Riddarna av Solvidden

By Örjan Bergstedt

John är singel, arbetslös och bor i andra hand. Dagarna spenderar han framför sitt X-box tillsammans med sina vänner; den storsnusande Tommy, überoptimisten och idésprutan Martin samt den minst sagt nitiske Göran som har svaren på det mesta.

Somliga skulle inte kalla det ett drömscenario när man ska föreställa vara vuxen, men det är ingenting John bekymrar sig över. Bil och pengar kan han låna och om det verkligen kniper kan man alltid smita in hos syrran och äta. Dessutom har han faktiskt en dejt på gång, med en riktig drömtjej.

Den ena vansinniga idén följer den andra och inget projekt är varken för stort eller för galet för John & Company. Tack vare sin samlade inkompetens ger de ortens invånare en sommar de sent ska glömma!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 16, 2017
• ISBN: 9789188321114

Book preview

[e-mail]

PROLOG

Hukade bakom parkerade bilar, mellan Sköntorps Allemansbank och fiskeaffären ryckte rånarna fram. Byxbenen på de två männens långkalsonger, vilka tjänade som rånarluvor, fladdrade som vimplar i sommarbrisen. Mannen i täten tvärstannade bakom en minibuss och hämtade andan.

Var är Larssons?

Bakom honom flåsade den andre långkalsongen ansträngt.

De kommer, hoppas jag, flämtade han fram och kastade en blick bakom sig.

Mycket riktigt kom ytterligare två rånare runt hörnet av fiskeaffären. De var ungefär lika långa och båda hade ljusblå balaklavas, men det var lätt att skilja dem åt:

Göran, som kom först, siktade med hagelgeväret framför sig som om han var någon typ av kommandosoldat. Efter kom Martin trippande i sina senapsgula spandexbyxor, samtidigt som han desperat försökte dölja sin bländvita rumpa som ogenerat tittade ut ur hålet där bak.

John skakade sorgset på huvudet. Hur kunde det bli så här illa?

Tommy väckte honom ur grubblerierna.

Showtime!

MORGON

Neandertalaren skärskådade sin spegelbild. Skägg, hår, mer skägg och ett par smala springor till ögon. Ett svagt grymtande undslapp den yrvakne hannen. Läpparna drogs isär som på en schimpans så att alla tänderna blottades.

Måste borsta tänderna, glöm inte att borsta tänderna, du får inte lukta så här första dan, absolut inte.

Osammanhängande strömmar av tankar - mest bokstäver, några få ord - men inga meningar. Spegelbilden tittade uppfordrande på honom. Han såg slug ut. Varför öppnas inte ögonen?

Ingenting hände och en gäspning klöv skägget mitt itu. Han sköljde sig med kallt vatten och rös av kylan. Det blev inte ett dugg bättre konstaterade neandertalaren som också gick under namnet John.

Han gick ut från badrummet och blev stående i vardagsrummet. Det var fortfarande mörkt ute och i det vaga ljuset såg han kolonner av xbox spel, CD skivor och pizzakartonger resa sig från golvet som små skyskrapor.

Fan, jag bara måste städa. Han gäspade igen och blinkade yrvaket. Äntligen började ögonen öppna sig. Han sicksackade sig fram genom bråten mot det lilla sovrummet, drämde in tån i den alltför höga tröskeln och hoppade på ett ben sista biten fram till sängen.

Svärande och enbent började han leta efter kläderna som låg utströdda på golvet. Den ena strumpan var spårlöst försvunnen och ett maniskt surrande utbröt när telefonen på nattduksbordet fick liv. Han slet ilsket upp telefonen;

Vet du vad klockan är? fräste han och började trä på sin enda strumpa.

Kvart över åtta, svarade en barsk kvinnoröst i andra änden.

Ett inre varningssystem tjöt så det ekade i Johns huvud. Arbetsförmedlaren?

Öhh… Kvart över åtta? sa han fåraktigt och fick på sig strumpan. Kvinnan i den andra änden ignorerade meningen.

Hej, det var Inger Bengtsson, arbetsförmedlingen.

Hej!

Vi hade en tid klockan åtta, har du fått förhinder?

Ja, nej… eller jo, fan.

Det var tyst i den andre änden.

När kan du egentligen komma? Arbetsförmedlaren kunde inte dölja att hon var synnerligen trött på samtalet.

