Farovatten

By Karolina Orrhede and Fredde Granberg

När Linnea skolkar från skolan hamnar hon mitt i en polisutryckning efter att en kvinna spolats upp på stranden i det fridfulla fiskeläget Råå. Senare samma dag träffar hon på en svårt skadad dykare. Han förbjuder henne att ringa efter ambulans, ingen får veta att han är där. Linnea kan inte bara överge honom, men ju mer hon dras in i hans nät desto mer förstår hon vad han är kapabel till.

Samtidigt har Linneas pappa, poliskommissarie Kamran Ghaemi, fått ett ödesdigert besked och har tankarna på helt annat håll. På byns största företag, GAD, har maktbalansen återigen hamnat i gungning och de gamla vännerna Nina de Coyette och Kaiyo Lindvall har fullt upp med att hantera en misslyckad lansering av en ny bilmodell. De klandrar varandra och den sammanhållning som räddat dem tidigare riskerar att lösas upp. De anar inte att den döda kvinnan lämnat efter sig spår som leder rakt in i GAD:s ledningsgrupp.

Doften av jäst tång sveper sakta över det lilla fiskeläget Råå. De äldre byborna vet att ondskan är på ingång från havet, men de har ingen aning om att den redan är här.

"Farovatten" är andra delen i Råådeckarna, en psykologisk spänningsserie som utspelar sig i näringslivstoppen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 29, 2022
• ISBN: 9789180003902

Book preview

Farovatten

Andra delen i serien Råådeckarna av Karolina Orrhede

Copyright © Karolina Orrhede, 2022

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-390-2   

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Sångtexten i kapitel 29 är från Flickan och kråkan av Michale Wiehe

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor.

Madeleine Albright

Prolog

Han gick den korta sträckan mellan huvudfabriken och body-in-white-byggnaden på darriga ben. Det var hans miljö men han såg på tegelfasaden som för första gången. Hur kunde det kännas så annorlunda? Han hade gått här säkert tio gånger varje dag de senaste femton åren. De senaste fem som chef över alla som jobbade här. Han var kungen här. Alfahannen. Alla såg upp till honom. Eller borde åtminstone ha vett att göra det. Han bestämde deras framtid. Satte deras lön. Valde vilka som skulle befordras.

Han var en bra chef. Stark. Karlarna böjde sig för hans vilja utan att han behövde höja rösten. Kvinnorna fick något speciellt i blicken när han kom in i ett rum. Han brukade njuta av det. Av att ta det han ville ha. Kvinnorna ville att han skulle röra vid dem. Han var säker på det. Vem skulle inte vilja få den speciella kontakt med högsta chefen som uppstår i intimiteten? De skrattade ofta till efter en kram. Glädjen av att dela en hemlighet. Att veta att högsta chefen åtrådde dem. Ville ta på en sexig bred rumpa i för små yrkesbyxor eller ett par tunga bröst i för svag bh under företagets vita T-shirt. Det var väl därför de klädde sig så? För honom.

Så hade det varit fram tills för en vecka sedan. En del av honom saknade den tiden. För han hade inte lidit. Men nu led han. Led så in i helvete av att inse vem han hade varit och hur de hade sett på honom. Hur lite av allt som fanns inom honom som de sett. Ingen hade sett bakom hans rustning, knappt ens han själv.

Insikten hade suttit långt inne. När förre personalchefen informerat honom om anmälningarna som kommit in mot honom hade han inte kunnat ta det till sig. Inte personalchefen heller, för den delen. Han hade haft bråttom att avfärda anklagelserna. De hade gemensamt skakat på huvudet åt den yngre generationens lättkränkthet och sedan var det över. Trodde de. Tills hans fru fick reda på det. Hon hade blåst upp det till helt galna proportioner. Anklagat honom för att bete sig likadant på fester och mot hennes väninnor. Han hade till slut tvingats erkänna att någon liten del av det var sant. Övertygat henne om att han inte förstått och nu när han visste skulle det inte vara några problem att sluta. Han hade trott på det själv. Ända tills den nya personalchefen började. Hon med en rumpa som nästan levde sitt eget liv. Den dallrade på ett sätt som fick allt blod att samlas i skrevet på honom. Hon bar ofta klänning och såg honom som en man. Det var oemotståndligt. Hans fru fick honom att känna sig som ett ovetande barn.

