerade åt kamraten i vilken riktning han trodde ledaren gett sig av. De sporrade hästarna och red rakt in i dimman, hovarna rev upp yviga moln av torr jord i mörkret och djuren frustade under den hårt drivna galoppen.

Ynglingen i täten kände en stegrad upphetsning när han närmade sig den ensamme främlingen ute på fältet. Ilskan kokade okontrollerat inom honom. Ingen, allra minst utländska journalister de släppt alltför nära, lurade honom ostraffat. Var de verkligen journalister? Knappast, journalister försökte inte ta livet av en fånge, de observerade, men deltog inte. Gringos? Eller militären som ville hetsa mot dem? Åt helvete med förklaringar! Hämnd var det enda som kunde rädda honom från att tappa självkänslan. Han fantiserade om vad de skulle göra med den ensamme mannen ute på fältet när de hunnit upp honom. Varför var han ensam? Budbäraren hade sagt att de skulle vara tre personer.

De båda andra knappade in på honom. De red mer ekonomiskt och bekymrade sig inte om väderstrecken, sedan de kommit tillräckligt nära ledarhästen för att kunna följa ljudet från dess hovar och snart även skymta ryttaren. Anföraren kastade en blick över axeln och såg att följeslagarna var alldeles inpå honom. Han drev hästen ännu hårdare. Tio minuters ritt om de inte red vilse i mörkret. Sedan. En kniv genom strupen, en kula i pannan, eller kanske något mer långsamt. Den unge ryttaren andades stötvis. Emellanåt ställde han sig upp i stigbyglarna för att försöka upptäcka riktmärket, men det var för mörkt nu, han red på intuition grundad på mycket god lokalkännedom.

Tom stod på alla fyra i mörkret. Han var så utmattad att han skulle kunna somna om han bara för en sekund gav efter för sin längtan. Genom att stå som en hund kunde han stjäla sig några ynka sekunders sömn innan han föll till marken och vaknade av smällen. För var gång blev han liggande allt längre, innan han kravlade sig upp igen. Jag måste ställa mig upp, tänkte han, annars somnar jag för gott. Han gjorde ett misslyckat försök att resa sig men föll raklång till marken och drog sig åter upp på armbågarna. Munhålan var full av torrt damm och det värkte i tinningarna av vätskebrist. Gården, den kan inte vara långt borta nu. Jag måste dit.

Mörkret hade kommit överraskande och skrämde honom. När han hade nått ett gott stycke ut på fältet hade hoppet att hitta fram växt inom honom. Han hade till och med inbillat sig att han såg gården, där de lånat åsnorna, i fjärran, vilket var omöjligt eftersom den var belägen ett stycke nedanför platån. Så kom plötsligt det svarta, snabbt och ogenomträngligt. Först trodde han att han skulle kunna ta sig fram som i en nordisk skymning och följa dunkla skuggor, men det var alldeles för mörkt. Stjärnorna gav honom ingen hjälp. Efter ett tag vandrade han inte längre, han irrade. Var är månen? tänkte Tom hjälplöst. Han blev tröttare när han tappade orienteringen och hade till slut unnat sig en kort stunds vila. Nu måste han fortsätta. Får inte somna.

Tom gjorde ett nytt försök att ta sig upp och lyckades vinglande hålla balansen. Kepsen föll av och blev liggande på marken, han lade aldrig märke till att han förlorade den. Han fortsatte, men gången påminde allt mer om en druckens och ofta stannade han och lutade huvudet bakåt. Stjärnorna for runt som glödgade järnfilspån framför ögonen på honom.

Ynglingen i täten hejdade hästen efter ett par minuters sporrsträck. Han var inte längre säker på riktningen. Han inväntade de båda andra och red upp jämsides med mannen som var utrustad med kikare. Han gav ett kort kommando och tog med utsträckt hand emot en ficklampa denna gång. Han tände den och kontrollerade hur långt ljuskäglan räckte. Misslynt konstaterade han att den smala ljusstrålen gav honom säker ledning högst tjugo meter fram i ett trångt synfält. Han tecknade att de skulle fortsätta långsamt och från denna punkt söka av området med hjälp av det konstgjorda ljuset. Chansen att träffa rätt var långt ifrån hopplös. Bytet borde finnas någonstans inom en radie av ett par minuters hård ritt, i sista hand kunde de dela på sig och därmed öka chanserna att finna den olycklige som förgiftat och dödat deras fånge.

