Stulen identitet

By Inger Gammelgaard Madsen

Sara Dupont är på semester i Venedig när hennes handväska blir stulen på en maskeradbal. Tidigt nästa morgon hittas en ung kvinna död i kanalen framför hennes hotell. Väl hemma i Danmark är Sara omskakad efter händelserna och det blir inte bättre av att en av hennes närmsta vänner är spårlöst försvunnen. En rad märkliga saker fortsätter att drabba Sara – saker som hon till slut inte själv kan hantera.Ett år senare skickas polisen Roland Benito ut till den rättspsykiatriska avdelningen i Risskov. En sjuksköterska har blivit brutalt mördad av en patient som sedan lyckats fly. Patienten är dömd till psykiatrisk vård efter att hon dödat sin tre månader gamla bebis och hon är oerhört labil. Roland börjar tillsammans med den förrymda patientens försvarsadvokat gräva i fallet och det är tydligt att det döljer sig mer under ytan än vad de någonsin kunnat ana ..."Stulen identitet" är en deckare i högt tempo med många vändningar, som fångar läsaren från första sidan. Boken är den femte fristående delen i Inger Gammelgaard Madsen omåttligt populära serie om polisen Roland Benito. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 16, 2023
• ISBN: 9788728420492

Book preview

Inger Gammelgaard Madsen

Stulen identitet

Översättning: Elin Pirttimaa Rosén

SAGA Egmont

Stulen identitet

Översatt av Elin Pirttimaa Rosén

Originaltitel: Stjålet identitet

Originalspråk: danska

Copyright © 2012, 2023 Inger Gammelgaard Madsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728420492

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Bröllopsdagen

Hon var tvungen att lyfta upp alla lager av den långa elfenbensfärgade klänningen av mjukt, blankt silke och tyll, när hon gick uppför trappstegen till första våningen. De högklackade skorna hade hon lämnat nedanför trappan. Hon lyssnade på sin tunga andedräkt, kände sig yr och funderade på om det berodde på för mycket champagne, syrebrist eller ett begynnande vanvett. Det dröjde en evighet innan hon kom upp till barnkammaren. Så kändes det. Sommarbrisen fick gardinen att fladdra lätt och förde med sig ljudet av musik och skratt från gästerna nere i trädgården. Giraffen, elefanten och apan i mobilen ovanför spjälsängen hoppade upp och ner och såg helt levande ut. Det var en dopgåva. Hon hade haft en liknande själv som barn. Figurerna log mot henne och såg alldeles för glada ut i förhållande till tankarna som for omkring i hennes huvud. Ruset och glädjen hade försvunnit snabbt, som om de aldrig hade fyllt hennes dag. Den största dagen i en kvinnas liv. Det var som kortslutning i hjärnan, överhettning, för mycket oförtjänt lycka som brann upp, som när man använder för mycket elektricitet på samma gång och säkringen går. Den välbekanta, söta doften av babylotion slog mot henne med hjälp av brisen från fönstret. Hon drog njutningsfullt in den och lugnade sig för ett ögonblick. Det var ingen i rummet. Äntligen kom hon fram till spjälsängen. Varje rörelse kändes som i slowmotion. Mobilen trasslade in sig i hennes eleganta håruppsättning när hon böjde sig över pojken. En av de många doftande äppelblommorna som väninnorna hade satt i hennes hår, dalade långsamt ner som en liten vit fjäril och la sig på hans rygg. Han låg på mage. Alldeles stilla. Hennes hjärta bultade och fick smycket i den djupa urringningen att röra sig i takt. Hon stod länge och såg ner på honom och kunde inte se om han andades. Han hade sparkat av sig kudden med motiv av ljusblå små bilar och ovanför de knubbiga låren stack en liten blöjrumpa upp. Den ena virkade blå babysockan hade trillat av och hennes blick fastnade vid den perfekta lilla foten med de fem välskapta små tårna. Hon räckte sig långsamt mot honom i sängen och sträckte ut fingrarna som om hon skulle lyfta upp honom, men var rädd för vad hon skulle få se. Så stannade hon mitt i rörelsen. Hon hörde en annan ansträngd andedräkt som blandade sig med hennes egen. Långsamt vände hon sig om och stelnade till; hon kunde inte ens skrika.

1.

