Borta, bara borta

By Jan Sprangers and Mattias Knave

Claes Tillén och Peter van Rijssen, spanare vid länskriminalens Grova brottsrotel i Göteborg, är utlånade till Kalla fall-gruppen. De ger sig i kast med ett tjugo år gammalt fall – 22-åriga Jonna Eriksson som försvann spårlöst efter en fest i Torslanda sommaren 1993.

Det dröjer inte länge innan en mängd frågetecken uppstår. En kille som varit med på samma fest har låtit sig intervjuas av tidningen GT/Expressen om det gamla fallet. Men när poliserna vill höra honom visar det sig att han är försvunnen sedan några dagar.

Ännu vet man inte om Jonna ens varit utsatt för ett brott. Den ursprungliga förundersökningen imponerar inte. Det tycks som om de dåvarande utredarna fokuserade helt på ett enda spår och valde bort andra möjligheter.

Jan Sprangers har ett långt förflutet som journalist och researcher på Sveriges Television och som kriminalreporter på kvällstidningen GT. Att han lärt känna den värld som befolkas av poliser, åklagare, advokater, misstänkta och dömda blir tydligt i hans deckare som hyllas för sin detaljkännedom och autenticitet.

“Borta, bara borta” är den fjärde fristående delen i hans spännande deckarserie om radarparet Tillén och van Rijssen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 2, 2021
• ISBN: 9789180003575

Book preview

Borta, bara borta

av Jan Sprangers

Copyright © Jan Sprangers 2021, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Markus Andersson

ISBN: 978-91-8000-357-5

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel ett

Kaos, tänkte kommissarie Lars Holmlund där han satt med slutna ögon och försiktigt masserade sina tinningar. Men det var inte något yttre kaos som plågade honom. Tvärtom, de senaste veckorna hade varit ovanligt lugna, så lugna att han till och med fått tid för de utvecklingssamtal han länge lovat sin personal.

Nej, kaoset fanns inom honom. Innanför hans skallben studsade viskningar och rop, monotont malande röster och något som bäst beskrevs som ett ylande. Allting samtidigt. Kakofoni.

Han lutade långsamt huvudet mot kontorsstolens nackstöd, lät händerna sjunka men höll ögonen fortsatt slutna. Telefonen hade varit tyst sedan han kommit, och ingen hade brådstörtat kastat sig in i hans rum. Han undrade om det var lugnet före stormen och försökte uppskatta stiltjen.

Och ändå detta kaos.

Holmlund suckade. Han visste att han uppfattades som rationell, på gränsen till kylig. Men i hans huvud kändes det snarare som en myrstack där någon just rört runt med en pinne. Ju lugnare den yttre världen var, desto galnare och mer högljudd blev den inre. Eller så var det alltid kaotiskt, men hölls enklare i schack när jobbet krävde det.

Den stora väggklockan visade på sju minuter över nio på morgonen, och solen stod redan högt på den molnfria himlen utanför. Holmlund hade kommit till jobbet halv åtta. Redan då hade det varit tjugotre grader varmt ute och nu steg temperaturen snabbt. I bilradion hade han hört att det åter kunde bli trettio grader. För varmt därute för att tänka, för varmt för att jobba.

Nej, det var bäst att han blev kvar härinne i polishuset, där det ständigt kritiserade klimatsystemet ändå gjorde tillvaron uthärdlig. Han tittade på sin mugg, snuddade vid tanken på en påtår men beslöt sig för att vänta.

Det fanns alltid massvis med arbetsuppgifter på grova brottsroteln, inte minst för kommissarien som ledde den, men efter de senaste veckornas oväntade lugn hade Holmlund hunnit i kapp med det mesta. Även om han aldrig skulle erkänna det, upptäckte han till sin egen förvåning att han skulle välkomna ett nytt, större fall. Om inte annat så för att få tyst på surrandet i skallen.

*

Claes Tillén och Peter van Rijssen satt på varsin sida av ett avlångt bord, vars yta nästan helt täcktes av pärmar, mappar och buntar med papper. På golvet stod en pappkartong med mer material.

van Rijssen rätade med plågad min långsamt på ryggen och lät blicken glida över bordet.

Vad tror du? frågade han.

Tillén ryckte på axlarna.

Det ser svårt ut. Men det gör det ju alltid, sa han till sist, ställde ifrån sig en pärm med blå rygg och drog fram en röd.

Etiketten på ryggen sa Anhöriga.

Sedan tre månader tillbaka hade de båda spanarna på grova brottsroteln lånats ut till myndighetens kalla fall-grupp. Det lät bra i media när man pratade om kalla fall-gruppen, men det talades aldrig om att gruppen i praktiken bestod av de två inspektörerna plus en chef vars huvudsakliga uppgift tycktes vara att hålla fanan högt inför omgivningen – det vill säga media.

Chefens namn var Tore Andersson, och det var en reslig, blåögd och omvittnat rekorderlig karl som dessutom var retoriskt skicklig.

Mördare ska aldrig kunna slappna av. Vi ger aldrig upp, utan jagar dom så länge dom lever, deklarerade han stolt under ett av många möten med journalister, och fortsatte prata sig varm om hur viktigt det varit att preskriptionen för de mord som skett efter första juli 1985 tagits bort tre år tidigare.

Verkligheten var inte fullt lika mycket att yvas över. Sedan den senaste versionen av kalla fall-gruppen börjat jobba hade Tillén och van Rijssen tröskat igenom två omskrivna fall. I båda hade de kommit fram till att det inte fanns många fler utredningsåtgärder att vidta.

På tv löstes ofta gamla mord genom att applicera ny teknik på gammalt bevismaterial. I verkligheten hade detta material ofta hanterats så illa att all vidare undersökning var meningslös. Eller också hade det helt enkelt försvunnit när avdelningar flyttats och lokaler rensats ut. Eventuella vittnen mindes inte längre, eller hade hunnit avlida. Och så där höll det på. Den ena återvändsgränden efter den andra.

