Raseri

By Andreas Ek

Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet. Att de klarar sig från den ondska som viruset bär med sig. Den framgångsrika MMA-fightern Pontus räds inte några kamper. Runt hörnet väntar en ljus framtid men när Stockholm drunknar i kaos, tar livet en helt ny vändning. Finns det några vinnare i raseriets spår?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 12, 2017
• ISBN: 9789175238722

Book preview

gråt.

18 TIMMAR TIDIGARE

1

Det var tyst i salen. För tredje dagen i rad var han på plats i den och hopplösheten kom krypande. Han borde inte sitta där egentligen, inte enligt honom själv och inte enligt många andra heller för den delen. Han hade varit i liknande salar tidigare, men då i andra sammanhang.

Han visste precis hur det hela gick till och kokade inombords.

Väggarna var vitmålade och det knarrande golvet var lagt med någon slags fuskparkett. Luften var torr och han antog att ventilationen inte fungerade som den skulle. Ännu ett bevis på dålig byggnadsteknik. En chef någonstans som ville spara pengar och valde den billigaste och därmed den sämsta byggfirman. På väggarna hängde fula tavlor och två av dem hängde på sned, vilket han störde sig på.

Det skulle vara strikt och fint. Det hade han lärt sig från sin tid i lumpen. Där pojkar blir män, hade hans pappa sagt när det var dags för mönstringen. Pappan hade varit fallskärmsjägare och det skulle sonen minsann också bli.

Han hade gjort sin pappa stolt.

Håret var nyrakat. Han gjorde sig av med sin annars så fylliga kalufs när han ryckte in i lumpen. Sedan dess hade han aldrig låtit håret växa ut mer än ett par millimeter. Han hade inget skägg och var lika noggrann med att raka det som han var med håret. Anledningen var mest att han hade dålig skäggväxt och inte behövde raka sig mer än två gånger i veckan.

Han var klädd i kostym och blå skjorta med matchande slips. Han brukade annars bara ha kostym på sig vid speciella tillfällen som bröllop och begravningar. Det här tillfället började luta mer och mer åt en begravning.

Hans egen.

Erik, sade åklagaren och lutade sig tillbaka i stolen. Förstod du frågan?

Erik satt tyst och stirrade på honom.

Han hade träffat åklagaren tidigare och visste att han gick över lik för att fälla poliser. Poliser som Erik. Åklagaren med sitt bakåtslickade hår såg ut att njuta av situationen. Till höger om Erik satt rätten med ordföranden i mitten och de politiskt valda nämndemännen vid hennes sida. En av nämndemännen kämpade mot tröttheten och hade vid ett tillfälle tidigare under dagen slumrat till. En diskret knuff med armbågen från ordföranden hade fått honom att vakna. Erik sökte ögonkontakt med den trötta gråhåriga mannen med fårat ansikte, och när deras blickar möttes rätade mannen på sig.

Tingsrätten var ett skämt.

Det visste de flesta som arbetade med juridik. En ordförande med juridikexamen och många års arbetslivserfarenhet skulle bestämma Eriks öde tillsammans med tre nämndemän, som fått en dags utbildning i juridik. Att deras röster dessutom vägde lika tungt som ordförandens var bara ett av det svenska rättssystemets gigantiska misslyckanden. I händelse av att ordföranden och en nämndeman vid den enskilda överläggningen röstade för att fälla och de två andra röstade för att fria, blev det en friande dom. Ordförandens röst vägde då inte tyngre eftersom man hellre friade än fällde, vilket i och för sig var bra, men med tanke på nämndemännens kompetens var det hela skrattretande.

Tur att det fanns en hovrätt att överklaga till.

Mittemot Erik satt bara åklagaren. Ingen målsägande.

Han låg på två meters djup i en kista vid Hässelby begravningsplats.

Åklagaren suckade högt och spände ögonen i Erik. Efter att du dödade Stefan, vad gjorde du då?

