En lögn för mycket: En roman om besatthet, hästar & ryttare

By Lisa Hoff

Hoppryttaren Johan Berg är en ny storstjärna på uppgång. Beundrad för sin magiska kontakt med hästarna. Han har Det. Även när det gäller kvinnor. Några blir som besatta, gör vad som helst för att få vara en del av Johan Bergs värld. Det kan inte leda till något annat än tragedi.
Liv Birkeland, motvillig sportreporter på Kvällstidningen, vet inte vad hon ska tro när hon dras in i denna bubbla av rika och fattiga, prestige, ära, makt och galna pengar. Hon känner att något är fel kring dyrkan av Johan Berg, men slinter med fingret hela tiden. Vad är det hon inte ser?Är hon ett redskap för att skapa en stjärnkult kring ryttaren?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 8, 2020
• ISBN: 9789179695941

Lisa Hoff

Mångårig journalist inom det mesta från nöje till arbetsmarknad och EU innan det 2009 blev ridsport på heltid för Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Tidningen Ridsport. Har bevakat sex EM, två VM och två OS på plats och otaliga andra tävlingar i dressyr, hoppning och fälttävlan. Hobbyryttare med egen häst sedan tonåren. Stockholmare sedan födseln som nu lämnat Södermalm för byliv på Österlen i Skåne. Har tidigare skrivit faktaboken "Jakten på den perfekta hästen", om sporthästuppfödning.

Book preview

En lögn för mycket

En lögn för mycket             Lisa Hoff

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34

35

36

37

38

39

40

41

42

43

44

45

46

47

48

49

50

51

52

53

54

55

56

57

58

Slutord

Impressum

En lögn för mycket             Lisa Hoff

1

Resan hit hade varit lång och inte ofarlig. Men nu var hon framme. Vid sina 

drömmars mål. Eller så var det nu livet började. På allvar. Jo, så var det nog. Det var nu det började.  

   Munnen kändes torr och magen aningen orolig. Men handen var stadig när hon tryckte in koden till sitt kontokort. Hjärtat slog stadigt och starkt. Hon var redo.  

   Lycka till med jobbet, sa taxichauffören på hennes eget modersmål när han räckte henne en brun bag med axelrem samt en plastkasse från Netto.

   Shukran, svarade hon. 

   Taxibilen, en svart Mercedes, så klart, rullade ut från parkeringen. Hon stod kvar en liten stund. Drog in luft i lungorna med långa, djupa andetag och skickade iväg ett meddelande på sin telefon. Sedan hängde hon väskan över ena axeln, tog plastkassen i den andra handen och började gå mot gårdsplanen. Gruset knastrade under hennes fötter. Men hon hörde inte. Såg bara stallet framför sig, så vackert, mycket vackrare än på hemsidan. Som ett paradis. 

   Hon tänkte på sin pappa. Hur stolt hon skulle göra honom. Hur lyckligt lottad hon trots allt var. Hon kramade handen runt plastkassens handtag. I den gula kassen låg ridhjälmen som hennes kusin hade köpt åt henne på Blocket.

   En kvinna kom ut från stallet och närmade sig. Hon var också vacker. Det blonda håret gnistrade i solen. Som guld nästan. Kvinnan log och räckte fram sin hand.

   Välkommen. Jag ska visa dig runt. Jag hoppas att du kommer att trivas. Om du är beredd att jobba hårt kommer du att lära dig mycket. Det kan jag lova. Ska jag ta kassen åt dig? Vi börjar i personalbostaden så kan du ställa av dig väskan. Är det allt du har med dig?

   De gick sida vid sida mot ett hus bara en liten bit från stallet. Småpratandes. En av dem hade bara månader kvar att leva.  

2

Mobiltelefonen på skrivbordet surrade till. Uppfordrande, ilsket. Helst av allt ville hon stänga av den. Låtsas som ingenting och fortsätta att jobba.  

   Hon tittade ut genom fönstret, som om det gick att finna styrka i en grå betongvägg och ett grått duggregn.

   Telefonen kändes tung som bly i hennes hand. Hon svarade.  

   Det är dags nu, sa en röst i andra änden. Jag kommer förbi så går vi tillsammans. 