Det fall de nu gick igenom såg inte bättre ut. Men uppdraget var tydligt: Fanns det minsta chans att gå vidare skulle de göra det.

Den omedelbara anledningen till att just det här gamla ärendet väckts ur sin Törnrosasömn var att kvällstidningen GT/Expressen aviserat att man skulle granska det i en kommande artikelserie. Denna förväntades få stort genomslag. Långläsning, sommarläsning.

Deras kriminalreporter ska komma hit på onsdag för att intervjua mig. Jag behöver en sammanfattning av utredningsläget innan dess. Fixar ni det till senast tisdag? hade Tore Andersson bett Tillén och van Rijssen strax innan de gått på helgledigheten.

Spanarna hade redan gått igenom huvuddelen av materialet vid det laget, och sagt ja.

Undrar varför GT ger sig på den här grejen, sa van Rijssen lätt frånvarande.

Tillén tittade upp med ett förvånat uttryck. För honom var det självklart.

Den tjugotredje juli, alltså om …

Han tystnade ett par sekunder innan han fortsatte.

Om lite drygt två veckor är det tjugo år sen det hände. Tjugotredje juli 1993. Tidningar älskar såna där årsdagar. Och det här var ju ett mord som det skrevs hur mycket som helst om när det begav sig.

Jo, jag vet. Men jag undrar om det kan finnas nåt mer, sa van Rijssen.

Som vadå?

Som att GT plötsligt har fått loss nåt som vi inte har. Nåt som kan lösa det här. Nåt som får oss att framstå som amatörer. Jag är nog inte den ende som tänker i dom banorna. Det är därför dom har bråttom, svarade han och viftade med tummen åt det håll där ledningen huserade.

Tillén drog sig fundersamt i ena örsnibben.

Det är väl bara bra i så fall. Om det blir löst, menar jag. Skit samma vad folk tänker om oss.

De satt tysta en stund.

Men om GT har nåt borde det finnas här, fortsatte han sedan och blickade ut över den till synes oordnade samlingen på bordet.

Hans kollega nickade långsamt.

*

Herregud, stönade Peter van Rijssen en timme senare.

Han hade just upptäckt att han läst en halv sida förhör utan att vara medveten om vad han läst. Trots att ögonen följt raderna hade hans tankar glidit i väg till annat.

Han lade ifrån sig pärmen han suttit med och gnuggade ögonen.

Det här är själsdödande, muttrade han med låg röst utan att vänta sig något svar.

Han fick inget heller.

Claes Tillén strök just över en anteckning han gjort och ritade sedan en pil från en tidigare anteckning till ett klockslag följt av ett frågetecken.

När de först fått frågan om att jobba med kalla fall hade van Rijssen sagt ja direkt. Han hade välkomnat chansen till mer normala arbetstider, och visste att hans familj också gjorde det. Lugn och ro, helt enkelt, och mer utrymme för ett liv utanför jobbet.

Men den senaste månaden hade han frågat sig om han gjort fel val. Det kändes som om han satt fastlåst vid en kontorsstol och stirrade på papper dagen lång. Om inte Claes Tillén också tackat ja till förflyttningen hade han bett om att få återgå till sitt gamla jobb vid det här laget.

Persiennerna bakom van Rijssen utestängde det mesta av det intensiva solljuset, men han blev ändå plötsligt medveten om livet som passerade därute. Han tvingade sig att fokusera.

Tror du att GT fått ut nåt av det här? Innan vi tog upp det hit?

Frågan möttes av en bestämd huvudskakning.

Knappast. Utredningen har aldrig avslutats, även om den mest samlat damm under ett par decennier.

Jag vet, men misstag har skett förr … nån kan ju ha lämnat ut det ändå, sa van Rijssen och kliade sin orakade kind.

Nån i huset? Hur då? Inget av det här finns i digital form. Så den personen skulle först varit tvungen att skanna alltsammans. Det tar ett antal timmar.

Tillén slog ut med armarna i en gest som inkluderade allt på bordet.

Även om dom visste exakt vad dom ville ha skulle nån behöva gå igenom materialet för att hitta det. Du vet ju själv hur det såg ut när vi hämtade det. Det skulle ta orimligt lång tid. Bara slasken är omfattande. Dörrknackningsskit och annat som inte gav nåt.

Jo, men ändå … Tänk om det finns nåt avgörande på ett eller ett par papper. Nåt som dom fått tips om. Kanske detaljer i ett förhör. Dom finns ju nåt sånär samlade. Då skulle det inte ta lång tid att kopiera, fota eller skanna.

Tillén såg skeptisk ut. Han fyllde kinderna med luft och blåste sedan ut.

Visst, men först måste du få tillgång till förundersökningen. Och alla besök nere i ärendearkivet noteras.

Äh, den kontrollen är väl så där, svarade van Rijssen.

Efter en stund knäppte han plötsligt med fingrarna.

Så här då. Säg att tidningen faktiskt fått tips om nåt i materialet som utredarna missade på den tiden. Dom vill få ut det. Så vad gör dom om det inte finns nån som kan eller vill lämna ut det i smyg?

Tillén log och nickade.

Chansar och gör ett försök att få ut det den formella vägen. Säger kanske nåt i stil med att det knappast kan vara nån sekretess att tala om eftersom fallet snart är tjugo år gammalt. Att det bara är ett försvinnandeärende, och att dom vill kontrollera några detaljer inför en återblick. Att det inte handlar om att namnge nån som misstänkt eller så …

Precis! Och vart vänder dom sig för att få ett beslut och en sekretessprövning?

Tillén putade eftertänksamt med läpparna.