2

Erik gick genom korridoren där kollegorna som tagit helg lyste med sin frånvaro. Rummen han passerade var nedsläckta och sparsamt inredda. Tråkiga. Erik öppnade dörren till sitt rum som inte var större än en cell i arresten. Han suckade när han såg högen med akter som var fulla med utskrivna förhör och anmälningar. Det var inte bara ärendena i överflöd som gjorde att Erik suckade. Han visste inte om tingsrätten skulle gå på åklagarens linje eller hans egen, vilken var att han handlat i nödvärn och försökt freda sig. Med tingsrätten visste man aldrig. Det kunde gå hur som helst.

Det var ett jävla lotteri.

Han satte sig på stolen vid skrivbordet och loggade in sig på polisens interna nätverk. Inga nya mail hade kommit och han stängde av datorn och blev sittande i stolen.

Erik tänkte tillbaka på den där kvällen i januari för ett halvår sedan. Kvällen som höll på att förstöra hans liv. Sedan dess hade han blivit mer lättretlig och börjat störa sig på småsaker. Han brukade snäsa åt Lotta och ge henne kalla handen när hon bad honom om något. Erik visste att det var fel, men ibland orkade han inte. Han blev sällan blödig eller påverkad av otäcka händelser. Men den där händelsen i januari hade påverkat honom.

Starkt.

Under sina fjorton år som polis i Stockholm hade Erik sett och hört det mesta. Allt från allvarliga trafikolyckor och social misär, till skottskadade och knivhuggna personer. Sönderslagna fruar. Sönderslagna barn. Mördade barn. Åren som polis i huvudstaden hade härdat honom. Han hade blivit slagen i tjänsten, fått gatstenar kastade på sig, blivit sprayad med pepparspray och blivit beskjuten. Listan kunde göras lång och det var långt ifrån alla poliser som varit med om så mycket som han hade varit. Av någon anledning drogs han till skit som en pundare dras till narkotika. Erik hade varit med om mycket, men den där kvällen i januari var nog den värsta. Inte bara med tanke på det efterspel som han nu var med om, men också med tanke på det som kunde ha hänt. Ofta hade han varit med om saker som kunde ha gått riktigt illa. Om inte … var en fras han ogillade. Han tyckte inte att man skulle tänka på hur saker kunde ha hänt, utan istället fokusera på det som faktiskt hade hänt. Det var som det var helt enkelt.

Men den här gången var det annorlunda. Erik ältade det inte, men för första gången kände han sig illa till mods och han kunde inte låta bli att tänka på vad som faktiskt kunde ha hänt.

Det var den artonde januari. Erik och kollegan Micke patrullerade västra Stockholm i gamla trotjänaren 33-9220, en bil med tolvtusen mil i tjänsten och det var mycket för en radiobil. Jobbet som Erik och Micke hade fått från Regionledningscentralen, RLC, var ett rutinärende. Ett ärende som de varit med om hundratals gånger. De skulle åka och titta till en man som sov på en parkbänk i Vällingby.

Fylla, hade Micke sagt och Erik sade inte emot. En solklar fyllerist som skulle till tillnyktringsenheten på Sankt Görans sjukhus om han kunde uppföra sig. Annars blev det arresten i Solna.

Erik körde in på de ödsliga parkvägarna i Vällingby och fortsatte till den plats som anmälaren uppgett. Det var sent på kvällen, kallt ute och belysning saknades. De hittade honom tämligen omgående och Erik ställde bilen riktad mot den sittande mannen på bänken, så de fick ljus från lyktorna. Han lade i parkeringsväxeln och klev ur bilen, ovetande om att han en timme senare skulle befinna sig på Karolinska sjukhuset.

Som patient.

3

Pontus Lindquist satt försjunken i sina egna tankar med en handduk över huvudet. Omklädningsrummet stank av svett och liniment. Då och då öppnades dörren och röster hördes, men det var ingenting som Pontus märkte.