När frugan fick reda på relationen och lämnade honom intalade han sig att det inte gjorde något. Han hade hittat kvinnan i sitt liv. Han var åter kung på jobbet. Tills de gaddade ihop sig. De unga tjejerna som jobbade i monteringen. De gick till personalchefen med en gemensam anmälan mot honom. Personalchefen blev förstås rasande av svartsjuka och rev upp himmel och jord men det bekom honom inte. Hon betedde sig som kvinnor brukade göra när de upptäckte att de inte var den enda i hans liv. Det var som om de följde ett manuskript. Han var trött på det.

Något var dock annorlunda denna gång. Till sin förvåning märkte han att han blev mer och mer arg på henne för att hon inte tog tjejernas parti. Det var väl för fan hennes jobb att gå till botten med deras anmälan. Hon skulle för helvete ha skyddat tjejerna. I stället såg hon dem som konkurrenter som skulle övervinnas. Det hjälpte inte att det räddade hans eget skinn. Han undrade hur han kunde vara så missnöjd med att bli skyddad. Ville han få en varning?

Han behövde inte grubbla på det så länge. Tjejerna gav sig inte. De bokade möte med vd sent en fredag eftermiddag.

Dagen efter, på en lördag, kallade vd in honom till jobbet. Han hade väntat sig att hon skulle stå på tjejernas sida och skälla ut honom. Kanske till och med ge honom sparken. Men i stället hade hon sett ner på honom för att han var så klantig.

Hon fnös.

De är får, fattar du inte det?

Han visste inte vad han skulle svara så han satt tyst och stirrade på henne.

De vet inte vad de ska tycka.

Vd såg på honom och det stod still i hans huvud. Hon fortsatte som att det var under hennes värdighet att behöva förklara:

Om de tror att det är hett och inne att strula med chefen, så blir det så. Om någon i stället slår i dem att de blivit kränkta så tror de på det. Fattar du? Du kunde ha styrt hur de skulle tolka situationen, men du var för klantig för att göra det.

Han öppnade munnen men inget kom ut. Han hade inte förstått hur lågt hon värderade hans medarbetare. Hur lite lojalitet hon kände mot sina medsystrar. Vad fan var det här? Två högt uppsatta kvinnor, en vd och en personalchef, och ingen av dem övervägde ens att ta tjejernas anmälan på allvar och ge honom en reprimand. Det smakade magsyra i munnen på honom. De lät en sådan som han få göra som han ville, och han var inte den värste. Han kunde nämna flera bekanta som skulle gå ännu längre än han någonsin gjort. Om inte den kvinnliga delen av ledningsgruppen stod upp för unga tjejer fanns ingen annan som kunde göra det. Ingen annan än han själv. Han förstod nu. Han såg klart. Det var som om han gått genom en port och kommit ut på samma ställe, bara det att färgerna var många fler. Det fanns så många fler nyanser. Det fanns fler toner i varje instrument och fler dofter att dra in i näsan.

När han tänkte på Maja såg han nu hennes handlingskraft, och Agnes intelligens när hon hittade grundorsaken till alla problem de stötte på. För att inte tala om Klaras förmåga att få gubbarna på golvet med sig på förbättringsarbete. De var inga får. Långt ifrån. Han såg det nu. Det var han som hade behandlat dem som får. Sett deras unga hud och hårdsminkade ögon, men missat att visa dem att han såg människan bakom. Det var han som varit ett får.

Insikten briserade som en bomb i hans mage och sprängde bort den stela rustning han vårdat så länge. Kungens rustning. Förändringen var ögonblicklig. Hans längtan var försvunnen. Han kunde inte ens förstå varför han hade velat vara kung. Patetiskt hade han betett sig, och det fick honom att skämmas. Samtidigt gjorde det honom arg att han behandlat sig själv så illa. Varför hade han tillåtit sig själv att bara vara en stjärttafsande alfahanne? Han hade så mycket mer inom sig som han ville visa världen. Han kunde lyfta de här tjejerna. Hjälpa dem att nå sin fulla potential. Han skulle bli deras mentor och deras isbrytare. Meja ner stelfruset motstånd vare sig det var kvinnor eller män som stod i deras väg. Allt detta kom till honom när han satt inne hos vd. Han hade rätat på ryggen. Sett sin chef i ögonen och tackat för råden. Sedan hade han gått därifrån, förvissad om att han skulle göra precis tvärtom mot vad hon rekommenderade.