Jo, jo. Vi skulle kunna slå en signal till juristerna och höra om de fått en sån förfrågan. Och exakt vad tidningen begärt ut i så fall.

van Rijssen lyssnade bara med ett halvt öra. Han hade redan börjat leta efter numret.

*

Kommissarien strök förstrött handen fram och tillbaka över sin snaggade skalle, för att därefter väcka datorn genom att peta till musen. Han klickade på mejlprogrammet och lutade sig tillbaka. Så snart han fick syn på inkorgen såg han att ett av de olästa mejlen markerats som extra viktigt. Det var från LPM, länspolismästaren.

Broder! Som du kanske vet har media börjat intressera sig för ett snart 20 år gammalt ärende. Ett ouppklarat mord. Eller snarare försvinnande, eftersom det saknas en kropp. Tores grupp tittar på det, och jag kommer att få en sammanfattning därifrån. Men ingen av dem var med när det begav sig. Vill minnas att du jobbade med fallet. Jag undrar vad du minns, dina intryck. Har du möjlighet att berätta över en kopp kaffe, så att jag inte verkar helt borta om nån får för sig att ringa mig? Gärna så snart som möjligt. Tack!

Lars Holmlund drog ljudligt efter andan. Tjugo år. Det var en lång tid, och han hade sällan haft anledning att i tankarna återvända till vad som hänt då. Ändå visste han direkt vilket fall länspolismästaren åsyftade. Antalet misstänkta och ouppklarade mord där det saknades en kropp var lätträknade. Och det fanns en faktor till: Fall som aldrig avslutats fortsatte att plåga de poliser som jobbat med dem.

Jonna Eriksson. Det var så hon hette, den tjugotvååriga kvinnan i Torslanda vars okända öde under några sommarveckor engagerat svenska folket. Men som med allt annat hade intresset svalnat när ingenting tycktes leda framåt. Ännu senare begränsades uppmärksamheten till kvällstidningarnas närmast pliktskyldiga redovisningar på årsdagen av försvinnandet.

Holmlund kunde inte påminna sig att han sett eller hört något alls om utredningen det senaste decenniet.

När Jonna Eriksson försvann hade han just kommit till länskriminalens spaningsrotel, som grova brottsroteln hette då. Han hade ingått i en växande grupp med spanare, utredare och tekniker som jobbade heltid med fallet.

Till en början hade det verkat lovande. Massor av människor hade varit på samma fest som tjugotvååringen, och det fanns ytterligare några vittnen som sa att de sett henne gå därifrån.

Och därefter ingenting. Det var som om hon hade upphört att existera utan att lämna några spår efter sig.

Att Jonna Eriksson skulle ha försvunnit frivilligt var en möjlighet som förkastats på ett tidigt stadium, sedan polisen haft kontakt med föräldrar, syskon och kamrater.

Ingen av hennes närstående trodde att hon medvetet skulle hålla sig undan. En noggrann undersökning av hennes hem antydde heller inget sådant. Utredarna gick igenom hennes tillhörigheter utan att hitta något anmärkningsvärt. Någon dator fanns inte – 1993 hade få en sådan hemma. Inga väskor, kläder eller andra personliga tillhörigheter saknades.

En lång rad rutinkontroller följde, bland annat av banker, sjukhus, taxi, kollektivtrafik, rederier och flygbolag, men resultatet var hela tiden detsamma: Noll.

Misstanken var alltså att hon utsatts för ett brott. Mord verkade vara det mest troliga. Men så länge hennes kropp inte hade hittats höll de också andra möjligheter öppna. Hon kunde ha blivit bortförd och vara vid liv. När dagar blev till veckor utan att Jonna Eriksson hittats trodde dock de flesta, inklusive spaningsgruppen, att hon dödats och att kroppen gömts.

De många vittnena hade inneburit massor av jobb. Men de konkreta resultaten förblev magra. Intresset fokuserades mot en tjugotreårig man, som enligt några vittnen visat intresse för Jonna. Han hade varit på samma fest och senare deltagit i en av skallgångskedjorna. De kryptiska svar han lämnat i förhör hade lett till att han snabbt blev huvudmisstänkt. Han hade till och med suttit anhållen ett par dagar.

Men när det visade sig att han hade ett fullgott alibi hade han släppts. Det var inte ovanligt med den typen av personer runt en stor händelse: kuvade själar som njöt av att oväntat stå i centrum för uppmärksamheten.

En jävla flane, hade Holmlunds dåvarande chef sagt på kärnfull göteborgska och det sammanfattade rätt väl hur gruppen såg på tjugotreåringen.

Holmlund hade själv hållit ett par förhör med mannen, och försökte nu komma ihåg vad han hette. Martin någonting. Han hade sagt saker som ni kommer aldrig att kunna sätta dit mig och ni har inga bevis, ingenting och varför pratar du om mord? Det är bara ett försvinnande, eller hur?

I sak hade mannen haft rätt, men där och då hade det känts arrogant. Som om han lekte med dem och visste mycket mer än han sa. Senare hade Holmlund och hans kolleger kommit fram till att det var just den effekt tjugotreåringen ville ha, men att allt bara var slöseri med utredningstid.

Sånt jag minns, muttrade Holmlund tyst och insåg i samma ögonblick att surrandet i hans skalle hade tystnat.

Han lyfte mobilen och ringde Tore Andersson, som svarade innan första signalen klingat ut.

*

Jonna Eriksson, ja. Precis. Jag har bett dina gubbar att titta igenom förundersökningsmaterialet. Jag tror att dom har en första sammanställning klar när som helst. Jag blir intervjuad av GT i övermorgon, så jag måste själv läsa in mig. Visserligen fanns jag i huset när det där hände, men det går ju fan inte att komma ihåg allt.

Tore Andersson gjorde en paus, som om han väntade på ett bekräftande nej. När ingenting hördes, fortsatte han.

