Flygare af Hjo

By Annette Brandelid

Tredje delen i mysdeckarserien "af Hjo" där mystik, spänning och relationer varvas om vartannat.
Ett rån leder till att en gammal man hittas död i sitt hem och i samband med dödsfallet inträffar ytterligare en rad rån mot äldre boende i bygden.
I den idylliska småstaden Hjo börjar polisinspektör Helena Groop sakta men säkert landa efter flytten från Stockholm. Tillsammans med poliskommissarie Axel Svensson och deras kollegor inleds jakten på den skyldige. Men både gärningsman och ledtrådar lyser med sin frånvaro. Vem är det som står bakom rånen – och vem dödade den gamle mannen?
En man drömde i sin ungdom om att få pröva sina vingar och bli fältflygare i det svenska flygvapnet. Vem är han och kan hans iakttagelser vara till nytta för polisen?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2022
• ISBN: 9788726379112

Book preview

Annette Brandelid

Flygare af Hjo

SAGA Egmont

Flygare af Hjo

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2015, 2022 Annette Brandelid och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726379112

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Tidig vår medan snön låg tunn i dikeskanten

Slaget träffade precis där det var menat, vilket han varit säker på att det skulle göra. Vid det här laget var han proffs. Någon som var skicklig i sin utövning och kunde sin sak. De andra var också bra, men inte lika bra som han. Åtminstone var det hans åsikt. Och det var han som kommit på det mest geniala tillhygget. Han hade läst om det i en bok en gång och insett att det var rätt för deras behov.

Ändå gick någonting fel. Slaget kom så snabbt att den gamle aldrig hann uppfatta att något var på tok, sedan segnade han ner mot golvet med ett stön. I samma stund dök en hund upp i köket. Plötsligt var den bara där, blottade sina vassa tänder och morrade dovt. Utan att han hunnit tänka, lyfte han tillhygget en gång till och svingade det mot hundens huvud i precis rätt tid för att inte bli biten. Den store besten föll till golvet bredvid sin husse och blev liggande.

Med bultande hjärta klarade han snabbt av det han var där för och lämnade huset med gubbens fyrhjuling lastad på släpvagnen. Men vad hade han gjort för fel? Han hade ju bara slagit till på samma sätt som han gjort flera gånger förut. Nu satt de tillsammans i hans lägenhet och försökte reda ut vad de skulle göra härnäst.

Vad gör vi nu? frågade han otåligt.

Du är dyngsäker på att du inte lämnade några spår?

Ja! Jag hade handskar på hela tiden. Slog till gubben och hunden, hittade pengarna, lastade fyrhjulingen och drog därifrån.

Vi kan inte ta några risker, bilen måste bort. Släpet också.

Ok, jag fixar det, jag dumpar bilen. Släpet är lugnt, det är tillbaka hos min farbror. Han vet inte ens om att jag lånade det, svarade han och suckade tungt. Det var skit att den gamle gubben dog, han måste ha varit klen i skallen.

När kör vi nästa gång, när behöver vi pengar?

Nu, men vi får nog ligga lågt ett tag. Typ till efter sommarlovet.

Så länge? utropade han, men insåg att det var det enda rätta. Utrustningen, då? Ska vi plocka ner den?

Vi låter den sitta kvar, ingen kommer hitta den där uppe.

Ok, men vi behöver en ny bil.

Jag skakar fram en ny bil.

1

Hösten samma år

Vållande till annans död, dråp och mord. Tre olika juridiska begrepp på en handling där resultatet är detsamma. En människa har slutat att andas, hjärtat slutat att slå och själen gått vidare till andra sidan. Vad som möjligen finns där? Om det ens finns en andra sida? tänkte poliskommissarie Axel Svensson där han satt vid sitt skrivbord på Hjo polisstation.

Den gemensamma nämnaren för de tre begreppen var ordet brott. Det vill säga en gärning för vilken straff är föreskrivet, enligt hur lagen beskrev det.

Ända sedan tidigt i våras hade de jobbat intensivt med Karl-Åke Perssons död. Mannen, som allmänt kallades för Åke, hade inte dött på egen hand. Någon hade hjälpt honom på traven. Det fanns skador på hans huvud och en inre blödning, vilken varit den direkta dödsorsaken. Vem hade varit där och slagit Åke i huvudet?