Han satt framåtlutad på en bänk med tårna i golvet och skakade benen för att inte bli stel. Händerna var knäppta i knät. Ögonen var slutna och han gick djupare in i sig själv.

När Pontus fokuserade inför en match kunde ingenting störa honom. Han var disciplinerad och gick alltid in etthundra procent inför varje träning och match.

Han tränade hårt varje dag. Åt bra och sov bra. Hans livsstil präglades av strikta rutiner där ingenting lämnades åt slumpen. Tjejer hade han inte tid med. De störde koncentrationen. Ibland fick han till det med någon, men det var alltid något betydelselöst engångsligg och nästan alltid efter match. Då firade han ordentligt och det brukade involvera alldeles för mycket sprit. Inga droger. Det höll han sig borta från. Bara förlorare som sysslar med droger, hade han sagt den gången han blev erbjuden. Killen hade gått igång på alla växlar och slog till Pontus på axeln och kallade honom för allt möjligt. Pontus slog inte tillbaka. Han slogs bara på träning och match.

Men när killen måttade en vänsterkrok ändrades situationen helt.

Pontus såg slaget komma direkt, förmodligen redan innan killen själv visste om att han tänkte slå. Pontus kunde ha undvikit slaget genom att bara böja ner överkroppen och vrida sig kort åt höger. Killen skulle då ha slagit i luften precis över Pontus duckande huvud och blottat ansiktets vänstra sida. Pontus hade då kunnat slå honom medvetslös med en hård högerkrok mot hakan.

Men det gjorde han inte.

Han satte i stället upp sin högra hand vid huvudet och tog vant emot slaget som kändes klenare än vid ett lättare sparringpass. Killen hade inte roterat höften och därmed inte utvecklat någon rörelseenergi som gav kraft till slaget. Dessutom stod han för smalt med fötterna så han hade knappt någon balans. Pontus tog ett kvickt steg framåt. I samma rörelse satte han sin vänstra fot bakom killens bakre fot och tryckte till med händerna mot hans bröst så han tappade balansen. Innan killen förstod vad som hände låg han på golvet och ylade.

Vakterna kom med en gång och slet burdust upp killen och ledde iväg honom, samtidigt som han skrek något som Pontus inte hann uppfatta.

Två dagar efter match var Pontus alltid igång igen med sina rutiner. Träna. Äta. Sova. Han hade tränat kampsport sedan han var åtta år gammal och fått en bra grund att stå på, eftersom hans sex år äldre broder tränade karate och gärna övade på Pontus när de var små. Trots många kilo lättare och betydligt svagare än sin dåvarande motståndare, gav Pontus aldrig upp. Det följde med honom hela livet och när han kom upp i tonåren var brodern chanslös.

I sin andra match som professionell kampsportare inom Mixed Martial Arts, MMA, ledde han stort. I sista ronden slappnade Pontus av och med elva sekunder kvar av matchen fastnade han i ett armlås. Hans motståndare hade kopplat ett grepp om hans arm och låste fast den med hjälp av sina egna armar och kroppstyngd. Han tvingade Pontus armbågsled att vridas åt fel håll.

Smärtan hade varit obeskrivlig och i normala fall hade den som fastnat i armlåset, klappat med handen i golvet och gett upp. Men inte Pontus. Han visste att det var lite tid kvar och klappade aldrig. Han blev räddad av gong-gongen och därmed vann han sin match. Rädslan att armen vilken sekund som helst kunde brytas av påverkade honom inte. Han vek inte ner sig. Hade det varit tolv sekunder eller mer kvar av matchen, hade han fått gå med gipsad arm i flera veckor.

Dörren till omklädningsrummet öppnades och Pontus ställde sig upp. Det var dags att värma upp.

4

Mannen hade suttit på bänken och sovit. Hans armar hängde utmed sidorna och huvudet låg på sned. Han var klädd i en täckjacka, mössa och pösiga mjukisbyxor. Kängorna var slitna och dåligt knutna. Han var muskulös vilket inte var en vanlig syn bland alkoholisterna och narkomanerna i området.