Så länspolismästaren har hört av sig till dig också. Jag vet inte riktigt varför, men han verkar oroad för att det här kan bli nåt svårhanterligt. Och han vill väl inte framstå som så okunnig som han de facto är just nu. Inget konstigt med det. Han jobbade inte här då.

Några sekunder tickade förbi utan att någon av dem sa något.

Så han får också en kopia av sammanfattningen, sa Andersson till sist.

Åter tycktes han vänta på något, men Holmlund var brutalt okänslig för den typen av signaler. Andersson tänkte att han åtminstone slapp sitta mittemot Holmlund och bli kallt värderad av dennes märkliga, outgrundliga fiskögon. Det var en blick som kunde få vem som helst att oroligt börja skruva på sig.

Kalla fall-gruppens chef drog efter andan.

Antagligen vill han prata med dig också eftersom du jobbade med fallet. Det blir nåt annat än att bara få ett referat av alla utredningsåtgärder och så vidare, sa han.

Kanske det, svarade Holmlund.

*

Han rev sig frånvarande i sitt allt längre, gråare och ojämnt ansade bockskägg. Om länspolismästaren bara ville ha hans personliga reflektioner skulle han slippa större djupdykningar på egen hand. Den delen fick Peter van Rijssen och Claes Tillén ta hand om. Han avslutade snabbt samtalet med chefen för kalla fall-gruppen, och fokuserade åter på mejlet.

Jag är tillgänglig under dan. Tid och plats? svarade han.

Just när han skickat i väg svaret ringde det.

Tore här igen, du, sa Andersson, väntade på ett svar som inte kom och fortsatte.

Jag kom just på en grej. Om du vill ha en koncentrerad rekapitulation av fallet redan nu finns det en sån i ’Nordisk kriminalkrönika’. Josefsson var polisiär förundersökningsledare på den tiden. Han skrev en artikel som bör ha kommit samma år eller möjligen året efter.

Holmlund nickade. Han kom ihåg att Bert Josefsson varit förbannad över att ha låtit sig övertalas att skriva artikeln, och bett spaningsgruppen om hjälp. Holmlund hade glidit undan. Han ville inte ha något med saken att göra. Själv läste han sällan böckerna, som gavs ut årligen av Svenska Polisidrottsförlaget.

Han tyckte att förlaget gjorde underhållning av något som oftast var tragedier, och därmed rörde sig i samma fält som kvällstidningarna. Skillnaden var möjligen, tvingades han tillstå, att tidningarna hade bättre skribenter. Författarna i Nordisk kriminalkrönika var nästan alltid poliser eller åklagare som jobbat med fallen; att skriva väl tillhörde inte deras främsta kvaliteter.

Vid ett par tillfällen hade Holmlund själv fått förfrågningar. Numera ringde förlaget nästan alltid någon annan, eftersom de kände till hans inställning.

Han insåg att hans kollega väntade på en reaktion.

Jo, jag minns nu när du säger det. Och det måste ha varit tidigast året därpå. I normalfallet skriver dom bara om uppklarade ärenden, men Jonna-fallet fick så extremt mycket uppmärksamhet att det gjordes ett undantag. Bra tanke, Tore. Jag ska kolla det. Tack, sa kommissarien och tryckte bort samtalet innan den andre hunnit svara.

*

Länskriminalchefen Albin Svennings dörr stod som alltid öppen. Han tillhörde de chefer som ogillade stängda dörrar. Lars Holmlund knackade ändå för att påkalla uppmärksamhet, hörde ett vänligt kom in och följde uppmaningen.

Svenning nickade mot honom från sin plats bakom skrivbordet, och undrade om det hänt något.

Det vore kanske på tiden i så fall. Vad är det tidningarna kallar det? Sommartorka? frågade han och log välvilligt.

Holmlund såg ingen anledning att vare sig le tillbaka eller svara.

De båda männen bodde på promenadavstånd från varandra, men umgicks aldrig privat. Kort efter att Holmlund flyttat till området hade Svenning faktiskt gjort ett försök. Han hade bjudit kommissarien och hans hustru på en grillafton. Men kvällen hade snabbt känts obekväm. När de skildes åt visste de att det inte skulle bli någon fortsättning.

Gud, vilken konstig människa, hade Svennings dåvarande hustru sagt efteråt, och hon hade inte behövt förtydliga vem av gästerna hon avsåg.

Du har ’Nordisk kriminalkrönika’ här nånstans, va? frågade Holmlund nu och granskade de hyllor som fyllde ena långväggen.

Längst ner till höger, sa Svenning, som visste att hans besökare skydde kallprat.

Det var en av de egenheter som gjorde att Holmlunds omgivning helst höll distansen. Såvitt Svenning visste umgicks inte kommissarien med någon alls, utom sin familj. Och knappt ens med den. Arbetet verkade vara det som helt fyllde hans vakna tid och gav honom energi. Holmlund väntade sig samma inställning av andra, och hade en gång fått ett raseriutbrott när en förhörsledare meddelat att han skulle vabba just när en utredning gick in i ett kritiskt skede.

Den gången hade Svenning försvarat spaningskommissarien inför den dåvarande länspolismästaren, men det blev allt svårare att ursäkta Holmlund. Hade det inte varit för att han var en så skicklig polis, skulle Svenning ha sett till att han omplacerats för länge sedan.

Men mannen fick alltså resultat. Gång på gång, och mot alla odds.

Det räckte långt. Frågan var bara hur långt. Som rotelchef måste man kunna hantera människor bättre än Holmlund gjorde, tyckte Svenning.

Det som inte upphörde att förvåna honom var att Holmlunds närmaste medarbetare vägrade säga ett ont ord om honom, trots mannens uppenbara tillkortakommanden. I stället kunde de med beundran i rösten prata om chefens erfarenhet, osvikliga intuition och förmåga att snabbt vidta rätt åtgärder också i kaotiska skeenden.

