Stormfloden

By Karl Eidem

Den ekonomiska balansen har skiftat sedan klimatkrisen tog fart på allvar. Klimatflyktingar är inte längre bara ett möjligt framtidsscenario - nu beslutar FN om flyktingstäder på översvämningssäkra platser. Människor lämnar planeten i kolonier - destination rymden - för att sedan aldrig höras av igen. Framtiden är här. På ett café i Tel Aviv möts författaren Maya Grossman av en Mossad-agent som ber om hennes hjälp. Man har fått nys om att hon ska flytta till Falun, där en av FN:s flyktingstäder placerats. Det är också platsen för storföretaget Climatecorps högsäte. Utan möjlighet att säga nej får Maya uppdraget att nästla sig in hos företagets VD, som misstänks mörka viktig väderinformation. Har Mossad rätt i att där ligger en hund begraven - eller har de en helt egen agenda? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 26, 2020
• ISBN: 9788726562675

Book preview

H

Does anyone need yet another blank skyscraper?/ If you’re like me, I’m sure a minor miracle will do./ A flaming sword or maybe a gold ark floating up the Hudson.

Strawman, Lou Reed

It was just some old convention./ Like the horse before the cart. I had no trouble betting/ On the flood, against the ark./ You see, I knew about the ending/ What happens to the heart.

What Happens to the Heart , Leonard Cohen

If it keep on rainin’, the levee gonna break.// Everybody saying this is a day only the Lord could make./ If it keep on rainin’, the levee gonna break.//Some people still sleepin’, some people are wide awake.

The Levee Gonna Break, Bob Dylan

Prolog

Rekryteringen av Maya

Tel Aviv, Israel, 25 maj 2044

Solen stekte över Tel Aviv. Temperaturen närmade sig femtio grader. Maya Grossman längtade efter svalka och gick in på Café Chaos, beställde en glass och ett glas isvatten med ett sugrör och slog sig sedan ner vid sitt vanliga bord för att vänta. Servicen här var alltid dålig. Kaféet gjorde skäl för sitt namn. Glasrutorna stängde ute trafikens ansträngda ljud. Hon pustade ut.

Maya hade inte skrivit något ordentligt på länge och längtade efter att påbörja något nytt. Det var dags för det och hon hade en idé. För tillfället saknade hon förläggare och bokbranschen hade utarmats av klimatkrisen, liksom de flesta branscher. Det fanns inga pengar någonstans. Trots detta satte hon pennan till pappret och började skriva.

När hon återvände till verkligheten en halvtimme senare och lade undan skrivboken satt en man vid hennes bord, iförd svarta solglasögon. Hon anade att han tittade på henne och granskade honom tillbaka med skepsis, vilket han noterade och inledde en konversation.

Maya Grossman, sade han med låg röst. Vi behöver er hjälp!

"Vilka är ni?" frågade hon, trots att hon redan anade svaret.

"Vi representerar staten. Du behöver inte vara rädd. Vi är på din sida. Mitt namn är Avigdor Dichter, men du kan kalla mig för Avi."

Avi, jag är inte det minsta rädd. Varför skulle jag vara det? Jag trodde inte att Mossad fanns kvar längre.

Glass och isvatten kom till slut in, och avbröt dem temporärt. Mannen beställde en dubbel espresso. Han såg ut som en parodi på en Mossadagent, med en svart polotröja som matchade glasögonen. En skådespelare som personifierade Mossadagent.

Självklart så finns vi kvar, svarade han så fort som servitrisen avlägsnat sig. "Vad tror du? Vi är de sista som kastar in handduken. Vi har bara ändrat fokus. Känner du till klimaterrorism? Virusterrorism? Det är sådant vi jobbar med nu. Jakten på makt och pengar finns kvar, det är bara de yttre formerna som ändrats. Ingen har tid för territoriell eller religiös terrorism numer, förutom domedagssekterna. Och dem håller vi ett öga på, tro mig!"

