Mölles mörka ljus

By Åke Högman

Kriminalreporter Johannes Pilgrimsson är tillbaka. Han får en hel del att göra när först finansmannen Harald Gripenberg och sedan riksdagsledamoten Ebba Klingsberger blir mördade. Spåren pekar mot deras gemensamma oljeaffärer. Något som även Johannes vänner Krister Kringfeldt och Doddi Engelz börjar intressera sig för.

'Mölles mörka ljus' utspelar sig i Falsterbo, på Franska Rivieran, i Kullabygden och den syndfulla lilla orten Mölle.

Åke Högman är skribent, journalist och kommunikatör. Han har skrivit för tidningar som Femina, Magasinet Skåne, Café, Elle och Vagabond. Åke Högman bor i Malmö men du finner honom titt som tätt i Mölle by the sea.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 19, 2017
• ISBN: 9789178296620

Book preview

Bowie

DEL 1

1.

"Miljardär hittad död i centrala Stockholm – befaras mördad. Kan vara Harald Gripenberg. Starka bilder!"

Redigeraren Karl Stieglitz på Aftonbladet var inte nöjd. Han läste det han skrivit, drog sedan handen genom hipsterskägget som stod ut från hakan likt en sockervadd och sträckte sig efter kaffet. Han tittade ut i sommaren, vars dofter av avgaser och bräckt vatten letade sig in genom det halvöppna fönstret. Han längtade till kvällen och en öl tillsammans med Hjärter och Stina.

Karl blängde ner på en flygbuss som rullade in på Cityterminalen som om den var upphov till att han kört fast. Fan, kom igen nu! Han tog en klunk till, suddade ut rubriken och skrev istället:

"Ingen Gripen (berg) för mordet – miljardär-Harald mördad! Starka bilder!

Stieglitz log, det var inte hans bästa, men den dög. Sedan tittade han på bilderna igen. Fy fan, stackars jävel.

Det var den hemlöse Ansgar Jensen som fann den döde miljardären Harald Gripenberg fastsurrad vid en pelare den morgonen i början av juli under bron mellan Gamla stan och Slussen i Stockholm.

Det gav honom en liten men betydelsefull grundplåt för att kunna börja om.

Den enes död den andres bröd.

Ansgar hade vaknat upp på sin vanliga plats intill en av bropelarna. Det första var att rutinmässigt kontrollera att hans tillhörigheter, resväskan på hjul och ryggsäcken, var kvar. Sedan slog han eld på dagens första cigg. Han hörde det monotona bruset av bilarna som passerade ovanför hans huvud utan att egentligen höra det. Han noterade istället genom bakfyllan hur solens redan tunga ljus speglades i Riddarfjärden som ett mynt och drog sig till minnes en rad ur en Lundellåt, Sällan visad ömhet brann som en glöd i mej. Han kunde se biltaken från morgontrafiken borta på Västerbron blänka likt ryggen på skalbaggar. Staden nära, men ändå långt borta. Livet var tufft, men platsen var fin. Ibland tröstade han sig med att han alldeles gratis bodde på ett ställe som säkert var värderat till miljontals kronor. En klen tröst för klådan och tandlossningarna. Fast han hade bestämt sig, det fick räcka nu.

Jensen hade innan färden utför varit en driftig och initiativrik arbetsledare inom vården. Först i sin hemkommun i Grundsund i Bohuslän, sedan i Stockholm. Han hade följt efter sin stora kärlek Annika hit. Fått ett bra jobb på ett äldreboende i Mälarhöjden och flyttat in till Annika i hennes charmiga trea i Gröndal. Efter fem år hade hon träffat en annan och Ansgar hade blivit utslängd. Han lyckades få ett andrahandskontrakt för en etta på Renstiernas gata, men efterhand började han tillbringa alltför mycket tid på Golden Gate Pub strax intill. Jobbet adjöss och sedan lägenheten. Det hade gått snabbt. Ett liv i kappsäck under snart ett år nu. Resan bort från hembygden hade till slut blivit till en resa bort från honom själv. En oförmåga att sammanfläta världen utanför med den inre. Nu kände han att färden utför hade avstannat, hans energiförråd hade fyllts på under den senaste tiden. Han hade börjat lyfta blicken igen.