Tom skulle just till att släppa fram ett desperat gapskratt åt de dansande stjärnorna, när han observerade den irrande ljuspunkten rakt framför sig. Han fick först intrycket att det var på ganska långt håll, men eftersom han inte visste hur stor ljuskällan var kunde avståndet vara allt mellan hundra meter och ett par kilometer. Först genomfors han av ett hastig lyckorus. Eva! kraxade han med sprucken stämma. Natten svalde hans ord utan att ge rösten klang. Men glädjen fastnade snart som en klump i halsen. Det där är inget billjus, det är ensamt och för svagt. Och hoppar upp och ned. Tom började skaka okontrollerat. Han satte sig på huk och höll hårt om om knäna för att stilla armar och ben. Nu upptäckte han att det började bli kallt och fuktigt.

Om den där lyktan kommer från samma ställe där jag har varit, då har jag helt tappat bort mig och är på väg tillbaka mot bergen. Det kan också vara folk från gården som är ute och letar efter mig. Då är jag på rätt väg. Men varför skulle de göra det? En förlorad åsna kan knappast vara värd att ge sig ut i mörkret för.

Tom förblev stående apatisk. Han lyssnade intensivt men hörde inget förutom ett avlägset ylande. Det lät som ett djur. Ljuset fortsatte att fara fram och tillbaka. Som om det sökte sig fram. Ibland såg det ut att försvinna bort sidledes, men efter ett tag återvände det. Tom fick det bestämda intrycket att det var på väg emot honom. Men det var fortfarande för långt bort för att han skulle kunna säga med säkerhet om ljuset växte i styrka. Han vände tvärt och började vackla i motsatt riktning. En kort stund genomfors han av den märkliga eufori som ibland föregår total hopplöshet. Jag hinner till gården, innan de är ikapp, mumlade han och vinglade fram en kort bit. Han försökte dra sig till minnes om det fanns några stenansamlingar som kunde tänkas dölja ett gryt eller i vart fall ett krypin där han kunde gömma sig. Men han hade inga tydliga minnesbilder från vandringen under eftermiddagen. Allt han mindes var ritten tidigare under dagen; ett platt stäppliknande landskap, fläckar av högt glest böljande gräs och buskar, men inga avbrott i enformigheten. Platt. Som en pannkaka.

Ryttarna fortsatte sin bedrägligt monotona lunk. I själva verket var de på helspänn. Lyssnade intensivt, sökte systematiskt av den närmaste omgivningen med lyktan. Efter en halvtimme hejdade sig den förste ryttaren. Han lät höra ett förtjust men återhållet utrop och fixerade ljuskäglan vid en viss punkt samtidigt som han satt av. De två andra avvaktade i sadlarna. Han rusade fram till vad som såg ut att vara en ordinär grå sten bland tiotusentals andra. Triumferande slet han upp Toms keps. Han granskade den och strök med fingret under skärmen, nickade långsamt och förde huvudbonaden till näsan och luktade prövande inuti. En sötsur doft av gringo.

Han är här i närheten, sa han dämpat. Han slängde tillbaka huvudbonaden på marken och räckte över geväret till en av de andra ryttarna. När han skulle sitta upp blev han stående med ena stöveln i stigbygeln. Ansiktet var spänt, ögonen vandrade fram och tillbaka utan mål när han ansträngde sig till det yttersta att uppfatta ett avlägset ljud. En bil? sa han frågande. De båda andra lyssnade. Det var knappt hörbart, ett svagt surrande, tunt och avlägset som ett meddelande från en annan värld, inte här och inte nu. En entonig metallisk klang som krävde obönhörlig kraftansamling och en smula fantasi för att uppfattas, en tunn film av ljudsensationer som hotade att brista så fort koncentrationen mattades det minsta.

En bil är på väg upp på platån. Den kör på låg växel, sa mannen med kikaren.