Jag kan komma… vänta, få se nu… Kan vi ta det nu på torsdag

Torsdag den 3:e, klockan elva?

Det passar jättefint. Han hade inte en aning om vad han skulle göra på torsdag men det skulle nog ordna sig.

Bra, då bestämmer vi det då?

Absolut, tack för att du ringde. Det blev tyst i luren.

Då ses vi klockan elva på torsdag John.

Mmm…

Hej då. Arbetsförmedlaren lade på.

Neandertalaren gäspade och kliade sig på platsen där minnet borde suttit.

Äntligen måndag.

En halvtimme senare och fortfarande enstrumpad, satt John och intog en näringsrik frukost bestående av kaffe, svart.

Telefonen ringde och tonerna från Star Wars spred sig i det lilla pentryt.

Tjenare det är jag! ekade rösten i den andra änden.

Hej Tommy, jag förstod att det var du.

Hur visste du det?

Förutom att du är den ende utom morsan som ringer så här tidigt?

Ja precis, ska du med till Sula Park på fredag?

Nej, ingen jävla bonddans igen. Förresten är det bara måndag, hur långt planerar du egentligen?

Var inte så sur, ska du med eller inte?

Jag sa väl nej, sa jag inte det?

Vi hämtar upp dig innan sex. Upp med hakan gringo, det är mååndaag!

Tommy lade på.

ARBETSFÖRMEDLINGEN

En brokig blandning människor satt i sofforna och väntade. En skärm som visade turnummer i skarpa röda bokstäver hängde ner från taket. John satt mitt en fyrsitssoffa och synade sin klädsel. Han var för dagen väl klädd.

Huvjacka, nästan ren. Långärmad tröja, ren. Gympabrallor, bara en kaffefläck. Han drog fingrarna genom det oklippta håret och önskade att han kunde se bättre ut, men alternativen hade varit begränsade.

Det fanns en ren skjorta, till och med struken, hemma i garderoben, men kombinationen gympabralla-skjorta kändes fel. Nej, det var så här det fick bli. Nästa gång skulle han tvätta innan han gick till arbetsförmedlingen.

Doo, det ar dit noomer om två noomer. Ett vänligt ansikte strålade mot honom i ren lycka.

Va?

Dit noomer, titta! Mannen som satt bredvid pekade glatt mot displayen ovanför deras huvuden. Titta!

Johns ögon vandrade mellan kölappen och skärmen.

Ja, om två nummer, konstaterade han och log. Den andres optimism var smittsam.

Två noomer.

Två.

Dät gor fort. Mannen höjde ögonbrynen som för att ge eftertryck åt sitt påstående.

Som vinden, svarade John.

Som vinden, repeterade mannen gravallvarligt.

De satt tysta ett tag.

Elär såm fafaas bil.

Va?

Såm fafaas bil.

Farfars bil? Gick den fort?

Nää… dän stå stilla. Mannen ryckte på axlarna

.

Inger Bengtsson log vänligt och bjöd John att sitta ner.

Man behöver inte ta en kölapp för ett avtalat möte, det är bara att stiga in.

John nickade och satte sig tungt i stolen. Han borde tagit skjortan.

Vill du ha kaffe?

Nej tack… Inger började sätta sig. … eller jo tack.

Svårt att bestämma sig? sa hon lättsamt och hällde upp en kopp och räckte honom den.

Nja, vet inte, svarade han medan kvinnan mittemot satte sig.

Har du varit här förut? Hon loggade in på terminalen och vred skärmen så att han kunde se vad det stod.

Nej, jag brukar gå på Broncis.

Inger tittade upp från skärmen – måttligt road.

Nej, jag har inte varit här förut.

Inger log och slog upp något som liknande en elektronisk blankett på skärmen.

Ålder?

Tjugosex… nej… tjugosju.

Jag skriver tjugosju. Adress?

Svenninggatan 18 A. C/o Cederlöf.

Postnummer?

218 tjugo någonting.

Det finns dåligt med sådana tecken.

Va?

Någonting- tecken.

Tjugotvå då.

Taget. Inger slog enter och skärmen bytte sida.

En lång rad frågor följde varandra som ett pärlband och det kändes som om de aldrig skulle ta slut.