   Hon fällde ner locket till sin Macbook och tänkte på allt som skulle kunna vara värre än detta. Det var en strategi som brukade fungera. Nu gick det sådär. Hon väntade. Tre minuter. Sedan en lätt knackning på dörrposten och ett ansikte till hälften täckt av rött skägg visade sig i dörröppningen. 

   Är du redo?

   Hon reste sig. Försökte se oberörd ut när hon traskade efter Kvällstidningens skyddsombud genom korridoren och bort till hissarna. 

   De sa ingenting medan hissarna segade sig upp genom tidningshuset. Han lade en hand på hennes axel. Det var skönt, som en fender mot det som väntade på plan åtta. 

   Hur är det? Jag vet att du är tuff Liv, men fixar du det här?

   Det är okej. Jag vill få ett avslut.

   Det vill vi alla.

   Hissdörrarna gled upp. De steg ut på centralredaktionen, gick mellan raderna av reportrar och redigerare som stirrade in i sina datorskärmar. Ingen tittade upp. Lika bra det, tänkte Liv. 

   Dörren till redaktionschefens rum stod öppen. Han var inte ensam därinne. I en röd kontorsfåtölj satt nyhetschefen Henrietta Hansson som på första parkett, med förväntan i blicken. Liv blev med ens beredd på strid. Eller försvar. Det var som en ryggmärgsreflex. Vad har hon här att göra? Mer än få se mig slitas i stycken. Den hyenan. 

   Det skäggiga skyddsombudet drog snabbt fram en fåtölj åt Liv och spände ögonen i henne innan hon hann ifrågasätta Henrietta Hanssons närvaro. Det vill säga vräka ur sig något som bara skulle förvärra situationen. Om det nu kunde bli värre. 

   Fackklubbens ordförande slank in, mumlade oseende ett hej, dröp ner i soffan intill väggen och började omedelbart att bläddra i en bunt papper i knäet. 

   Lars Lundin satt förskansad bakom sitt blanka redaktionschefsbord och försökte som vanligt se större ut än han var. Han knäppte händerna framför sig på bordet, blåste upp sig ett snäpp till, harklade sig och sa grötmyndigt:

   Liv Birkeland. Vi är alla fullt medvetna om dina kvaliteter som journalist. Men du saknar helt förmåga att samarbeta och …

   Det är inte …. Liv hann inte till sant innan fendern tryckte till med handen över hennes underarm. Hårt denna gång. 

   Pang. Redaktionschefen drämde handflatan i bordet. En kopp med kaffe darrade till och skvimpade över. 

   Avbryt mig inte!

   Rösten skar sig och ansiktet blev farligt rött.

   Du kan inte samarbeta, du kan inte ta order, du respekterar inte dina chefer. Du är fullständigt omöjligt att ha med att göra och det var helt oacceptabelt att be Henrietta, som faktiskt är din närmaste chef, att dra åt helvete och dessutom vägra att be om ursäkt. Du sprider dålig stämning på redaktionen och då spelar det ingen roll hur bra reporter du är. Vi kan inte ha dig kvar här i huset.

   Henrietta Hansson spann som en katt i sin fåtölj. Det unga fackombudet såg ut som om hon ville försvinna ner genom soffan och bort till sin trygga klubbexpedition. Liv visste inte vad hon tyckte sämst om. Vanmakten pulserade genom kroppen, dunkade i öronen och mot bröstbenet. Behärskningen hängde på en tunn tråd, fick henne att må illa av ansträngning. 

   Men hon visste. Hon var bortom all räddning. Allt hon sagt hittills hade vänts emot henne. Lars Lundin hade för länge sedan valt att ta parti för Henrietta Hansson.  Så klart, det var ju han som hade tillsatt henne. Ingenting skulle få honom att backa nu. Absolut ingenting. 

   Lundin hämtade andan och fortsatte, något mindre hetsigt nu och aningen mindre röd i ansiktet. 

   Du kommer att vara fortsatt anställd med full lön i ett år till. Men du kommer inte att ha tillträde till detta hus utan får jobba hemifrån. Exakt vilka uppdrag du kommer att få är inte klart. Men det blir inte varken från Nyheterna eller Gräv. Efter ett år löses en fallskärm ut. Summan är konfidentiell, vilket du kan se i avtalet. Så inget skitsnack ute på stan nu. Då blir det inte en krona.