Han hade gradvis lyckats dämpa alkoholkonsumtionen, då och då fick han ett återfall, som igår, men han drack mycket mindre än för bara några månader sedan, högst troligt en bra förklaring till det påfyllda energiförrådet. Han kände sig starkare, orkade mer. Han ville mer, ännu oklart vad, än att sitta av tiden nere på Centralen eller på kajen nedanför slottet. Det var visserligen hans favoritplats, men en återvändsgränd. Bli starkare för att kunna brottas med socialsvängen, för att kunna få deras hjälp, för att komma upp över ytan, för att komma iväg bort från stan, för att kanske kunna återvända hem till Grundsund, kobbarna och skären. Den där platsen som vi alla har inom oss och som vi alltför ofta utmanar för att vi tror att det ska vara så.

Sedan upptäckte han den där killen som satt mot en pelare en bit bort.

– Vad fan, sa han tyst för sig själv.

Irriterad över att inte få ha platsen för sig själv. Irriterad över att han inte hade vaknat, för en hemlös kan det vara skillnaden mellan liv och död. Ansgar vände demonstrativt ryggen till och såg åt andra hållet, tog ett bloss och blåste ut röken så att den blandades med den sköna ljumma luften. Det skulle bli en bra dag, det visste han. Han skulle gömma sina väskor på det vanliga stället, i ett gammalt ledningsskåp som inte var i bruk, sedan skulle han tvätta och raka sig på Centralen och ta på sig rena underkläder och en tröja. Han skötte sina kläder noga och om han inte öppnade munnen så kunde man inte gissa sig till att han var hemlös. En promenad i stan, ett par hundra kronor hade han och det skulle räcka väl till både smörgås och en kaffe någonstans. Sedan var det dags för att fiska tomburkar, han visste var han skulle leta.

Han vände sig om igen. Killen satt kvar i samma ställning.

– Men vad i helvete, sa Jensen tyst igen.

Det var något som inte stämde. Det var något med kroppshållningen. Det såg ut som om han var på väg att dråsa ut över kanten, men som att någonting höll fast honom vid bropelaren.

– Hallå! Du!

Inget svar.

Han suckade och reste sig upp och sträckte på sig. Plötsligt vaksam. Tänk om det var ett jävla wacko. Han började långsamt gå mot mannen.

– Men, vad fan sitter du och sover, sa Jensen. Sedan såg han. Mannen var bunden intill pelaren med ett rep och han var död. Hans hals var avskuren.

– Heliga Guds moder!

Jensen kände sig spyfärdig, men visste vad han måste göra. Fast plötsligt insåg han vilken möjlighet det här hade gett honom eftersom han visste vem mannen var. Han satte sig ner bredvid den döde, tände en cigarett och tittade ner i vattnet.

– Inte fan vet jag vad du har gjort, men den här gången måste du ha tagit i rejält för att förtjäna det här, sa han högt utan att veta att han på sätt och vis var nära en variant av sanningen.

Solen hade kommit ytterligare en bit på himlen och dess sken djupnade allt mer i vattnet bort mot Stadshuset och Norr Mälarstrand. Två tunnelbanetåg möttes på den andra bron. En fiskmås slog av på sin stigning och gled ner mot vattnet.

Ansgar tittade ut över vattnet igen, bort mot DN.

– Shit, ja det är ju faktiskt du, sa han och tittade med viss möda på ansiktet som stelnat likt en vaxavgjutning i en näst intill förvånad min, som om han tänkte att det faktiskt inte kunde vara sant att han var död.