Hallå, sade Micke och försökte skaka liv i mannen. Han fick bara ett grymtande till svar. Han är ju helt väck.

Vill du åka till Sankt Göran och nyktra till lite? frågade Erik.

Inget svar.

Erik ruskade om mannen som sov vidare. Jaja, han lever i alla fall.

Han är rätt stor, sade Micke. Bara vi inte behöver släpa honom, jag pallar inte sabba ryggen en gång till.

Nej, det vore dumt, sade Erik. Vi gör en nitton och lastar in honom. Vi kör väl till Sankt Göran?

Absolut.

Ja viljr tril s tjörn, mumlade mannen.

Vad sade du? frågade Erik och ruskade om honom igen. Hallå?

Ja viljr tril s tjörn. Mannens huvud gungade.

Vill du till Sankt Göran? frågade Micke. Är det så?

Mannen nickade.

Det är ju bra, sade Micke. Är allt okej med dig annars, nu när du nästan kan prata och så? Micke lade en hand på mannens axel.

Inget svar.

Vi kör på, sade Erik.

De påbörjade skyddsvisitationen som låg inom ramen för polislagens nittonde paragraf. Erik började gräva i mannens vänstra jackficka. Kanyl, sade han och vände sig mot Micke för att göra honom medveten om vad han hittat.

Micke nickade till svar och höll upp ett plastkort. Jag har ett ID här, jag hör med radion om vad det är för en lirare.

Han gick bort och satte sig i bilen och tog kontakt med RLC, något som han motiverade med att det var kallt ute och att det bara var en vanlig fylla. Erik tyckte att Micke skulle ha stått kvar bredvid honom, men värme var tydligen viktigare än säkerhet.

I samma ögonblick som Micke började läsa upp personnumret för operatören hände det.

Erik fortsatte med sin visitation under tiden som Micke pratade i radion. Han hade gjort hundratals liknande visitationer och hittat allt från pistoler till kondomer. Han kontrollerade jackfickorna och ville fortsätta med byxorna. När han började leta igenom höger benficka tog mannen tag i Erik och drog bort handen som var på väg ner i fickan.

Vad gör du? frågade Erik som tog tag i mannens högra arm.

Mannen reste sig tvärt och slog till med sin vänstra knytnäve som träffade Erik på höger överarm. Erik hade inte varit beredd på slaget och han tappade fotfästet en aning. Mannen stod nu upp och i samma sekund såg Erik att något blänkte till i hans hand. Mannen började veva mot Erik med våldsamma rörelser och han vrålade för fullt.

Kniv! tänkte Erik som instinktivt förde sin hand ner mot sitt tjänstevapen. Det var inget han tänkte på att han gjorde, han bara gjorde det. Möts du av en kniv så drar du din pistol, hade hans lärare på Polishögskolan sagt. Vid varje övning och vid varje skyttepass drog Erik sitt tjänstevapen om gärningsmannen hade något tillhygge i händerna. Var det ett bra avstånd till hotet sköt han varningsskott och sedan i benet, om gärningsmannen fortsatte framåt.

Det här var inget bra avstånd.

I ögonblicket då Erik började röra handen mot pistolen hade han redan bestämt sig. Han skulle skjuta högt i bröstet.

Skjuta för att döda.

De stod drygt en halvmeter från varandra och i samma stund som Erik förstod att det var en kniv, kände han den träffa höger arm. Han visste att han blivit huggen men det kändes knappt. Kroppen gick på högvarv och adrenalinet forsade fram likt en tsunami i kroppen. Eriks påbörjade rörelse mot tjänstevapnet avbröts och när huggen kom mot honom, försökte han med sina egna armar och händer att avbryta överfallet.