   Han räckte över avtalet. Liv försökte fixera bokstäverna och siffrorna som hoppade runt på det vita pappersarket. Hon förstod bara att innehållet var bättre än väntat. Långt bättre. Insikten smakade bittergalla. De vill verkligen bli av med mig, kosta vad det kosta vill. En sur klump växte till sig i magen. Skyddsombudet räckte henne en penna. Handen darrade lätt när hon skrev under. 

   Avtalet gäller från idag. Du får plocka ihop dina saker och lämna ifrån dig passerkortet omgående, sa Lars Lundin.

   Liv väntade på något mer, ett beklagande, ett tråkigt att det skulle sluta så här. Något litet efter alla år på Kvällstidningen. Tjugotre år närmare bestämt. Det kom ingenting.

   Lars Lundin hade redan vänt blicken mot sin dataskärm. Skyddsombudet tittade uppgivet ner i golvet. Fackets förkämpe sneglade nervöst på Liv medan Henrietta Hansson log med hela sin rödmålade clownmun. 

   Liv sa inte heller något. Vad fanns att säga?     

   En halvtimme senare lade hon sitt passerkort på receptionsdisken i entrén. Långa naglar i mörklila drog åt sig kortet och någonstans som från långt bortifrån hördes ett glättigt ha en bra dag. I det ögonblicket gungade golvet till.

   Glasdörren mot gatan gled upp automatiskt. Hon tog ett djupt andetag och steg ut på trottoaren. Medan hon fällde upp kapuschongen tittade hon in i värmen en sista gång och såg en deformerad spegelbild av sig själv. 

3

Starka fingrar masserade Livs hårbotten. Hon blundade och försökte slappna av.    

   Så du har fått sparken?

   Inte formellt. Än. Men jag sparkades ut ur huset. Det behövdes väl ett varnande exempel. Se så det går om man tar strid med sina chefer.

   Pia-Lotta Nilsson på Salong PL sköljde varsamt bort schampot med ljummet vatten. 

   Vaddå för strid?

   Det är en lång historia. Men ända sedan Henrietta blev chef har hon jävlats med mig, satt mig på alla skitjobb, dissat mina idéer. Jag köpte inte det men jag törs påstå att det var hon som började.  

   Just det där sista kunde inte Liv svära ed på. Det kunde även ha varit hon som hade uppträtt provocerande från start, som kastat den första brandfacklan. Hon hade aldrig tålt Henrietta. Slicka uppåt och sparka nedåt var Henriettas grej. Bara det att hon blivit chef var en provokation. Men Liv orkade inte älta allt detta en gång till. 

   Pia-Lotta Nilsson kramade Livs blöta hår med en tjock frottéhandduk. 

  Hm. Och till slut?

   Liv valde den korta versionen.

  Till slut blev jag utköpt. Jag ska jobba på distans i ett år men sedan är det finito. 

   Pia-Lotta fäste med varsam hand den svarta klippkappan runt Livs hals. 

   Sånt är livet. Ibland kommer man till en punkt då man måste bestämma sig. Acceptera eller bli rättshaverist. Jag tycker du ska acceptera.

   Mmmm.

   Liv hade redan accepterat. Det var både tungt och en lättnad. Lättnaden var bitvis så stor att hon nästan tappade fotfästet. Kan man säga att en lättnad är tung? frågade Liv spegeln utan att få svar. Det enda hon såg var att det mörka under ögonen såg ännu mörkare ut i ljuset från spotlightsen ovanifrån. En sorglig syn.  

   Det låter som världens chans, sa Pia-Lotta. 

   Klipp, klipp. En decimeter långa testar föll till golvet. Det var länge sedan sist. 

   Du kan väl skriva någon annanstans. Den där kvällsblaskan är ändå inte världens bästa, om du frågar mig. Du slipper mobbarna o c h får pengar för det. Gör något bra av det.

   Pia-Lotta gled av frisörstolen, lade händerna på Livs nacke och nöp till med fingrarna. 