Den mannen är född till att lösa mord, hade en kollega sagt, och statistiken stödde uttalandet.

Protesterna var desto fler från andra håll. Myndighetens kommunikationsdirektör hade mer än en gång beklagat sig över att kommissarien arrogant vägrade följa hennes råd. Kritik kom också från presstalesmännen som sällan fick ett ord ur Holmlund, och även från vissa rotelchefer.

Det funkar inte. Han kör alltid sitt eget race och bryr sig inte om att samarbeta eller ens informera, klagade en av de ömtåade.

Ett flertal gånger hade kritiken riktats direkt till Holmlund, som emellertid verkade helt oberörd och inte ens brydde sig om att försöka bemöta den.

Svenning såg sin besökare sjunka ner på huk och långsamt dra ett pekfinger längs de röda bokryggarna.

Vad letar du efter?

Ett gammalt ärende. Jonna Eriksson i Torslanda, du vet.

Svenning rynkade pannan och nickade.

Början av nittiotalet. Det var ett tag sen. Jag hörde att det var på tapeten igen, ja. Är du inkopplad på det?

Holmlund vände sig om till hälften och förklarade kort varför han behövde fräscha upp minnet. Därefter drog han ut volymen för 1994, och bläddrade fram till innehållsförteckningen.

Ingenting här, sa han, ställde försiktigt tillbaka det halvfranska bandet och drog ut boken bredvid.

Efter att ha kontrollerat innehållsförteckningen reste sig Holmlund upp. Han höll upp boken.

Nittiofem. Kan jag låna den?

Visst, sa Svenning godmodigt medan Holmlund gick mot dörren.

Men glöm inte adressen, tillfogade han.

Svenning fick inget svar. Han hade inte väntat sig det heller. I stället fick han se hur Holmlund bestämt drog igen dörren bakom sig.

Länskriminalchefen skakade trött på huvudet.

Vad ska jag göra med dig? muttrade han för sig själv.

Kapitel två

De fick fatt i juristen, men samtalet med henne gjorde inte spanarna mycket klokare.

Kvinnan kunde visserligen bekräfta att en anställd på ett medieföretag nyligen begärt ut delar av den förundersökning som rörde Jonna Eriksson, men inget mer.

Ett medieföretag? Varför säger du inte att det var GT? Och vad ville dom få ut? frågade Peter van Rijssen.

Han var medveten om att han lät irriterad.

Jag är rätt så ny här i Göteborg, och vill nog konferera med en kollega om hur mycket vi kan säga, sa juristen försiktigt.

van Rijssen hade satt på högtalarfunktionen så att också hans kollega kunde lyssna. Denne lade nu en lugnande hand på hans underarm, och böjde sig fram en aning.

Hej, Claes Tillén här. Jag är kollega med Peter. Vi har börjat titta på fallet. Det kan vara viktigt för oss att veta vad GT begärt ut och om dom fick det dom begärde. Och om handlingarna i så fall är utlämnade med sekretessförbehåll, och hur dom ser ut. Det kan väl knappast vara nåt hemligt?

Men kvinnan var obeveklig.

Det är möjligt, men jag vill gärna vara säker på det innan vi fortsätter samtalet, sa hon lugnt, beklagade detta och lovade att återkomma så snart hon fått besked.

Byråkrater, fräste van Rijssen, tryckte sig bakåt i stolen och såg Tillén peka på lysdioden som visade att samtalet inte avslutats än.

Tack, då hörs vi snart igen, sa Tillén med sin vänligaste stämma.

*

Lars Holmlund satte sig tungt i sin besökssoffa och slog upp Nordisk kriminalkrönika. Kapitlet om Jonna Eriksson hade fått rubriken Flickan som försvann. Som författare angavs Bert Josefsson, kriminalinspektör, Göteborg.

Kommissarien kom ihåg honom som en auktoritär, vresig och missnöjd man. Josefsson hade haft en extremt svartvit bild av världen, och därför ofta varit alltför snabb med att dra slutsatser som senare visat sig felaktiga.

Mannen hade gått i pension i slutet på nittiotalet någon gång och efter det var det som om Josefsson försvunnit ur allas medvetande. Ingen pratade om honom, och själv hörde han aldrig av sig mer.

Holmlund hällde upp kaffe ur sin termos och drack ett par klunkar innan han böjde sig fram för att studera porträttet som tronade ovanför rubriken.

Jonna Erikssons hår var rågblont och hängde rakt ner. Luggen skymde delvis det ena av de båda nötbruna ögonen. Ett roat leende spelade i hennes mungipor, som om hon tyckte att fotograferingen var lite löjlig. Hon var söt utan att vara sockersöt. Hon såg ut som vilken ung kvinna som helst.

Vad hände med dig? frågade Holmlund tyst.

*

Samtalet från rättsenheten kom strax efter lunch. Det var samma jurist som Peter van Rijssen tidigare pratat med.

Den här gången var kvinnan mer tillmötesgående.

Nu har jag kollat med en kollega, och uppgiften är okej att lämna ut till er, sa hon.

Så nu kan du bekräfta att GT gjort en förfrågan? frågade van Rijssen, lutade sig fram och greppade en penna.

Ja, eller rättare sagt: Beslutet gäller en journalist på den tidningen. En Pelle Kinell. Vi fick en begäran för lite mer än en månad sen.

Och vad var det han ville titta på?

Relativt lite. Tack och lov, med tanke på mängden material och att det inte är digitaliserat. Jag har hans begäran framför mig. Han ville se loggboken med beslut och åtgärder, och samtliga förhör med en Martin Persson.

van Rijssen skrev ner namnet. Martin Persson, mannen som i ett tidigt skede var huvudmisstänkt men senare visade sig ha alibi för den tid då Jonna Eriksson försvann.

Och han ville ha ut handlingarna utan sekretessförbehåll, sa kvinnan.

