En liten detalj

By Kjell E. Genberg

Bertil Återbergs karriär går fortsatt framåt och i privatlivet mår han prima. Han har äntligen hittat sitt drömhus utanför Vinslöv. Mellan drinkar och mingel på ett boksläpparparty på Sinclairholm när livet fullkomligen leker ringer det på telefonen. Ett samtal kan vara allt som behövs för att livets skepnad ska ändras totalt. Från champagne och snittar till en mordhistoria som innefattar knark, prostituerade och lömska äldre damer ... Återberg har att stå i.Det här är den tredje delen i serien om polisen Bertil Återberg.Följer Bertil Återbergs karriärsklättrande som skånsk polis.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 2, 2021
• ISBN: 9788726710670

Book preview

Kapitel 1

Det var andra gången på en kort stund som telefonen ringde ettriga signaler. Den här gången kunde han svara, för våden satt där den skulle sitta. Bertil Återberg lade ifrån sig klisterpenseln och tog luren.

Hallå.

Vad tusan … är du hemma än?

Javisst. Det är lördag och jag tapetserar i stället för att måla med Alcrofärg, sa kriminalkommissarien glatt och lite stolt över att han mindes en gammal reklamslogan. Om du är ledig får du gärna komma hit och hjälpa till.

Bosse Ögren, tekniska rotelns chef, drog hårt efter andan, så hårt att det susade i ledningarna.

Men … för hundan. Partajet för Svensson har just börjat. Han ska hålla tal om lite drygt en timma och han har frågat efter dig.

Återberg stirrade tomt rakt fram på ingenting.

Svensson? Var det i dag?

Ja, det var det. Har du möjligen börjat drabbas av minnesförluster på gamla dar, Bertil?

Kanske, men mest beror det nog på att jag just flyttat. Du anar inte hur mycket jobb det finns i en gammal kåk.

Det får vi prata om sen. Se till att få tummen ur nu. Bosse lade på luren utan vidare prut.

Bertil Återberg glodde trött ut genom fönstret på sitt nyinförskaffade hus på Borgargatan 1 i Vinslöv. Än hade han inte tömt alla flyttkartonger. I en av dessa låg almanackan som han i brådskan dumt nog inte stoppat i innerfickan. Han gled ur den smutsiga overallen, lade limpenseln i vatten och gick som Gud skapat honom in i badrummet. Spegeln där – en dyr sak som var infälld i kaklet – kunde berätta att det inte var en vacker syn.

Bröstet var hårlöst med undantag för några strån runt bröstvårtorna, där fanns en antydan (kanske till och med lite mer än en antydan) till kulmage, benen var spinkiga och hela kroppen lyste av den vackraste magnecylfärg. Det satt en fastklistrad tapetflaga till vänster om näsan som under sig hade en mustasch. Den hade med tiden blivit gråvitare än det brunaktiga håret som fortfarande var intakt.

Den nya duschkabinen tog emot honom med kallt vatten som ganska snabbt blev varmare. Tapetbiten gick lätt att få loss, värre var det med klistret. Till sist kunde han torka sig, raka sig och borsta tänderna. Det kändes riktigt bra att få på rena kläder och han hittade till och med ett par putsade skor.

Det som inte kändes fullt så bra var att Bertil glömt en sak till. Inne på kontoret i Kristianstad låg boken som åklagare Krister Svensson skrivit och som denne snart skulle stå och skryta om i samlingssalen på Sinclairsholms slott. Vad var det nu den hette? Vågade han komma till boksläpparträffen utan att ha den med sig?

Underligt nog hittade han telefonkatalogen och kunde leta rätt på numret till bokhandeln i Hässleholm. En kvinna svarade.

Är Kennet där? frågade Återberg.

Nej, han har åkt till Stenhuset på Sinclairsholm. Vem frågar?

Återberg, kristianstadspolisen. Jag behöver komma över en bok som åklagare Svensson skrivit.

Jaså, det är du Bertil. Kennet tog böcker med sig. Du kan köpa en på plats om det är så viktigt.

Tack! Återberg lade på och kände sig lättad.

Den sena majsolen lyste riktigt varmt och det kändes gott ute. Bilen startade utan problem. Han tog till vänster vid kyrkogården och kom ut på Sörbyvägen via Bygatan.