Arbetslivserfarenhet? John gäspade och rättade till sin sittställning.

Jag jobbade på Electrozint fram till i påskas.

Ahh, det lades ner då ja. Köptes upp av något Tyskt bolag va?

Jo.

Så vart jobbade du sedan?

Ehh… ingenstans.

Men… Varför anmäler du dig först nu?

Man fick betalt några månader som avgångsvederlag.

Det såg ut som om arbetsförmedlaren skulle till att säga något men hon hejdade sig.

Vad gjorde du på Electrozint?

Jobbade. Fokus John! Förlåt… jag lödde komponenter… testade dem.

Testade dem?

Ja, kollade så det inte var några buggar i mjukvaran.

Så du kan programmering?

Ja, fast jag har ingen examen eller så.

Men då måste du väl vara duktig på datorer då? Inger försökte låta positiv och framåt.

Nja… jag felsökte bara mjukvaran när jag jobbade där.

Men du har erfarenhet av monteringen också, sade du inte det?

Lödning. Kanske inte det uttömmande svar Inger hade hoppats på men hon gav inte upp så lätt.

Okej. Men, du är lite kortfattad tror jag. Vad gör du på fritiden?

Xbox.

Ahh… ett TV-spelsproffs! Ynglingen framför henne log en aning. Äntligen ett genuint intresse, om än Tv-spel. Hon drog skärmen ännu närmare John. Det var dags att skriva CV!

Samtalet kändes som om det varade för evigt och en sliten John lämnade arbetsförmedlingen med nya möten inbokade med Inger samt en lista med jobb som han skulle söka inom två veckor. På vägen ut, i entrén träffade han den glade främlingen igen.

Hääj! Hor gick dät?

Bra, bara bra. Själv då? Fick du något jobb?

Näj, inget! Mannen sken som en sol. Som om han vunnit högsta vinsten i något gigantiskt lotteri. John skakade på huvudet och log artigt.

Samma här.

Vi åpnar äget grabben, det årdnar sig!

FA MILJEN OLSSON

En del trädgårdar ser fantastiska ut, med rosenbuskar som prunkar utmed väggarna, färgklickar av Dahlior och Löjtnanshjärtan som bryter av den välmående gräsmattans mörkgröna lyster. Gärna med en väg fram till en smakfull ytterdörr av massiv ek kantad av de finaste granitstenar.

Andra trädgårdar, tja… de ser mer ut som soptippar.

John rundade hörnet som utgjorde korsningen mellan Bagargatan och Vetegränd. Framför honom tronade familjen Olssons tvåplansvilla i all sin förfärliga prakt. Egentligen var det inte själva villan som var problemet. Den var från sjuttiotalet i rött mexitegel och en gång svarta takpannor. Inte stans vackraste, mer lik en festlig bunker, men ändå – en vanlig villa.

Det var trädgården.

Olssons bodde i slutet av Vetegatan, vid kanten av ett skogsparti. Eftersom de saknade omkringliggande hus ingick en makalöst stor tomt. Man kan anta att grannarna en gång i tiden kastade avundsjuka blickar mot Olssons tomt, med plats för en hel Engelsk trädgård på baksidan – men den tiden var förbi.

Det första man såg var inte färgglada penseér eller stolta pioner utan istället möttes man av tre Ramblers, två Chevor, en skrotad Cadillac och en Plymouth utan framdörrar. Det gröna gräset var nu mer sparsamt, begränsat till enstaka tuvor som stack upp ur leran och själva trädgården bestod av en magsjuk rhododendron som krampaktigt sög sig fast intill ytterdörren.

John tog sikte på plymouthen och ökade på stegen mot den plats som en gång varit Vetegatans kronjuvel.

Lite närmare huset hörde han ljudet av Whole lotta love komma ringlande mellan bilarna. John passerade den låga häcken och gick fram till gymnastikskorna med tillhörande fötter som stack ut under Plymouthen.

Tjenare, läget? sa han till de utstickande fötterna.

Tjeena, jag är strax klar. Har du några dörrar?

Va? Nej.

Då kan du väl sätta på kaffe i alla fall, sa Tommy glatt och viftade med tårna.

Jag är inte sugen.

Men jaag äär! sjöng Tommy under bilen.