   Oj, här var det spänt. Jag rekommenderar en spahelg. Och vad sägs om en toning? Slingor till och med. Kanske kan pigga upp. Du ser verkligen inte fräsch ut. Var lite snäll mot dig själv nu.

   Gör vad du vill.

   Medan toningen verkade drog Liv fram en av skvallertidningarna ur facket under spegeln. Hon kunde inte låta bli att förundras av innehållet. Hon fick inte ihop det. Samtidigt som kändisar gärna spydde galla över skvallerpressen ställde de glatt upp på bild från galapremiärer och fester. 

   Hon fastande för två uppslag från röda mattan på Idrottsgalan i Globen i januari ett par månader tidigare. Några simmare och skidåkare kände hon igen. Trots festkläder och smink. Ett par fotbollsstjärnor också.

   På en av bilderna log förra årets Jerringpristagare, hoppryttaren och OS-medaljören Fredrik Henricson. Liv kom ihåg jätterubrikerna från omröstningen. Inte minst i hennes egen tidning. Ryttaren poserade med sin hustru Louise, som hade egna OS-meriter. Vilket par! Ryttarvärldens superkändisar, fjäskade bildtexten.

   Liv bläddrade vidare. Det andra uppslaget dominerades av ett annat ryttarpar som Liv aldrig hört talas om. Hoppryttaren Johan Berg och hans sambo Marlene Lilliesteen glänste på röda mattan, berättade bildtexten. Som om bilden inte kunde tala för sig själv. 

   Paret hade kunnat platsa på en Hollywood-gala. Kvinnan var blond, slank och strömlinjeformad. Hennes hår låg utsläppt i blanka raka flikar över bara axlar. Hon bar en hellång blank crèmefärgad klänning, perfekt draperad. Som en isdrottning. Hela hon utstrålade triumf, som om hon hade vunnit en seger, vilket hon kanske också gjort.

  Mannen vid isdrottningens sida var som en perfekt motpol, varmare, med ett ansikte med drag av både David Beckham och Brad Pitt. Samma flörtiga, sugande blick också, aningen road. Hans blå smoking matchade crèmefärgen så väl att det omöjligen kunde vara en slump. Liv undrade om det var kvinnan själv som stod för stylingen.  

   Poseringen var nästan pinsamt medveten, samtidigt fascinerande. Hon stod med sin kropp halvt vänd mot honom och ena benet lite lagom böjt för att framhäva slitsen i sidan, samtidigt som hon vände blicken in mot kameran. Han höll en arm runt hennes ländrygg, tryckte henne lätt mot sig, medan hennes ena hand vilade på hans högra axel. 

   Liv drogs in i glamouren och glömde för en kort stund bort sig själv och skvallertidningen hade därmed fyllt sin uppgift för ännu en läsare.

   Snygg-Johan. Ser man på. Inte visste jag att du brydde dig om ryttarkändisar. 

   Pia-Lotta Nilsson kikade ner över Liv axel.

  Det gör jag inte heller. Gör du?

  Nä. Men min dotter. Så på ett sätt gör jag väl det. Vi var på Friends och tittade på jultävlingarna där. Efter det tjatade Bella om Johan Berg i flera dagar. Lite konstigt att ha en så gammal idol. Men vad gör man? 

   Pia-Lotta tog fram hårfönen. Liv lade undan tidningen och var tillbaka i verkligheten. Eller i overkligheten. 

4

Tynande rester av skitig snö, sandiga trottoarer och minst femtio nyanser av grått. Det var svårt att se något vackert med Stockholm en dag som denna. Liv föredrog ändå detta framför is och halka. 

   Hon gjorde en sista rusch över Djurgårdsbron, slog av på takten och korsade spårvagnsspåren på Strandvägen för att sakta jogga Riddargatan fram ett par kvarter. Svetten blandade sig med regnet och rann ner i ögonen. Hjärtat dunkade. Det kändes smärtsamt skönt. 

   Samtidigt som hon sköt upp porten till sin trappuppgång gjorde sig mobilen påmind i fickan bakpå ländryggen. Hon kände igen de första siffrorna från Kvällstidningen. Det stack till av obehag. Hon ville inte prata med Lars Lundin, inte än, kanske aldrig mer. Ett par veckor utan att behöva konfronteras varken med honom eller Henrietta Hansson hade varit en större befrielse än hon hade kunnat ana, hur mycket hon än saknade att jobba. 