För någon månad sedan hade han fått ett samtal från Göran Johansson, bonden som blivit felaktigt anklagad och faktiskt dömd för mord och mordbrand. Den skyldige var en av Återbergs kolleger, så nu var Johansson frisläppt. Tydligen hade han fått ut sitt skadestånd, för när han ringde ville han bjuda Återberg till sig i Sjunkaröd.

Jag tänkte att du skulle få god mat och redigt med dricka, sa han. Det är du värd eftersom du hjälpte mig så mycket.

Det är jag kanske, tänkte kommissarien, men var tvungen att skjuta saken på framtiden. Så den här gången slapp han köra mot Johanssons hemtrakter och i stället fortsatte han mot Gumlösa.

Han bromsade in vid hastighetsbegränsningsskyltarna och till höger kunde han se Stenhuset – en länga som låg snett intill vägen och såg inbjudande ut. Namnet var passande på en gammal förrådsbyggnad uppförd av stora sammanfogade naturstenar.

Återberg hade varit där en gång förr. När han löste fallet med mordet och mordbranden skrevs det mycket om honom i lokalpressen. Han fick sina femton minuters kändisskap och blev troligen därför inbjuden när ägaren – sparrisgreven Johan Barnekow – fyllde 50.

Han lyckades hitta ett ställe där han kunde parkera bilen och kliva ur. Flera av bilarna kände han igen. De tillhörde journalister från Kristianstadsbladet, Norra Skåne, Radio Kristianstad och Sydnytt.

Bosse Ögren hade fått syn på honom och kom skyndande.

Det var då för väl att du hann hit, sa chefen för Tekniska roteln. Svensson har varit på mig igen. Han ser så grym ut att jag varit nära en hjärtinfarkt.

Ingen fara. Du dör aldrig, svarade Återberg. Du luktar bara lik.

Inte nu väl? sa Ögren förskräckt.

Inte annars heller, tröstade kommissarien. Det var ett skämt. Har du sett till Kennet från Bokia i Hässleholm?

Jadå. Han står innanför dörren och kränger böcker.

Skönt. Jag hittade inte mitt ex. Krister skulle bli skitförbannad om jag kom hit utan att be om en dedikation.

Återberg låste bilen och rätade på ryggen. Strax bakom Stenhuset på en liten kulle skymtade han Gumlösa kyrka. För fyra år sedan blev den lilla och ganska oansenliga tegelkyrkan, en av de första i sitt slag, vald till årtusendets nordiska byggnadsverk. Enligt förste antikvarien på regionmuseet i Skåne hade denna romanska kyrka unika tegelutsmyckningar. Bertil Återberg hade aldrig varit därinne. Han bestämde sig för att ta en titt nu, när han ändå var så nära.

Snett bakom kyrkan låg Sinclairsholms gods med sin tvåvåningsbyggnad, en imposant gulmålad sak med två skorstenar på tegeltaket och med utsikt mot väldiga gräsmattor. Det fick honom att begrunda sitt husköp i Vinslöv. Tomten där var också beväxt med gräs. Än var det inte så högt, men skulle nog bli det. Säljarna hade gett honom en gräsklippare på köpet. Den hade han testat en gång. Apparaten gick mycket trögt.

Återberg gjorde sällskap med Ögren in i Stenhuset. Vid ett bord nära ingången stod Kennet och han hade flera böcker kvar. Bertil köpte en och kunde konstatera att den hette Brott och människor. En åklagares upplevelser. Han bläddrade hastigt igenom den och fann att den handlade om fall som Krister Svensson handlagt. En del hade han själv varit inblandad i. Det var bra. Då visste han i alla fall lite ifall Krister Svensson skulle fråga vad han tyckte.

Stenhuset var ett slags festlokal med vitkalkade stenväggar och flera öppna spisar. Återberg såg sig om i det smakfullt inredda rummet. På flera ställen stod bord med folk som serverade vitt vin, rött vin, nötter och alkoholfritt. Han var lite törstig och lyckades komma över ett glas juice.

En rödlätt och skäggig man med yvigt hår och genomträngande blick hade fått syn på honom och närmade sig med en mörkhårig skönhet i släptåg. En tiondels sekund senare kände Bertil igen Johan Barnekow och hans hustru Inger. De hälsade och Sparrisgreven – som kallades så eftersom han odlade sparris och sålde på torgen när det var säsong – försökte opåkallat övertyga kommissarien om att adelns status trots allt måste bevaras. Adeln var i fara nu när riksdagen bestämt att dessa fina människors unika ställning ska upphävas.