Ansgar tog upp sin mobil som få ringde till. Han tog några fotografier av den döde, fingrade sedan på mobilen, knäppte iväg ciggen som landade i vattnet med ett svagt fräsande. Googlade och ringde sedan.

– Aftonbladet, Erika.

– Hej Erika, jag vill bli kopplad till nyhetsredaktionen.

2.

Den våren flyttade jag till Falsterbo.

Jag gjorde det för att jag var trött på Malmö. Trött på gängen som höll på att ta över staden, trött på dödsskjutningarna och bilderna i tidningen av hur trottoarerna spolades rena från blod när morgonen kom, fotografierna av mordoffer tagna av privatpersoner och som lades ut på nätet, bomberna utanför polishus och restauranger, handgranater inkastade i lägenheter. Trött på bilden av en livskraftig och dynamisk stad, när sanningen var en enorm arbetslöshet, tungt slitna hyreskomplex med en trångboddhet som fick industrialismens England att likna ett illustert gycklarsällskap på en sommaräng och med en skattekraft långt under det svenska medelvärdet. Allt präglat av en under många år tilltagande individualism som var på väg att bli till den allas kamp mot alla som Thomas Hobbes en gång förutspått. Trött på blå dunster om en fantastisk innovationskraft vars högsta triumf var en cykelhjälm som kunde blåsa upp sig själv, för att skydda MIG, och en spelproducent vars storsäljare gick ut på att man som den individuella person man var kunde rädda världen. Trött på testosteronstinna unga polishannar som trodde att de kunde bete sig hur som helst mot medborgarna och helt glömt 10 § i polisförordningen som tydligt klargör att en polisman i sin kontakt med allmänheten ska: med beaktande av omständigheterna och situationen agera så hänsynsfullt som möjligt, visa behärskning och uppträda på ett sätt som inger förtroende. Möjligen drivna till sin frustration av det galopperande våldet och det faktum att det årligen anmäls 1,5 miljoner brott och att endast 14 procent klaras upp, samt av omorganisationerna inom den egna kåren iscensatta av byråkrater utan någon erfarenhet av polisarbete. Trött på den stora sydsvenska morgontidningen, som en gång varit min uppdragsgivare och som profiterade så gott den kunde på stadens alla olyckor, men som flåshurtigt försökte balansera upp det med att låta kommunstyrelsens ordförande ingå i en testpanel för att kora stans bästa falafel och så givetvis trumfkortet: Men så har vi ju Ribban, det vill säga strandområdet i Malmö. För att fullständigt excellera i dålig smak med en cyniskt tajmad kampanj efter ett av morden: Malmö mot framtiden! När media till slut tror fullt ut på att den grunda förklaringsmodell av samhället de använder till vardags, för att sälja annonser och få till svarta siffror i bokslutet, kan skapa en bestående förändring då är vi illa ute.

Ja, eller hur, visst har vi Ribban och MFF, medan vi faller …

En morgontidning som dessutom sparkade de erfarna och behöll de formbara, de med bländvita leenden och med mötesteknik från managementkurser med därtill uppföljande yoga.

Fast möjligen, med facit i hand, all den där besvikelsen är bara en dimridå och en billig ursäkt eftersom jag inte fullt ut vågade inse varför jag bröt upp. Förrän efteråt.

I vilket fall, jag flyttade till Falsterbo. En kompis hade en kompis som skulle arbeta i Perth i Australien under ett år och då var hans hus ledigt. Jag slog till, hyrde ut min lägenhet och drog till Näset med mina barn för vad som skulle komma att bli en minst sagt innehållsrik sommar.