Hon tog en sked av sin glass och såg avvaktande på honom. Hon hade noll intresse av en föreläsning om hur världen fungerade enligt Mossad, men noterade att han använde ordet domedagssekter, ett fenomen hon var bara alltför bekant med.

"Jag tror er på den punkten. Ni vet säkert vad ni pratar om. Ni har betalt för det. Men vad vill ni mig?" frågade hon. "Hur skulle jag kunna hjälpa er, ärligt talat? Vet ni ens vem jag är?"

Uppdraget

Avigdor granskade henne på nytt. Maya Grossman var författare med ett visst följe av läsare i Israel. Hon hade börjat som deckarförfattare, och sedan övergått till att skriva så kallad rymdlitteratur. Som ung författare betraktades hon som något av ett underbarn, ett litterärt wunderkind. Fem deckare på lika många år befäste hennes position som ung deckardrottning. Av olika skäl gjorde hon då ett långt uppehåll från skrivandet, och utbildade sig istället till läkare. Hon träffade sin man, Tevye, och de fick tre söner på kort tid. Först därefter återgick hon till skrivandet. Hon hade behövt litet andrum, hade hon förklarat i en intervju. Hon ville inte tala om varför. Vad gällde Mossad så hade hon aldrig tidigare haft med dem att göra.

Rymdlitteraturen, hennes nya genre, hade uppstått efter att de så kallade kolonierna lämnade jorden. Benämningen science fiction hade blivit förlegad, i takt med att vänner och släktningar lämnade jorden i stora rymdskepp. Men eftersom kolonierna aldrig hörde av sig till jorden efter att de avrest, så visste ingen hur de hade det därute. Ett konspiratoriskt vakuum bildades, en stor, vit projektionsyta som skrek efter att fyllas med innehåll. Det var ett eldorado för författare som letade efter ett ämne i en ny och främmande miljö. Mayas böcker blev snabbt populära. Hon översattes även till andra språk. En del ansåg att hon borde återgå till deckargenren. Hon planerade att en dag skriva en deckare som utspelades just i kolonierna, vilket vore en syntes av hennes två genreexperiment. Men just nu hade hon inte tid för det. Andra, mer angelägna ärenden pockade oavlåtligt på hennes uppmärksamhet. Såsom flytten.

"Vi vet mycket väl vem ni är, fru Grossman. Givetvis vet vi det. Vi vet det mesta. Vi vill att ni skall intervjua en affärsman för vår räkning och sedan skriva till oss om det." Han lät det sjunka in, innan han fortsatte. "Max Bonde, har ni hört talas om honom?"

"Max Bonde? Aldrig. Jag skriver böcker. Jag läser aldrig ens affärssidorna i tidningen. Det skulle inte falla mig in."

Vi vet det också. Vi vet som sagt det mesta. Denne Bonde är hursomhelst VD för ett av världens största företag, Climatecorp. De säljer väderinformation.

"Väderinformation? Du skämtar? Den affären tar väl slut snart? Om katastrofen kommer så finns det väl inget väder kvar att informera om?"

Maya syftade på den förestående stormfloden, den som alla pratade om, och som unisont prognosticerats av media, myndigheter och även av de privata väderbolagen.

Det är just det som är frågan.

Hon såg frågande på honom.

Han fortsatte. "Vi vill att du nästlar dig in på företaget, under föregivande att du tänker skriva en biografi om honom. Att hans liv är så intressant, att hans gärning så imponerande. Målet är att under resans gång utverka en bekännelse, som går ut på att hans bolag faktiskt manipulerat väderdata, kanske under många år, och att den kommande stormfloden till stor del är hans egen produkt. Att Climatecorp riggat informationen till marknaden för att kunna sälja mer av sina egna analyser och därmed öka sitt aktiepris. Att Stormen i själva verket är fabricerad."

Maya såg på honom medan hon processade informationen. Hon ogillade att han använt uttrycket under resans gång, metaforiskt, som om de vore två författare som satt och talade med varandra.

