Amatören

By Rasmus Lenefors

Robin Kvist står på tröskeln till sitt politiska genombrott. Från att ha vistats flera år i USA, där han gjort sig känd som Youtubefenomenet ”Green Robin”, har han nu återvänt till hemlandet Sverige. Hans parti har bestämt sig för att satsa på honom inför valet till Europaparlamentet och framtiden ligger utstakad. Men strax innan han ska åka iväg för att medverka i en tv-sänd debatt, får han ett mail från en före detta skolkamrat. Han läser meddelandet och det känns som om hjärtat ska stanna. Det här händer inte. Inte nu!

"Amatören" är en tät och sinnrikt konstruerad politisk thriller. Författaren är själv politiker och väl insatt i spelet som försiggår i maktens korridorer.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 12, 2020
• ISBN: 9789178299294

Book preview

politiken."

Ett

Vad var det som hade hänt den senaste tiden? Vad gjorde hon egentligen här, i ett kallt ruckel mitt ute i skogen?

Hon satt på änden av den smala sängen i den slitna och spartanskt möblerade trästugan. Med knäna uppdragna till hakan kramade hon sin dassigt turkosa kudde utan örngott och tog en klunk av starkcidern. Hon hade bara kunnat ta med sig två sexpack. Det var inte lätt att hushålla.

Hon reflekterade över den ilska som hon hade burit inom sig så länge. Fanns den fortfarande där?

Sen tänkte hon på cashen. Femtio lakan. Hon kunde inte ens minnas när hon hade så mycket pengar senast. Men hon visste vad de skulle användas till. Hawaii baby!

Det var dags, det var så jävla dags, att lämna allt det här bakom sig. När hon tänkte så kunde hon inte låta bli att le en aning. Men trots att hon ansträngde sig lyckades hon ändå inte förtränga den där gnagande känslan.

Han har alltid funnits där för mig!

Hon kunde fortfarande höra rösten i sitt huvud. Allt hade känts så mycket lättare om hon bara hade kunnat komma in i något rus. Två sexpack, va fan är det liksom?

Hon tittade på mobilen. Inget nytt. Hon ville ringa, men visste vad som gällde. Hon öppnade istället det sms som hon hade sparat i utkast. När allt det här var över skulle hon skicka det. Det skulle inte vara tillräckligt, det visste hon. Men ändå.

Hennes osorterade tankar skingrades när hon hörde ett dovt motorljud närma sig. Hon reste sig från sängen och rös till lite när de bara fötterna nådde det kalla trägolvet. Försiktigt tog hon sig fram i den svagt upplysta stugan till det dammiga fönstret. Det hade redan blivit mörkt och hon kunde endast urskilja några avlövade träd.

Varsamt använde hon ärmen på sin urtvättade T-shirt för att få bort lite av smutsen från rutan. Det flagnade en aning från trälisten runt glaset men sikten förbättrades inte nämnvärt. När hennes ögon hade anpassat sig till mörkret och hon kunde se ut fick hon en tung klump i magen. Hon såg en bil, men det var ingen hon kände igen.

Hennes andning blev snabbare. Vem var det som hade kommit hit?

Bilen stod ungefär tio meter från stugan. Hon rörde sig mot ett av de andra fönstren för att se bättre. Hennes hjärta studsade till när en svart silhuett hastigt svepte förbi utanför. Vad fan var det som hände?!

Med darrande fingrar tog hon fram sin mobil. Hon ansträngde sig för att inte gripas av panik när hon insåg att vem hon än ringde så skulle det dröja innan de kunde komma ut hit. Hon var ju mitt ute i jävla ingenstans!

Så försiktigt som möjligt försökte hon istället kika ut genom det bättre placerade fönstret. Hon kunde se bilen igen, men ingen människa. Gungan som hängde i två väderbitna rep från den enorma eken gav ifrån sig ett svagt gnisslande ljud.