Skanör och Falsterbo! Som ett skimrande smäckert smycke av Torun Bülow-Hübe, påhängt på Skånes hals. Bara tre mil från Malmö men ändå lika långt ifrån den gamla industristaden som Stillhetens hav på månen. Här har prinsessan Désirée sommarhus. Den som gillar kändisspotting kan få syn på henne i sina guldbestrukna Diorbågar i en av de bibliskt långa köerna i Ica-butiken i Skanör. Kronprinsessan Victoria brukar titta förbi på somrarna, Madeleine också, samt mamma och pappa. Hit har George Harrison och Paul McCartney åkt för att meditera på Falsterbohus. Hjalmar Gullberg har spelat tennis nere vid Falsterbohus med Anders Österling. Zlatan har hängt i Skanör. Lena Olin och Lasse Hallström har köpt hus här och handlar på Ica som vilka som helst. Här spelade Bo Widerberg in stora delar av Elvira Madigan.

Det är lätt att förstå dem.

Sommardrömmen.

The Big Easy.

Under juni, juli och augusti ligger röken från Big Green Eggs och Webergrillar lika tät som Londonsmog över Falsterbohalvöns stråt och vångar. De rika ÄR annorlunda, men grilla och BBQ:a gillar de som vilka som helst. Skanörs och Falsterbos sand, vit som den vitaste snö. Vit som kokain i näsborrarna på de besuttna sent en kväll på en kaklad gästtoalett i någon enkel tjugorumsvilla. Nätter på Badhytten i Skanörs hamn med bratkids i bakåtkammat hår omslutet av paisleymönstrad bandana, rosa skjortor, klockor tunga som tegelstenar och dimmiga ögon, dansandes till indisk house fram till morgonen. Sommarhimlen som breder ut sig över näset likt en duk av utsökt broderad damast.

De rika har mer pengar till fläskkarré, de har finare bilar, större hus, dyrare kläder, därmed inte sagt smakfullare. De har bara andra sociala koder. Skanör och Falsterbo ligger i Vellinge kommun i det mest södra av Sverige och här sitter Moderaterna lika säkert som ett amen i kyrkan.

JASÅ MINSANN, tänker du nu. Det var ett jädra gnäll från berättarens sida. Malmö passar inte och Falsterbo verkar också sticka i ögonen. Det verkar som om det är något som skaver. Anar man en bitterhet?

Ja, så är det och anledningen kommer att visa sig tämligen snart.

Nu var det fredag morgon. Kommunikations- och reklambyrån Them&Us som jag jobbade för hade stängt i fyra veckor. Jag och barnen hade haft två veckors semester tillsammans och gjort en ny variant av vårt beprövade recept lilla Sverigerundan. Den här gången hade vi åkt upp till Blekinge. Jag med Curtis Mayfield i hörlurarna. Solljuset snedställt genom lövtaket. Ut på öppen väg och förbi Kristianstad. Vi såg hägrar som gled ner över vattenytan i det sanka vattenriket, med sin urhistoriska kantiga profil kändes de klippta ur papper, ytor av platt blått vatten som glimmade bredvid det gröna gräset under kornas klövar. Himlen en kupa. Vi bodde på vandrarhem i Ronneby, strax intill kanalen som kantades av drömmarna från en annan tid om evig rikedom och ändlösa sittningar på de inglasade verandorna till de gigantiska grosshandlarhusen, med åderbråck, tunna cigariller och källarsval Ceylon Arrack i ett aldrig sinande överflöd. Vi åkte ut till Karön med den lilla vackra träbåten Karöline. Fiskade, badade i svalt, friskt vatten. Horisontlinjen som ett streck mellan skärgårdsöarna. Där började en annan slags frihet. Mina barn, en prins och en prinsessa. Jag återigen kung. Vi promenerade i kurortsparken med glassar i händerna om kvällarna. Åkte till Marinmuseet i Karlskrona och fikade ombord på Jarramas. Sedan vidare genom de vidsträckta tysta skogarna upp mot Småland. Passerade orten Månasken, bodde på vandrarhem intill en fors. Fiskade där från en bro. Sommaren oändlig. Vi avslutade med att köra till Arild och bo i Parkvillan och på kvällen åt vi på Strand Hotell med utsikt över Skälderviken, vars yta låg utsträckt som ett spänt skinn. Dagen efter åt vi lunch på Rut på Skäret och fikade traditionsenligt med jordgubbssaft och bakelser på Flickorna Lundgren, precis intill det som en gång hade varit den gamle livsnjutaren Gustaf VI Adolfs stambord och somnade återigen i våra sängar i Parkvillan med fönstren öppna mot rymden och Kullaberg.