Han hade gått till jobbet på måndagsmorgonen inspirerad och rädd på samma gång, bara för att mötas av beskedet att vd blivit mördad under helgen. När den första chocken lagt sig insåg han att han var den siste som träffat henne.

Personalchefen hade sökt upp honom. Det var frostigt mellan dem sedan förra veckans konflikt och nu blev det ännu värre. Hon visste att han träffat vd på lördagen. Även om hon lindade in det förstod han att hon faktiskt undrade om han hade dödat deras chef. Hon såg honom som en som kunde döda, en alfahanne. De hade grälat. Han förstod att hon inte var den enda som såg på honom så. Inte den enda som funderade på om han var mördaren.

Han, som nu var förändrad. Som inte längre bar kungens rustning. Han hade så mycket att ge nu, men ingen skulle förvänta sig att få något gott av honom. Han förstod det.

Men han tänkte inte ge upp. Det fick ta lite tid, men någon gång skulle människor våga lita på honom.

Han öppnade dörren till body-in-white-linan. Såg ut över produktionen. Han gillade bilarna som mest här. Innan de fått dörrar, lyktor och andra designuttryck monterade. Han kände sig lika naken som modellerna han tillverkade, lika ny. Allt var nytt för honom. Kungen som trampat fram här var borta. Han gick med mjukare steg nu och hälsade på sina medarbetare. De var vackrare nu på något sätt, även om de slog ner blicken efter ett snabbt hej. Han skulle inte ge sig. Någon dag skulle de se det goda i honom. Till dess skulle han stötta dem i smyg.

Han gick in på lagret för att titta på de där gastankarna som vållat så många problem på sistone. Ställde sig vid hylla 35 B och tittade på de stora kartongerna. Vad var det som var så speciellt med dem? Kartongerna fick honom att tänka på sin fru och när de flyttat ihop i sin första lägenhet. Han längtade efter henne. Skulle hon kunna se hans förändring? Kanske till och med känna igen den från när de var unga? Han hoppades det. Hoppades att hon skulle ta tillbaka honom. Kanske inte direkt, men någon dag. Han nynnade för sig själv.

Sedan fick han syn på något. Vad fan var det där? Det låg ett svart föremål inkilat mellan två kartonger. En artikel per position, aldrig flera; det hade han inpräntat noga i personalen. Han ställde sig på tå för att nå upp och peta på föremålet. Vad var det för något? Han lyckades få pekfingret runt bakre kanten. Det var tungt, men med all kraft puttade han föremålet någon centimeter närmare hyllkanten. Nu kunde han se övre halvan. Visste direkt att det inte var någon del som skulle monteras in i en bil. Det såg snarare ut som … Han stelnade till. Drog häftigt efter andan. Det var en … Allt annat omkring honom försvann. Han stirrade på föremålet. Pulsen slog så att tinningarna buktade, samtidigt som han försökte tänka. Hur skulle han …

Ett vitt ljus sved i hans ögon. Hettan övermannade honom. Det fräsande ljudet av kött som brann blev det sista han registrerade. Sedan släppte alla hans bekymmer, alla hans tankar och hans längtan.

Han fick aldrig chansen att visa vem han var bakom kungens rustning.

Måndag

1.

Kerstin Jansson stirrade på den orange tapeten med solrosor som hennes man hade satt upp när de flyttade in. Hon hade aldrig gillat den och hon gjorde det inte idag heller. Hon hade varit änka i tjugofem år nu men hade inte kommit på tanken att tapetsera om. Det kändes vant och tryggt att irritera sig på färgen varje morgon när hon slog upp ögonen. En lika inarbetad vana som att slå på kaffekokaren. Hon satt på sängen och vickade lite på tårna för att få igång blodcirkulationen i de avdomnade anklarna.