   Men anknytningen var någon annans. Hon svarade. 

   Det är Kurre. På Sporten. Hur är det? Du låter flåsig. Jag ringer inte och stör i något … eh… angenämt?

   Kurt Wallin skrattade åt sig själv.

   Liv blev förvånad. Inte över sportchefens försök att vara lustig, utan för att han överhuvudtaget ringde. Hon hade aldrig haft något med Sporten att göra. 

   Jag har precis sprungit en mil och är på väg in.

   Där ser man. En sportig flicka.    

   Jag ringer upp om några minuter.

   Hon tryckte snabbt bort samtalet innan sportchefen hann säga något mer, skyndade över innergårdens knaggliga stenbeläggning och tog som vanligt trapporna upp till sin lägenhet på andra våningen i gårdshuset. Svetten rann skönt nedför ryggen medan hon stretchade ut både baksida och framsida av benen ute i trapphuset. Det hade gått lätt att springa. Lättare än på länge, trots en liten känning i vänster knä. Inne i hallen tryckte hon upp samtalet igen. 

   Jag har ett uppdrag åt dig. Du ska skriva ridsport, sa Kurt Wallin. 

   Ridsport? Ska jag skriva ridsport? 

   Liv satte sig på hallbänken och drog av sig skorna. De var genomblöta och fulla av grus och skit i sulorna. 

   Jag kan inte ett dugg om ridsport. Det närmaste jag kommit hästar var när min dotter var liten och red på ridskola ett par terminer.

   Ja men då så. Då är du ju expert. Höhö. Så här ligger det till. Ta inte illa upp nu, men alla redaktioner har fått frågan om de har något ämnesområde att lägga på dig. Ingen mer än jag har kommit upp med något.

   Kurt Wallin tycktes vänta på en reaktion. Liv avstod. Informationen sved för mycket. Han fortsatte. 

   Jag ska vara ärlig och säga att det alltid är ett jäkla tjafs här på sporten när det ska skrivas ridsport. Ingen av grabbarna vill.

   Trav har ni ju.

   Det är en annan sak. 

   Jasså? Okej, jag förstår. Travhästar spelar man på.

   Skit i det nu. Saken är den att vi har ett tryck på oss att ha de jäkla ridkusarna i tidningen. Det är faktiskt en större sport än vad man kan tro. Även om det mest är tjejer som håller på.

    Liv himlade med ögonen och drog av sig strumporna. Hon hade fått skavsår på ena hälen.

    Första uppdraget blir Världscupen i Göteborg till helgen. Det är final och jag tänkte att när vi nu har dig tillgänglig ska jag ge det en chans. Var glad att det är hoppning och inte dressyr. Dressyr är fullständigt obegripligt. Du får läsa på lite innan du åker.

   Sportchefen harklade sig.

   Tydligen kan du inte säga nej till uppdrag utan att bryta avtalet du skrivit på. Sorry Liv. Du är en stjärna och det här är väl under din nivå. Men tänk så här, sport betyder otroligt mycket för massor av människor. Världens viktigaste oviktighet, du vet. 

   Vaddå under min nivå? Vad tar du mig för? Jag kanske bor på Östermalm, men nån snobb är jag ta mig fan inte.

   Så ska det låta. Nu känner jag igen dig Liv. Som en terrier. Hugger på allt. Jag trodde ett tag att dom skitstövlarna hade knäckt dig. Jag ser fram emot att få jobba med dig. Och du Liv, Östermalm passar ju utmärkt. Ridning är väl en snobbsport.

   Liv blev sittande i hallen tills eftersvettningen avtagit. Gnistan hade slocknat, lika snabbt som den tänts. Hon kände sig degraderad, vad hon än nyss sagt. Inte var det för att skriva om hoppande hästar som hon en gång hade blivit journalist. Och definitivt inte nu i en tid med högerextremism på frammarsch och en våldtagen Moder Jord med utmattningssymptom. Men vad hade hon för val? Ett avtal är ett avtal.