Just då tändes bilens helljus, rakt i ögonen på henne. Lika skärrad som bländad ryggade hon tillbaka och vek sig framåt för att undvika det skarpa skenet. Samtidigt försvann ljuset i stugan och dörren bröts upp.

Än mer uppjagad försökte hon springa mot bakdörren, fortfarande med ett hämmande flimmer för ögonen. Hon hörde hur någon välte omkull de få möbler som fanns i stugan. Bakdörrens handtag var inom räckhåll när hon i ögonvrån såg en figur som kastade sig mot henne från sidan.

Hugget med yxan träffade hennes hals. Det gjorde fruktansvärt ont och hon ville skrika, men kunde inte. Det kändes som om huden hade exploderat. Varmt blod strömmade ner över bröstet när hon föll ihop på det nakna trägolvet. Hon försökte täppa till jacket efter yxan med handen, men blodet fortsatte strömma. Det kändes som om hennes insida flöt ut i rummet. Tårarna rann ner för hennes kinder när hon använde sina sista krafter för att hasa sig mot dörren. Hon hindrades av en hand som tog ett kraftfullt grepp om hennes axel.

En mörk kontur sänkte sig nästan moderligt över henne när hon ryckte till i plågade spasmer. Personen satte sig på huk, smekte henne över håret och betraktade hennes krampaktiga andetag.

I tumultet hade hon tappat sin mobil och den hade glidit in under byrån. Meddelandet som hon skulle skicka var fortfarande uppe. Det innehöll ett enda ord:

Förlåt.

Två

Det högljudda alarmet var en plåga för öronen.

Öööeeeaaaahh…. kved Robin medan hans hand utforskade nattduksbordet efter en snoozeknapp att trycka på. Efter en halv minut av ett gradvis allt mer enerverande ljud lyckades han till slut träffa mobilen.

Tystnad.

Han pustade ut, smackade lite med läpparna och kände att han inte hade någon som helst saliv kvar i munnen. Som i dvala kliade han sig i håret och drog upp täcket mot hakan. Strax därefter lät mobilen igen. Han suckade ljudligt, lyfte motvilligt på telefonen och öppnade meddelandet.

", stod det i det alldeles för entusiastiska sms:et från Nadja Galkina, Robins kampanjledare.

Han gav ifrån sig ytterligare ett halvplågat ljud och satte sig upp med viss möda. Fötterna stötte till ett glas, som han givetvis hade ställt precis nedanför sängen. Tydligen var det heller inte tomt eftersom det nu rann ut halvljummet vatten över golvet.

Men för i … Robin blundade hårt och räknade långsamt till tre.

Han lyfte upp glaset och ställde det på soffbordet som var begravt under diverse tidningar: Time, The Economist, Expressen, Aftonbladet, Tvärdrag och Fokus. Han hade själv en debattartikel i Aftonbladet om behovet av att fasa ut kärnkraften och han prydde även framsidan på Fokus under en fet rubrik som löd För grön? Rubriken anspelade dels på Robins profilfrågo, men främst på det faktum att han inte hade någon särskild politisk erfarenhet.

Med hasande steg tog han sig fram genom lägenheten vilket blev till en odyssé genom politiska dokument och använda klädesplagg. Medan han rotade fram något rent att sätta på sig funderade han över varför han inte använde den färggranna tvättkorgen som hans mamma hade köpt till honom, och som nu stod tom i ett hörn i garderoben. Kanske var det just för att den var färggrann och för att hans mamma hade köpt den till honom.

Nej, så opraktiskt principiell var han faktiskt inte. Snarare berodde det på en allmänt likgiltig inställning till sitt vardagsliv i Stockholm. Robin kände att han verkligen inte befann sig i det stadiet i livet då han ville bo ensam på Stora Essingen, hur snyggt Dino än hade renoverat lägenheten. Det här var raka motsatsen till det hem han ville ha just nu.

Han hittade en vit skjorta som med tio minuters ångning i badrummet nog skulle bli någorlunda slät. Till den fick det bli ett par dressade jeans. Oavsett hur otaggad han kände sig visste han att det var en viktig dag som väntade.