De studerade varandras ansikten i ljuset från ficklampan. En upphetsad vredgad beslutsamhet runt ledarens ögon gav entydigt besked: de skulle fortsätta. Han satt upp och sonderade marken där han funnit kepsen. De behövde inte längre tveka om riktningen. Det skulle gå fort nu. Det fanns oregelbundna men fullt skönjbara spår efter Tom. I sökarljusets koncentrerade täthet som utelämnade allt oväsentligt blev spåret lättare att följa än i dagsljus. Ryttarna vande sig snabbt vid den snirklande gången med till synes omotiverade tvära kast i olika riktningar, bara de tog det lugnt skulle de inte tappa bort spåret.

Han är helt slut, sa den tredje ryttaren samtidigt som han släppte tyglarna och drog remmen med geväret över huvudet.

Toms omotiverade optimism förbyttes i panik. Det flackande ljuset kom obönhörligen allt närmare. Förföljarna verkade ha fått upp ett spår. Han försökte springa men orkade inte. När han stannade för att hämta andan kunde han höra ljudet från hästarna. Inte sammanhållet, men en frustning ibland, en smäll när en hov slog i en sten eller krossade smågrus under sig. Tom funderade på att bara lägga sig ner och hoppas på att de skulle missa honom men insåg det hopplösa om de fått upp ett spår.

Vad ska jag ta mig till? Han kunde inte se ett enda alternativ annat än att invänta slakten. Turild och John gled förbi hans inre syn. Barndomsstaden Stockholm i prunkande junigrönska skimrade som ett Atlantis på en ö mitt ute i ett varmt grönt hav. Glada barnrop från Rålambshovsparken ringde som längtansfulla klockor från ett för evigt förlorat förflutet. Runt om honom: kompakt mörker och en tilltagande kyla. Och en snar avrättning. Det är slut. Det bar hit men inte längre. Jag har en vän som kommer att komma ihåg mig, ser till att mitt namn finns på en gravsten bredvid pappas och mammas. Jag älskade en kvinna. Tom sjönk ner på knä, föll över på sidan och blev liggande i en försvarslös fosterställning. Ansiktet var blankt och smutsigt. Han upplevde att han låg där en evighet.

Koronan borta vid det vida fältets ände växte som ett fluorescerande naturfenomen till en grönblå halvcirkel när fordonet körde upp på platån. Därefter krympte halon till två intensiva vita strålkastarljus. Motorljudet var fullt skönjbart utan ansträngning men billyktorna var fortfarande för avlägsna för att ge ryttarna ledljus. De fortsatte att söka sig fram i ficklampans sken.

Med örat mot marken som var täckt av ett fint lager damm ovan den hårt packade torra jorden kunde Tom tydligt höra hästarnas hovtramp. De skrittade inte utan lunkade, stannade ofta, fortsatte. De har ett spår. Tom knöt händerna i en sista ilsken viljeansträngning. Därefter öppnade sig händerna och han följde hypnotiserat dödspatrullens obönhörliga framryckning. Efter ett tag fick han svårare att observera ljudet från hovarna. Allt oftare fylldes tomrummet mellan hovtrampen av ett malande brummande. Han lade åter märke till ljudet från hästarna när de kommit en bit närmare. När de stannade återkom motorljudet. Som en bil, tänkte Tom i sitt förvirrade tillstånd. Bil? Han spejade mot det ensamma sökljuset. Sedan vände han på huvudet. Då såg han billyktorna för första gången. Och de var nära. Han ruskade på sig som om han ville förvissa sig om att han var vaken och klar i huvudet. Billyktorna var obestridligen där. Två vitglödgade hål i mörkret som visade vägen till en annan och tryggare värld. Borta var tröttheten och den enträgna önskan att få sova, kvar var bara en nedärvd flyktinstinkt. Panik. Tom for upp. Den ensamma hoppande lyktan var snett bakom honom. Han tyckte sig ana mörka kroppar utan att verkligen kunna se något. Billjuset var mindre än en kilometer rakt framför honom. Tom började springa mot det vita ljuset. Han kände inte trötthet, hade inga tankar, han var bara en kropp som sprang. Plötsligt ändrade billyktorna riktning och fordonet skulle passera till höger om honom. Eva! Gustavo! skrek Tom. Han vände sig om och såg att blosset bakom honom var snett till höger nu. Gustavo siktar på ljuset, flämtade Tom, fan, jag måste springa i skottlinjen, annars hittar de mig aldrig. Tom ändrade kurs.