Mannen, som nu plötsligt verkade vara spiknykter, halkade till under sin attack vilket gjorde att han missade Eriks överkropp med en hårsmån. Erik grep tag om hans underarm med sin vänstra hand och höll för livet. Han fokuserade på det farliga.

Kniven.

Vars spets nu pekade mot sin ägare.

Med sin fria hand greppade Erik tag runt mannens hand och stötte med all sin kraft sin egen kropp framåt.

Kniven borrade sig in i mannens hals snett underifrån.

Det var en morakniv av standardmodell med rostigt blad. Den trängde in så pass långt att bladet inte syntes och ut stack bara det röda skaftet av trä.

Mannen gav ifrån sig ett läte som Erik senare drömde om många nätter. Det var som att han skrek för fullt, men det hördes inget. Bara ett dovt kvidande. De hamnade så nära varandra att Erik kunde känna den spritluktande andedräkten. Deras ögon möttes och det kändes som en evighet.

Det var knäpptyst.

Sekunden senare drog Erik ut kniven.

Blodet sprutade som när man skakat en ölburk och öppnat den.

I vanliga fall hade Erik fått panik över risken att bli smittad med Hepatit C eller HIV. Men inte nu. Det fanns inte tid för det. Mannen föll till marken och tog sig för halsen. Han skrek av smärta, samtidigt som blod sprutade ur hans mun.

Micke hann knappt reagera förrän det var över. Han hade hört skriket och det första han såg när han flög ur bilen, var att Erik drog ut en kniv från mannens hals. När Micke kom fram till dem låg mannen redan på marken.

Snön färgades ljusröd av blodet som pumpades ut från halspulsådern i vansinnig hastighet. Mannen andades häftigt och vid varje andetag hördes ett gurglande och blod sipprade ut från hans mungipor. Han tittade vädjande upp mot de båda poliserna med panik i blicken.

Erik förstod vad som höll på att hända.

Reflexmässigt tryckte han in två fingrar i såret. Blodet fortsatte att pumpas ut och han rörde runt med fingrarna i frustration för att få till ett tryck mot artären. Mannen sprattlade med benen och armarna i sina desperata försök att fly undan smärtan som Erik orsakade honom. Blodet som samlades i munnen och halsen hostade han upp. Eriks hjärta slog snabbare. Han tryckte hårdare i förhoppning om att blödningen skulle upphöra.

Det fungerade.

Blodet pumpades inte längre ut, utan rann försiktig utmed Eriks hand och mannens hals. Men det rann mycket.

För mycket.

Micke satte sig gränsle över mannen och lyckades låsa fast hans armar med sina ben. Mannen fortsatte att sparka i desperation för att göra det alla människor försöker göra när döden kryper närmare. Överleva. Vad den chockade mannen inte tänkte på, var att han försvårade de båda polisernas räddningsaktion.

Ligg still! skrek Erik.

Han visste att en person hade cirka sex procent blod i förhållande till kroppsvikten. En vuxen man på 90 kilo hade med andra ord ungefär fem och en halv liter blod i kroppen. En blodförlust på drygt två liter skulle med stor säkerhet leda till döden om personen i fråga inte fick vård.

När Erik tittade sig omkring såg det ut att vara betydligt mer än två liter blod som strömmat ut från mannens hals.

Micke larmade och ville ha en ambulans och fler patruller till platsen. Han talade så pass forcerat att han var tvungen att upprepa sig eftersom operatören först inte hörde vad han sade.

Sparkandet avtog och Micke släppte på sitt grepp. Erik satt på knä vid sidan om mannen med sina fingrar inkörda i såret i halsen. Blodet sipprade ut i en jämn, långsam ström och droppade ner i snön. Micke tog av sig handskarna och satte pek- och långfingret på mannens hals.

Jag känner ingen puls!

HLR, skrek Erik. Kör igång med HLR!