"Menar ni verkligen att ni tror att Stormen inte kommer? Att den skulle vara fejkad? Det låter långsökt. Ni är rätt ensamma om den uppfattningen dessutom, alla tror ju att den kommer. Den känns nästan som den är här redan. Och varför skulle han för övrigt anförtro sig till mig? Har inte ni själva resurser och dataspecialister som kan gå igenom historiken och bedöma sådant?"

Avi röjde inte en min. Han hade behållit de svarta glasögonen på under hela samtalet.

Många frågor, Maya, sade han. "Det korta svaret på den sista frågan är nej. Vi har inte resurserna. Vi har givetvis analyserat fallet länge med all tillgänglig datakraft. Vi har samverkat med andra underrättelsetjänster. Men långa sifferserier räcker tyvärr inte i det här fallet. Vi behöver en kvalitativ bild av vad som skett, hur företaget har tänkt och agerat när de sålt sina analyser. Vi behöver prata med honom."

Jag är inte säker på att jag förstår, svarade hon. Glassen hade börjat kyla ner henne. Eller var det samtalet som gjorde det? Och du har dessutom inte besvarat min andra fråga. Varför tar inte ni eller polisen bara in honom för ett förhör istället? Varför skulle han överhuvudtaget ens tala med mig?

"Vi har redan en person på insidan av bolaget som hjälper oss, en mullvad. Du kommer att få tillgång till Bonde. Det blir inget problem, vi garanterar det. Han kommer att öppna upp för dig, och vi vet vilken skicklig skribent du är när du väl får utrymme. När han märker att du kan utforma hans berättelse, så kommer han att börja tala."

Där kom smickret. Hon hade bara väntat på det. Det var hög tid att göra slut på den här farsen.

Avi, allt detta låter bra, men det finns ett stort problem. Jag är på väg härifrån. Vi har redan köpt biljetterna. Vi vill inte befinna oss i Tel Aviv när stormfloden kommer. Vi skall flytta till Sverige alldeles snart.

Vi vet det också, fru Grossman. Vi vet som sagt allt. Det var bland annat därför som vi kontaktade just er. Bonde lever och verkar nämligen i Sverige, på precis samma plats som er destination. Den kallas Falun. Kalla det ett lyckligt sammanträffande om du vill, men allt är redan arrangerat för ert första möte!

Max Bonde och Climatecorp

Mannen från Mossad försvann lika hastigt som han kommit. Maya satt kvar på caféet med sin halvätna glass och sin stängda skrivbok. Servitrisen kretsade runt bordet för att få sin dricks. När Avi gick plingade det till i hennes telefon, och två dokument landade i hennes inbox. Hon visste inte hur de fått tag på hennes mailadress, men brydde sig inte om det, utan tog istället upp dokumenten på skärmen och började hastigt ögna igenom dem.

Det första dokumentet var en biografi över Max Bonde och vad han uträttat. Hon läste igenom det. Climatecorps VD kom från en enkel bakgrund på den svenska västkusten, och hade arbetat sig upp inom företaget under många år. Vid ett av de många ägarbytena hade han lyckats komma över en stor post med aktier. Bolaget hade sålts regelbundet, det hade flippats, ungefär vart fjärde år av de otåliga ägarna. För Bonde var detta en möjlighet.

De flesta ägarna var så kallade riskkapitalister, kortsiktiga ägare, som inte riktigt begrep affären i detalj. Bonde hade förstått bättre än dem att det krävdes stora teknologiinvesteringar över lång tid för att solidifiera marknadspositionen. Företagets vädersensorer genererade enorma mängder data, och genom att dessutom köpa in väderdata från andra aktörer i marknaden så blev volymen av siffror ännu större. Varje enskild datapunkt innehöll en mängd information, om vädret och om den geospatiala placeringen. Att analysera all data, som dessutom fortsatte att strömma in i realtid till datacentren, fordrade algoritmer och datakraft som ännu inte fanns.

Hon fortsatte att läsa. I tillägg till det dataintensiva arbetet måste analyserna dessutom paketeras. Bolaget bedrev varken forskning eller välgörenhet, utan just affärer. De sålde sin data dyrt. Kundernas frågor var som regel specifika, eftersom varje uppdrag var unikt.

