Kretsen

By Veronica Sjöstrand

En intensiv thriller om makt och girighet, bland hackers, höga bankchefer och motsträviga poliser.

"Kretsen" är andra, fristående delen i Veronica Sjöstrands (tidigare von Schenck) serie om den egensinniga gärningsmannaprofileraren Althea Molin. Boken nominerades till bästa svenska kriminalroman 2009 och kommer här i ny, remastrad version. Dessutom släpps under hösten ytterligare tre delar i serien: "Änglalik", ”Ensamvarg” och ”Arvsynd”.

På Lindsteinska banken i Stockholm hittas en it-tekniker brutalt mördad med tarotkortet Djävulen instucket i munnen. Kort därefter upptäcks att miljontals kronor har stulits från banken. När ytterligare ett mord sker på samma sätt anar polisen att en seriemördare är i farten och vänder sig i desperation till profileraren Althea Molin. Sedan jakten på änglamördaren har hon legat lågt, men nu tvingas hon än en gång in i en livsfarlig katt-och-råtta-lek.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 27, 2017
• ISBN: 9789178294459

Book preview

vän.

1

SMÅ, NÄSTAN MIKROSKOPISKA snöflingor blåstes omkring på väg ner från den svarta himlen. Pontus fick lust att försöka fånga dem med tungan, precis som han gjort när han var liten. Han log åt sig själv och drog upp jackans dragkedja lite till. Det hade varit en jobbig vecka, men han hade gjort rätt. Valt rätt. Det skulle lösa sig. Han sneddade in på den lilla tvärgatan som förband Kungsträdgården med Berzelii park. Tryckte ner händerna djupt i fickorna och böjde ner huvudet. Plötsligt kände han hur något kallt, hårt trycktes mot hans tinning. Hela hans kropp stelnade. Hjärtslagen dundrade i hans öron. En stor behandskad hand slöt sig om hans axel och vred runt honom, tryckte upp honom mot stenväggen. Mannen som nu stod framför honom var lång och bredaxlad. Innanför en stor svart regnponcho anade Pontus ett par ljusa ögon och vad han kunde ha svurit på var ett leende. Han stirrade desperat omkring sig för att se om det fanns någon, vem som helst, som kunde hjälpa honom, men gatan var fullständigt folktom. Innan Pontus hann skrika på hjälp tvingade mannen upp hans huvud mot den skrovliga husfasaden med en hand kring hans strupe. Han försökte med all kraft dra in luft, men det gick inte. Vita gnistor slog upp framför hans ögon. Han kände hur hela kroppen skakade, kunde inte kontrollera den. Varm urin rann längs benen. Han hörde en dov explosion. Sedan blev allt svart.

Pontus Olssons kropp föll ner på trottoaren. Den långe mannen böjde sig ner och tryckte in ett hopvikt kort i munnen på honom. Sedan gick han därifrån med raska steg men utan att springa. Vid närmaste soptunna drog han av sig den svarta regnponchon och knölade ner den. Under bar han en svart, hellång vinterrock, svarta kängor och en stickad mössa. Han tog inte av sig handskarna. Har fortsatte nedför gatan och genom Berzelii park. Allt var tyst. Snöflingorna irrade fortfarande genom luften. De smälte omedelbart när de träffade den mörkröda pölen som bildats på trottoaren.