En del hus luktar det konstigt i. Inte direkt illa, men inte heller gott för den delen – bara konstigt. Familjen Olssons hus var ett sådant hus och John blev stående i hallen för ett ögonblick med fladdrande näsvingar.

Vad var det för märklig lukt han kände? Förlåt, doft… så klart.

Hallen var trång och sju familjemedlemmars ytterkläder försökte samsas på lika många krokar, vilket var en omöjlighet eftersom även vinterns utstyrsel fanns kvar. Halsdukar, täckjackor och mösssor trängdes med jeansjackor och badshorts. Som för att illustrera en poäng låg ett par skidpjäxor utslängda på golvet med en tömd badring över sig.

Är det du Nils? Det var Tommys ömma moders röst med det välbekanta hesa skorrande som kunde göra vilken cigarrökande whiskeyprovare som helst avundsjuk. Niils?

Det är bara jag! ropade John och stegade in i det intilliggande köket.

Är det du John?

JA!

Är det du John?

Han orkade inte svara utan klev över traven med oöppnad reklampost och letade fram kaffebryggaren ur oredan på diskbänken. Shiit, städar de aldrig?

Är det du John?

Ja, Britt, det är bara jag! ropade han ut mot hallen och tömde kaffet i slasken. Kaffet var gammalt, långt äldre än pizzeria Perreneos kaffe, som var ljusbrunt och stod på femtioöringar. John ryggade till av lukten och började andas med munnen för att inte få spatt.

Det tårades i ögonen och han fyllde på nytt vatten i kannan. Ljudet av skor, hårda klackar kom dundrande nerför trappen och mamma Britt materialiserades i hallen.

Är det du John?

Japp, bara jag. log John och fick av locket till kaffeburken med fumliga händer.

Jag trodde det var Nils. Var är Nils då? John började svara men Britt var knappast intresserad. Han skulle ju hämta upp mig nu. Se karlar. Kommer han inte så får du skjutsa mig John.

Va? Vänta, jag kan väl inte…

Jo det får du grabben. Någon nytta ska väl du också göra va?

Britt tittade misstänksamt på honom, som om han var på väg att komma med en ursäkt. Han skulle bara våga.

Jo… de ska jag väl.

Bra, sätt på kaffe då! Vi kan väl inte söla på här hela dan?

Britt var en… bestämd kvinna. Hade hon väl fått för sig något kunde ingenting stoppa henne, åtminstone inget som var fött av en kvinna.

Nästan en och åttio i högklackat, med beehivefrisyr och rosa klor var hon en fiende att frukta – och hon stod fortfarande kvar och väntade på svar.

Nå?

Jag kör dig Britt, stönade John och sköljde ur ett par odiskade koppar.

Gulli-dej! spann hon förnöjt och nöp honom i kinden.

Det räcker, jag kör ju sa jag.

Med dunder och brak stövlade Tommy in genom ytterdörren och dök upp i köket iklädd blåställ och gymnastikskor.

Toommy för helvete!

Käre Tommy duckade vigt undan elloskatalogen som kom flygande genom luften och flydde tillbaka ut i hallen.

Inga skor i köket har vi ju sagt! ropade Britt och tog kaffekoppen som John nyss hällt upp. Att han aldrig lär sig. Gör du så mot din mamma John? ångade hon på med uppspärrade ögon och klippande ögonfransar.

Håll mig utanför det där, skrattade John och tog en kopp innan han skulle bli bestulen på den också.

Var är min kopp då? undrade Tommy när han återvänt utan skor på fötterna. Besviket synade han den lilla skvätten som var kvar i kaffepannan.

Jag satte inte på mer, svarade John lojt medan hans barndomsvän tog ur tandborsten ur en plastmugg, tog mammas kopp och hällde över lite i muggen.

Nej men vad grisigt! Britt tittade på sin nersölade mugg som nästan var tom på kaffe. Gör ni så där hemma hos er John? Vilket sätt va?

Terje ska väl för helvete inte dricka ur muggen. Det är ju bara ett ställ för tandbosten! svarade Tommy och tittade menande på John.

Det där är ju Terjes mugg din gris. Gör ni så där hemma hos er John?

John skulle till att svara men det var svårt att få kontakt med vare sig mor eller son eftersom Tommy försökte peta sin mamma i örat med Terjes tandborste.