En kund inom shipping kunde till exempel begära prediktiv information om en specifik rutt över ett visst hav för ett specifikt tidsintervall, samt vad sannolikheten var för just detta utslag med basis på historiska tidsserier. Ett försäkringsbolag kunde begära sannolikhetsjusterad information om hur vädret inom ett visst område skulle utvecklas under det kommande året, mot bakgrund av att ett antal bönder gått ihop för att köpa en viss typ av väderförsäkring, för en viss premie. För att tillfredställa dessa kräsna och krävande kunder krävdes, utöver rå datakraft, en stor försäljningskår samt en produktionsavdelning av tekniska ingenjörer, som kunde just produktifiera analyserna, så att kunderna fick ett material som de begrep, och därefter kunde använda för sina egna beslutsprocesser. Inget skapade affärer såsom nöjda kunder.

Max Bonde hade alltså förstått att de tilltagande vädersvängningarna, kopplade till den globala klimatkrisen, skulle simultant komplicera analysen och därmed öka kundnyttan. Han lyckades till slut få med sig både bankerna och de övriga aktieinvesterarna på att genomföra ett omfattande investeringsprogram. Hans underliggande fråga var hela tiden hur han skulle kunna slå mynt av det som skedde i världen. Hur kunde den drastiska väderförändringen omvandlas till dollar? Hundratals ingenjörer hade rekryterats till det nya huvudkontoret i den svenska staden Falun, en plats delvis vald för att skydda bolaget mot kustnära översvämningar, vilket somliga belackare ansåg kontroversiellt och paradoxalt. Om inte Climatecorp kunde skydda sig mot en storm utifrån prediktiv väderinformation, vem kunde då göra det?

Ett mer cyniskt skäl till bolagets placering var att arbetskraften i Falun var mer trögrörlig än i de stora städerna längs kusten. För den anställde som väl etablerat sig i staden, köpt en villa och satt sina barn i den lokala skolan så fanns egentligen inga konkurrerande arbetsgivare, åtminstone inte inom en radie av tvåhundra kilometer. Företaget betalade bra löner och de anställda erbjöds löpande att återinvestera sina överskott i bolagets aktier till en viss rabatt, vilket hittills alltid visat sig varit en galet bra affär för dem.

Företaget hade dessutom bidragit ekonomiskt till att restaurera Faluns flygplats, som en gång i tiden demolerats av klimatreligiösa fanatiker. De hade slagit sönder landningsbanorna och sedan försökt odla blommor i hålen. Restaureringen hade skett utom synhåll, vilket var ett av Bondes favorituttryck. Han brydde sig verkligen om miljön, men affärer var affärer, och ibland behövde cheferna flyga för att hinna till viktiga möten med kunder, investerare och leverantörer. När klimatfanatikerna drog vidare till nästa mål för demolering, så förhandlade Bonde direkt med kommunfullmäktige utom synhåll om att återställa infrastrukturen och samtidigt förbättra säkerheten. Bonde föredrog för det mesta att göra saker utom synhåll.

När Falun utsågs till en av de orter, runt vilka de nya flyktingstäderna i Sverige skulle byggas, hade Climatecorp valt att inte kommentera beslutet. Bland stadens invånare uppfattades detta som ryggradslöst. Flyktingströmmarna skulle sannolikt sätta press nedåt på bostadspriserna. Kriminaliteten skulle öka. Det tidigare så trygga, och relativt glesbefolkade, området skulle förknippas med större osäkerhet i en mängd avseenden. En ny stad för klimatflyktingar i närheten av Falun? Det lät osannolikt. Många hade naivt hoppats att Climatecorp skulle leda en protest, och kanske till och med hota att lämna staden och byta plats på huvudkontoret. Det skulle minsann sätta press på FN. Så tänkte de som hoppades på ett ändrat beslut. Men de som trodde, eller hoppades, på denna händelseutveckling förstod inte hur Max Bonde resonerade. I all diskretion erbjöd han istället sina anställda ökad fysisk säkerhet, både på och utanför jobbet. De som ville ha det försågs med bärbara sensorer med inbyggda panikknappar. Avtal upprättades med privata larmbolag. För de högsta cheferna påbörjades i hemlighet byggnation av så kallade gated communities, fina bostadsområden med egen vaktstyrka och rigorös säkerhet.