Såklart, sa van Rijssen.

Det vanligaste förbehållet var att uppgifter i utlämnade handlingar inte fick publiceras på ett sätt som gjorde det möjligt att identifiera någon. Att bryta mot ett sekretessförbehåll kunde ge böter eller till och med fängelse.

Spanaren lade ifrån sig pennan. Cirklarna kring namnet han skrivit hade nästan gjort hål i papperet.

Loggboken och förhören med Martin Persson, alltså. Ingenting annat?

Nej, bara det.

van Rijssen insåg plötsligt att han fortfarande inte fått svar på kärnfrågan.

Jag utgår från att han inte fick ut nåt?

Juristen skrattade till.

Nej, nej, nej, naturligtvis inte. Så snart vi fick klart för oss att ärendet aldrig har avslutats blev det ett tydligt nej.

Okej, då vet jag. Förresten, om han eller nån annan begär ut fler handlingar från det här fallet är jag tacksam om ni kollar med oss först.

Uppmaningen möttes av ett kort frustande.

Hur skulle det annars gå till? Materialet har ju som sagt inte digitaliserats, och vad jag förstår har ni alltsammans hos er nu.

Utmärkt, sa van Rijssen, och avslutade samtalet.

Han lutade sig tillbaka.

Martin Persson, alltså, tänkte han, tog åter upp pennan och fyllde långsamt i bokstäverna i namnet.

*

Det rumlade i Lars Holmlunds mage. Han tittade på vägguret och såg att det var lunchdags.

Lika bra, tänkte han eftersom han just läst klart sin sedan länge pensionerade kollegas beskrivning av fallet Jonna Eriksson.

Han smällde igen Nordisk kriminalkrönika. Det hade varit en förvånansvärt koncis redogörelse. Och Holmlund visste att inte mycket nytt tillkommit sedan den skrevs.

Mat, alltså. Om han var hungrig borde det betyda att andra också var det. I vanliga fall åt han helst ensam, men den här gången …

Han tog upp telefonen och slog numret till Claes Tillén.

Även om Tillén och Peter van Rijssen hade börjat på kalla fall-gruppen betraktade han dem fortfarande som sina spanare. De var bara utlånade, om än på obestämd tid. Holmlund tolkade arrangemanget som att han kunde ta deras tjänster i anspråk precis när som helst. Som nu.

Hej, jag behöver prata med er. Lunch? frågade han så snart spanaren svarade.

Ska höra med Peter, sa Tillén.

Det var tyst några sekunder.

Absolut. I huset eller på stan? frågade Tillén sedan.

Vi behöver sitta ostörda. Vi tar det härnere, bestämde Holmlund.

Fem minuter senare kom han till kafeterian och såg att spanarna redan väntade på honom.

En stund senare satt de vid ett avskilt bord och började hugga in.

Jag är nyfiken. Vad gäller det? frågade van Rijssen med munnen full av mat – en ovana som störde hans närmaste kollega men inte kommissarien.

Ert fall, sa Holmlund.

Spanarna väntade på en fortsättning som dröjde.

Verkar det framkomligt? frågade kommissarien till sist.

Svårt att säga, sa van Rijssen avvaktande och sköljde ner en tugga med några klunkar lättöl.

Varför undrar du? frågade Tillén.

Holmlund förklarade i korthet vad han ombetts göra och vad han gjort hittills. De båda spanarna lyssnade uppmärksamt, nickade när så krävdes och sa ingenting förrän han var klar.

Okej. Hade du frågat tidigt i morse hade vi nog inte kunnat berätta nåt du inte redan visste. Men det har faktiskt tillkommit nåt sen dess, sa van Rijssen och utbytte en snabb blick med sin kollega.

Men vi kanske borde kolla med Tore först …, sa Tillén försiktigt.

Holmlund lade långsamt ner sina bestick och riktade sina outgrundliga glosögon mot sin gamle spanare.

Jag har redan pratat med honom, sa han med ett tonfall som inte inbjöd till fler ifrågasättanden.

Tillén putade med läpparna medan han funderade, och nickade sedan.

Okej, så här är det, sa han och berättade om de handlingar Pelle Kinell på GT begärt ut.

Bara förhören med den där idioten, alltså? frågade Holmlund med rynkade ögonbryn.

Ja, i princip. Dom och loggboken.

Hm. Konstigt. Misstankarna mot Martin Persson kunde ju avskrivas. Vad jag förstår hade han ett vattentätt alibi?

Ja. Det enda konstiga var att han inte hostade upp det med en gång. Det var snarare vi som hittade det åt honom. Men han var väl en sån där tetig typ som ville göra sig viktig.

Kommissarien nickade. Har ni läst igenom förhören med honom på nytt? frågade han.

Jo, vi har gått igenom dom. Vi ska göra det en gång till efter lunch, tänkte vi. Men än har vi inte hittat nån förklaring till GT:s intresse. Och vi vet inte vad dom ska med loggboken till.

Var finns Martin Persson nu?

Det är en av dom saker vi ska undersöka efter lunch, sa Tillén.

Nu alltså, sa kommissarien och reste sig upp med sin bricka.

Hans lunch hade varat i tjugotvå minuter.

van Rijssen skrattade.

Ibland saknar jag dig faktiskt, sa han och reste sig ur stolen.

*

Efter att ha försäkrat sig om att få uppdateringar av sina gamla medarbetare återvände Holmlund till sitt rum. Det första han gjorde efter att ha tryckt igång datorn igen var att se vad Myndighetssverige hade för uppgifter om Martin Persson.

Att som polis söka på personer i registren om man inte jobbade direkt med ärendet var brottsligt, något som ibland utnyttjats av polisledningen när man försökt få bort anställda som ansågs mindre lämpliga.