De historiska rötterna är viktiga i dagens samhälle, sa han. Håller du inte med mig?

Det gör jag nog, svarade Bertil Återberg tvekande. Men jag är inte så hemmastadd på adeln.

Riksdagsbeslutet handlar om att upphäva adelns privilegiebrev från 1723 och lyfta ut riddarhusordningen från 1866 ur författningssamlingen. Jag motsätter mig det.

Jag förstår, ljög Återberg.

Min släkt har en tusenårig historia med rötter på Rügen. På 1400–talet flyttade en Barnekow till Danmark och en annan gifte sig med en dotter Brahe på Vittskövle. När Skåne blev svenskt blev Barnekow en del av det svenska riddarhuset. Sinclairsholm kom in i släkten i början av 1600– talet. Och jag har rätt att kalla mig friherre.

Fräck titel, tyckte Återberg och blängde till mot Ögren som stod och flinade.

De avbröts av att någon äskade tystnad. Både Johan Barnekow och Bertil Återberg riktade blickarna mot scenen i fonden. En strikt klädd man förklarade att han var förläggare från Malmö, talade en del om Krister Svenssons mod som åklagare, och överlämnade sedan ordet till författaren.

Svensson berättade om hur han fått idén till att skriva en bok som både var självbiografisk och berättade om arbetet i rättvisans tjänst, som han uttryckte det. Så drog han sin version av några fall medan pressens kamerablixtar ljungade. Bertil Återberg tappade hakan.

I flera av fallen hade han varit inblandad. Nu kände han knappt igen dem. Hans insatser beskrevs inte alls utan Svensson hade tydligen gjort allting.

Är han inte klok? viskade Bertil till Bosse.

Ögren åstadkom en axelryckning.

Han är lika mycket skåning som Edvard Persson. Alltså måste han ha allt ljus på sig. Bosse Ögren skrattade till lågt och dovt. Men det är när han pratar. I boken finns du med mycket mer.

Tur för honom det, muttrade Återberg halvhögt och en kvinna vände sig om och hyssjade mot honom.

Hon blev tvungen att göra om hyssjandet för i samma ögonblick ringde Återbergs mobiltelefon. Han lyckades få fram den efter bara tre signaler och älgade samtidigt mot utgången.

Samtalet kom från kriminalpolisen i Kristianstad.

Dig kan man lita på, Bertil, sa kollegan. Nästan alla på roteln är ute och lyssnar på Krister Svensson och de har stängt av sina telefoner.

Opålitliga typer, instämde Återberg och lät bli att förklara att han försökt lära sig att stänga av mobilen, men misslyckats. Vad vill du?

Vi har fått en rapport om ett dödsfall som inte verkar vara naturligt. Kan du åka till platsen?

Eftersom han inte direkt längtade efter att lyssna mer på åklagarens skryt besvarade han frågan jakande.

Kan du ta med dig några fler?

Vet inte. Men Svensson har nog snart orerat färdigt. Då kan du ringa igen.

Okej.

Då behöver jag bara adressen, sa Återberg.

Han lyckades skriva ner den på den lilla serviett han fått tillsammans med juicen. Stänga av förbindelsen kunde han. Därinne hittade han Ögren igen och räckte honom boken.

Jag måste iväg, sa han. Du får säkert ett samtal om en liten stund. Men du kan ju be Svensson skriva en kråka i den här sannberättelsen åt mig.

Åker du med detsamma?

Ja. Det lät som om vi fått ett mord på halsen.

Kapitel 2

Den uniformerade polismannen som vaktade dörren till lägenheten på tredje våningsplanet var sur och försökte inte dölja det.

Kommer du från krim i Jönköping, eller …? sa han.

Återberg svarade inte på den gliringen. Han hade kört i lagstadgad fart från Gumlösa till Carlottesborg i Kristianstad. Just som han passerade Hedbergshuset i Vinslöv började det lysa rött vid järnvägsövergången och bommarna sänktes. Då suckade han och stängde av motorn. Efter fyra minuter – bara fyra sketna minuter – kom tåget från Hässleholm och stannade vid stationen ett par hundra meter till vänster.

Eftersom Bertil Återberg inte hunnit med Jägersro på länge