Men det gällde att samtidigt spela spelet utåt, och ingen förstod detta bättre än Bonde. Att gå emot FN:s Klimatråd var förknippat med enorma risker. Han hade sett alltför många företag och deras ledare få det onda ögat riktat mot sig, vilket ofta var början till slutet. Plötsligt påbörjades en mängd olika oförklarliga granskningar av bolaget. Det kunde börja med en skatterevision. Bolagets koldioxidskattebas uppgraderas kraftigt utan förklaring. Flygrätter kunde därefter dras in. Plötsligt kom ett kraftigt fördömande uttalande från de klimatreligiösa.

Därmed hade jaktsäsongen på bolaget ifråga och dess ledning påbörjats. Mediadrevet satte igång. Det var inte ovanligt att höga chefer till slut hamnade i fängelse. Samtliga ledare för de stora oljebolagen, som nu givetvis inte längre fanns, hade slutat sina liv i trånga fängelseceller ute på de sönderrostade oljeplattformarna, tillsammans med vanliga kriminella, tjuvar och våldtäktsmän. Många menade att Bondes största styrka, vid sidan om det rent affärsmässiga, var hans hantering av det politiska och religiösa landskapet. Han var en pragmatiker ut i fingerspetsarna.

Ritningen till en storm

Maya lade undan dokumentet en stund och tittade på klockan. Hon hade ännu tid, även om hennes privata stund utvecklats till något helt annat än planerat. Ett uppdrag hade kommit flygande, likt en fågel, och landat på hennes bord. Skulle hon berätta om det för Tevye? Fick hon ens berätta för honom? Avi hade inte sagt mycket om spelreglerna ännu. Max Bonde, mannen som skulle undersökas, lät som en skicklig operatör. Antagligen var han rik som ett troll. För att blidka servitrisen beställde hon in ytterligare en cappuccino, och började studera det andra dokumentet. Det var längre, kanske 15–20 sidor, och hade titeln Varifrån kommer Stormen? Stormen var skrivet med stort S. Hon skulle inte hinna läsa allt nu.

De första sidorna innehöll en fundamental beskrivning om de klimatmässiga förutsättningarna för en farlig storm. Vid det här laget kände de flesta till detta. Lågtryck drog till sig starka vindar, som förstärktes och ändrade riktning på grund av corioliseffekten ¹ . Om detta skedde på öppet vatten bildades gigantiska vattenbubblor i stormens öga, och när stormen närmade sig grundare vatten blev bubblorna till pelare, eller väggar, av vatten. Allt drevs framåt av energin som lagrats i vattnet, tack vare de höga temperaturerna. Maya log. För tjugo år sedan kände knappt någon lekman till dessa omständigheter. Det var förbehållet så kallade meteorologer eller väderforskare (vilket var ungefär samma sak). Nu kände alla till det. Det var ungefär som med virus. Före Corona-pandemin kände ingen till något om virus. Nu var alla mer eller mindre experter, och på goda grunder.

1 I början av 1920-talet började termen corioliskraft att användas inom meteorologin, för att förklara luftmassors rörelser över jordytan. Jordens rotation orsakar corioliseffekter, vilka har en stor inverkan på klimatet. Corioliskraften påverkar stora luftmassor, och kan få stormar och orkaner att rotera.

Medan hon läste påmindes hon om en dikt hon läst, som liknat abstrakta idéer vid ritningen till en storm. Hon kunde inte låta bli att le igen. De vetenskapligt korrekta beskrivningarna av ovädrets genes och inre uppbyggnad var väsensskilt från den upplevda kraften av en storm, där människor och byggnader kastades runt som vantar i luften. Stormen och dess ritning var verkligen två olika saker.