Rättspsykiatriska avdelningens moderna byggnader med rader av fönster, som återspeglade den mörka kvällshimlen och ljusen från gatlyktorna, var en stark kontrast till Gottlieb Bindesbølls vackra gamla psykiatriska sjukhus. Under 1800-talet tänkte man inte så fyrkantigt. Det var äkta murningsarbete med sten i naturfärger – inte bara grå betong med påklistrad tegelsten som kamouflage. Ytterväggarna var murade för att få samma randiga effekt och färg som taket, som hade fint formade kanter och inte bara var platt. Här verkade arkitekten eller byggarbetarna ha gett upp innan de kommit så långt. När det uppfördes kallades det Statsjukhuset i Risskov. Kontrasten var särskilt iögonfallande eftersom byggnaderna låg precis intill varandra. De avgränsades bara av de krokiga träden på var sida av Skovagervej. Grenarna liknade amputerade armar och träden påminde honom om vanskapta, förkrympta händer som i desperation sträckte sig mot himlen. Förmodligen avspeglade de känslorna som många innanför väggarna kämpade med.

Kriminalassistent Roland Benito möttes vid ingången av vice polisinspektör Kurt Olsen.

Sorgligt att det händer här ute igen, och dessutom är rymlingarna alltid mentalt störda, var hans hälsning.

Roland svarade bara med en kort nickning. Han kände sig själv så. Mentalt störd. Just när han lagt sig intill Irene i sängen hade samtalet från polisstationen kommit. Nattsömnen blev förstörd igen, men inte av samma orsak som andra nätter. Sömnen hade inte varit den bästa på grund av privata problem, inte minst för att han nyss var hemkommen från Italien efter att ha gift bort sin yngsta dotter med en man, vars lynne såväl som yrke och familj han skydde som pesten.

Inne i korridoren på avdelning R1 stötte de på rättsmedicinare Henry Leander. Han satt på huk bredvid den döda sjuksköterskan. Hennes huvud låg i en märklig position stöttat mot väggen, så dödsorsaken verkade vid en första anblick vara bruten nacke. Annars var hans intryck bara blod. Massor av blod. Det fanns till och med blodstänk på väggen bakom henne. En kriminaltekniker fotograferade allt som kunde avslöja både var offret och mördaren befunnit sig när mordet skett. Överläkaren hade också kommit och stod på passande avstånd och försökte, med korslagda armar över bröstet, dölja att hon darrade. Tavlan bakom henne med glada, uppmuntrande färger matchade inte alls situationen. Hon strök frånvarande över sina överarmar, medan hon stirrade på blodet med ett tomt uttryck i ansiktet. Kurt Olsen pratade med henne och gav samtidigt Roland en uppmanande nickning mot dörren, som ledde till korridoren med personalens kontor. Han nickade tillbaka och betraktade i ett ögonblick rättsmedicinarens arbete med likbesiktningen.

Det råder för en gångs skull inga tvivel om dödsorsaken och mordvapnet. Trubbigt våld. Orimligt många slag mot bakhuvudet och vänster tinning. Leander lyfte sin vita latexhand med blodfläckade fingerspetsar och pekade på en stenfigur, som tidigare hade varit vit och liknade en Buddha. Den låg kastad en liten bit ifrån liket med en skylt intill som det stod Nr. 2 på. Teknikerna hade undersökt den.

Fingeravtryck?

En av teknikerna i närheten fotade ett långsmalt avtryck på glasdörren. Det kom troligen från en blodig hand som glidit mot glaset. Han tittade upp och skakade på huvudet.

De har tyvärr suddats ut av allt blod.

Vad är det där? Roland nickade mot figuren på golvet, som måste vara mordvapnet.

Det är en tung stenfigur. Kanske något av sjukhusets konstverk eller patientens egen.

Fler slag har utdelats post mortem, påpekade Leander.

En helt sinnessjuk handling. Men det är ju bara naturligt här. Det råder väl inga tvivel om vem som är skyldig, sa kriminalteknikern förnuftigt.

Roland nickade trumpet åt den likgiltiga slutsatsen. Det fanns alltid tvivel. Han såg på Leander igen.

När blir obduktionen?

Imorgon eftermiddag … Han såg på klockan. Nu i eftermiddag …, rättade han sig själv. Jag kan nog pressa in henne. Ska vi säga klockan 15?