En igensmälld ytterdörr signalerade Nils ankomst och Bärga-kungens ägare gled in i köket med stressat ansiktsuttryck.

Skulle vi åka Britt? frågade han med hög röst sin sambo som hade fullt upp med att undvika sin äldste sons tandborstattacker mot öronen.

Där är du ju! Lägg på ett kol - det finns rena kläder på strykbordet. pressade Britt ur sig medan hon fick tag på Tommys lillfinger och tvingade ner sonen på golvet.

Aahhh… släpp morsan… för helvete!

Nils kastade en sista intresserad blick på brottningsmatchen som nu fortsatte på köksgolvet, nickade till John och försvann upp för trappan.

När han kom ner igen hade alfamamman återställt ordningen och alla tre satt lugnt och drack kaffe. Tommy hade haft vänligheten att tvinga med John i kampen och det hela hade slutat med att familjen Olsson teamat upp mot honom.

Britt synade sin bekymrade unge gäst som tankspritt försökte peta ut tandkrämsrester ur öronen.

Du får lov att köpa en ny tandborste åt Terje. Tommy nickade och doppade en gammal skorpa i kaffet. Nils slängde en personsökare och en Nokia 9110 mobiltelefon på köksbordet.

Du får ta jouren medan jag lämnar Britt. sa han och kysste sin sambo på kinden.

Shiit… John kunde inte låta bli att skratta. Den där är ju från artonhundra blankt! Nils gav honom en ilsken blick.

Den fungerar hur bra som helst!

John fångade upp personsökaren och beundrade den.

Kolla, en personsökare… respect! Du är den ende!

Briitt. John tråkar mig, får jag slå han?

Slå du älskling, lämna inga märken bara. John duckade snabbt undan Nils jättelika handflata.

Men Nils, det finns ju ingen som använder sådant här! skrattade han och duckade undan ännu en uppläxande handflata. Tommy gav sig också in i striden.

Han har rätt. Varför använder du inte en smartphone eller padda. Du kunde ju ha en app som samlar ihop alla…

En app? Din lilla snorhyvel. Är det senaste runkteknologin eller? Räcker det inte med p-rullar Tommyponken?

Det är ett dataprogram! kontrade Tommy, evinnerligt trött på sin hopplöst teknikfientlige styvfar.

Vad ska det göra då? Bärga upp bilarna om man trycker på zäta? Tommy skulle till att förklara men Nils ville inte lyssna på det örat; Den här pagern har fungerat utmärkt hitintills och jag tänker inte byta ut den!

Åhh… han har en… PÄJJDTJEER! utbrast Tommy och misslyckades med att undkomma ett tjuvnyp i sidan. Ahh… måste du ta i så förbannat?

Nils ignorerade kommentaren.

Glöm nu inte att ta med grejorna om ni ska iväg någonstans.

När kommer ni tillbaka? Tommy gned sin ömma sida.

Jag vet inte. Ring mig om det skiter sig på något sätt.

Vad kan gå fel? stönade Tommy. Nils höjde ett ögonbryn och stövlade iväg efter Britt som redan var i hallen.

Ring om det skiter sig ropade Bärga-kungen och smällde igen dörren.

De satt tysta en stund vid köksbordet. John satte på nytt kaffe.

Vi hämtar upp dig vid sex, sa han när John hällde upp nytt kaffe i tandborstmuggen.

Du sa det i morse.

Varför så butter gringo?

Jag är inte butter.

Tommy satt tyst och väntade på ett nytt svar.

Jag ska till arbetsförmedlingen den 21:a.

Det är i morgon.

Va? Nej, det är det inte.

Kolla in almanackan.

John tittade på den rosafärgade väggalmanackan med kattungar och… glitter. Någonstans i mitten av den fanns ett litet vitt fält med dagar också.

Men va… jag sa ju nästa torsdag ju!

Är inte det imorgon?

Fan.

Tommy skrattade och pressade in lössnus så att näsvingarna såg ut som öppna garageportar.

Fick du inte plats med mer? frågade John menande och funderade i sitt stilla sinne hur karln lyckades få in så mycket tobak under en ynka överläpp.

Jag måste fortsätta med plyman, fick han till svar och två minuter senare var de ute bland bilarna igen.

UTRYCKNING

Solen stod i zenit och försommardagen var dallrande het. John hade dåsat till i solstolen han fällt ut bredvid Tommys senaste bilprojekt. Bara humlornas surrande och Tommys svärande bröt tystnaden.