Men Holmlund var inte orolig. Länspolismästaren hade ju bett honom om en briefing, och han såg det som grönt ljus för lite efterforskningar. Han var medveten om att det han gjorde nu var att gå längre än någon begärt, men nyfikenheten gjorde att han fortsatte.

Han studerade de relativt nytagna körkorts- och passbilderna på Martin Persson. De visade en man som såg ut att vara minst tio år äldre än personnumret angav. Hyn var grovporig och genomkorsad av djupa fåror, näsan bred och köttig, håret rufsigt och lika vitt som de buskiga ögonbrynen och den säkert veckogamla skäggstubben. Mannen kisade mot kameran. Han såg ut att tvivla på något fotografen just sagt.

Holmlund granskade bilden noga. Han var övertygad om att ansiktet var själens spegel, att var och en efter en viss ålder var ansvarig för sitt utseende. Så vad berättade det här porträttet om mannens karaktär?

Han hade inget omedelbart svar. Uttryckte ansiktet integritet eller bitterhet? Intelligent ifrågasättande eller uppgivenhet? Var det här en jävla flane, som hans dåvarande chef sagt?

Han tryckte fram en annan skärmbild. Martin Persson bodde enligt de officiella uppgifterna ensam i en tvåa på Lindholmen. Han arbetade vid Lilla Bommen, som vaktmästare på Frälsningsarméns stödboende för hemlösa.

Gamla ungkarlshotellet, sa Holmlund tyst.

Han visste att missbrukare bodde där kortare perioder, och tittade en gång till på passbilden. Vittnade det i förtid åldrade ansiktet om missbruk? Kanske, kanske inte. Skulle Frälsningsarmén anställa en före detta missbrukare för att hålla ordning på olycksbröderna? Holmlund trodde knappast det, men gjorde en anteckning om att kolla upp saken.

Han skrev också ner en del grunduppgifter innan han klickade fram belastningsregistret. Där fanns ingenting alls om Martin Persson. Inte ens ett trafikbrott. Det talade mot att han skulle vara missbrukare, eftersom dessa närmast oundvikligen blev föremål för rättsstatens insatser.

Det knackade hårt på dörren. Holmlund loggade snabbt ut innan han ropade kom in.

Tänkte att du ville se förhören som Kinell på GT frågat efter, så jag gjorde kopior till dig, sa van Rijssen samtidigt som han kom in.

Han gick fram till skrivbordet och räckte över utskrifterna.

Bra tänkt, sa Holmlund och bläddrade genom bunten, mest för att få en uppfattning om omfattningen.

Och ni har alltså gått igenom dom? frågade han sedan.

van Rijssen nickade och hans blonda hårsvall svängde mjukt med i rörelsen.

Han gled ner i en av de båda besöksfåtöljerna, lika avslappnat som om han slagit sig ner framför tv:n hemma.

Självklart. Både jag och Claes. Det gjorde vi redan för en vecka sen. Vi såg inget särskilt då och vi ser inget som sticker ut nu heller. Killen … jag säger så, för han var bara tjugotre år när det hände, ville nog mest göra sig lite märkvärdig.

Holmlund nickade. En jävla flane, tänkte han.

Högt frågade han vad i förhören som fick van Rijssen att dra den slutsatsen.

Det verkar som om han var väldigt angelägen om att hjälpa till. Han berättade en massa saker om festen och dom andra som var med. Men så fort frågorna handlade om vad han själv gjort och hans relation till Jonna blev han tillknäppt och svarade mest ja och nej.

Spanaren gjorde en frustrerad gest och Holmlund noterade att huden var avskavd på knogarna igen. Han valde att inte kommentera det. Han visste att van Rijssen tränade karate och under våren deltagit i något som hette Riksmästerskapen, men visste inte hur det gått och brydde sig inte heller.

Varför skulle han hålla på så när han hade ett solklart alibi? frågade spanaren.

Hur solklart var det då?

Frågan möttes av ett kort skratt.

Har du bytt till kalla fall-gruppen, du också? Jag trodde du bara skulle berätta om dina minnen för länspolismästaren?

Nyfikenhet är en egenskap som inte ska underskattas, sa Holmlund innan han med höjda ögonbryn och död blick visade att han fortfarande förväntade sig ett svar.

Det är en osannolik historia, och just därför sannolik. Dessutom blev den bekräftad av ett antal personer.

van Rijssen gjorde en paus och tittade upp med ett roat uttryck. Det var tydligt att hans förre chef ville veta mer.

Okej, så här var det: Innan festen upplöstes och innan Jonna gått därifrån gick den här Martin fram till en tjej som hade med sin hund. En långhårig tax.

En hund? På festen?

Inte från början. Nån annan skulle passa den. Men det blev så sent att hundvakten måste åka hem. Samtidigt kunde hon inte lämna taxen, så hon tog med och lämnade över den till ägaren. Som alltså var kvar på festen.

Okej. Och vad har det med Martin Perssons alibi att göra?

Du har säkert hört att han hade visat intresse för Jonna den där kvällen. Men inte bara för henne. Han hade varit på flera tjejer, och var intresserad av hundägaren också. Så han gick fram och låtsades vara intresserad av taxen.

Holmlund rynkade pannan.

Jag hoppas att det här leder nånstans, sa han.

van Rijssen nickade glatt.

Tjejen hade lyft upp hunden i famnen. Antagligen var den redan stressad av musiken och allt stök runtomkring. När Martin böjde sig fram för att klappa den, attackerade den som en kobra och högg honom hårt i näsan.

Ett svagt leende spelade på Holmlunds läppar när han försökte se scenen framför sig.

Blodet sprutade, så det blev en viss uppståndelse, fortsatte van Rijssen.

Sen då?

En pappa som skulle hämta en av tjejerna körde Martin till akuten på Sahlgrenska. Han behövde visst sys med ett par stygn och få stelkrampsspruta. Det här var den tjugotredje juli 1993, om det inte redan hade gått över till den tjugofjärde. Natten mellan fredag och lördag, alltså.