2

MIN ANDEDRÄKT BLEV TILL ett stort moln när jag försökte blåsa in lite värme i mina fingervantsklädda händer. Jag stod mitt på Slottsbron och kisade ut över det vitgnistrande vattnet. Såg en stadig ström av påbylsade människor på väg över den smala bron ut till Moderna Museet. Vickade på mina avdomnade tår. Det här var den första riktigt intensivt soliga dagen på länge. Så snart jag sett det gulvita vinterljuset flöda in genom sovrumsfönstret hade jag byltat på mig polotröja, tjock, lång ullkappa och kraftiga, högklackade kängor och gett mig ut med Andrea Bocelli i Ipodens hörlurar. Jag skulle ändå träffa Emelie nere vid Lindsteinska banken nu på förmiddagen, så det passade rätt bra. Jag promenerade vidare över bron och stannade upp vid Kungsträdgårdens nedre del. Intill en enorm cirkel av träd stod en plantering med fyrkantiga, välklippta buxbomshäckar. Precis ovanför häckens rakklippta kant stack pyttesmå, mörkt gammelrosa rosor upp, kronbladens kanter sockrade med vit frost som gnistrade i solljuset. Konserverade av kylan. Jag stod kvar länge och såg på dem. När jag gick runt för att se på blommorna från andra hållet höll jag på att trampa rakt i en spya som frusit till is på marken. En lämning från någon gäst på Café Opera. Jag vände på klacken och gick vidare, förbi isbanan med dess stojande skridskoåkare. Madonna i en duett med Justin Timberlake på hög volym från skridskorinkens högtalare skar sig ordentligt med de mjuka tonerna från Ave Maria i mina hörlurar. En hel liten stugby med röda miniatyrhus var uppbyggd kring rinken. De stod i stark kontrast till de högfärdiga och uteslutande fasader som ramade in Kungsan. Den enda upplyftande synen kring torget var den knalligt orangeröda kyrkan bredvid Café Opera, S:t Jakob. Jag vek av mot en byggnad i grovhuggen grå sten med enorma svarta galler över fönstren. Emelie stod utanför porten och pratade i sitt headset som var dolt under en svart tjugotalshatt. Hennes blonda hår spretade ut under hattkanten. Hon pratade livligt, skrattade och gestikulerade. De bruna ögonen gnistrade. Jag undrade vem som var i andra änden. När jag klev upp på trottoaren och vinkade till henne sa hon hej då, stängde av telefonen och gav mig en stor kram.

»Jag pratade just med Fredrik Hesslow från banken. Han möter oss om tio minuter. Carl kommer lite senare.«

»Vem är Fredrik? Är det vd:n?«

»Carl är vd:n, det är han jag berättat om tidigare, han som ser ut som en skräckversion av mr Burns i Simpsons. Hesslow är controller, och dessutom Carls närmaste man kan man säga. Han är min kontaktperson.«

»Jaha. Trevlig karl förstår jag«, sa jag och nickade menande mot Emelies telefon.

»O ja!« Emelie log brett. »Snygg också faktiskt. Och singel. Med min vanliga tur är han säkert homosexuell.« Emelie himlade med de bruna ögonen. »Vi hinner gå och kolla var Pontus Olsson dog om du fortfarande vill det.«

»Absolut.«

Emelie visade vägen och vi gick in i en gränd alldeles i närheten. Hon pekade längre bortåt gatan. Där stod en mörkblå nedklottrad container för byggsopor, omgärdad av ett uppbrutet stängsel. En soptunna flödade över intill husväggen.

»Fortsätter du framåt så kommer du till Berzelii park och Berns. Här blev han skjuten. Bakom containern.«

Vi gick vidare till andra sidan stängslet. En stor mörk fläck bredde ut sig på trottoaren. Polisens blåvita band satt fortfarande kvar. Det var måndag idag och kroppen hade hittats tidigt på lördagsmorgonen av en dam som promenerat med hunden. Jag tittade åt båda hållen. Man kunde se platsen från Berzelii park, men inte från Kungsträdgården. Ett antal mörklagda glasfönster på ena sidan gatan bar China-teaterns logga. Ett fönster högt uppe på andra sidan stod öppet, det hängde blanka stekpannor där innanför.

»Inte världens smartaste ställe att skjuta någon på.« Jag kliade mig i håret under gubbkepsen. »Fast det är klart, mitt i natten, mitt i vintern är det ju säkert rätt tomt. Ändå kräver det här en del kallt beräknande, eller komplett dårskap.«

Emelie nickade.

»Pontus var den som lämnade banken sist i fredags, vid elvatiden. Vid sju på morgonen på lördagen ringde polisen till Tommy, Pontus rumskompis, som också är tekniker på banken. Tommy ringde mig så fort han kunde.«

»Varför ringde han dig?« Jag slog åkarbrasor och vägde från fot till fot.