   Hon reste sig och gick in i duschen, ställde in kranen på varmare än varmt och kände hur hon gradvis slappnade av. Det yttersta lagret av självömkan sköljdes av och rann ut genom golvbrunnen. 

   Så fort hon kom ut ur badrummet satte hon på sin nyupptäckta musikfavorit Sleeping At Last för att slippa ha tystnaden i lägenheten ringande i öronen. Porlande toner strömmade ut ur högtalarna och snart fyllde Ryan O´Neals spröda stämma tid och rum. Musiken lenade själen, mjukade upp gamla ärr och efter en stund intalade sig Liv att hon hade det rätt bra.  

   Iklädd mjukisbyxor, filttofflor och en stor tröja sjönk hon ner i en soffa som sett sina bästa dagar redan för många år sedan. Hon öppnade sin Macbook och slog in ridsport i sökfältet. Det blev långt över två miljoner träffar. 

   Jeezz, sa hon för sig själv. 

   Hon lade till hoppning. 284 000 träffar. Med tillägget världscup blev det mer greppbart. Snart snurrade det i huvudet av krångliga hästnamn, obegripliga facktermer, resultat och ryttare som alla tyckte att just deras häst var helt fantastisk. Det var ett hyllande och hissande utan gränser, som en religion där guden hade fyra ben och en svans. En guldkalv.

   Hon fortsatte att googla, på jakt efter något mer dramatiskt, med nerv, en story. Hon fastnade för rubriken Hon våldtogs av elitryttaren publicerad i en lokaltidning i svallvågorna av #metoo. I texten berättade en 28-årig kvinna med fingerat namn hur hon hade fått jobb som hästskötare hos en elitryttare, tillika gift familjefader. Det som hade börjat med tillit och uppmuntran hade slutat med fullbordad våldtäkt. Händelsen utspelade sig tolv år tillbaka i tiden, men först nu orkade hon berätta, sa hon. Elitryttaren fick vara anonym, men uppgavs fortfarande vara en flitigt anlitad tränare.

   En annan artikel handlade om en lärare på ett hästgymnasium som fått sparken när skolan fått ny rektor. Läraren hade i åratal utnyttjat elever medan skolledningen vänt bort blicken. Lärarens relativt unga fru hade vetat vad som som pågått och reagerat starkt - genom att skälla ut eleverna.      

   Liv surfade vidare, hittade fler artiklar om övergrepp. Få fall hade lett till polisanmälan och bara hade lett till fällande dom. Det gällde en en ridlärare som under flera år hade utnyttjat ridskolans minderåriga elever och manipulera deras föräldrar. Liv var inte det minst förvånad. Samma skit överallt. Självklart att ridsporten måste vara rena eldoradot för kåta gubbar.

Hon såg sin dotter framför sig, hur salig hon hade varit där på ridskolan, hur hon smekt sin älsklingshäst och sett upp till ridläraren. Tänk om… Liv slog bort tanken. 

   Det plingade till i mobilen. Det bästa namn hon visste dök upp på skärmen. Fanny. Som en tankeöverföring.

Älskling! Jag satt precis och tänkte på dig. Var det det du kände? Hur mår du? Allt bra?

   Jadå mamma. Allt är bra. Vi är på Barbados nu. Vi ska bunkra och serva lite grejer på båten och hämta upp nya forskare. Sen går vi mot Panamakanalen och vidare mot Galapagos. Du behöver inte oroa dig, allt har funkat jättebra. Och vi har fått bra publicitet. 

   Jag såg reportaget i New York Times. Inte illa. Men du var inte med på någon bild.

   Jag jobbar i köket, mamma. Jag är inget viktig.

   Säg inte det. Forskare kan inte forska utan mat i magen. 

   Sant. Men Saken år viktigare än min person. Dessutom är jag utbytbar.

   Inte utan vidare. Jag vet få som klarar hårt väder lika bra som du. Du blir ju aldrig sjösjuk.

   Minnesbilder från somrar i en liten primitiv segelbåt fladdrade förbi. Det hade varit en så lycklig tid. Paul, Fanny och hon själv tillsammans i en harmonisk treenighet. Innan bråken. Innan…

   Fanny berättade ingående om de senaste veckorna ombord på den 62 fot stora seglaren Rainbow, detaljer som inte fanns på båtens officiella webbsida som mest handlade om forskningen om havsmiljö och klimatförändringar. Liv sög i sig varje ord, njöt av varje sekund med dotterns röst i telefonen. 