Mord, tänkte Axel. En rubricering som Brottsbalkens 3:e kapitel, 1:a paragraf, definierar som Den som berövar annan livet. Eller dråp, 3:e kapitlet, 2:a paragrafen, Är brott som sägs i 1§ med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt. Alternativt vållande till annans död, 3:e kapitlet, 7:e paragrafen, Den som av oaktsamhet orsakar annans död.

Fast jag struntar i definitionerna, tänkte Axel och kliade sig i örat. För mig är det mord, även om Åke dog av hjärnblödning. Om bara ingen slagit honom i skallen, hade han aldrig fått den där blödningen. När jag får tag i den där lymmeln ska han få med mig att göra, suckade Axel och reste sig från stolen.

Han gick fram till fönstret och tittade ut mot bensinmacken på andra sidan gatan. Karl-Åke Persson hade varit ett av bygdeoriginalen. En person som alla kände till, men som inte haft några vänner. Han hade varit en ensling och endast ett fåtal människor hade någonsin sökt hans sällskap. Men aldrig att han förtjänade att dö på det där sättet, tänkte poliskommissarien.

Som för att ge eftertryck åt sina tankar, slog Axel sin knutna högerhand så hårt i fönsterbrädan att rutan skallrade och mackägare Johansson lyfte blicken åt hans håll för att se vad det var som stod på.

Nej, nu får det vara nog för idag. Det får bli en kvällskonjak tillsammans med Gerd istället, tänkte Axel. Vi får ta nya tag efter helgen.

2

Efter att ha florerat runt en bra stund på Södra Ica, bestämde sig byggmästare Larsson till slut för en flaska mousserande vin från Frankrike för dryga trehundra kronor. Både sort och prisklass var långt ifrån hans normala inköp av alkoholhaltiga drycker, men tillfället krävde något som var precis det. Vinet skulle passa perfekt till middagen som frun höll på att laga för ikväll var det fira som gällde, även om det var måndag. För i den hårda konkurrensen var det hans offert som vunnit och han fått ordern, något han i och för sig inte var förvånad över. Tvärtom, han hade räknat kallt med att få den.

Under mitten av 1960-talet hade det gamla trähuset vid torget rivits och ett större tegelhus byggts i dess ställe, något som fortfarande inte var helt populärt bland Hjo-borna. Så länge som Larsson kunde minnas hade många klagat över husets fyrkantiga och opersonliga stil och hur dåligt det passat in i den pittoreska trästadsmiljön.

Hans egen åsikt om saken var att någon kommunalpamp fått storhetsvansinne och försökt göra Hjo till något det inte var. Men nu var det ändring på gång.

Byggmästarens uppgift var att göra om fasaden så att byggnaden bättre smälte in i miljön och gav ett mer genuint småstadsintryck. Ett stort, men enkelt uppdrag. Åtminstone för en skicklig man som han. Larsson hade också sedan länge bilden klar för sig, hur fasaden kunde göras om. Den bilden hade säkert bidragit till att hans offert gått igenom, det var han säker på. För att han kunnat presentera den mest genomtänkta lösningen. Priset spelade såklart också roll. Han hade lagt sig lågt, till och med nära smärtgränsen bara för att han gärna ville ha jobbet och få chansen att göra en insats för staden.

Planen var att klä fasaden med träpanel och återskapa så mycket som möjligt av hur det gamla kvarteret Källaren sett ut, det vill säga gräddvit liggande panel. Fönstren skulle först bytas ut till nya och energieffektiva, sedan målas bruna och slutligen förses med fuskspröjs.

Det var inte på något vis omöjligt att klä en tegelfasad med trä, bara man kunde sin sak och visste vad man höll på med. Och det gjorde Larsson.

Projektet var inget enmansjobb, utan krävde sitt manskap. Fast det ingick i kalkylen och han hade redan staben av medarbetare klar. Det lönar sig att ha bra kontakter i branschen, tänkte han. Planeringen var också klar och projektet kunde starta redan på onsdag. Ja, ta mig fan vad bra det här kommer bli, sa han högt för sig själv när han körde hemåt i den vita skåpbilen med den nyinköpta flaskan på passagerarsätet.