»Jag är ju ansvarig för bankens säkerhet, det gäller också informationssäkerheten. Om polisen vill gå igenom Pontus jobbdator, vilket de ville, så ska jag se till att de inte får med sig några affärshemligheter på kuppen.«

Emelie hade ett eget datasäkerhetsföretag, Infosec, med fem anställda. Banken var deras absolut största kund. Hon fortsatte:

»Jag kastade mig in till banken och gjorde en kopia av Pontus hårddisk. Sen började jag rota lite i den själv, och tja ...« , hon skrattade torrt och sparkade på en gammal trasig pappmugg, »... det var då jag insåg att jag hade fått problem.« Hon gick fram till mig och krokade in sin arm under min. »Tur att du kunde ställa upp. Jag hoppas att det faktum att jag kan trolla fram en gärningsmannaprofilerare gör dem åtminstone lite nöjda.«

Jag kramade om hennes hand.

»Det är klart. Vad ska man annars med kompisar till?«

»Jag hoppas att du inte behövde ställa in något annat för min skull.«

Jag log och skakade på huvudet.

»Ingen risk. Jag är inte direkt överöst med jobb.«

Vi började sakta gå tillbaka mot banken.

»Jag trodde att du jobbade åt Modus?«

»Jo, jag gör lite analyser på frilansbasis, men det är inte så mycket. Det är jättesnällt av Tom att vilja hålla kvar mig som aktiv inom organisationen. Han tjatar fortfarande om att jag ska komma tillbaka. Men jag vill inte flytta till New York, och hans stab använder ju självklart hellre någon de kan ha fysiska möten med. Det skulle jag också göra.« Jag slog ut med armen. »Det verkar vara omöjligt att få jobb här i Sverige. Kundbasen är ju inte direkt stor.«

»Polisen, polisen eller polisen menar du?«

»Typ. Och de har inte ringt sen fallet i somras.«

Vi var framme vid bankens entré. Emelie drog upp den stora tunga glasdörren och vi klev in i en vitmålad lokal med högt i tak. I bortre änden av rummet steg en enorm spiraltrappa upp från golvet. Det såg ut som en hotellobby. Inte en banklucka eller nummerskylt med röda siffror så långt ögat nådde. En stor affisch utropade:

100% service

100% säkerhet

100% Internet

»Jag trodde att hela grejen var att Lindsteinska banken inte har bankkontor«, sa jag till Emelie och såg mig omkring i lokalen.

»Det har de inte. De la ner dem allihop för två år sen. Det här är huvudkontoret, här kan den innersta kretsen av bankmän och storkunder träffas. De riktiga höjdarna. Det här är en lokal för lunchmutor och hemliga handslag helt enkelt.«

Jag följde efter Emelie fram till den vita högblanka receptionsdisken. Våra höga klackar ekade när vi gick över det ljusa stengolvet. Receptionisten skrev in oss, gav mig en besöksbricka och pekade på två stora högryggade fåtöljer med rött Marimekko-tyg. Vi skalade av oss halsdukar, vantar och mössor och slog oss ner. Eller rättare sagt: jag tog av mig min bruna gubbkeps, fingervantar och en lång, klarröd, halsduk. Emelie tog av sig svarta skinnhandskar, sin tjugotalshatt och en Pucciscarf i gröna nyanser. Ingen kunde anklaga oss för att ha blivit för lika av att ha känt varandra i mer än tjugo år. Hon tittade på sin klocka och sedan på mig.

»Mötet borde gå rätt fort. Brunch hemma hos mig sen? Jag har satt en deg på jäsning i kylen.«

»I kylen? Kan man jäsa saker där?«

»Jupp. Be mig inte förklara, det är för komplicerat för en kökshandikappad person som du.«

Jag himlade med ögonen.

»Ja, ja. Förolämpa mig bara, gör det!«

En brunch hos Emelie var värd ett par förolämpningar. Hon älskade brunch så mycket att hon faktiskt lagade det vilken tid som helst på dygnet.

Efter fem minuter kom en man fram till oss. Hans ljusblonda hår var blankt och bakåtstruket i en lång, strikt hästsvans i nacken, ögonen var hasselnötsbruna. Han hade vit skjorta och ljusgrå, välsittande kostym med väst och silverfärgade manschettknappar. Prydliga, minimalistiska glasögonbågar i silver. Klackring på ena handens lillfinger. Han rörde sig med en blandning av styrka och mjukhet som inte riktigt stämde med den strikta kostymen.