Han gick in i badrummet, drog bort duschdraperiet och hängde skjortan på en galge på draperistången. Därefter öppnade han skåpet ovanför handfatet i jakt på en huvudvärkstablett. No such luck. Han insåg att han hade tre vaxburkar men tydligen varken Ipren eller Alvedon. Smart tänkt.

I spegeln såg han att han var tvungen att göra något åt sin tredagarsstubb innan eftermiddagens tv-debatt. Det kunde dock vänta till efter morgonens möte. Han skruvade på duschen på högsta värme för att ånga skjortan, gick ut och stängde dörren bakom sig. Så mycket för att vara för grön. Att skaffa ett strykjärn var en av alla de där sakerna som stod på hans ständigt växande att göra-lista.

Huvudet dunkade. Han gned sig i pannan och hoppades att dagen skulle fortsätta bättre än den hade börjat. Han hade ingen aning om att hela hans tillvaro strax skulle falla ihop som ett korthus i en storm.

Tre

Kaj satt ensam vid det smala, bruna skrivbordet i sitt pojkrum. Dörren var stängd. Han tog vara på tystnaden. Gästerna skulle inte komma förrän senare i kväll.

Framför honom låg det vita kuvertet med hans avgångsbetyg. Han stirrade på det utan någon entusiasm, trots att hans snittpoäng mer än väl räckte för att komma in på det naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Han hade skrivit hennes namn i olika storlek och stilar över hela kuvertet och dekorerat med små, små hjärtan.

Kaj hade nyss gått ut nian med ett av de högsta betygen på skolan. Han hade trivts bra i skolan, hade många kompisar och var en stor idrottstalang. Men framför allt – för ungefär två år sedan blev han tillsammans med tjejen som han hade trånat efter så länge. Hans drömtjej – Amanda. Docksöta Amanda. Charmiga Amanda. Tjejen som alla killar ville ha. Inte för att hon hade den mest vadderade bh:n eller kortaste kjolen, utan bara för att hon var sig själv.

På skrivbordet stod foton från innebandymatcher med både pojk- och juniorlaget, en innebandyboll signerad av Niclas Jihde, och det där inramade fotot på honom och Amanda. Kaj tog med svag arm ramen i handen och tittade på bilden. Amanda med sitt blonda, lockiga, axellånga hår. De tunna, fina ögonbrynen. De glada ögonen. Tandställningen som på något sätt bara gjorde henne ännu sötare. Den där vita koftan. Det diskreta krucifixet Och båda hade på sig en halskedja med ett halvt hjärta var.

Kaj ställde ifrån sig fotot. Han kände hur hans insida slets sönder varje gång han tittade på det. Skulle han någonsin träffa någon annan som hon?

Det var klart han skulle, han var ju bara femton år. Det var åtminstone vad alla sa till honom. Men vad visste de? De hade ingen möjlighet att sätta sig in i vad han hade gått igenom. Kanske skulle han aldrig träffa någon annan som han tyckte om så mycket. Det kändes omöjligt att tro att han någonsin skulle kunna komma över Amanda.

Kaj försökte hålla tillbaka tårarna när han förbannade allt som hade hänt.

Fyra

Robin och Nadja satt vid ett av de runda borden på Waynes Coffee på Stockholms Central. De lyssnade på en PR-kille som hade för avsikt att sälja in sin idé för ett kampanjmaterial som han hävdade var så sjuuukt nice och riktigt, riktigt soft. Robin lyssnade med ett gradvis avtagande intresse och ritade lite på baksidan av ett visitkort.

PR-killen, som verkade tro att världen kunde gå under vilken sekund som helst, snubblade fram genom argumenten samtidigt som han utan större diskretion talade illa om den PR-byrå som hans presumtiva kunder, eller åtminstone ungdomsförbundet som de representerade, hade använt i valrörelsen 2006. Små kommentarer som vilken idiot skulle anlita den där byrån egent-igen? och riktig jävla skitfirma. Robin och Nadja lyssnade och försökte verka intresserade genom att nicka sakta och lägga huvudet lätt på sned.