De tre ryttarna stannade unisont när de hörde den ensamma rösten i natten. Billjuset blev allt starkare, det var uppenbart att föraren styrde mot ficklampan. Ledaren släckte den utan kommentar och de förblev tysta medan de väntade. När bilen var på knappt en halv kilometers avstånd såg de den svarta siluetten av en flyende man bara hundra meter framför sig. Den tredje ryttaren förde blixtsnabbt geväret till skuldran. Han hade två chanser. Smällen av det första skottet ekade som en kanonkula när den bröt tystnaden i natten. Tom förvånades inte. På något sätt hade han redan hört salvan, innan skottet avfyrades. Kulan ven förbi vänstra benet och slog med en kort sjungande klang i en sten. Tom fortsatte att springa. Nästa skott följde bara sekunden efter. Tom hann inte höra ljudet av det förrän han kände ett kraftigt slag över benet. Det höll på att välta omkull honom men han lyckades hålla balansen och skräcken gav honom kraft att fortsätta med kulan inne i benet. Den andra ynglingen fyrade i snabb följd av en serie skott med revolvern. De missade alla. Ledaren sporrade hästen rakt mot Tom. Vid sidan om den framsprängande kompanjonen sköt den förste skytten två nya skott mot Tom med geväret. De träffade båda. Tom fälldes till marken av de ursinniga stötarna i axeln och benet. Det var som att bli slagen med ett järnrör. Tom kände inte exakt var han var träffad. Allt han erfor var en brännande smärta förenad med vissheten att han orkade ta sig upp och springa lite till, bara lite till. När han kom på benen var billyktorna rakt framför honom.

Där är han! skrek Eva till Gustavo. Peruanen spejade ut i mörkret. Han hade chansat den sista biten sedan lyktan ute på fältet slocknat. Hållit kurs och försökt att inte vrida på ratten. Det var inte helt okomplicerat. De körde i sextio kilometer i timmen. Det kändes som en svindlande hastighet på det ojämna underlaget ute i beckmörkret. Gustavo fick syn på den svajande gestalten i ljusa kakibyxor. Han skymtade stora mörka skuggor alldeles bakom honom.

Släck ljuset! Du hjälper dem! skrek Eva förtvivlat.

Villrådig slog Gustavo av lyset, lättade på gasen och räknade till tio. Därefter slog han på fullt helljus. Synen som mötte Eva bredvid honom i framsätet skulle få henne att vakna kallsvettig och orolig i åratal framöver. De befann sig trettio meter, tjugofem meter, tjugo meter från Tom. Medan de rullade närmare nådde ryttaren ikapp Tom bakifrån. I det iskalla skenet från billyktorna lyfte han vapnet och sköt Tom i ryggen på nära håll.

Eva såg Tom slungas handlöst framåt och kroppen böjas som en båge. På femton meters håll såg hon den livlösa kroppen falla till marken. Allt hände blixtsnabbt. Samtidigt träffades bilen av en kula från ett annat håll. Ena billyktan slocknade. Nu gjorde Gustavo något Eva inte begrep ett dugg av förrän senare. Hon var inte mycket för manlighet även om hon uppskattade Gustavos hjälpsamhet under strapatsrika resor. Hans fysiska överlägsenhet var för henne en självklarhet, som i övrigt inte skänkte förädlande egenskaper. Manlighet i betydelsen rådighet, mod eller annan särskild värdighet vägrade hon tro på. Denna inställning behöll hon, men när hon senare fick förklarat för sig vad Gustavo gjorde i detta ögonblick fylldes hon av beundran, en beundran hon kände för honom och enbart honom.