När blodtrycket var återställt och det slutat susa i öronen ställde hon sig upp mot rullatorn och sträckte sig efter den urtvättade randiga frottémorgonrocken. Hennes femåriga labrador Doris kom med kopplet och tillsammans stapplade de iväg mot stranden. Fundersamt drog hon in doften av rök och undrade vem som eldade. Hon kunde inte se någon rök. Förmodligen var det Nilsson som ville spara på sopabonnemanget genom att elda upp sitt köksavfall. Hon sniffade i luften igen. Bakom röken fanns en doft av tång men inte den där fräscha tångdoften efter en storm. Det fanns en jäst dimension i tångens bouquet. Den bådade inte gott. När tången jäste på Råå var onda ting i görningen. Det var som om fiskeläget låg och puttrade upprört och missnöjet gav upphov till den illavarslande lukten. Hon hade känt den förut. Varenda gång hade olycka och död följt i dess spår.

Våld och vatten, vatten och våld, muttrade hon för sig själv och tänkte på hur fiskeläget genom århundradena hade gjort sig av med ondska. En liten utsatt by som genom historien ständigt hamnat på den förlorande sidan i stormaktspolitiken. Invaderad och nedbränd av ryssarna, sedan nedbränd igen av svenskarna för dansksympatier. Byborna hade ofta stått utan försörjning och fått ta till smuggling för att överleva. Balanserandes på randen till det kriminella hade det inte funnits utrymme för den rena ondskan.

Di onda har alltid gått under i vår by, muttrade Kerstin.

Hon rös och drog morgonrocken tätare om sig. Morgonrocken värnade hon om. Många av hennes yngre grannar, alltså de under åttio, uttryckte sin beundran över denna morgonrock som hängt med varje morgon, vinter som sommar, på ett morgondopp på Råå Vallar. På vintern gick hon till kallbadhuset och dess bastu, men från april brukade hon börja bada i havet. Varje vår skrev hon till Helsingborgs kommun och klagade på att de satte i badstegarna för sent, men de hade ännu inte lärt sig. Morgonrocken var hennes signum.

Nu var det måndag morgon i slutet av maj och vattnet var riktigt varmt, enligt Kerstin, säkert över tolv grader. Havet låg alldeles stilla och det skulle komma att bli en solig dag, även om en tät dimma ännu låg över vattnet och dolde Danmarks kust. Hon hade alltid gillat dimman, för den gjorde att hon upplevde att hon såg ut över ett oändligt hav i stället för ett smalt sund.

Stranden fortsatte norrut ytterligare två kilometer, endast avbruten av bryggor var femtionde meter. Kerstin visste att det var femtio meter för att hon som liten gått i simskola här och fått märken när hon klarat att simma fram och tillbaka mellan bryggorna. Det var femtio meter mellan bryggorna överallt utom just här där Kerstin alltid valde att gå i. Här hade de större barnen haft sin simskola för här var det hundrafemtio meter mellan bryggorna. Hon hade varit så stolt när hon fått börja i simskolan för de stora barnen. Hon hade tagit alla märken som fanns att få på den tiden och många varv mellan dessa två bryggor hade det blivit. Sedan dess hade hon alltid valt att bada här.

Där stranden tog slut norröver fanns bilfabriken GAD och dess hamn där nyproducerade bilar skeppades ut till hela världen. Bortom den kom Helsingborg och Helsingör. Klara dagar verkade Helsingör ligga alldeles nära, medan Helsingborg aldrig kunde ses från den position där Kerstin stod. GAD:s fabriksbyggnader skymde sikten mot Helsingborg.

En mås skränade till en bit ut i vattnet. Kerstin följde dess färd söderöver längs sundet tills den försvann i dimman. Den såg ut att vara på väg mot Öresundsbron. Klara dagar brukade hon kunna se bron vid horisonten, men idag kändes det som om världen hade upphört att existera utanför Råå. Inte ens motorvägen hördes. Det var tyst. Hon kunde knappt skymta Råå Södra skola som låg på stranden bara några hundra meter från henne. Där hade hon gått hela sin skolgång ända tills hon var tolv år och det hade dugt bra för henne. Hon sniffade i luften. Var det rökdoft hon kände? Hon såg sig om, men dimman låg för tät för att kunna se någon rökpelare. Förmodligen var det inget att bry sig om.