3

Andersson hade skjutit på uppgiften alldeles för länge. Efter att den där gubben med hunden bestämt sig för att tuppa av hade de bestämt att dumpa den vita Opeln och skaffa en annan bil. De andra hade skällt på honom ända sedan dess för att han varit lat och inte gjort som de sagt. Men det hade bara inte blivit av.

Fast det är förbaskat konstigt att polisen inte har hittat mig vid det här laget, tänkte han. Det kan bara betyda att dom inte har en aning om att det var jag. Så egentligen kan det väl kvitta, jag kan skita i alltihop och behålla bilen?

Han funderade en stund och bestämde sig till slut för att hålla sig till planen. Opeln måste bort. Men han behövde köpa den nya bilen först, för hur skulle han annars kunna ta sig någonstans för att titta på någon bil? Men vad för slags bil? En Opel igen? Aldrig i livet. Volvo? För tråkig. Ford? Hellre dog han. Peugeot? En bil för två, en som sitter i och en som puttar på. Nej, tack. Dessutom var den fransk. Citroën? Också fransk.

Han hade sett en film en gång om några bankrånare. Deras flyktbil var en gammal Citroën med fjädring som sjunker ihop när bilen är avstängd. Det var bara det att killen som körde, stängde av bilen medan de andra var inne på banken. När dom sedan sprang ut med bytet och skulle fly, hade bilen sjunkit så mycket att dörrarna på passagerarsidan tog emot trottoarkanten och inte gick att öppna. Han skrattade högt för sig själv. Vilka nötter!

Så, ingen fransk bil för deras del. Mitsubishi? Riskokare. Inget alternativ. Saab? Svensk. Tja, varför inte?

Andersson filtrerade sökningen tills den bara visade Saab-annonser. Det blev en rätt lång lista. Bra, tänkte han. Vi ska ha en vanlig bil som smälter in i mängden.

Hans blick fastnade på en annons om en blå Saab 900, årsmodell 1992. Priset låg en bra bit under deras maxgräns och den såg ut att vara i bra skick. Nybesiktigad utan anmärkning var den också. Visserligen inte så vanlig som han hade tänkt sig, men skit samma. Den är perfekt ändå, tänkte han och ringde numret som stod i annonsen. Här gällde det att vara snabb och inte vila på hanen. När ägaren visade sig vara en äldre tant som bodde i skogen på väg mot Tidaholm, vilket var precis den typ av säljare som han vill ha, var det inte mycket att fundera på. Särskilt inte när han kunde få komma och titta redan samma eftermiddag.

Frågan var bara hur han kunde få till det rent praktiskt? Det gick inte köra en bil, köpa en annan och få med sig båda hem samtidigt. Han tog telefonen och ringde ett samtal till.

Jag har hittat en bil och ska åka och köpa den. Kan du hänga med? sa han till Pettersson när denne svarade i andra änden. Om du tar bussen från Skövde till Tidaholm, så möter jag dig där.

Två timmar senare stod han vid busstationen i grannstaden och väntade otåligt. Åh, vilken tid det tar, bussen är tio minuter sen, tänkte han. Jag trodde du åkte med Västtrafik och inte SJ, sa han när bussen äntligen kommit och kompisen klivit in i bilen.

Olycka på vägen. Någon idiot hade kört in i arslet på en annan idiot, som inte haft vett att hålla undan.

Idioter, sa Andersson.

Eller hur, sa Petterson. Varför ringde du förresten inte till Lundström, han som bor här?

Han var upptagen. Hans morsa fyller år och det kalaset slapp han inte undan.

Petterson nickade beklagande. Var bor tanten?

I skogen bortanför Håven. Vi ska först in på en grusväg, sedan ska vi svänga vid en stor björk som är delad halvvägs till toppen. Enligt tanten går den inte att missa. Sedan ligger det ett rött hus med vita knutar på vänster sida, typ en halv kilometer in. Går inte att missa det heller, sa hon.

Pettersson himlade med ögonen. Ett hus på landet, rött med vita knutar. Lätt att hitta. Verkligen? Varenda kåk på landet är ju röd med vita knutar.

Hm, det ligger nåt i det, du, sa Andersson. Men längs med den här vägen, ska det bara finnas ett hus. Går inte att ta fel. Och jag lovar, den här bilen och tanten är precis vad vi behöver.