Öppna dörren och slit in honom när vi snurrat! vrålade Gustavo. Hoppas det funkar med fyrhjulsdrift, hörde hon honom säga till sig själv när hon knuffade upp dörren. Därefter gav Gustavo full gas mot Tom och styrde så att kroppen hamnade utanför förarplatsen. Du kör för fort och på fel sida! blixtrade det genom Evas huvud. Innan hon hann protestera gjorde Gustavo en regelrätt handbromsvändning. Han vräkte in ettans växel, drog till handbromsen och slog om ratten helt. Bilen snurrade ett halvt varv och Evas dörr flög upp i ett moln av torr jord genomlyst av den enda billyktan. Hon slängde sig på magen över tröskeln och slet allt vad hon orkade för att få upp den livlösa kroppen i bilen. Bilen rullade redan i motsatt riktning när Gustavo böjde sig över henne, grabbade tag i ylletröjan och drog in Tom. Så fort kroppens tyngdpunkt var inne i bilen gav han full gas trots att benen fortfarande hängde utanför. Ett nytt skott träffade bakrutan och passerade genom sidorutan. Trots kulhålen satt de krackelerade rutorna kvar. Eva kämpade med Tom över sig. Blodet forsade genom munnen på honom. Hon fällde sätet bakåt och drog honom helt och hållet över sig. Det var en lortig sörja av blod och damm överallt. Tom! skrek hon. Lever du? Det kom inget svar. Hon höll om det livlösa huvudet med båda händerna. Motorn rusade när Gustavo pressade varje växel till det yttersta. Han hade ingen aning om ryttarna tagit upp jakten. Det var kolsvart därute. För säkerhets skull försökte han ducka, men den vådliga bilfärden krävde all hans koncentration. Jag tror vi klarar det, ropade han efter en stund. Vi stannar inte. Jag kör direkt.

Han dör om han inte får vård. Jag tror han lever, svarade Eva under Tom. Hennes röst vittnade om desperation. Hon var nedsölad med blod över hela ansiktet.

Stannar vi är det slut med oss alla. När vi passerat gården kan du flytta över därbak med honom.

Det vita ljuset kom tillbaka. Samma strålande ljus som tidigare. Tom kände ingenting. Ingen oro, ingen ångest. Han var lätt, svävande, och han vandrade bort.

2

Bonden grät med det blodiga ansiktet begravt i de grova händerna. Minnesbilden av två kultingar som klamrat sig fast vid den döda suggans spenar dröjde kvar på näthinnan och försvann inte förrän han öppnade ögonen ute i mörkret. Det hade slutat blöda ur jacket över ögonbrynet där gevärskolven träffat honom. Han hade anlänt när de våldgästande kidnapparna redan upptäckt Toms sabotage. Det hade krävts all hans underkastelse och upprörda försäkringar under hårda slag för att övertyga dem om att han inte var inblandad. Han tittade apatiskt på kroppen. Den livlöse mannen låg kvar på samma sätt som när han gick in i den förgiftade djurboningen. Bonden kände inget egentligt medlidande, bara bottenlös förtvivlan över den egna situationen. Han var ingen självägande godsägare, utan bara en fattig arrendator, en campesino. Familjens försörjning var ödelagd. De döda svinen hade varit den främsta garantin mot fattigdom. Vem hade tagit livet av fången och svinen? Hur gick det ihop? Var militären inblandad? Bonden var alltför desperat för att orka fundera på ett svar. Oavsett vem som låg bakom skulle myndigheterna lägga skulden på honom. Det var mot hans vilja och under hot mannen gömts på gården; de förklaringarna skulle ingen lyssna till. Hittades kroppen här skulle de utse honom till skyldig och familjen bli utan både mat och man. Han stötte på en gång ut all luft ur lungorna, drog djupt efter andan och skred till verket.

Bonden grep den livlösa gestalten i overallen och släpade honom genom mörkret bort till pickupen. Med vana rörelser hivade han först upp kroppen över axeln, som han brukade göra med fodersäckarna, och tippade den ned på flaket. Han lät kroppen ligga löst men täckte flaket med en presenning. Med ett beslutsamt grepp fångade han den vilt vibrerande växelspaken och tryckte hårt in ettans växel. Långsamt rullade den stånkande lastbilen förbi gården och ut på den större vägen ner till byn. Fordonet var en bensindriven Chevrolet, och inte en diesel som Tom hade trott, men den extremt lågoktaniga bensinen fick motorn att knacka som en diesel. Campesinons hustru visste ännu inte vad som hade drabbat dem, bara att de hade tvingats hålla en kidnappad gringo gömd på den avlägsna gården.