Hon knöt Doris koppel vid en uppdragen eka och hängde av sig morgonrocken. Försiktigt vadade hon ut och undvek partierna med runda stenar till förmån för de med mjuk vit sand. Hon brukade ligga i och simma en liten stund, vilket hon gjorde även denna morgon. Hon simmade norrut längs med kusten och spanade till höger in mot land, på vilka andra morgonbadare som kunde tänkas dyka upp idag.

Kylan pressade sig in i huden och hon lade mer kraft i armtagen för att hålla värmen uppe. Hennes vänstra hand fastnade i en slemmig tångruska. Hon viftade bestämt till med handen och slog till sin förvåning i något hårt som flöt strax under vattenytan. Hon stannade upp, satte ner fötterna i den mjuka sanden och letade med sin lediga hand efter vad det var för något.

Förbryllad lade hon märke till att tången var svart i stället för rödbrun. Därefter upptäckte hon att den satt fast i något tungt. Kerstin slutade andas när hon förstod vad det var. En kropp. Ryggen på en människa, klädd i mörka tunga sjok av tyg som flöt ut i vattnet och fick den att se ut som en jätterocka. Det som hon trott var tång var svart trassligt hår.

Ett kvidande letade sig upp ur Kerstins hals och hon började hastigt röra sig mot land, medan hon förtvivlat försökte göra sig fri från människans hår. Hon ville bara komma bort från kroppen, fly.

Det susade i hennes öron och lungorna brände. Kroppen flöt viljelöst efter henne och hon fick för sig att den levde i någon slags mellantillvaro, fångad mellan död och liv.

När hon kom in på grunt vatten började kroppen släpa mot botten och spjärna emot. Kerstin slet febrilt i sin hand och när kroppen blev för tung för att dras med lossnade håret i stora sjok från skallen. Kroppen förlorade sitt grepp om hennes hand.

Med några tofsar svart vått hår intrasslat mellan fingrarna tog hon några stapplande steg upp på land. Våld och vatten. Vatten och våld, viskade hon. Lättnaden över att ha frigjort sig ersattes av en förlamande smärta över bröstet. Hon tog sig åt hjärtat och föll ner på den våta, hårda sanden.

2.

Nina drog en tunika över sitt blöta hår och valde ett par knäkorta tights. Kamran kom in i sovrummet och tryckte en puss på hennes kind med ett Ha det bra idag! innan han svepte ut genom dörren. Han skulle upp till sjukhuset för någon rutinkontroll. Nina mindes inte riktigt för vad.

Hon kollade klockan på mobilen. Tjugo över sju. Hon hann bre en macka och äta innan det var dags att cykla in till jobbet. Hon log för sig själv. Ännu en dag lades till raden av dagar som sakta men säkert fick hennes liv att räta upp sig.

Morden som skett på GAD sommaren innan hade inneburit en vändpunkt för Nina. Det hade varit fruktansvärt och det fanns många tillfällen då hon trodde att hennes inblandning i utredningen skulle få henne att falla djupare in i sin utmattning och aldrig bli sig själv igen. Det fanns också några tillfällen då hon trodde att hon skulle dö.

Inget av det hade hänt. Flera gånger hade hon känt sig så avgrundstrött att hon bara velat krypa ner i sängen på farmor Märtas pensionat och stanna där i ett år, men när allt var uppklarat var det behovet borta. Tvärtom, hon upplevde det som att hon hade vaknat. Vaknat och upptäckt att hon bar runt på en ryggsäck full med kantiga stenar, så vassa att hon skar sig varje gång hon öppnade ryggsäcken. En ryggsäck som hon inte ens öppnade utan bara accepterade att den fanns där. Att den tog upp mer än halva utrymmet i hennes säng och att det gjorde ont varje gång hon råkade stöta till den i sömnen.

Händelserna på GAD hade inte bara fått henne att vakna. De hade också tvingat henne att öppna ryggsäcken. Det var Josefine som tvingat henne till det när hon höll Nina fången i den där hemska källaren. Josefines smärta hade tvingat Nina att våga känna på sin egen smärta. Den var så stor att hon inte skulle ha vågat om inte omständigheterna varit så extrema. Utan att Josefine förstod det hade hon gett Nina ett ultimatum som hon behövde: Berätta sanningen om hur du upplevde vår gemensamma smärta eller dö.