Micke lade sina händer över varandra och började med att göra hjärtkompressioner. En, två, tre, fyra, fem …, sade han tyst i takt med att han pressade sina händer mot mannens bröstkorg. När han kommit till trettio började han om igen. En, två, tre, fyra, fem …

Under tiden som Micke gjorde kompressioner, höll Erik kvar sina fingrar i såret. I byxfickan låg Eriks första förband som han tänkte ta upp med sin lediga hand, men han kunde inte röra den.

Han kände den inte.

Erik rynkade pannan. Uniformsärmen var söndertrasad och aningen mörkare i färgen än övriga uniformen. Erik ville kavla upp jackärmen för att se efter hur illa det var. Men han kunde inte. Han vågade inte släppa det tryck han hade åstadkommit med fingrarna.

Han såg sig omkring. Parken var öde och det enda ljus de hade var från radiobilens lyktor.

Erik började känna sig vimmelkantig.

Mannens livlösa kropp ryckte till i takt med att Micke gjorde hjärtkompressioner.

Sirener hördes.

Erik hade omgående blivit ersatt av ambulanspersonal när de anlände till platsen och han själv hade tagits om hand av kollegorna. Det var då de upptäckte skärsåren på armen och Erik lastades in i en ambulans och åkte till sjukhuset. Den första ambulansen hade redan lämnat med knivmannen.

På sjukhuset fick de sy över tjugo stygn på Eriks under- och överarms utsida. Lyckligtvis hade inga nerver skurits av och om huggen träffat en artär hade Erik troligtvis gått samma öde till mötes som den berusade mannen.

Åklagaren hade väckt åtal mot Erik för grovt vållande till annans död och motiverat det med att våldet var för rått och hänsynslöst. Det hade gett genomslag. Erik blev omplacerad från yttre tjänst till inre, i väntan på rättegången och dess domslut. Han fick sitta och utreda vardagsbrott som stölder och fyllebråk. Det var värre än döden.

Tidningarna hade tryckt upp löpsedlar.

Polis skar halsen av berusad man

Till viss del stämde rubriken. Han hade skurit halsen av honom, men det fanns en anledning till det. En anledning som hamnade i skymundan i den vinklade storyn. Under rättegången hade Erik sagt att det hela var över på sekunder. Han förklarade att han inte hann tänka, allt gick så fort och han hade hamnat i en nödvärnssituation. Det var aldrig meningen att det skulle bli som det blev. Det bara hände.

Men sedan var det den andra misstanken också. Den som gjorde honom riktigt förbannad och som troligen skulle avsluta hans polisiära karriär i förtid.

Där hade det definitivt inte handlat om nödvärn.

5

Erik lämnade skrivbordet och gick till skjutbanan. Andra människor städade, tvättade eller påtade i trädgården som någon slags terapi. Erik sköt. Han brukade se till att träna minst ett par gånger i veckan. Skyttet var en färskvara och samtidigt en livförsäkring. En god skytt hade bättre odds att överleva en eldstrid brukade han tänka. Han var duktig på det och bättre än många andra i yttre tjänst, men han var också utbildad instruktör och hade förmånen att kunna träna ofta, eftersom han hade fri tillgång till ammunition.

Han ställde sig på den rödmålade linjen som markerade att avståndet till papptavlorna var nio meter. Lysrören sken skarpt och surrandet från ventilationen var rogivande. Erik tog ett djupt andetag. Den fiktiva gärningsmannen dök upp och Erik drog sitt tjänstevapen, en Sig Sauer P226, från hölstret. Han sköt två snabba skott i tavlans mitt och ytterligare ett skott i tavlans övre del. Det som skulle föreställa huvudet på gärningsmannen. De centimeterstora hålen satt där de skulle och i ett verkligt scenario hade de gett önskat resultat.

Erik gjorde om momentet flera gånger innan han bytte övning till att skjuta två snabba skott i den fiktiva gärningsmannens huvud. Efter ett tiotal lyckade serier, ansåg Erik att det räckte och begav sig hemåt.

På tunnelbanan satt han återigen