Roland nickade och följde sedan efter polisinspektören och överläkaren in på ett litet sparsamt inrett men ljust kontor, där det doftade mild parfym eller möjligen rengöringsmedel. Överläkare Mai Andersen, stod det på en skylt utanför dörren. Hon stängde den efter honom, skakade hand med dem båda och presenterade sig.

Jag är självklart mycket chockad över händelsen, tillade hon rört. Hennes bleka ansikte avslöjade hur hon måste känna sig och det ryckte nervöst i ena mungipan. Vi trodde inte att det var möjligt att rymma härifrån längre. Jag hoppas jag kan hjälpa till. Hon satte sig bakom skrivbordet, la ner några papper i en låda och förde beslutsamt det råttfärgade håret bakom öronen.

"Så ni har ytterligare en intagen som rymt?" Förebråelsen i Kurt Olsens röst var tydlig. Man hade lagt stort fokus på säkerheten också från politisk sida, just på grund av rymningarna. Ofta gällde det patienter som betecknades som farliga eller till och med extremt farliga, särskilt när pressen ville göra sensation av det, vilket de ju alltid ville. Sedan nyår hade 19 fångar lyckats rymma. Men det hade aldrig tidigare lett till mord.

Hur är det möjligt att fly härifrån med säkerhetsglas i fönstren och låsta dörrar med säkra låssystem? fortsatte Kurt.

Jag vet inte hur det gick till när Ditte mördades i slussen. Något tyder på att hon varit på väg att låsa upp när det hände. Men patienterna har inget att göra där. Efteråt har Sara sprungit nerför korridoren som leder ut på parkeringsplatsen.

Utan att någon har sett henne eller stoppat henne? Det borde inte kunna ske!

Det håller jag med om. Men vi får fler och fler våldsamma fångar, som måste utredas och vanligen läggas in efter det. Tyvärr har vi inte tillräckligt med plats. Säkerheten borde förbättras ännu mer om den ska leva upp till kraven som ställs för att hålla den sortens patienter inspärrade. Det är en fråga om ekonomi och …

Hon såg snabbt på Roland, som harklade sig och rynkade ögonbrynen. Det var samma ursäkt som det tjatats om i åratal, oavsett vilken regering som satt vid makten.

… det handlar också om att det idag läggs ett större fokus på hur vi hanterar det, än hur vi undviker det, fortsatte hon.

Och med det menar du …?

Kurt Olsen avslog hennes erbjudande om kaffe genom att skaka på huvudet. Hon pekade med ett frågande uttryck på en termoskanna på skrivbordet medan hon pratade. Roland skakade också på huvudet när blicken riktades mot honom. Kaffet var knappast nybryggt och han drack ändå inte kaffe så sent på kvällen.

Mai Andersen hällde upp till sig själv i en vit kopp med Region Mittjyllands röda logga på. Kaffet rykte inte.

De senaste åren har man dragit ner på sängplatser till de psykiskt sjuka. Samtidigt har antalet rättspsykiatriska patienter stigit markant. Som jag ser det, hänger det ihop. De få platserna resulterar i att patienter från allmänpsykiatrin blir överknuffade till rättspsykiatrin. Dessutom satte man tidigare många av de patienter vi har i dag i fängelse i stället. Men fokuset på att brott kan bero på psykisk sjukdom gör att de hamnar hos oss nu, fortsatte överläkaren.

Kurt Olsen öppnade munnen för att svara, men Roland hostade provocerande och avbröt. Trots att politik var vice polisinspektörens område, ansåg han inte att det var relevant att diskutera det nu, eftersom det knappast hjälpte fallet. Dessutom spillde han bara tid i förundersökningen av ett mordfall och en förrymd fånge.

Den mördade kan ha varit på väg att låsa upp dörren, säger du? För en gäst? När slutar er besökstid? frågade han.

Överläkaren vände med en antydan av lättnad blicken mot honom. Det var nog inte så lätt att bortförklara ännu en rymning och ett mord på dålig ekonomi och bristande resurser, och inte heller på att det fattades sängplatser till de psykiskt sjuka.

Besök sker på avtalade tider. Vi är en låst specialavdelning för inlagda patienter. Men i regel slutar besökstiden senast klockan 22.

Roland såg snabbt på klockan. Hade patienten besök den här kvällen?