Jag passade mig dock noga för att åka till Mölle, trots att vi var så nära. Alltför ofta sprakade de mycket obehagliga händelser jag varit med om till likt elektriska stötar och tyvärr kom antalet minus att överskugga antalet plus.

Nej.

Jag åkte inte till Mölle mer.

Nu skulle vi in till Malmö för att jag skulle lämna Vera och Valter till deras mamma, det var hennes semesterveckor med dem som började. Jag skulle ha två veckors semester på egen hand, eller rättare sagt med Lill, min flickvän. Så var det tänkt i alla fall. Vi hade pratat om att köra ner till Italien.

– Pappa …

Vera och Valter satt som vanligt tillsammans i baksätet. Jag var upptagen med att förbanna den sedvanliga bilkön genom orterna som ligger efter Skanör och Falsterbo när man ska in till Malmö: Ljunghusen och Höllviken.

– Pappa …

Fast lyckligtvis hann vi precis innan broöppningen.

– Pappa! ropade Vera.

– Ja …

– Pappa!

– Ja!!

– Du lyssnar ju inte.

– Nu gör jag det.

– Valter säger Panama-kanalen. Det heter väl Pamama-kanalen?

– Va?

– Pamama-kanalen heter det väl?

– Nej, Valter har rätt, Panama-kanalen heter den.

– Där ser du, sa Valter.

– Pamama-kanalen låter finare, JAG säger det.

– Absolut. Schhh!

Trafiken hade lossnat, vi var ute på motorvägen i samma stund som klockan blev nio och nyheterna gick på.

Polismyndigheten har nu bekräftat att den man som igår hittades mördad i centrala Stockholm ÄR direktör Harald Gripenberg.

Jag visslade till trots att det tidigt stått klart att det verkligen var Gripenberg.

– Vadå pappa? frågade Valter.

– Det är en känd person som har hittats död.

– Mördad, sa Vera initierat.

– Hur vet du det? sa Valter.

– Det sa de ju precis, det är sånt som pappa skriver om, sa hon till Valter.

– Jag känner till det, sa han med ett slags storebroderligt överseende.

– Skrev om, sa jag. Jag gör inte det längre.

Harald Gripenberg. Jag hade intervjuat honom för några år sedan i hans sommarvilla i just Falsterbo för tidningen Finans&Kapital. Han hade ärvt villan av sina föräldrar, den hade gått i arv i tre generationer och var ritad av den kände arkitekten Rihm Wagner. En arkitektonisk pärla som drog hus- och inredningsaficionados till Falsterbo, lätt igenkännbara när de kröp förbi i sina grafitgrå Audis och BMW:s och gapade över den och de intillliggande Josef Frank-husen.

Invändigt hade den allt av den stil som kan komma med egendom, bildning, en väl utvecklad känsla för estetik för att man har råd, både vad gäller tid och pengar. Franska impressionister och expressionister (äkta) på väggarna, möbler från Svenskt Tenn, teakbord och läderfåtöljer. Ändå inte vräkigt, utan en känsla av något enkelt, stilfullt, ja till och med anspråkslöst.

Gripenberg var däremot allt annat än anspråkslös. En mammut till karl vars stora köttiga ansikte med små miner reflekterade de frågor jag ställde, i ett lika snabbt återsken som om jag hade gjort skuggfigurer på väggen. En intelligent och vaksam man som talade med en hög röst i ett djupt tonläge, på ett sätt som skvallrade om att de gånger han blev avbruten i stort sett var obefintliga.