Efter den inledande sektionen av basfakta diskuterades det flöde av nyheter, forskningsrön och olika observationer som gett upphov till det globala ryktet om Stormen. Allt var presenterat i form av en tidtabell, som sträckte sig över flera sidor. Snart började hon se vart dokumentets författare var på väg. Hon var en van läsare. En konspirationsteori bredde sakta men säkert ut sig över sidorna. Med jämna mellanrum hade Climatecorp förstärkt ryktet om den kommande stormen, genom att basunera ut nya data, via pressreleaser och rapporter. Varje gång som tesen om stormen hade tappat momentum, så kom ett nytt inlägg från bolaget som slängde bensin på den falnande elden.

Och, poängterade de anonyma skribenterna från Mossad, detta var enbart den publikt tillgängliga informationen. Merparten av den data som bolaget skickade ut var hemlig. Den gick direkt till deras kunder, vilka var företag, militären, statliga myndigheter och så vidare. Climatecorp hade en enorm kundkrets, och därmed en närmast obegränsad möjlighet att påverka viktiga beslutsfattare runt om i världen. Om bolaget åtalades kunde alla de privata rapporterna beslagtas och läsas. Men ännu fanns inget tillräckligt starkt case för att göra detta.

Meterologi var till sin natur dessutom framåtblickande. Det var en form av databaserad spekulation. En väderprognos var en möjlighet, behäftad med en viss sannolikhet, något som företaget kunde gömma sig bakom juridiskt. Låg det verkligen i företagets intresse att påverka perceptionen om vädret, att dramatisera, och möjligen överdriva klimatets påverkan, undrade Maya medan hon läste. Skulle företaget sälja mer tjänster och analyser om folk brydde sig mer om vädret? Antagligen. Hade Max Bonde utnyttjat detta till sin egen fördel? Hade han tagit sig alltför stora frihetsgrader?

Det var just den frågan som Mossad ville att hon skulle borra djupare i. Frågan var om den gick att besvara. Det skulle krävas ytterst skickligt utfrågande. Hon skulle behöva komma under huden på honom, vilket i och för sig lockade henne. Hon granskade ett foto av honom, en man med en hård, bestämd blick. Han var en värdig motpart. Och, ärligt talat, vad hade hon att förlora på det hela? De var redan på väg till Falun. Detta skulle ge henne något att göra när de anlände. Hon skulle förhoppningsvis få någon form av betalning. Avis visitkort låg kvar på bordet. Hon plockade upp det och textade honom att hon var intresserad. Så betalade hon och gick ut i hettan igen.

Avis uppmaningar

Tel Aviv, Israel, 28 maj 2044

Avi svarade redan på den andra signalen när Maya ringde honom. Ett par dagar hade förflutit sedan deras möte på Café Chaos. Maya hade ingen större lust att träffa den okarismatiske agenten igen, men hon behövde ställa ett par frågor. Packningen inför resan fortsatte hemma. Så fort deras söner gått till skolan på morgonen fortsatte Tevye och hon att gå igenom deras ägodelar, vad som skulle säljas, slängas och vad som skulle tas med till Sverige, vilket inte var mycket med tanke på restriktionerna.

Jag fick din text, sade Avi. Roligt att du ställer upp!

Alltid den där självsäkra stilen. En gång Mossad, alltid Mossad.

Vad får jag för besväret? frågade Maya.

Åren som underbetald författare hade gjort henne till en hård förhandlare. Hon var alltid beredd att jobba hårt, men inte utan skälig ersättning.

Du får äran att avslöja världshistoriens hittills största konspiration. Hur låter det?

Jag är inte ute efter ära, Avi. Det vet du.

Han gjorde en paus och försökte igen.

"Du får stoff till en helt ny bok? Unikt material. Tänk vilken historia du skulle kunna skriva om detta!"

Det räcker inte. Inte på långa vägar.

Vad vill du ha då?