Det kan jag inte svara på. Jag gick klockan 18, men jag kan ta reda på det.

Det får du gärna göra. Kan du berätta lite om patienten som rymt och om den mördade sjuksköterskan. Ditte hette hon?

Ja, sjuksköterskan heter … hette Ditte. Ditte Sandfeldt. Patienten heter Sara Dupont. Hon blev inlagd efter en dom för lite mer än två månader sedan. Det gick annars bra med henne. Hon verkade lugnare, så …

Hon blev dömd för mord, eller hur? avbröt Kurt Olsen.

Mord på barn. Sitt eget. Spädbarnet var bara tre månader gammalt och hittades död, liggande på mage i sin spjälsäng. Sara försökte begå självmord, vilket senare användes emot henne som ännu ett bevis på hennes skuld. När bevisen lades fram i rätten förlorade hon också sin man, Kasper Dupont, kanske har ni sett hans namn i eftertexterna på tv? Han är kameraman på DR. Man trodde först att det var plötslig spädbarnsdöd. Sara jobbade som barnsköterska. Så man skulle kunna tro att hon visste att man inte bara lägger sin baby för att sova på magen.

Ett foto på skrivbordet av en flicka i tvåårsåldern, som liknade Mai Andersen så mycket att det inte rådde några tvivel om moderskapet, bevisade varför hon visste det.

Sara fortsatte förklara sig oskyldig och la skulden på alla andra, även sin man. Men det har med hennes psykos att göra. Tvångstankar och paranoia. Mai Andersen pratade snabbt och andfått och de små slurkarna ur koppen verkade mer som nervositet än längtan efter kaffe. Koppen darrade lätt i hennes hand.

Skulle du beteckna henne som farlig?

Överläkaren skakade långsamt på huvudet och ställde ifrån sig koppen medan hon såg ut att fundera på en möjlighet som hon aldrig själv hade tänkt på.

Nej, inte innan det vi har sett nu. Hon var bara en fara för sig själv, men mordet på sjuksköterskan och flykten visar ju tydligt att hon inte var på bättringsvägen, som vi trodde. Tvärtom.

Alltså farlig, nickade Kurt Olsen.

Så vill säkert pressen framställa henne, svarade Mai Andersen nästan vilset.

Kunde sjuksköterskan inte ha tillkallat hjälp? frågade Roland.

Jo, hon kunde ha tryckt på alarmknappen som vi alltid har med oss, och då hade det kommit hjälp på direkten, men hon hann tydligen inte det. Hon kan inte alls ha varit beredd på det som hände, verkar det som.

Har hon jobbat här länge?

Ja, hon är en av de mest erfarna. Hon har jobbat här i över tio år.

Roland reste sig. Vem var Sara Dupont starkast knuten till på avdelningen? Någon vi kan prata med.

Av de inlagda, menar du? Överläkaren skakade på huvudet med ett matt, påtvingat leende. Det finns ingen ni kan få att prata här. De flesta avskyr polisen och kommer vägra uttala sig. Jag vet det efter andra rymningar vi har haft.

Alltså talar du utifrån lång erfarenhet, mumlade Kurt Olsen nästan ohörbart, utan några stora varma känslor i rösten. Han reste sig.

Mai Andersen såg glädjelöst efter dem när hon följde dem ut.

Roland och Kurt Olsen följdes åt upp i hissen på polisstationen. En djup tystnad hade brett ut sig.

Visste du att det var hon? frågade Roland innan hissdörren öppnades.

Inte med säkerhet. Hon är ju inte den enda som har blivit dömd till psykiatrisk vård.

Men en av få kvinnor. De flesta är ju män. Vilka bevis lades fram? Rolands tankar var åter hos Olivia, som skulle föda om två månader. Hur skulle hans lilla flicka klara av att själv bli mamma?

Obduktionen visade att det fanns märken i barnets nacke. Ansiktet blev nedpressat mot kudden tills andningen upphörde. Det hände tragiskt nog på Sara Duponts bröllopsdag, som firades i parets hem med nära familj och vänner.

Och hur kunde man veta att det var hon och inte en av bröllopsgästerna?

Paradoxalt nog hennes vigselring. I ringen fanns det ett ingraverat hjärta och tre små diamanter. De hade framkallat märkena som pressats in i huden i barnets nacke, så tydliga att det inte rådde några tvivel. Ringen måste ha vridit sig på hennes finger och det avslöjade henne. Senare hittades hon livlös i trädgården. Hon hade försökt skära upp pulsådern.