PR-killen var en medelålders, smått rundnätt man. Han hade vågigt ljusbrunt hår friserat i en inte helt tidsenlig lejonman, och det lilla fyrkantiga skägget nedanför underläppen såg mer malplacerat ut än en vit kille i en 50 Cent-video.

Okej så här ligger det till, fortsatte han. Hela den här grejen med ’traditionell’ valrörelse är verkligen fett ute. Stekt. Färdigt. Finito. Eller hur? Är ni med mig?

Robin rynkade lite på ögonbrynen åt att PR-killen av någon anledning hade lagt sig till med en feminin röst och vinklat handen snett nedåt när han uttalade ordet traditionell.

Ni måste steppa upp ert game liksom. Ni måste ha nåt nytt, nåt fräscht, nåt hippt, nåt som speglar den unga, karismatiska Robin Kvist, eller hur? Killen som är på väg att rita om den politiska kartan as we know it. Och det som är sjukt hett just nu, det som är riktigt fresh from the oven, det är YouFaceMySpace.

Nadja skruvade lite på sig i stolen, vilket förvånade Robin. Medan han själv ibland kunde ha svårt att dölja vad han tänkte, var Nadja en social begåvning utöver det vanliga och verkade kunna hantera alla typer av människor och situationer. Robin var säker på att Nadja, om situationen krävde det, med ett leende på läpparna skulle kunna ta sig igenom ett tre och en halv timme långt franskt drama med svårbegriplig handling och därefter med glädje analysera filmens sublima budskap i grupp, sittande i en cirkel på svarta trästolar.

När man såg Nadja in action var det lätt att förstå att hon hade fått de bästa vitsorden efter sin praktik på svenska ambassaden i Wien och på FN-delegationen i New York. Det tillsammans med hennes kombinerade statsvetar- och kommunikationsexamen, samt det märkbart engagerade intryck som hon gav under anställningsintervjun, hade gjort det oerhört lätt för Robin att erbjuda henne tjänsten som hans kampanjledare.

Ni ser lite fundersamma ut, fortsatte PR-killen. Inte lätt att hänga med alltid. YouFaceMySpace är min egen förkortning på YouTube, Facebook, MySpace och dom där andra sociala medierna. Ni vet dom som gjorde Obama till the next president, sa han och log, tillsynes oerhört nöjd med sin egenformulerade förkortning.

Robin delade inte upprymdheten över förkortningen fullt ut, och var även skeptisk till analysen att det var sociala medier i sig som utgjorde Obamas framgångsfaktor.

Robbie, har du twitter eller?

Robin gav PR-killen en smått misstrogen blick.

Det är Robin ..., började han, men blev genast avbruten.

Jag vet inte det, Robbie är betydligt mer internationellt, eller hur? Robbie, Robbie, Robbie-Robbie-Robbie, fortsatte PR-killen, på slutet lite för sig själv som om han kände på namnet och funderade på hur det lät.

Hur som helst har jag ingen twitter, svarade Robin, utan jag använder min blogg.

Not anymore you don’t! replikerade PR-killen och lutade sig fram över bordet med ett alldeles för brett leende. Nadja och Robin lutade sig båda instinktivt lite bakåt i sina stolar.

Jag reggar ett twitterkonto till dig så fort vi är klara här. Från och med nu är du Bryssel-Robbie. Yes, där har vi det, eller hur?! Bryssel-Robbie. Och som bild lägger vi så klart in partisymbolen för ...

Vänta lite, vi har inte ens skrivit något avtal än, flikade Nadja in, i ett försök att styra upp samtalet, eller vilken term man nu skulle använda för att beskriva vad som just nu pågick.

Avtal, schmavtal, eller hur? svarade PR-killen och skrattade burdust. Han tittade först intensivt på Robin och därefter på Nadja, som en uppmaning åt dem att skratta med. De avstod.