Till sist kunde Nina famlande och irrande hitta in till den där smärtan som hon vägrat erkänna. Förändringen var omedelbar. Det var vad Josefine behövde höra för att stanna upp och tveka om hon skulle fullfölja sin plan. Det var också vad Nina behövde acceptera för att kunna bli frisk.

När allt var över och GAD kunde återgå till att tillverka bilar hade Ninas barndomsvän Anton tagit rollen som tillförordnad vd för GAD medan de letade efter någon som kunde ta rollen permanent. Det första han hade gjort var att förlänga Ninas kontrakt ända till nästa sommar. Pengarna som strömmade in gick direkt till den gode man som hade hand om Ninas ekonomi efter hennes personliga konkurs. Månad efter månad kom hon närmare sitt mål att betala av sin skuld och bli fri. Nu var sommaren snart här. Hennes kontrakt skulle ta slut och i stället skulle hon hjälpa farmor Märta att sköta pensionatet och alla sommargäster.

Nina gick ut i köket och öppnade kylskåpet för att leta efter gurka och hajade till över all mat som fanns där. Hon hade inte riktigt vant sig vid att vara sambo ännu, åtminstone sambo varannan vecka när Kamrans dotter bodde hos sin mamma. De veckor när Kamran hade hand om Linnea och bodde i sitt radhus på Maria Park fanns oftast bara jordnötssmör och sylt och några rester i kylen. Nu var den fylld med broccoli, grädde, fransyska och en massa burkar som hon inte kände igen. Den påminde mer om kylen inne hos farmor Märta än om hennes egen. Även om hon muttrade om det till Kamran, så spratt det till av glädje i henne varje gång hon såg den överfyllda kylen. Det var kanske den bästa saken som hänt sedan morden på GAD, att hon träffat Kamran och att han ville bo med henne – åtminstone varannan vecka. Nina tog ut gurkan och letade fram en kniv.

Brygghuset de bodde i låg på innergården som hörde till Ninas farmor Märtas pensionat. Sedan Nina börjat jobba på GAD skötte hon pensionatets ekonomi, städning, renovering och bokningar på sin lediga tid. Märta kunde koncentrera sig på att umgås med gästerna och laga sin omtalade frukostbuffé.

Nina log när hon tänkte på den där dagen i våras när hon suttit med pensionatets bokföring och bokningskalender. Märtas pensionat gick förvånansvärt bra och beläggningen hade varit hög även under vintern. Nu var det fjorton veckor kvar till högsäsongen och Nina ville se om det fanns pengar över till lite renoveringar. Hon summerade inkomsten de skulle få av de bokningar de fått in för sommaren och konstaterade att det bara räckte till att renovera ett badrum. Det borde varit mer.

Plötsligt slog det henne att det inte fanns en enda bokning på brygghuset ute på gården. Konstigt. Det brukade vara populärt eftersom det hade både kök och eget badrum och gästerna kunde rå sig själva.

Nina sökte upp Märta för att fråga.

Märta, vi har inte en enda bokning på brygghuset i sommar. Det måste ha blivit något fel!

Märtas hållning hade alltid fått Nina att tänka på en drottning. Hennes hy var som en rynkig persika. Kontrasten mellan den solbrända huden, de knallblå, intelligenta ögonen och det sidenvita håret var slående. Nina älskade att se på henne.

Ah du är väl för kär! sa Märta på sin breda Helsingborgsdialekt. Du behöver inte oroa dig. Jag bestämde redan i vintras att jag skulle trappa ner lite granna och då var det lättast att samla gästerna i det stora huset. Då behöver jag inte flänga så mycket.

Men jag kan ju springa! Mitt uppdrag på GAD tar ju slut lagom till högsäsongen börjar. Förstod inte Märta vilken effekt det skulle få på pensionatets ekonomi? Skulle Märta ha råd att ha Nina som anställd nu? Hennes konsultuppdrag som kvalitetschef på GAD gällde fram till slutet av maj, just för att hon behövde stötta sin farmor med pensionatet på sommaren. Nu insåg hon att de skulle behöva pengarna.