Roland mindes att det hade varit Morten Holsteds fall, för det snackades alltid i matsalen när det rörde sig om mord på barn. Och särskilt om det var ett försvarslöst spädbarn.

2.

Februari, ett år och sju månader tidigare.

Strålande, leende hatiska och nyfiket främmande ögon stirrade på henne i mörkret från runda, ovala eller mandelformade hål. Vissa av dem kantade med glitter, guld eller konstfulla mönster. Folkmassan trängdes och knuffades så hon inte kunde andas. Hon hade sedan länge tappat sin egen mask. Dräkter och stora hattar som påminde om en svunnen tid slog henne i ansiktet. I eftermiddags hade hon blivit skrämd av de många flaxande duvorna på Markusplatsen. Allt med fjädrar gav henne andnöd, efter att hon som barn sett Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Därför gillade hon heller inte den lilla masken klädd med fjädrar som liknade fågelvingar med sneda, lurande ögon i mitten, som kom alltför nära henne. Alla var för nära. Hon hade hamnat mitt i en parad och kippade efter andan, men blev lättad när hon kände Kaspers hand ta tag i sin. Han drog ut henne ur den pulserande massan av skrikande, tjoande och sjungande italienare, men de flesta var troligen turister, som hon själv.

Nu går vi väl tillbaka till hotellet och tar en kvällsdrink i baren? Hans röst hördes knappt i det öronbedövande stojet, men hon uppfattade ändå orden som var de enda omkring henne på danska. Det ville hon mer än gärna och pressade sig fram genom myllret, villigt meddragen av en hand, vars ägare hon inte kunde se i människomassan, men som hon kände väl. Huden, det varma fasta greppet och tryggheten. Äntligen fick hon luft och ljuset från fönstren i hotellets reception var en befrielse. De småsprang leende uppför trappan, som om de sökte skydd från ett våldsamt åskväder. Baren var nästan lika proppad med människor som Markusplatsen och gatorna, men Kasper hittade ett ledigt bord i ett hörn, där hon lättad sjönk ner i en behaglig soffa, medan han hämtade något i baren. Hon tog av skorna och gned den ena av sina ömma fötter. Båda bultade och hade svällt upp, så att de nya italienska skorna, som hon bara inte hade kunnat motstå i modebutiken, plötsligt verkade tre storlekar för små. Det var en välsignelse att ta av sig dem och känna det kalla marmorgolvet mot fotsulorna.

Kasper räckte henne glaset med Sambuca och log trött, efter nästan en halvtimme och en kilometerlång kö vid bardisken. Hon tog emot det och drog in anisdoften. Hon hade fallit för den vattenliknande likören under den här veckan. De hade rest till Venedig på semester, just för att uppleva den maskeradbal som de nu hade flytt ifrån.

Jag sa ju att du inte skulle ta på stiletter, Sara, förebrådde han henne med en mans snusförnuftiga ja-se-kvinnor-skakning på huvudet och satte sig bredvid henne.

Jag vet, men vi är ju i Italien. Jag vill inte klä ner mig. Folk är så eleganta här.

Nja, inte alla. Och verkligen inte turisterna. Det är ju karneval, så strunt i det. Han log och tog en slurk av sin öl. Han gillade inte likör.

Jag tappade min mask, den som var så fin.

Vi köper en ny i morgon. Det hinner vi innan vi ska till flyget. Vi ska ju checka ut redan vid lunchtid, så vi har inget annat att göra innan vi åker till flygplatsen.

Hon lutade sig tillbaka och slappnade äntligen av med hans arm mot sin nacke. Liggande mot hans bröst fanns det inget att vara rädd för, inte ens masker eller fågelvingar.

Vem kan ha kommit på idén att man ska klä ut sig och festa på det här sättet? Kasper beundrade ett par kvinnliga bargäster med snygga peruker och handhållna masker som de gömde ögonen bakom. De liknade spöken från barocken.

Sara log, hon hade läst på läxan i en turistbroschyr och fick lust att briljera lite efter nederlaget med kvällens maskerad, som inte hade gått helt enligt förväntan. Det var inte meningen att de skulle komma ifrån varandra, och hon visste att det var hennes fel att det hänt. Hennes nyfikenhet hade lockat henne ifrån Kasper. Curiosity killed the cat, brukade han retsamt varna henne, när hon försvann ifrån honom.