Det var inga problem för dem att hitta rätt. Vägbeskrivningen visade sig vara lätt att följa. De hittade den delade björken och strax därefter fick de syn på huset. Den blå Saaben stod parkerad på gårdsplanen.

Pettersson kunde inte låta bli att skratta när han såg registreringsnumret, KHB 666. Kolla, det är the number of the beast, sa han och pekade. Synd att det inte var G istället för H också.

Vi kunde byta bana och bli djävulsagenterna, skrattade Andersson.

Tanten var precis en sådan tant som Andersson hoppats på, det vill säga en som inte visste ett dugg om hur man gör bilaffärer. Hon tog gladeligen emot pengarna, satte sin signatur på pappret för ägarbyte och litade fullt på att de skulle posta det. Hur lättlurad fick man vara?

Efter att ha druckit en kopp kaffe vid tantens köksbord, satte de sig i var sin bil och körde iväg. De hade försökt tacka nej till fikat, men ett sådant svar accepterades inte och de hade trots allt en viss heder och god uppfostran i sig. Allt hade dessutom redan stått framdukat redan när de kom. Blommiga kaffekoppar med fat och öron som normala fingrar inte fick plats i. Men kakorna var goda, garanterat hembakade av någon som bakat samma kakor tusentals gånger under det senaste halvseklet.

Medan Andersson körde mot Hjo i den vita Opeln, körde Pettersson körde den blå Saaben mot Skövde. De skulle sedan turas om att ha den, så kallad delad vårdnad av bil.

4

Max Gruus drog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den svala och klara kvällsluften. Det var något speciellt med att promenera genom stan när skymningen övergått i sen kväll, himlen blivit mörk och gatorna lyses upp av månskenet och ljuset från gatubelysningen.

Han gick nerför brandstationsbacken, genom Källängen och upp mot kvarteren bakom kyrkan. Hunden Åke gick, eller snarare lufsade, bredvid honom. Max tänkte att de nog såg ut som ett strävsamt gammalt par där de långsamt tog sig fram på stadens gator.

En bit bort såg han en katt passera. Den såg inte ut att vara ute på en planlös kvällspromenad, utan verkade ha blicken fästad på något speciellt. Kanske en mus, tänkte Max och tittade på hunden för att se om han reagerade på katten. Men Åke visade inget intresse för det andra djuret.

De svängde vänster och gick nerför ånabacken. En väg som många inte vågade gå själva efter mörkrets inbrott. Hemskt egentligen. Att man ska behöva oroa sig för oärliga personer och vara rädd för överfall på sin kvällspromenad, tänkte Max som mött den oron många gånger under sina år som lokalpolis.

Häromveckan hade han sett ett avsnitt av det där programmet på tv, där den kände kriminalprofessorn analyserade brott och svarade på tittarnas frågor. En fråga hade gällt kvällspromenader och om man kunde känna sig tryggare om man hade en hund med sig. Professorn hade bekräftat att så var fallet. De flesta brottslingar verkade ha en inbyggd tvekan för att ge sig på människor med hund. Åtminstone så länge inte hunden var av en storlek som man kunde bada i en tekopp.

Max hade skrattat högt åt kommentaren. Det låg definitivt någonting i det. Han ville se den brottsling som blev rädd för en liten lurvmopp som inte kunde få ur sig ett rejält voff, utan bara ett bjäbb.

Själv var inte Max bekymrad. Han hade Åke och dessutom var han polis och tränad i att hantera småbusar och annat kriminellt folk som saknade de normala spärrarna.

Ett välbekant ljud hördes från hans magen som gav ifrån sig ett dovt kurrande för att tala om att den ville ha mat. Jag är hungrig, Åke, sa han till hunden. Är du hungrig?

Schäfern vände snabbt blicken mot Max och tittade på honom med sina stora ögon.

Tänkte väl det, sa Max. Vi går till korvmojjen och ser om den fortfarande är öppen. Om vi har tur, kan vi få oss var sin korv.

De gick längs med Viktoriagatan fram till parkområdet Prärien. Därifrån gick det att se om lamporna var tända i det lilla gatuköket. Se, på fan, Åke. Det är öppet, sa Max och ökade på stegen.