Bonden fortsatte genom byn och hoppades att ingen såg honom; det var en befängd tanke, han visste att bakom de stängda fönsterluckorna kikade många nyfikna ögon i springorna när han körde förbi. Det kvittade, han var tvungen att göra detta, och ingen av byborna skulle fråga honom vad som hade hänt om han inte självmant berättade. Efter passet var det sju kilometer till nästa by. Bonden körde vidare och pickupen fortsatte med sin undangömda frakt ner till högplatån. Han svettades ångestfyllt, en stark frän doft som belägrade förarhytten. I tvära kurvor och vid branta avsnitt hörde han hur kroppen på flaket dunsade i sidorna. Det fanns ingen återvändo, allt han ville var att komma så långt bort från hemmet han någonsin vågade. Helst skulle han ha velat slänga kroppen i floden, men dit var det för långt, han tordes inte fortsätta längre än genom nästa pass. Längre ner låg en mindre stad och snart skulle de första militärposteringarna dyka upp. Han studerade vägrenen i skenet från billyktorna. Vid ett ställe där en spricka i förkastningsbranten nådde nästan ända fram till vägen stannade han. Han gick fram till stupet och tittade ner. Billyktorna var riktade åt fel håll och han kunde inte se hur långt det var ner till marken.

Bonden gav sig inte tid att köra fram lastbilen till branten för att granska avgrunden. Han stängde av motorn och i mörkret drog han kroppen över axeln och bar den fram till avsatsen. Mannens armar och huvud hängde slappa och livlösa. Bonden lyssnade kort med örat intill mannens mun men kunde inte uppfatta någon andhämtning. Hade han tryckt sin valkiga tumme mot mannens handled eller hals hade han, om han koncentrerat sig noga, kunnat känna att mannen hade puls. Svag och oregelbunden. Men den fanns där. Några tankar på en noggrannare undersökning hade inte bonden. Skräcken för vad som skulle hända honom och hans familj om kroppen hittades på hans gård uteslöt alla alternativ till hans handlande. Vid yttersta kanten stannade han, släppte greppet och lät manskroppen glida långsamt ner från axeln och falla naturligt över kanten. Bonden lyssnade intensivt. Några sekunder senare hörde han en lätt duns. Den följdes inte av en andra.

I natt skulle han och hustrun snabbt slakta djuren, ta vara på köttet och därefter gräva ner resterna av kadavren. Det säkraste sättet att överleva var att inte ha sett något, inte ha hört något. Att absolut inget veta. Septembernattens mörker slukade den lilla lastbilen när han gav sig av. Strax var det som om den aldrig hade varit där.

3

Den korpulente mannen lutade huvudet mot den gamla radion för att inte gå miste om ett ord i Lunchekots rapportering från kidnappardramat i Peru. Han nickade införstått vartefter radions utsände redogjorde för den senaste utvecklingen; han hade följt de dramatiska händelserna nära nog timme för timme de senaste dagarna. Huvuddelen av inslaget handlade om spindeln i nätet i Orientumhärvan, Pehr Björnson. Kidnapparna verkade ha tagit honom av daga, han var i alla fall spårlöst försvunnen.

Mannen framför radioapparaten var i sextioårsåldern, det korta gråa krulliga håret tunnade ut på toppen av hjässan. Otåligt avvaktade han vidare information om dramats andra huvudperson, den före detta journalisten Tom Ek. Under väntan låste han de knubbiga fingrarna i varandra och försökte avstå ännu en cigarr, han hade rökt på tok för mycket på sistone. Han rättade till hängslena över axlarna och hummade missnöjt när uppgifterna om Tom Ek dröjde. Först i slutet av telefonrapporten meddelade reportern att Tom Eks tillstånd var fortsatt kritiskt efter skottdramat, läkarna kämpade för hans liv. Nyheten var flera dagar gammal och reportern avstod från att ännu en gång dra bakgrunden. Istället nöjde han sig med att avrunda rapporten med konstaterandet: "Det återstår för polisen att utreda vilken roll Tom Ek har haft