Traditionen går tillbaka ända till 1100-talet och hör ihop med Venedigs historia. På den tiden var det helt normalt att man skulle dölja sin identitet bakom masker när man släppte loss på stan.

Så att ens äkta make inte märkte det?

Kanske det, men mest för att utjämna sociala skillnader och annat som kunde marginalisera personer. Man kunde gömma sig och utge sig för att vara en annan än den man var.

Dåtidens Facebook?

Ja, på sätt och vis. Hon skrattade när hon såg att han också hade tagit på sig sin mask igen. Den var inte lika vacker som hennes hade varit, men heller inte en av de hemska, som han först ville köpa. Det lyckades hon förhindra. Det fanns något sorgset över den som gav hans leende ögon, som såg på henne från de överdrivet mandelformade ögonhålorna kantade med glimmande guld, ett skevt uttryck i kombination med den trumpna, röda munnen. Det var en svart tår målad på ena kinden.

"Hinner vi besöka Ca’Rezzonico-museet i morgon? Där man kan se rokokomålaren Pietro Longhis målningar från tiden när både män och kvinnor bar den kända vita Bauta-masken, den jag tycker är så hemsk. Den påminner mig om Döden i Venedig."

Du ser för många filmer, älskling. Var ligger museet? svarade han med instängd röst på grund av masken.

Det ligger visst i ett av palatsen vid Canal Grande.

Det hinner vi säkert.

De satt tysta en stund, uppslukade av att titta på folk. De flesta hade klätt ut sig i vackra eller speciella kostymer.

De två tjejerna där borta är danskar. Vi har ju inte träffat så många. Den ena kommer från Århus, sa Kasper obesvärat. Hon försökte följa hans blick. De satt i baren en liten bit från dem och båda hade masker på sig.

Hur vet du det? Har du pratat med dem?

Ja, med den ljusa, när jag stod i kö till baren.

Sara dolde ett litet leende.

Såklart med den ljushåriga.

Vad menar du med det?

Det hade bara förvånat mig om det var brunetten som du börjat prata med. Män och blondiner, du vet.

Hon sa det utan avundsjuka, för hon litade på Kasper. De hade känt varandra sedan de var barn och den vänskapen hade så sakta utvecklat sig när de växte upp. De hade varit åtskilda i bara ett par år, när Kasper bodde utomlands för att studera. När han återvände till Århus hade de blivit tillsammans på allvar och flyttade in i en liten tvårummare på Trøjborg. När hon fick jobb som barnsköterska och Kasper som kameraman på DR, köpte ett trevligt litet hus en bit utanför True. Barn och äktenskap hade ännu inte kommit på tal, men Sara väntade tålmodigt och utan att pressa honom.

Det var hon som sökte kontakt med mig och inte tvärt om. Hon måste ha hört att vi är danskar. Hon frågade om jag var fotograf eftersom jag hade den stora kameraväskan över axeln och när jag svarade att jag är kameraman på tv blev hon genast intresserad.

Bra raggningsknep! Hon gav honom en spefull blick och sippade på Sambucan.

De unga idag vill bara bli kända, så är det bara. Det betyder inte ett skit om de har talang eller inte. Känd idag, glömd imorgon. Se bara hur populära program som X Factor, Unga mammor, Paradise Hotel och Singelliv är. Det är ett lätt och snabbt sätt att bli kändis, som inte kräver så mycket hjärna – snarare tvärt om.

Sara kastade åter en blick på de två unga kvinnorna i baren, som njöt av den italienska bartenderns uppmärksamhet. De viskade hemlighetsfullt med varandra och fnissade. Hon funderade på om de reste ensamma eller med sina föräldrar. Om de var syskon eller bara väninnor. Kanske hade de precis träffat varandra.

Du ska nog inte generalisera, Kasper. Gav du henne en chans att posera framför kameran?

Jag såg henne inte så bra. Hon har ju mask på sig och det betyder inget att bara vara blondin. Vem vet om det är en peruk? Det där kan du bara glömma, vännen. Varför tror du jag föll för just dig? Han tog en av hennes långa, kopparfärgade hårlockar mellan fingrarna och kittlade henne i örat med den. Kanske föredrar jag rödluvor.