Hon hade tidigare bett sin uppdragsgivare Eva Heino om ett möte för att prata kvalitetsfrågor och diskutera förlängningen av sitt konsultkontrakt, men Eva hade fått viktigare och mer brådskande möten som hon tvingats ta så Nina hade ännu inte fått chans att sitta ner med henne.

Det var bara några få veckor kvar tills hennes kontrakt gick ut. Om hon bara kunde få träffa henne en kvart så skulle Eva, som var så kunnig, säkert förstå värdet av det Nina gjorde på GAD och förlänga kontraktet.

Tänker du låta brygghuset stå tomt?

Nej, sa Märta och såg lite förlägen ut. Jag har ju gått och hoppats att ni ungdomar skulle vilja … Vad är det di kallar det? … Bo sambo! … Sådana karlar som Kamran växer inte på träd ska du veta! Han snickrar som en gud. Och han är så go och snäll mot dig. Jag bestämde redan i höstas att ni skulle få bo i brygghuset om ni vill ha det.

Nina famlade efter ord. Hon log samtidigt som en förarglig tår letade sig fram i ögonvrån. Hon strök bort den och gav Märta en kram.

Märta fortsatte att förklara sin plan.

Jag har redan bokat upp min egen lägenhet på andra våningen med sommargäster. Jag kommer att flytta in i rummet närmast köket så jag inte behöver gå i trappor när jag blir gammal.

Nina smålog åt farmors genomtänkta plan och det faktum att hon ännu vid sjuttiosex inte räknade sig som gammal.

Har du hyrt ut mitt rum också?

Nej, jag ville prata med dig först, men jag har fem gäster på väntelista till ditt rum, sa Märta med en blinkning.

Hyr ut det! Jag flyttar gärna in i brygghuset, och jag hoppas att Kamran vill flytta med! Först kände hon sig hoppfull, men sedan började hon tänka på Linnea och insåg att hon förmodligen skulle tvärvägra och därmed skulle Kamran hamna i en rävsax.

En kall aprildag hade Nina dragit med Kamran över kullerstenarna, låst upp brygghuset och visat honom det kombinerade vardagsrummet och köket, sovrummet på bottenvåningen och de två sovloften.

Jag kommer att flytta hit i vilket fall, sa hon. Jag förstår att det kanske inte är rätt tid för dig nu när Linnea är så pass negativ till mig som hon är, och jag är ju fortfarande i personlig konkurs och jag vill inte att min ekonomi ska smitta din, men kanske framåt hösten, när jag har fått ordning på ekonomin och Linnea och jag känner varandra lite bättre …

Nina slog ut med handen i en gest som fick representera allt hon inte kunde sätta ord på. Kamran slöt henne i sina armar.

Jag skulle älska att bo med dig! viskade han mot hennes bruna hår. Din ekonomi kommer att ordna upp sig. Det vet jag! Och Linnea kommer inte att kunna motstå att gilla dig länge till.

Men jag vill inte att det ska bli som när du bodde med Helena, att du knappt kunde andas. Du sa att ditt radhus symboliserar frihet för dig.

Det kommer inte att bli likadant. Vi kan ta det i steg. Jag börjar med att bo här med dig varannan vecka, när jag inte har Linnea.

Men jag är också ganska bestämd och farmor kör redan med dig så fort du är här.

Kamran log.

Och med lite tur flyttar Linnea in så småningom, då kommer jag att ha tre starka kvinnor som vill bestämma över mig.

Ja, blir inte det lite jobbigt?

Nä, jag tror faktiskt inte det. Jag är en annan nu och du är inte Helena.

Nina såg på honom.

Du vill verkligen?

Ja. Kamran tog hennes hand och drog med henne till sovrummet. Vi måste lösa förvaringen. Det här är dimensionerat för sommargäster. Vi kommer att behöva fler garderober, bokhyllor och lådor. Jag skulle kunna arbeta fram en ritning. Jag behöver bara mäta lite.

Nina slog armarna runt honom och kysste honom bakom örat. Hans doft när han inte hade duschat på morgonen gjorde henne yr. Hon ville komma honom ännu närmare. Kunde inte vänta en sekund till.

"Skulle du inte kunna arbeta lite