John vaknade långsamt ur sin dvala. Det lät som om två flugor förökade sig i bakgrunden. Kan de inte göra sådant hemma, tänkte han lojt.

Det fortsatte att surra.

Öhh… det är något som surrar. John reste sig långsamt upp ur den limegröna solstolen och gnuggade sömnen ur ögonen.

Va säger du? Tommys röst hördes under bilen.

John sträckte på sig och gäspade.

Det är något som surrar. Flugor eller nåt. sa han lite högre.

Flugor?

Va? Jaa… Solen gassade på rejält. John beundrade sina kräftröda överarmar. Han skulle få en schysst bränna till helgen.

Tommy kravlade fram från sin plats under bilen.

Vad pratar du om? Det finns inga flugor här. Inte sen morsan slängde bort Terjes zombieexperiment i alla fall.

Men lyssna, hör du inte? De båda vännerna satt tysta för ett ögonblick och lyssnade på sommarvinden. Fåglar… avlägsen trafik… en lätt bris… Tommy fes.

Din apa! De fortsatte lyssna.

Ingenting, vänta… bzzt… bzzt… bzzt…

Men för helvete, det är pagern!

Va?

Personsökaren! Var är den nu då? Tommy började hysteriskt rota bland verktygen medan personsökaren fortsatte att surra.

Jag tror du lade den under navkapseln. Det var alltid lika kul att se Tommy stressad. Han fick riktiga hundögon och såg alltid enormt besviken ut - som om stressen var en personlig skymf eller att han var oskyldigt dömd för något hemskt brott han inte begått.

Ja men för helvete, var är den då? Tommy lyfte på en navkapsel som låg och skräpade, men ingen sökare stod att finna.

Ja men under den där! John pekade mot fälgen som låg bredvid. Inte höll han reda på vad allt skrot hette. Visserligen var han och Tommy barndomsvänner, och Tommy var galen i bilar, men själv tyckte han att skruva med bilar var lika intressant som att knyppla; totalt och ytterligt boring. Herr mekaniker fick fatt på personsökaren och svor ljudligt.

Vi måste jobba lite, konstaterade han och började slå numret på den tillhörande reliken till mobiltelefon.

Vi? Nehej! Jag är arbetslös. Fett arbetslös!

Tommy svarade inte utan koncentrerade sig på telefonen.

"Hej, det var Tommy Olsson, Bärga-kungen det här.

Hej hej." Det blev tyst ett tag medan någon potentiell kund berättade om sina bilbekymmer.

Jadå, vi kan komma på en gång. Är det vid macken… neej… hade du kört förbi skolan då?

Tystnad.

Jag tror jag vet vart du är, sa han tveksamt. Vet du vad, vi gör så här… jag ringer när vi är i närheten, okej?

Tystnad.

Perfekt, då ses vi snart. Hej… hej hej. Tommy lade på.

Jag åker inte med, glöm det.

Var inte fånig nu. Jag behöver hjälp.

Du behöver ju för helvete alltid hjälp!

Tommy skrattade.

Och du är alltid för dum för att säga nej.

John lade demonstrativt armarna i kors.

Det finns inte en chans att jag följer med som någon jäkla bärgargubbe.

Tjugoen minuter senare mullrade Bärga-Kungens dieselgorilla till bärgningsbil fram över den asfalterade landsvägen. I bärgningsbilen satt två unga män iförda Bärga-Kungens vinröda overaller. Den ene med rockabilly frisyr, mimande till tonerna av Hound dog, den andra i halvlångt hår, antydan till helskägg och med en miserabel min över sitt ansikte. Dessutom vägrade han mima till Elvis.

Tommy skruvade ner musiken för ett ögonblick.

Där, där är det tror jag. Han nickade mot en avtagsväg som passerade en sömnig lågstadieskola med röd panel. Klockan närmade sig lunch och en liten barngrupp spelade King på asfalten. De stannade upp och tittade på bärgningsbilen som mullrade förbi med en svans av tjock svart rök. Tommy vinkade glatt och fick gensvar. Kolla, han vill bli bärgare… precis som du, skrattade han och vinkade livligt åt en pojke som försökte springa ikapp dem.