Hon log, för hon visste ju.

Det glesnade i baren allt eftersom natten framskred. De flesta försvann ut i nattlivet. Kasper hade gått för att köpa espresso i baren när de två danska tjejerna, halvfulla och småskrattande, gick förbi deras bord på väg ut. Plötsligt stannade den ena till. Hon tog av sin mask och räckte den till Sara. Den kan du få, jag är trött på den, sa hon innan den andra tjejen drog med sig henne. Sara hann precis se att det var blondinen som gav henne sin mask, innan de försvann ut i myllret.

Den där är ju fin, då behöver vi kanske inte köpa någon ny till dig imorgon?

Jag ville helst välja en själv, men den här är okej.

Det var en silvermask med fint mönster i guld och glitter. Runt ögonens överkant satt en rad med stenar som liknade diamanter. Munnen var sensuell och svartmålad. Kasper hjälpte henne att knyta fast den runt huvudet. Masken doftade svagt av blondinens parfym. Hon lutade huvudet mot hans arm igen. På ett sätt var det ganska behagligt att gömma sig, det var nästan som att hon glömde vem hon var.

Sara kände sig en aning berusad när hon kom ut från badrummet. Sambucan var förrädisk, eftersom det smakade så oskyldigt. Anissmaken hade inte försvunnit, trots att hon hade borstat tänderna. Kasper låg i sängen och väntade på henne.

Ta på dig masken, beordrade han. Han hade inte tagit av sin egen.

Vi ska väl inte sova med dem på?

Nej! Vi ska absolut inte sova.

Hans ögon glittrade inne i masken medan hon knöt på sin utan brådska. Då fick han tid på sig att betrakta hennes kropp genom det tunna nattlinnet. Det var som att de älskade på ett helt annat sätt här i Venedig. Mycket mer intensivt. Fräckare. Kanske var det bara semesterstämningen som gjorde det. Att de hade tid med varandra och att alla problem var kvarlämnade i Danmark. Hon var friare än hon brukade och hon märkte tydligt att Kasper gillade den nya sidan av henne.

Ljudet av tjutande sirener väckte henne. Först visste hon inte riktigt vad hon hörde och var hon var. Men när hotellrummets brandgula interiör, som Kasper avskydde, blev tydligare efter att ögonen vande sig vid mörkret, gick det snabbt upp för henne och hon förvånades över sirenerna i en stad utan bilar. Smaken av Sambuca hade fortfarande inte försvunnit. Hon satte händerna runt sitt dunkande huvud, som om hon ville känna om det verkligen hade krympt, att hjärnan pressats samman. Hon hade lust att väcka Kasper, men gjorde det ändå inte. I stället vred hon sig försiktigt ur hans grepp, smög upp ur sängen och särade lite på de tunga gardinerna. Från fönstret på Albergo Marco var det utsikt ner mot kanalen och en liten bro. De blinkande blåljusen på polisbåten kastade ett spöklikt sken över diset på vattenytan. Det var ännu inte ljust. Hon knep ihop ögonen, men kunde inte se vad som pågick där nere. Några nyfikna hade samlats på platsen. Utan att föra för mycket oväsen öppnade hon garderoben, tog på sin jacka över nattlinnet och stoppade de bara fötterna i ett par sandaler. Kasper vände på sig i sängen. Hon väntade tills han drog lugnt efter andan igen, gick ljudlöst ut genom dörren och sprang nerför trapporna. Morgondimman slingrade sig som kalla tungor runt hennes fötter och upp längs de bara benen. Luften var kryddad med en svag doft av saltvatten och tång, som så här dagen efter gjorde henne illamående. Den lilla gruppen människor som hon närmade sig stod ända nere vid kanten till kanalen. De var helt stilla, nästan som förlamade eller förstenade. Någon knuffade till henne bakifrån och hon hamnade plötsligt längst fram. En polis motade henne tillbaka, men hon hann se när en annan polis bakom stängde dragkedjan till en svart liksäck. Hon hann se en blodig massa under blont hår som verkade mörkt, nästan gyllene, eftersom det var vått och klistrigt av smutsigt vatten. Polisen knuffade de främsta längre bak och ropade något på italienska som hon inte förstod. Hon kände knappt när någon tog henne hårt om axeln, men ändå ryckte hennes kropp till av skräck vid beröringen. Kasper stod bakom henne.