Han beställde fyra grillade korvar, två i bröd till sig själv och två utan bröd till Åke. Max satte sig vid ett av parkborden och hunden slog sig ner på marken bredvid. Korvarna smakade godare än vanligt. Kanske kunde det bero på den sena timmen.

När maten alltför snabbt tagit slut, slängde han skräpet i papperskorgen och sträckte nöjt och belåtet på kroppen.

Nu traskar vi hemåt, Åke, sa han och kände att det skulle bli skönt att krypa ner i sängen efter en lugn promenad hem till Ekorrstigen.

Imorgon skulle de gå till Hjo polisstation där utredningen om Åke Perssons död väntade. Trots att det gått lång tid sedan mannen hittats död, fanns ännu ingen lösning i sikte. Men Max Gruus hade stort hopp, förr eller senare dök alltid den förlösande ledtråden upp.

5

Område Skaraborg i polisregion Väst. Det är dit jag numera hör. En ny fas i mitt liv har börjat på allvar. Region Stockholm en del av min historia, en rad i CV:t, tänkte Polisinspektör Helena Groop och smuttade lätt på det varma kamomillteet medan hon tittade ut genom köksfönstret. En skata flög förbi och satte sig på gräsmattan. Strax kom en skata till och satte sig bredvid den första.

Deras nya liv i lägenheten på Floragatan i Hjo hade artat sig bra. Visst innebar det en tuffare vardag när hon inte längre hade föräldrarna eller vännen Camilla på nära håll, som kunde rycka in och passa Kajsa. Men det hade trots allt gått bra. Istället fanns hennes granne och kollega Jessica och inte minst dennas båda tonårstjejer. De var fina barnvakter som gärna ställde upp när det behövdes.

Snart är det Kajsas fjärde födelsedag, bara ett par år kvar tills hon börjar i skolan, tänkte Helena. Hjälp, vad tiden går fort.

För Helena kändes det som om det var igår dottern var ett litet knyte som inte gjorde annat än skrek, åt och bajsade. En våg av ångest sköljde över henne när hon tänkte tillbaka på den tiden. Vänner och bekanta, tidningar och föräldramagasin hade hävdat att man måste njuta av småbarnstiden, för den går fort och är den bästa tiden i livet. Skitprat, tänkte Helena. Samtidigt som det varit en fantastisk tid, hade det också varit en av de värsta. Aldrig få sova, duscha eller gå på toaletten i fred eller äta i lugn och ro. Nej, hon var inte alls ledsen över att den tiden var förbi. Om hon skulle vara ärlig, kunde hon ibland känna en viss avund mot Jessica som hade tonårsbarn. Det verkade så mycket lättare, de gick att resonera med på ett annat sätt.

Hon drack lite mer te och återgick till tankarna kring jobbet. I hennes tyckte var det inte den bästa lösningen att ha Skövde som stationeringsort. Men, visst, hon förstod att den lilla polisstationen i Hjo inte kunde ha fler personal än de tre som redan fanns där. Som tur var hade hennes chef visat sig vara resonabel och gått med på att Helena mestadels kunde arbeta från den lokala stationen och bara behövde åka in till Skövde någon eller ett par dagar i veckan.

Samtidigt som skatorna lyfte från gräsmattan och flög iväg, avbröts hennes tankar av ett brak och vrål från Kajsas rum. Vad hade hon nu hittat på? Ramlat, klämt sig? Helena suckade och reste sig. Bäst att se efter så att en mindre världskatastrof inte hade inträffat. Det vore i så fall dålig tajming, eftersom det var dags att klä på sig och gå iväg till dagmamman och jobbet.

6

Fortfarande inga spår efter mördarna, löd Hjo-kurirens huvudrubrik. Den följdes av en kort text om att polisen ännu inte hade några spår efter de som orsakat Karl-Åke Perssons död. I artikeln inne i tidningen fanns en bild på Åkes hus och en återgivning av det troliga händelseförloppet. Några hade brutit sig in i Åkes hus, slagit ner honom och länsat huset på allt av värde. Slaget hade träffat olyckligt och omgående dödat Åke.

På Hjo-kurirens redaktion satt Sara Blidh med artikeln framför sig. Som vanligt kände hon sig mycket nöjd. Det satt i ryggraden, hon behövde inte längre lägga ner särskilt mycket tid på att få till det där lilla extra i varje