   Hur är det själv mamma?  

   Bra tack, jag ska skriva lite åt sporten ett tag. Kul med lite nytt. 

   Sport? Okeeej. Ja det var verkligen något nytt. Och hur är det med mormor?

   Oförändrat. Det var ett tag sedan jag var där. Det har varit lite mycket just nu, sa Liv och tänkte att det var skönt att Fanny inte kunde se hur hennes mamma ljög. Tid var det enda det varit mycket av den senaste tiden. 

   Men mamma. Så där säger du alltid. Du måste ta dig tid. Om inte annat för min skull. Jag fattar inte vad det är du inte klarar av att se. Att hon är sjuk? Rätt var det är är det för sent.

   Jag lovar. Jag åker till Göteborg på jobb nu i helgen. Men efter det så.

   Liv satt länge kvar i soffan den kvällen. Hon motade undan sitt dåliga samvete och infekterade sorg gällande sin mamma och tänkte istället på Fanny. Fria, modiga Fanny. Hon längtade så innerligt efter henne, saknaden kändes rent fysisk, men det skulle hon aldrig säga rent ut. Aldrig i livet hänga på Fanny en ryggsäck full av skuld. Inte som hennes egen mamma gjort. Det var som ett mantra; aldrig som mamma.    

     Hon scrollade fram Van Morrison i spellistan och valde albumet Poetic Champions Compose som en gång varit ledmotivet till hennes och Pauls kärlekssaga. Nu för tiden kunde hon lyssna utan att gråta, men inte utan att bli melankolisk. De hade haft något så oerhört fint tillsammans, något som hon hade trott var starkare och tåligare än det visade sig vara. Så fel hon hade haft. Eller, så ovarsam hon hade varit. Hon sjönk tillbaka mot kuddarna och undrade för miljonte gången om det var möjligt att hitta något liknande igen. Samtidigt som Sometimes I feel like a motherless child tonade ut sjönk hon in i en befriande sömn. 

   I samma stund, på ett hotell i Göteborg femtio mil bort, försökte två andra kvinnor finna ro för att somna. Den ena hölls vaken av hudens minne av beröring. Det hade bara varit en fjäderlätt strykning med fingertoppar längs sidan av halsen och bak mot nacken, men det hade gått som en elektrisk stöt genom hela kroppen och ner mot underlivet. Hon hade aldrig upplevt något liknande. Hon visste inte om hon borde skämmas, om hon kände något förbjudet, något dåligt. Något haram. Men varför log hon i så fall? Hur kunde något dåligt vara så ljuvligt?

   Den andra kvinnan stirrade upp i taket medan tankarna malde ner varje försök att slappna av. Hon försökte intala sig att allt bara var inbillning, att det inte kunde vara möjligt att mardrömmen var tillbaka. Inte med allt som stod på spel. Inte efter alla löften. Nej det kunde inte vara så. Det fick inte vara så. Inte igen. Hon drog barnet bredvid intill sig, gömde ansiktet i det mjuka håret, drog in lukten av varm svett från barnnacken och tänkte på vad hon offrat för att vinna det hon skulle kunna förlora om… Hon tvingade sig att tänka tanken fullt ut. Hur ont det än gjorde. Hon var rädd.   

5

X 2000 rullade in mot Göteborgs centralstation. Liv gjorde sig redo att gå av och insåg att hon var upplivad. Det var länge sedan hon hade varit ute på jobb, fått ge sig ut i verkligheten som världens utanför tidningshusen kallades. 

   Hon klev ner på perrongen, drog igen jackan mot den råa luften, gick mot taxistoppet men ändrade sig och släpade istället väskan över spårvagnsrälsen på Drottningtorget och fortsatte i riktning mot Scandinavium. Det var skönt att gå efter tågresan. Precis som hon och Paul alltid gjort när de rest till Göteborg för att gå på konsert. Inte tänka på Paul nu. 

   Ackrediteringen var lätt att hitta. Hon fick sin inplastade bricka med