Vad är det som händer?

De … de har hittat en kvinna i kanalen. Hon … är död. Hennes röst hackade av kyla och förfäran. Kasper vände sig om och pratade engelska med ett par bakom dem. Hon hörde inte eftersom hon var uppslukad av att titta efter polisbåten, som gled i väg i den smala kanalen och skapade svallvågor, vilket blev ett problem för morgonens första gondoler. En tom colaflaska hade klumpat ihop sig med ett skrynkligt cigarettpaket, ett glasspapper och några fimpar och låg och slog mot den alggröna muren vid bron, som om vågorna försökte pressa upp skräpet på land igen, tillbaka till dem som hade kastat det.

Kom, vi går. Det är för kallt. Kom nu. Kasper hade tagit tag i hennes axel igen. Hon följde svag och maktlös med honom tillbaka till hotellets trappa. Det var första gången hon sett en död människa. Ansiktet hade varit borta. Krossat.

Vad sa de, dem du pratade med? Rösten darrade.

De visste inte så mycket, men en av dem trodde det var en dansk tjej, kanske en av dem från baren i går kväll. Hon måste ha trillat i kanalen. De var ju ganska berusade båda två. Förfärligt.

Men vad hände med den andra tjejen då?

Kasper ryckte på axlarna.

Hotellet var också förstelnat. Hon hörde inte det vanliga ljuden från köket och klirret med koppar från matsalen, som annars brukade väcka dem den här tiden på morgonen. De bestämde sig för att börja packa väskorna, eftersom ingen av dem kunde sova. Hon la sin laptop i handbagaget. Det fanns ingen trådlös uppkoppling i rummen utan bara i de gemensamma utrymmena och det kostade tio euro per timme. Kasper hade lett retsamt när hon gnällde över det, men när hon sedan försvann med laptoppen under armen fick han klara sig utan henne. Facebook-vännerna skulle bli besvikna om hon inte uppdaterade dagligen med bilder och referat från resan. Hon hade lovat dem det.

Har du sett min väska, Kasper? Hon lät mer och mer desperat, förvirrad och omskakad när den inte stod på stolen innanför dörren där hon brukade ställa den, och heller inte gick att hitta någon annanstans på rummet, som trots allt var ganska överskådligt.

Nä. Hade du den med dig tillbaka från baren?

Hon försökte minnas när de gick tillbaka till rummet sent i går kväll. Hade hon inte haft väskan med sig? Hade hon bara låtit den ligga i baren? Allt var höljt i dimma. Sambucadimma. Vanligtvis gick hon ganska ofta utan väska, så det hade inte varit så konstigt om hon hade glömt den.

Fan också! Hur dum får man vara!? utbrast hon och slog irriterat ut med armarna.

Det är sånt som kan hända. Du var tydligen inte riktigt dig själv i natt. Den där masken gjorde något med dig. Det fanns en påtaglig förebråelse i hans blick, men hon märkte också att han var omskakad av händelsen utanför hotellet.

Masken! Hon stirrade på den på nattduksbordet. Det var den döda kvinnans mask. Hon var nästan helt säker på att det var hon som legat i liksäcken, trots att hon inte sett ansiktet. Plötsligt var den mer skrämmande än de vita Bauta-maskerna. En ännu starkare påminnelse om döden i Venedig.

Hur kan du skämta om masken, Kasper. Det var hennes! Det var henne jag såg … död.

Såg du den döda?

Hon nickade och kände paniken sticka under huden.

Kasper la hastigt några hopvikta skjortor i sin resväska och omfamnade henne.

Varför gick du ut dit, älskling? Varför väckte du mig inte? Det där med katten, du vet.

Hon försökte förgäves ge honom ett leende.

Vi kände henne inte, Sara. Och vad kan vi göra?

Hon vände ansiktet mot hans axel. Och min väska då? mumlade hon ner i t-shirtens mjuka bomullstyg som doftade Kasper. Klamrade sig fast vid honom och vid något som kunde få bort tankarna från synen av den döda.

Jag springer ner till baren och hör om de har hittat den. Hade du något av värde, förutom kreditkorten som vi får spärra om den är borta? frågade han.

Vad fanns i väskan?