Som tjugoåring hade Harald Gripenberg startat sitt första företag inom IT-branschen, med ekonomisk backning från sin pappa.

En för den världen klassisk resa började: stor käft och stort självförtroende, förenat med en bra idé, gav snabbt uppmärksamhet och riskkapital. Den numera mytomspunna innovationen med namnet Stockruler var kopplad till en teknik som möjliggjorde ett betydligt snabbare och säkrare sätt att läsa aktiemarknaden. Med Stockruler gjorde man säkrare förutsägelser om vilken resa aktierna skulle ta. Rätt använd gjorde den innehavaren rik som ett bergatroll. Problemet var att den fungerade för bra. Hade den nått marknaden hade aktiemarknaden kapsejsat, eftersom dess livsluft är osäkerhet och fluktuationer. Den amerikanske miljardären Vincent Hart III insåg just det och köpte Stockruler för en lika enorm som hemlig summa pengar och begravde den på idéernas elefantkyrkogård. Den då tjugotvåårige Harald Gripenberg behövde inte göra ett handtag mer i sitt liv.

Nu var Gripenberg inte precis en person som tyckte om att gå runt näset och titta på fåglar. Först la han ett bud på bostadsrättsföreningen Falsterbohus, alltså HELA Falsterbohus, för att kunna återskapa det en gång så klassiska kasinot. När det inte gick försökte han med att starta ett internationellt golfuniversitet. Eftersom Skanör-Falsterbo av många uppfattas som orten för den svenska golfens födelse så var det ju inte så tokigt.

Fast om detta blev det mycket liv. Gripenberg ägde ett stycke mark inne i centrala Falsterbo, på väg ner mot Falsterbo Golfklubb, som inte var bebyggd. Nu sattes krafter i rörelse, grannar som kände sig och sin utsikt hotade, Naturskyddsföreningen, plus ett antal inflytelserika husägare i den omedelbara närheten som tyckte att allt skulle vara som det alltid hade varit, och de hade mycket att säga till om. Gripenberg gav sig inte och frågan blev inflammerad. Han gick ut i pressen och berättade om hot han fått men svor på att han aldrig skulle ge sig.

Hans andra affärer och företag var i hög grad skyddade från insyn. De drevs under paraplynamnet 24K-Invest med adress Birger Jarlsgatan 34 i Stockholm, en liten rektangulär mässingsskylt vid porten med fasettglas skvallrade om bolagets existens. En av specialiteterna var att köpa billiga aktier i ett misskött bolag, tipsa media om att man är ny storägare, vilket gör att hedgefonder och småsparare tar rygg på en, sedan kräver man styrelseplats uppbackad av bland annat hedgefonderna, man driver på allt som kan höja aktien, ny vd, ny ledning, styckningar, aktieutdelningar och nedskärningar. När målet uppnåtts har värdet på aktierna fördubblats på tre år. Exit. Tyst och stilla. Show me the money.

24K-Invest gick som tåget och Gripenberg gillade i vanlig ordning, när det gäller en del av den typen av grabbar, snabba bilar, kvinnor och ett liv på krogen. Han var en man i samma anda som Jan Stenbeck och hade en lägenhet på 330 kvadratmeter på Strandvägen i Stockholm, kvadratmeterpris: 225 000 kr, en på Fifth Avenue och hus på Franska rivieran.

Han gjorde i princip inga intervjuer, men jag hade fått den för att jag kände någon som han kände. Så är ju världen många gånger beskaffad, inte minst i de kretsar som befolkar Näset, en värld som jag var en ytterst perifer del av, men dock.

Jag lyckades irritera honom:

– Men min käre Pilgrimsson …, sa han vid ett tillfälle under intervjun och suckade, på en fråga som handlade om ifall det ändå inte kunde ha funnits en möjlighet att han vid ett speciellt tillfälle och i egenskap av styrelseordförande för teknikföretaget BöhmTech hade information som han utnyttjade och därför kunde sälja sina aktier i tid.