»Fredrik Hesslow.« Han räckte fram handen med ett vänligt leende och såg mig i ögonen.

»Althea Molin.«

Hans handslag var fast och behagligt. Fredrik och Emelie småpratade medan vi gick uppför den stora spiraltrappan, in på bankens kontor.

»Gå in och sätt er ni så ska jag bara säga till om lite fika«, sa han och öppnade dörren till konferensrummet åt oss. Vi gick in. Det var alldeles tyst därinne, varken trafiken eller musiken från skridskobanan i Kungsan hördes. Jag gick runt och såg mig omkring. Strök med fingrarna över den blanka kakelugnen.

»Vilket rum!« sa jag med låg röst.

»Jo. Det är lite over the top. Jag vet«, sa Emelie, även hon med museiröst.

Rummet hade gustavianska stolar, konferensbord i blankpolerat, garanterat icke-regnskogsvänligt mörkt trä och porträtt i guldramar på väggarna. Här staplades klichéerna på varandra. Även om Lindsteinska banken numera kallades för Sveriges modernaste bank så ville de tydligen inte att besökarna som kom till huvudkontoret skulle glömma bort att de också var en av Sveriges äldsta. Den lyxiga miljön rimmade onekligen illa med den senaste tidens ekonomiska elddop. Men det är klart, inte kan man väl kräva att banken ska sälja av sina gustavianska stolar bara för att börsen är skakig. Eller?

Dörren gnisslade mjukt när Hesslow kom in till oss. Vi satte oss ner alla tre.

»Kaffet är på gång. Carl kommer om ett par minuter. Kanske du skulle kunna börja presentera dig medan vi väntar så berättar Carl om banken sen?« Han såg på mig.

»Självklart. Jag är, som Emelie säkert berättat, utbildad gärningsmannaprofilerare, kriminolog och psykolog. Jag arbetar huvudsakligen åt en firma som heter Modus Operandi.« Huvudsakligen var väl att överdriva lite, men det lät snyggt.

»Visst var det du som blev överfallen av den där seriemördaren i New York?«

Jag nickade men sa inget om det. Jag hade ingen lust att gå in på detaljer om hur jag nästan fått halsen avskuren i en kall kyrka i New York. Tyckte inte att det hade med saken att göra. Tidningarna här i Sverige hade skrivit en hel del om det, så jag var trots allt inte förvånad över att han kände till det. Det slog mig att det var nästan precis ett år sedan nu.

Lyckligtvis blev vi avbrutna av att en medelålders kvinna i gråbeige dräkt kom in med en bricka med fyra skira kaffekoppar i blåvitt porslin och ett fat med kanelbullar.

»Tack«, sa Hesslow till kvinnan när hon delat ut kopparna till oss. Hon log och gick ut ur rummet. Moderniteten sträckte sig inte heller till könsrollerna, noterade jag. Eller till storleken på kaffekopparna. Dörren öppnades igen och en äldre man kom in. Han hade inget hår, det kala huvudet pryddes i stället av ett antal åldersfläckar. Hans ansikte var fårat, ögonen ljust grå och kristallklara bakom ett par glasögon utan bågar. Kläderna var perfekta. Jag hittade inget annat uttryck. De satt snyggt, manschettknapparna lagom exklusiva, kostymen mörkblå, modern. Handen han sträckte fram var däremot långt ifrån perfekt, den var mer som en klo – gammal, rynkig och fläckad av ålder. När jag reste mig och hälsade på honom mindes jag att Emelie beskrivit honom som mr Burns i Simpsons. Jag kunde inte låta bli att le; beskrivningen var mycket pricksäker. Enda skillnaden var att Carl Lindstein, vd på Lindsteinska banken, kändes betydligt hårdare. När alla hälsat klart och vi slagit oss ner igen tog Carl till orda.

»Tack för att ni kom hit idag. Jag tänker inleda med några ord om banken.«

Vi nickade.