Jag vet inte ännu, men jag är övertygad om att nya behov kommer att uppstå när vi väl kommer till Sverige. Vi kommer behöva komma före i köer, få tag i flygrätter och så vidare. Allt är osäkert just nu, men jag arbetar inte gratis, så mycket är säkert.

"Ni kan få en lägenhet högst upp i ett av husen dit ni skall. Det kan ju vara bra att ha när Stormen kommer. Om den nu gör det."

Hon visste inte om han skämtade eller inte.

En fin lägenhet är en bra början, sade hon.

De diskuterade vidare en stund. Maya kände sig tills vidare nöjd med sin förhandling. Att veta att ett bra boende väntade dem när de kom fram var, under omständigheterna, ingen dålig start. Rutiner för delgivande av information till Mossad behövde etableras när hon väl påbörjade sitt uppdrag på plats i Falun.

Vi kommer att finnas på plats, sade Avi kryptiskt. Du rapporterar till oss.

Innan de avslutade kunde hon inte låta bli att ställa frågan som legat och gnagt inom henne sedan det förra samtalet.

"Men menar du verkligen att Mossad och regeringen inte tror på klimatkrisen och den kommande Stormen? Alla tror ju på det. Alla rapporterar om det. Har ni inte drivit er konspirationsteori litet väl långt den här gången?"

"Vi tror givetvis på den rådande klimatkrisen. Vi är inga förnekare. Men just vad gäller Stormen är vi mer skeptiska. Tänk om alla fått sin information från en och samma underliggande källa! Om så är fallet så är alla olika röster i själva verket en enda."

Climatecorps? fyllde Maya i.

"Du fattar snabbt, precis som vi trodde. Vi köpte faktiskt själva en stormrapport av bolaget, för svindyra pengar, bara så att vi skulle kunna bilda oss en egen uppfattning. Och vi tycker oss se tendenser till överdrifter i materialet."

Kan du vara mer specifik, Avi?

Jag kan egentligen inte vara det, eftersom slutsatserna i rapporten går tillbaka på deras egna beräkningar och algoritmer, vilka är helt ogenomträngliga och …

… sekretessbelagda, antar jag!

"Givetvis, det också. Så det är ganska mycket en känsla vi går på. Climatecorp har helt enkelt enormt mycket på att vinna på en omotiverad och överdriven rädsla för en riktigt elakartad väderkatastrof. Sådana katastrofer säljer, för att uttrycka sig krasst."

OK, sade Maya. Jag accepterar uppdraget på de premisser som vi diskuterat. Skickar du ett kontrakt som jag kan skriva på? Det där med lägenheten är viktigt för oss.

Självklart. Även om jag inte kan rekommendera mer än att det blir bland det bästa som finns tillgängligt. Vi har hört att Kaprifol inte direkt är Beverly Hills.

Kaprifol var den förstad till Falun dit de kommenderats. Den hade ursprungligen kallats för staden K, men sedermera bytt namn till Kaprifol.

Beverly Hills ligger snart under vatten, sade Maya. Nu blir det Kaprifol för oss, och vi tänker göra det bästa av det. Där möts våra intressen.

Ja, du har ju varit där förut, Maya!?

Hon visste inte varför han sade det. Antagligen var det för att visa att de hade gjort sin research om henne utförligt. Hans uttalande stämde. Hon hade faktiskt varit i Kaprifol tidigare, eller åtminstone på den plats där staden låg nu. Då kallades den fortfarande för Staden K, och såg antagligen helt annorlunda ut än nu. Då var den ännu under uppbyggnad. Det hela låg förborgat i ett avlägset förflutet, som hon inte gärna ville diskutera med någon. Det var där och då, i Staden K, som hon beslutat sig för att sluta skriva detektivhistorier. Avi noterade den långa pausen och försökte fylla ut den.

Du får inte berätta om ditt uppdrag för någon, inte ens för din make.

Skriv det i kontraktet då! sade Maya. Och skynda att skicka det, är du snäll!