Hans ansiktsrörelser vid denna tuffa frågeställning inskränkte sig till en ögonrörelse till vänster, sedan såg han på mig igen.

– … du verkar vara en hyggligt begåvad människa så därför utgår jag ifrån att du känner dig tvingad att vara så, ja hur ska jag säga, så undersätsig, möjligen beror det på en direkt order från någon mindre begåvad människa, högst troligt redaktören på tidningen du företräder, men jag ska svara och du kan publicera … Så här är det: TROR du att jag skulle vara en sådan klåpare. ALLA har gett mig rätt: media, Finansinspektionen, kontakter inom Regeringskansliet, alla. BöhmTech var ett sjunkande skepp i betydelsen Titanic, det borde till och med redaktören på din tidning kunna inse, eventuellt, ha-ha-ha … Det finns en enda regel i affärsvärlden, det är att tjäna pengar. Utan stålar, ingen business. Att sälja i tid var min PLIKT som affärsman, och som sagt så har jag inte på något sätt fått kritik, annat än i media såklart, insinuationer framförda på ett sätt som man kan föreställa sig att ormar väser i en kruka. INGEN hade kunna rädda det bolaget, inte Investor, inte andra intressenter, inte fackföreningsrörelsen, inte arbetsgivarföreningen, inte regeringen, inte Gud, inte ens Marcus Wallenberg. Ja, du kan skriva det också, Husky tycker om att bli omnämnd, vill synas lite mer än vad deras valspråk antyder, ha-ha.

Harald Gripenberg var en hård nöt, men jag gillade honom, det är många gånger behagligare med klarspråk än den fadda vadd som de flesta beslutsfattare kommunicerar genom.

3.

"Bok!

Jag börjar med en liten utvikning. Efter min nu lyckosamma ’förflyttning’ söderut, undan eventuell uppmärksamhet och för att komma närmre det som återstår, så besökte jag en eftermiddag lärdomsstaden Lund. Det var en särdeles vacker och varm dag. Bokträden i Lundagård bredde ut sitt jade-tak över flanerande människor, som om ingen tid hade gått sedan Tegnérs dagar: ’Med tårar i de sköna ögonen hon föll intill sin broders hjerta.’

Jobbigt! Men bättre nu. One down, three more to go …

Fast nu babblar jag O Högvärdiga Bok. Jag ska komma till saken. Jag gick in i domkyrkan eftersom jag aldrig varit där. Där inne var det svalt och ett skirt aprikosfärgat ljus låg över väggar och tak, vilket gav den tunga stenen en märkvärdigt varm känsla. Jag gick omkring på måfå. Så kom jag längst in till vänster om altaret och kunde läsa mig till att jag befann mig i den sjuarmade ljusstakens kapell. En mäktig och märklig pjäs i fint smidd metall. Fast det märkligaste med den var de fyra figurer som var placerade i en cirkel.

En oxe och ett lejon. En ängel och en örn.

De urgamla manliga och kvinnliga delarna av berättelser! Styrka och ordning, de manliga. Empati och överblick, de kvinnliga. När de harmonierar blir en berättelses huvudperson en komplett människa.

Dit vill jag.

Det är med de fyra delarna som jag själv är på väg att skriva den berättelse som jag nu påbörjat. För att genom styrka, ordning och överblick ta tillbaka den helhet som tagits från mig.

Harald Gripenberg var det första kapitlet. Lucifers förtrogne.

Ja, sedan gick jag iväg och tog en fika på ett trevligt ställe med en massa studenter som liknade ett gruppfoto från Ivy League. Jag drack kaffe, åt ett wienerbröd i protest mot allt och alla och bläddrade i Vogue som jag köpt i Pressbyrån tidigare.

One down, three more to go. En oxe och ett lejon. En ängel och en örn.

Väl mött snart igen mäktiga bok.

Din förtroliga."

4.

Harald Gripenberg var irriterande död.