»Lindsteinska är en mycket gammal bank och den tredje största banken i Sverige. Banken grundades av min farfar.« Han pekade med en knotig hand mot guldramarna på rummets motsatta vägg. Jag undrade hur gammal Carl kunde vara. Om han var så gammal som han såg ut var han säkert omkring åttio. Han måste vara yngre. Carl tittade skarpt på mig, som om han kunde läsa mina tankar. Jag rätade ofrivilligt på ryggen. Han fortsatte:

»Vi erbjuder både företagstjänster och konsumenttjänster men förlitar oss sen två år tillbaka helt på internetbanken. Vi har lyckats gå från att vara en gammal, traditionell bank till att bli Sveriges modernaste och lönsammaste bank på bara fem år. Vår börskurs har tiodubblats på de åren.«

Jag noterade att han inte nämnde att kursen mer än halverats de senaste sex månaderna.

»Nyckeln har varit just tjänster via internet, där Emelies arbete med säkerheten på senaste tiden varit oss till stor hjälp.« Han gjorde en konstpaus och tog en liten klunk av sitt kaffe. »Mannen som på ett så … obehagligt sätt rycktes ifrån oss arbetade som systemansvarig på bankens IT-avdelning. Jag vill verkligen understryka allvaret i den här situationen. Om mordet hade något med banken att göra, så vill jag veta det. Jag vill att vi tar reda på allt vi kan om utredningen.« Carl stirrade på oss alla i tur och ordning. Ingen sa något. Han vände sig till slut till Emelie. »Men låt oss komma till kärnfrågan. Fredrik nämnde att du hittat oegentligheter i Pontus dator, kan du utveckla det?«

Hon svalde snabbt en munfull kaffe och satte försiktigt ner koppen.

»Jag gjorde en rutinmässig kontroll av Pontus dator i preventivt syfte i lördags – för att se så att det inte fanns någonting där som polisen inte borde se …«

Carl nickade uppskattande och log ett minimalt leende, Emelie log tillbaka och fortsatte:

»Jag upptäckte att en falsk användare har varit inloggad på Pontus dator och raderat filer där på lördagsmorgonen, alltså efter Pontus död.«

»Förklara falsk«, sa Carl.

»Ett användarkonto som ser ut precis som alla andra användares konton, förutom att det inte kan knytas till någon som arbetar på banken. Pontus var den som skapade nya användare, så han måste själv ha skapat den här också, som ett extrakonto av något slag.«

»Vad hade den som loggade in med det här kontot raderat då?«

»Jag har bara hunnit köra de mest grundläggande diagnostik-programmen än, men han har raderat chattloggar och mail. Jag arbetar på att återskapa dem för att se vad det stod i dem.«

»Rör det sig om någon form av brottslighet?« Carl lutade sig fram och såg allvarlig ut.

»Ja. Jag tror att någon letade efter känslig information. Kanske någon form av uppgifter att använda för utpressning. Jag måste göra en fullständig analys för att kunna säga mer än så.« Hon nickade mot mig. »Jag tog med mig Althea idag, delvis för att hon har erfarenhet av mordutredningar och kan guida oss igenom polisens arbetssätt, men också för att hon kan göra en psykologisk profil på Pontus som kan hjälpa oss förstå honom.«

»Men har det här någonting med mordet att göra?« frågade Hesslow.

»Det är definitivt en möjlighet«, sa Emelie. »Jag kan inte tänka mig att det är en slump.«

Carl snörpte på munnen och nickade sakta.

»Jag förstår. Det här låter mycket allvarligt. Om något hotar bankens säkerhet så måste vi gå till botten med det. Jag vill ha en fullständig rapport och en handlingsplan inom en vecka. Det här får under inga omständigheter komma till allmän kännedom. Media har en förmåga att blåsa upp sånt här bortom alla proportioner.« Han spände blicken i Emelie och log utan värme. Hon nickade. Carl vände sig mot mig. »I ljuset av dessa fakta förstår jag varför Emelie ville anlita dig. Jag tycker att det verkar vara en mycket intressant vinkel på problemet. Jag antar att Emelie informerat dig om att du kommer att lyda under samma tystnadsplikt som Infosec gör. Det är inga problem hoppas jag?«

»Inte alls«, sa Emelie snabbt i mitt ställe.