Det finns absolut ingen chans… INGEN! att jag skulle jobba med det här.

Du passar i overallen, log Tommy och gjorde en tvär sväng så att det skrek om däcken.

Måste du köra så fort? puttrade John och blängde på sin barndomsvän.

Måtte du köja så fott? repeterade Tommy med papegojröst. Det är ALARME… det är klart att vi måste köra fort! Han skruvade upp volymen på den gamla bandspelaren så att det ekade i bilen.

KOMMUNHUSET SKÖNTORP

Kungen av rock´n´roll gled in i den smala korridoren.

Ridin´ along in my automobile… do- do –do… do- do- doo…

Kvinnornas dröm gled självsäkert genom korridoren. Varenda rörelse, självsäker och perfekt. En tiger på väg mot sitt villebråd.

My baby beside me at my wheel… do- do –do… do- do- doo…

Framför honom väntade hans byte, ovetande om hans ankomst.

Slutet var nära.

I stole a kiss at the turn of a mile… do- do –do… do- do- doo…

Redo för språnget rundade han hörnet.

My curiosity runn…

Göran tvärstannade och stirrade misstroget på det tomma fikabordet.

VAR ÄR KAFFEBRYGGAREN? nästan skrek han medan mp3-spelaren fortfarande spelande Chuck Berry på högsta volym.

En rundlagd kvinna mimade något ohörbart som svar.

VA?

Rut drog av honom lurarna. Den skulle ju bytas ut idag.

Göran stängde av mp3-spelaren. Besvikelse. Det fanns inte ord att beskriva hur han kände just nu.

Man kan inte bara ta den så där!

Rut ignorerade hans ilskna stirrande och pekade uppgivet mot en lapp hängande ovanför platsen där den älskade maskinen en gång befunnit sig.

7/6 tas kaffeautomaten tillfälligt ur bruk.

Mvh/Serviceenheten.

Serviceenheten… är det Gunnar det? Gunnar var kommunhusets vaktmästare, även titulerad; parkeringsansvarig, rep.- fastighetsansv, väkteriet, logistikansv, och en mängd andra epiteter. Serviceenheten var ny. Rut hade vid något svagt tillfälle föreslagit Gubbjävel men ingen hade nappat på den idén.

Ja det är Gunnar förmodar jag.

Han kan ju inte bara gå och sno kaffebryggaren! Tänk om alla gjorde så? Rut gjorde en ansats till att svara men Göran hade fått upp farten – och då var han omöjlig att stoppa. Tänk om jag bara gled förbi och snodde din… din… din… ehh… snodde din damväska? Hmm..? Vad skulle du göra då då? Rut öppnade munnen. Ingenting eller vad då? Nej det är ju klart att det inte funkar! Man kan ju inte gå omkring å sno andras handväskor eller hur?

Nej men…

Precis! Men han… den där djävulen… han, han… han kan gå å sno vad han vill hur som helst då?

Men…

Den där djääävulen… gå å sno…

GÖRAN!

Ja?

Han satte upp lappen i förrförra veckan.

Mmm..?

Har han inte förvarnat i tid då? För ett ögonblick blev det tyst. Göran stod och blängde ilsket och det ryckte spasmiskt under ena ögat. Sedan tog naturen över och en osynlig hand tryckte på repeat- knappen.

Den där djääävulen… nästan viskade han med fjärrskådande blick. Rut suckade och tryckte en bunt papper i näven på honom.

Här. Senaste rapporten. Wikström vill ha den till den femtonde. Med det lämnade hon sin övernitiske kollega åt sitt kaffelösa öde.

Klas Wikström stod bakom godisautomaten och såg på när Göran försvann mellan kopieringsapparaterna, tillbaka till sitt eget kontor på ekonomiavdelningen. Bredvid honom stod en ytterst korpulent herre med silverman och praktfull mustasch. Silvermanen lät undslippa sig en tung suck.

Jag sa ju det, han är fullständigt galen. Gunnar torkade svetten ur pannan. Inte för att han var nervös, utan på grund av att luftkonditioneringen strejkade igen och försommaren dallrade av hetta.

Klas log överslätande.

Åja Gunnar, så farligt är det väl ändå inte?

Vaktmästaren tittade misstroget på Klas och det tog en stund att ens få fram ett svar.

"Du gömde dig du också!