Poliskommissarie Beata Tidström på Länspolisen klickade bort det pm som hon fått av Stallberg, teknikern, och slöt ögonen.

Fan, fan, fan, för att citera Thåström, tänkte hon.

Hon såg ut genom fönstret på en himmel som fick henne att längta efter den semester som var nära förestående. En vecka i skärgården hos mamma och pappa, två veckor i Italien på vandring tillsammans med kompisen Jana i Cinque Terre och så en avslutande vecka hemma i Sommar-Stockholm. Ofattbart skönt.

Sedan drog hon handen genom sitt blonda hår. Hon trutade med den smala munnen. Tänkte.

Den här brottsutredningen skulle högst troligt kunna omintetgöra semestern. Näst efter kungen och statsministern så skulle nog ingen person tilldra sig lika stort intresse från press och media som Harald Gripenberg.

Beatas telefon ringde. Det var hennes chef, Ursula Jonér.

– Kan du komma två minuter?

– Absolut.

Precis två minuter senare slog hon sig ner i besöksstolen i Ursulas rum. Även härifrån var himlen provocerande blå och lockade och pockade. På en vägg hängde en tavla som Beata hade tittat på många gånger förut, den var en reproduktion och föreställde ett torg i Paris med en man i förgrunden iklädd hög hatt och med ett bestämt uttryck i ansiktet, två barn syntes också i bildens högra hörn, den var märkvärdigt pregnant målad, som ett fotografi. Beata tyckte mycket om den.

– Resultaten från brottsplatsundersökningen har kommit, sa Jonér.

Vassnäst som en hackspett och kortklippt som Annie Lennox.

– Ja? sa Beata.

– Det finns en uppsjö av fingeravtryck, på Gripenberg och på marken intill.

– Och?

– Ingenting, det är ju kul med så fina spår, men har man inget att matcha dem med i registren så är de som spindelväv i vinden.

Jonérs bildspråk var välkänt i polishuset. Beata log ett blekt leende.

– Ingen misstänkt betyder att ärendet ligger hos oss och inte hos åklagaren, fortsatte Jonér, och det är väl lika bra det, vi vill ju få fast den som gjorde det.

Beata nickade.

– Hur går det för dig? Jonér log ett omotiverat leende.

– Gripenberg är självfallet en man med ett stort, för att inte säga enormt, nätverk, han har också varit flitig med att upprätthålla sina kontakter, dessutom är det lite känsligt ...

– Det hjälps inte, jag fattar att hans nätverk ser annorlunda ut än mitt och ditt, men även viktiga människor omfattas av rättssamhället, så vi kontaktar dem vi måste, så är det bara. Vem talade han med de sista timmarna innan han dog?

– Ett femtiotal.

– Shit. Till exempel vem?

– Sin bror som bor i Västindien, Jacob Wallenberg.

– Wallenberg …

– Sin före detta fru, Tess Blunt, som nu bor i London, försvarsministern …

Jonér blåste ut luft mellan tänderna och var på väg att säga någonting.

– Jag är inte riktigt klar, Gripenberg talade även i fem minuter och 25 sekunder med någon på ett nummer som vi med viss möda lyckats identifiera, krypterat, svårt att få uppgifter om …

– Jaså minsann.

– Statsministerns.

– Va! Drömfångaren.

Kristina Picard kallades så för att hon en gång i ett tal lite väl övertydligt hade använt frasen Jag har en dröm ett flertal gånger och därmed parafraserat Martin Luther Kings klassiska tal. Det kan man möjligen göra, men kanske inte när man talar inför tvåhundra gymnasielärare på en lärarkongress. Förutom denna lilla groda så hade hon nu lett regeringen framgångsrikt i tre år, efter det oväntade partiledarbytet i samband med förra valet. Hon var dock omstridd i det att hon var tydlig med att staten, och med den det offentliga samhällsansvaret, var den största tillgången för medborgarna, något som fick