»Bra.« Han ställde sig upp, det gjorde Emelie, Fredrik och jag också.

»Tack för att ni kom hit. Fredrik drar detaljerna med er. Håll honom uppdaterad, så ses vi om en vecka.« Vi skakade hand.

Det var tyst runt bordet en sekund när Carl hade gått. Fredrik Hesslow var den förste som tog till orda.

»Hela den här affären är högst oroväckande, Emelie. Du ser till att polisen inte får höra något, hoppas jag? Vi vet ju inte om det här är något alls ännu, och det sista vi vill är ju att oroa våra kunder med skräckrubriker i tidningarna om att vi har problem med vår säkerhet. Eller hur?«

Emelie och jag gick runt bordet.

»Nej, jag håller fullständigt med. Vi måste veta mycket mer innan vi pratar med någon alls. Althea kommer att göra en så kallad psykologisk obduktion av Pontus, alltså en analys av hans liv, mentala status och den person som han var strax innan han dog, för att se om vi hittar beteenden som indikerar att han begått ett brott eller planerat att begå ett.«

»Bra.« Han vände sig mot mig. »Tack för att du gått med på att hjälpa oss, Althea. Jag vill att du ska veta att vi inte förväntar oss några mirakel. Med så lite information kan det ju inte vara lätt att komma till någon sorts slutsats, antar jag?«

»Nej, det är sant, men något kan jag säkert få fram.«

»Som sagt, allt är till hjälp, hur lite det än är. Då ses vi igen om en vecka. Emelie, du ringer väl och håller mig uppdaterad under tiden?«

»Absolut.«

Fredrik tog tag i Emelies utsträckta hand med bägge händerna och log ett kort leende, sedan vände han sig mot mig och skakade hand lite mer formellt.

»Lycka till med psykologin«, sa han och såg på mig med sina nötbruna ögon. Sedan var han ute genom dörren.

»Vad han hade bråttom«, sa jag och tittade efter honom.

»Jo, han har det allt som oftast«, sa Emelie och log snett. »Det har vi med. Mot brunchen!«

3

SOLLJUSET SOM FLÖDADE in genom fönstret gav Emelies knallgröna kök med fönster ut mot Claes på Hörnet vid Roslagsgatan en känsla av Medelhavet.

»Du dukar så ställer jag in brödet i ugnen.« Emelie började trolla fram mat på bordet. Tre sorters ost, äggröra, ugnsbakade tomater, smörstekta champinjoner och blåbärssmoothie. Allt. Ingen kunde laga brunch som hon. Snart spred sig dessutom en doft av nybakat bröd i köket. Jag öppnade skafferiet, tog tag i ett flingpaket och höll på att tappa det. Det vägde säkert ett par kilo.

»Vad har du i det här paketet? Guldtackor?«

Hon skrattade.

»Bankens backup. Säkraste stället jag vet!«

»Du är inte riktigt klok. Ska inte den vara i ett bankfack eller något?«

»Äsch, det är ju första stället någon skulle kolla på. Förresten finns det en kopia i ett atombombsäkert valv också. Det där är egentligen bara en backup av Infosecs system, men en stor del av det är bankens data.«

»Vet banken om det?«

»Att jag har det vet de, det ingår i mitt uppdrag. Var jag har det är en annan femma ...«

»Himmel!« Jag ställde försiktigt tillbaka flingpaketet med det värdefulla innehållet längst in i skafferiet och tog ut ett annat paket, med rätt vikt. »Är det här flingor då? Eller hittar jag någon annan kunds system här?«

»Det där är äkta flingor, inget annat, jag lovar. De andra kunderna ligger i mjölpåsen.«

Emelie gapskrattade när hon såg mina uppspärrade ögon.

»Det var ett skämt! Sätt dig. Vad tyckte du om Fredrik då?« frågade hon och skar upp det nybakta brödet.

»Jag vet inte. Är han inte lite för ... charmig?«

Emelie höjde på ögonbrynen.

»För charmig? Det var första gången jag hört det anföras på minussidan. Till skillnad mot de skitstövlar jag brukar intressera mig för, menar du?«

»Nej, ja. Det var