All right, så här är det. Behöver ni läsa mer? Visst, här har du Robbie, sa han och kastade en fladdrande broschyr i famnen på honom.

Men kom igen, you are feeling me, right? Right?!

PR-killen nickade övertygande, satte händerna bakom nacken och vägde självsäkert på stolen.

Jaja, nu vet ni hur det ligger till i alla fall, priset är 55 lakan och sen tillkommer det ju lite avgifter. Get it while it’s hot liksom, avslutade han sitt föga övertygande säljargument, hällde i sig det sista kaffet och la resten av kakan, som han själv hade köpt och bjudit på, i sin väska.

Nadja harklade sig lite. Mm, vi ska fundera på det, sa hon.

PR-killen såg en aning irriterad ut, men försökte snabbt ställa om till sin sales pitch.

Kom igen, what’s there to think about? skrattade han fram, vilket i bästa fall kunde tas för ett misslyckat försök till en retorisk fråga.

Robin tittade på PR-killen som var klädd i en chockröd sammetskavaj, en svettig vit skjorta, en klarblå scarf, och ett par lite för tajta beige- och brunrutiga finbyxor som möjligen gjorde sig väl i en skotsk golfdokumentär, men som här och nu kändes fel av så många anledningar. Hela hans utseende skrek skivproducent som med en påkostad dresscode försökte dölja det faktum att han inte haft en hit sedan Take That slog igenom.

Robin började fundera över vilken som egentligen var Take Thats bästa låt. Back for good? Relight my fire? Och varför kunde han namnet på två av deras låtar?

Hans högst irrelevanta tankar skingrades när PR-killen slängde sitt kort till honom.

Ring mig.

Ja, hrm, det ska jag göra, svarade Robin och log tillgjort.

PR-killen tog i hand och gick. Närmast häpna över vad de nyss hade varit med om satt Robin och Nadja kvar och försökte samla intrycken.

Okej, det där var fyrtio minuter av min kampanj som vi aldrig får tillbaka, konstaterade Robin.

Vi kan lika gärna be nästa person som stiger av tuben att utforma mitt material.

Tuben?

Ja, det är väl det ni kallar tunnelbanan?

"Mm, men sen när snackar du stockholmska?"

Jag har en förmåga att smälta in. Du vet, tala till bönder på bönders vis.

Nadja smålog.

Om det är någon här som är en bonde så är det i alla fall inte jag, svarade hon och drog handen genom sitt skinande, korpsvarta hår. Hon tog en klunk av kaffet.

Och för övrigt var han som sagt rekommenderad, tillade hon med hänvisning till PR-killen.

Okej, skjut personen som rekommenderade honom och hitta sen en ny PR-byrå. När gick mitt Arlanda Express förresten?

Klockan 11 fortfarande.

Perfekt. Jag ska bara kolla mailen, sen åker jag.

Robin tog fram sin mobil och satte på ljudet igen. Han hade fått ett sms från Dino. Tjena Rob! Hur dags kommer du till Hässle i kväll?

Visst ja. Robin hade glömt att meddela Dino att han inte kunde komma. Han bestämde sig för att skriva ett svar så fort han hade kollat mailen.

Först tittade han på Josefines blogg, men hon hade inte skrivit något nytt. Det senaste inlägget var fortfarande om förra helgen när hon hade varit ute och festat. Det gjorde hon ofta. Det var också allt han verkade kunna få henne att prata om nuförtiden. Det och den där röda Citroënen. Jag vet att du inte tror mig, men jag lovar, den följer efter mig. Jag har sett den flera gånger nu.

Han hade haft den här konversationen med henne åtskilliga gånger och han var så trött på den. Det är ingen bil som följer efter dig. Varför skulle någon göra det?

Mest blev han trött eftersom han kände att de få gånger de överhuvudtaget pratade så hade de så många viktigare saker att prata om, men istället hamnade de i gräl om nån jävla Citroën.