Ni skrattade åt det där och runt omkring oss gjorde man sig lustig över det, kunde jag höra. Jag uttryckte mig kanske på ett löjligt sätt och gjorde mig löjlig själv också, men jag har hela tiden känt på mig att jag … att jag förstår vad heder är och att jag är förvissad om att jag talat sanning.

Ur Idioten av Fjodor Dostojevskij

Inledning: I väntan på Stormen

Tjeckien, 25 juni 2044

Någonstans väntade Stormen på dem alla. Ännu gick den inte att se, annat än i de ofantliga mängder av väderdata som de stora klimatbolagen samlat in och processat och analyserat, och därefter sålt för dyra pengar till FN, militärmakterna och de länder som behövde den. Stormen låg hopkurad någonstans, som en förhistorisk drake, och samlade kraft inför sitt kommande angrepp på jorden. Den hade lång svans och hud av pansar. Den bidade sin tid.

Stormar, både verkliga och mytiska, hade med jämna mellanrum svept över jorden, och dragit med sig både människor och byggnader. De piskade runt allt levande tills det låg och flämtade, eller helt enkelt dog.

Som om inte de hårda och rastlösa vindarna räckte för att förvirra människorna så kunde de dra med sig enorma vattenmassor, skapa meterhöga vågor och därmed hota världen så som den var känd. Många städer hade fått erfara detta under de gångna åren. De ökade mängderna vattenånga i atmosfären, en direkt följd av temperaturhöjningen, ledde gång på gång till att rasande cykloner svepte fram över oceanerna och förstörde allt i sin väg.

Stormen hade diskuterats i åratal vid det här laget. Väderbolagens förutsägelser hade blivit alltmer detaljerade och ominösa. En entreprenör vid namn Noa hade på kort tid bildat ett bolag som handlade i båtar. Tanken var först att bygga lätta men vädertåliga båtar, som kunde hantera Stormen. Det slukade emellertid för mycket kapital, så det blev istället en handelsplats för att sälja och hyra ut enskilda platser i båtar. Alla ville köpa sig en plats, och handelsplatsen blev den mest besökta i websajten i världen, och Noa därmed en av de rikaste männen. Det bekom honom inte alls. Han var besatt av tanken att hitta ett sätt att klara sig undan Stormens vrede genom att bygga en båt. Han såg på sig själv som en modern version av bibelns Noa. Han döpte om sitt helägda bolag till Arken, sålde en stor aktiepost och drog sig tillbaka till en hemlig plats, tillsammans med en grupp ingenjörer för att ta fram ett modellskepp.

Delvis sökte Noa inspiration i de stora rymdfärjor som började byggas runt år 2025, och ett par år därefter lämnade Jorden. De försvann ut i tystnaden, och hade inte hörts ifrån sedan dess. Det enda minnet av dem var den framväxande rymdlitteraturen, som spekulerade både fritt och vilt i vad som hänt med alla dessa människor, och deras försök att etablera nya och renare civilisationer. Medan temperaturen fortsatte att stiga på jorden.

Tevye Grossman var medellång och hade säckiga kläder, en enkel kavaj och för stora byxor, skägg och ögon som log och ett tovigt hår som vägrade att lägga sig ner på huvudet. Han var lärare i språk, historia och religion, och hade undervisat ända fram till den dag då de lämnade hemlandet och begav sig på flykt, undan värmen och undan Stormen. Han hade särskilt försökt att sätta sig in i konsekvenserna av oceanernas uppvärming, trots att han var mer humanist än naturvetare.

Den årslånga upptakten till Stormen hade tagit honom hårt. Den tilltagande mediabevakningen trängde in i hans innersta. Ibland drömde han att han spolades bort av en enorm flodvåg. Det rasande vattnet tog honom, slog honom mot husväggar och lyktstolpar som om han vore en vante, eller en lös bräda. Han forsade fram, helt utan kontroll. Initialt gjorde han motstånd, men sedan slappnade han av och lät det gradvis ske och blev alltmer ett med vattnet, inte längre rädd.

Om nu detta, att slutligt förenas med vattnet, var Döden så kunde han leva med