Låt mig gissa: Det var fullt med folk på akuten, och han fick vänta. Länge.

van Rijssen ryckte på axlarna.

Jag vet inte hur länge han fick vänta, men det tog tid innan han var klar i alla fall. Först vid femtiden på morgonen kunde han åka hem. Och allt är väldokumenterat och kollat.

Och flickan, Jonna Eriksson, hade försvunnit långt tidigare?

Enligt flera vittnen lämnade hon festen mindre än en halvtimme efter att Martin körts till sjukhuset.

Men han kunde väl ha plockat henne när han var tillbaka från sjukhuset? Hon kanske inte gick raka spåret hem?

Martins pappa hämtade honom på sjukhuset och körde hem honom. Den uppgiften bekräftades också av vittnen på sjukhuset, och av Martins mamma. Dessutom var det som sagt först vid femtiden.

Hmm, sa Holmlund, som kom ihåg alltmer av fallet.

Alibit hade kunnat avfärda tjugotreåringen innan han blev anhållen. Redan i det första förhöret hade han fått frågor om sårskadan, och frågorna återkom i det andra förhöret. Men han hade till en början vägrat säga något om det. Kanske skämdes han, kanske var det ett led i hans försök att förbli intressant för utredarna.

Ett svagt plingande ljud från kommissariens dator berättade att han fått ett mejl, och han klickade fram det. Det var från länspolismästaren:

Det passar mig när som helst under eftermiddan. Kan du nu?

Holmlund insåg att han var så bra förberedd han kunde förväntas vara inför mötet, och att det var lika bra att få det gjort. Han vände blicken mot van Rijssen igen.

Okej, jag ska träffa länspolismästaren alldeles strax. Inget annat jag borde veta innan dess?

Inte vad jag kan komma på. För oss är det lite av ett mysterium varför GT begärt ut dom där förhören. Såvitt vi kan se är alibit verkligen kontrollerat på alla vis. Kanske vill dom bara lura oss, sa spanaren samtidigt som han reste sig upp och sträckte ut ryggen.

Förhören låg kvar på skrivbordet. Holmlund stoppade ner pappersbunten i en låda, och följde van Rijssen ut genom dörren.

*

Sekreteraren tittade leende upp på kommissarien, men leendet bleknade när Lars Holmlund inte besvarade det.

Han väntar dig. Du kan gå rakt in, sa hon med en nick åt en öppen dörr till höger.

Holmlund gick dit, och såg länsmyndighetens högste chef skjuta upp sina glasögon i pannan.

Lars! Välkommen! Sätt dig! sa Fred Claesson entusiastiskt, reste sig snabbt från skrivbordet och tittade menande mot några fåtöljer.

De båda männen satte sig mittemot varandra.

Alltså! Kaffe? frågade Claesson, och gnuggade handflatorna hårt mot varandra.

Holmlund skakade på huvudet.

Då avstår jag också. Så. Nog med småprat. Du vet vad det gäller. Vad minns du av dom där dagarna?

En del. Framför allt att vi jobbade så otroligt mycket. Vi försökte följa upp vartenda tänkbart spår. Det blev mycket övertid, mestadels obetald. Alla ville verkligen klara upp fallet. Vi ville hitta Jonna, helst vid liv förstås. Men med tiden verkade det osannolikt. Då ville vi åtminstone hitta hennes kropp, sa Holmlund.

Länspolismästaren anlade en förstående min.

För de anhörigas skull, förstår jag. För att dom skulle få ett avslut.

Holmlund såg först överraskad ut. Sedan samlade han sig.

För dom anhörigas skull också. Naturligtvis. Men också för vår egen skull. Om vi hade hittat kroppen hade vi haft nåt att utgå från. Vi hade kunnat förstå hur hon dog, och vi hade haft otroligt mycket bättre förutsättningar att hitta gärningsmannen.

Du menar att det hade kunnat finnas spår på kroppen?

Holmlund ryckte på axlarna.

Inte bara det. Offer, fyndplats och brottsplats berättar ofta en hel del om gärningsmannen. Hur han mördat, om mordet var planerat eller hade skett hastigt, om det fanns uppenbara sexuella motiv, hur han hanterat kroppen efteråt, om han tagit nån form av trofé … Vi hade kunnat få svar på en lång rad frågor bara genom att hitta kroppen.

Jag förstår, sa Claesson, men Holmlund var inte övertygad om att så var fallet.

Han hade ingenting emot länspolismästaren, men såg honom inte som en riktig polis. Detta trots att mannen alltid bar en uniform som såg skräddarsydd ut. Titeln länspolismästare var bara ett trappsteg i Claessons juridiska karriär, och en funktion som inte hade mycket med faktiskt polisarbete att göra.

Ändå var han betydligt populärare i huset än sina föregångare, och många poliser var övertygade om att han en gång börjat som vanlig ordningspolis. Holmlunds inställning var mer avvaktande.

För kommissarien kändes det som om polismyndigheten med åren fått allt fler chefer vars främsta prioritet inte var att bekämpa brott, utan att med hjälp av administrativa och ekonomiska styrmedel uppfylla politiska intentioner.

Eftersom politikernas fokus växlade beroende på vad media för tillfället riktade strålkastarljuset på, hade media kommit att bli allt viktigare också för polisen. Det fanns en stor känslighet för vart vindarna blåste.

Holmlund förstod att det var därför han satt här nu. GT:s intresse för fallet Jonna krävde att polisledningen framstod som kompetent och handlingskraftig.

Själv var han på gränsen till föraktfull gentemot journalister, och direkt fientligt inställd till myndighetens egna satsningar på kommunikation. Han betraktade den svällande informationsavdelningen med häpnad; där fick kolleger som i hans ögon