Egentligen ville han inte läsa Josefines blogg eftersom det oftast bara kändes jobbigt. Samtidigt var det, hur tragiskt det än lät, en av de få kommunikationskanaler som fanns till henne för tillfället. Eller ja, de andra kanalerna fanns förvisso kvar, men att ringa eller sms:a henne fungerade just nu bristfälligt, minst sagt. Han upplevde inte precis att hon längtade efter att höra från honom.

Robin öppnade jobbmailen. Trettiosex olästa. Bland de översta såg han en inbjudan till att inviga en energimässa i Båstad, att medverka i P3:s Musikhjälpen, att över en middag diskutera kärnkraftsfrågan med Svenskt Näringsliv, att ingå i en panel hos PR-företaget Prime och diskutera utgången av USA-valet, samt att bidra till en artikelserie på Newsmill om Europafrågor. Därtill en massa spam – Viagramail, Facebookmail, och ett gratulationsmail om att han hade vunnit en miljon euro. Kul. Och lite överraskande med tanke på att han inte ens hade köpt någon lott.

Det var inte så lyckat att ungdomsförbundets informationsombudsman hade glömt att uppdatera spamskyddet innan han gick på två veckors semester. Robin rensade bort skräpmailen, resten skulle han svara på i kväll, om han hann. Men efter att han hade rensat såg han att han hade missat ett Facebookmail. Det var från Sandra Björck.

Det högg till i magen på honom. Han kände sig plötsligt väldigt varm.

Kan det vara DEN Sandra Björck? Henne har jag ju inte pratat med på nästan tio år. Herregud, är det så länge sen? Ja det är nog ganska exakt så länge sen.

Hjärtat dunkade snabbare när han öppnade mailet. Han läste det. Han läste det en gång till. Och sedan en tredje gång.

Ett tag kändes det som om hans hjärta slutade att slå. Vänthallen började röra sig.

Det här händer inte. Det här händer fan inte. Inte nu. Inte nu!

Han blev illamående.

Jag måste prata med någon! Vem kan jag prata med? Dino? Ja, Dino! Jag ringer Dino! Eller, vad skulle han kunna säga?

Med suddig blick tittade Robin på mobilens klocka. Det fanns inte tid att ringa någon. Han var tvungen att ta ett snabbt beslut.

Nadja?

Mm.

Ehm, du kan avbeställa mitt flyg till Halmstad

Robin bet sig själv i underläppen. Han visste vilken reaktion han skulle få.

Va?!

En sak har dykt upp.

Nadja gav honom en skarp blick. En sak har dykt upp … Vadå?

"Bara en sak, en personlig grej. En viktig personlig grej", la han till, men kände själv hur ihåligt det lät.

Som bara dyker upp så här, några timmar innan en sjukt viktig … nej låt mig omformulera det. Några timmar innan ditt LIVS viktigaste debatt?

Mm.

Nadja gjorde en mycket tydlig inandning.

Du kommer ihåg vad Aftonbladet skrev om kvällens debatt, va? ’I kväll är det upp till bevis för Robin.’ Vet du hur många som ser dig som en dagslända, som inte tycker att du har någon politisk legitimitet, och som bara väntar på att du ska göra bort dig?

Nej, men berätta gärna för det lät oerhört inspirerande. Nadja blundade och suckade tyst. Robin använde sig ofta av ironi när han kände sig nervös eller obekväm. Men han kunde faktiskt hålla med Nadja om att det kanske inte riktigt var läge för det just nu.

SVT24 ska sända debatten live. Herregud, det händer liksom inte med ett halvår kvar till valet. Jag vill inte ens tänka på vad tidningarna kommer att skriva om dig ifall du inte kommer. Så snälla Robin, berätta för mig vad som kan vara viktigare än kvällens debatt?

Tro mig, han svalde hårt och tittade på mailet framför sig, det vill du inte veta.

Fem

Den vackra halländska strandremsan susade