Linda och Louise

By Ami Lönnroth

Det är tidigt 1980-tal i Kungälv. Linda är fyrtio år gammal, språklärare och engagerad i fredsrörelsen. När hon blir lämnad ensam med sina tre flickor utsätts hon för sin hittills största prövning. Hur behåller man egentligen sin egen identitet när man förväntas vara tillgänglig för sina barn dygnet runt? Samtidigt pågår en ständig kamp mellan Linda och hennes borgerliga mamma Louise. Modern är motsatsen till den frispråkiga och nyandliga vänstermänniskan Linda är, och deras motsättningar sätter spår i hela familjen. "Linda och Louise" är en roman som täcker tre generationer kvinnor och utspelar sig även när Lindas döttrar är vuxna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728057445

Book preview

Ami Lönnroth

Linda och Louise

SAGA Egmont

Linda och Louise

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2003, 2021 Ami Lönnroth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728057445

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Per Eric

Detta är en roman, inte en självbiografisk skildring. Eventuella likheter mellan bokens fiktiva huvudpersoner och nu levande personer kan enbart bero på det förhållandet att ’det som är botten i dig är botten också i andra" (Gunnar Ekelöf).

Del I

September 1983 —juli 1984

D en 25 september 1983 låg Linda Lovén på ett gym– nastiksalsgolv i Kungälv och djupandades. Hon andades för freden. På samma golv låg ytterligare tjugo kvinnor och några män. De flesta i fyrtio–femtioårsåldern – ja, en del var faktiskt över sextio och några få knappt mer än tjugo. Nu skulle de med sina samlade energier sprida kärleken och godheten över jordklotet. Världen skulle bli bättre. Det hängde på Linda och de andra, samlade till fredsseminarium: Peace begins within yourself hade psykologen Stephen Craig sagt, den före detta munken som kommit från USA för att leda övningarna.

Men först måste alla aggressioner ut, all ångest. Två och två fick nu Linda och de tjugotre andra seminariedeltagarna sätta sig mittemot varandra och röra kropparna på ett speciellt sätt samtidigt som de hyperventilerade – ja, andningstekniken hette så – tills ett ångestvrål steg ur tjugofyra strupar.

Ur Linda kom oartikulerade vrål som steg mot taket och pep ut genom gymnastiksalsfönstret och fick småkillarna Morgan och Kalle som lekte på skolgården att fnissande överge sina cyklar och klättra uppför fasaden och kika in:

– Har du sett på kärringen? Henne har min syrra i franska, sade Morgan till Kalle.

Linda tänkte på allt hat hon bar inom sig. Konstigt nog var det barndomens plågoandar som dök upp för hennes inre, Anita och Karin som förpestat livet för henne under flera år i skolan. Vilka apor! Och ändå hade hon försökt vara dem till lags, få vara med i deras gäng. Så osjälvständigt, ovärdigt! I synnerhet när man tänker på hur det blev sen. Den ena var minsann en tjock förortsfru numera och den andra var skild för andra gången och verkade inte särskilt lycklig när hon mötte dem på skoljubileet. De hade då fått sina törnar de också.

– Men gud så futtigt! Här ligger jag på ett golv och hatar två menlösa personer som inte ens är värda min uppmärksamhet. Nu skall jag hata Reagan och Andropov.

Vrålet steg på nytt ur Lindas strupe men ville inte riktigt ta sig. Hon ansträngde sig verkligen. Stephen stod plötsligt över henne och tittade på henne med oändligt mild blick:

– That’s right Linda, have it out! You must get rid of all your hatred before you can experience love on a deep level!

Linda gjorde en ny ansträngning. Karin dök upp för hennes syn igen. Den jävla apan. Henne skulle hon vilja vrida om nacken på. Nu gick det bättre. Vrålet steg mot skyn. Uppe i fönstergluggen fnissade Morgan och Kalle, men det såg inte Linda.

Äntligen. Tårarna flödade. Linda snöt sig i hushållspappret som generöst delades ut till deltagarna. Det kändes skönt efter vrålet. Hon var nu fyrtio år och hade inte vrålat sen hon trampade i en myrstack vid sju års ålder.

– Now tell your neighbor about your love for each other, for humankind, uppmanade Stephen Craig. Linda fann sig sitta mittemot en liten spenslig kille, blivande präst fick hon sen veta.

– Du är en… trevlig person, försökte Linda, föga övertygande. Hur tusan skulle hon kunna bringa denne lille finnige hämmade man sin kärlekshyllning?

– Du verkar rätt trevlig själv, svarade killen som visade sig heta Gabriel.

– Now, let’s hear, mässade Stephen Craig ut över församlingen. Tell me about your love for each other. How about you, Linda! What did you tell your young neighbor here?

– Well, I told him he’s a nice person, sade Linda och rodnade. Teologen rodnade likaså.

– And what did you answer, Gabriel?

– I said I thought the same about her, sade Gabriel med knappt hörbar stämma.

– Well, that’s a good beginning. But I’m sure there are much stronger words for what you really feel. I’ve heard something about the Jantelaw that exists here in Sweden. Now free yourself from that! Linda, try again: Tell Gabriel what you really feel!

– Well Gabriel, I like you very much, I love you – in a way. Linda såg lätt generad ut men hejades på av seminarie-ledaren.

– That’s right. And when you say in a way, it’s just that shy reserve that I meet in you Swedes. That will pass, sade den före detta munken uppmuntrande.

Varför lämnade han klostret? Linda kunde inte låta bli att undra.

Nu var det Gabriels tur att svinga sig upp på kärlekshöjderna:

–I love you Linda because I see God in you!

– Now you’ve got it, berömde Stephen Craig. That is what love is all about. You see God in each other. God is within just as Peace is within!

Linda välkomnade den följande avslappningsövningen, ledd av Stephen Craigs assistent, Britt Nilsson, psykolog från Uddevalla:

– Känn dina tår, känn dina trampdynor, hålfötter och hälarna, känn dina underben och vaderna, känn lårens insida, översida, utsida och undersida, känn din mage, hela ryggen och skinkorna…

Hon hoppade över skötet, tänkte Linda, medan resan fortsatte upp genom kroppen och slutade vid hjässan. Och inte ett ljud om brösten heller. Men det hade förstås varit könsåtskil– jande. Vad hade man sagt till killarna: Känn din snopp? Nej usch vad jag håller på… Men sanningen att säga är skötet inte helt oväsentligt. Hur kan man tala om kärlek och glömma det?

Kroppsresan upprepades fyra gånger, fem gånger. Till slut låg halva församlingen och sov djupt. Linda kände sig skönt avslappnad. Fylld med lugn. Kanske hade han rätt, Stephen Craig. That shy reserve, det var nog det som var hennes problem. Nu var hon alldeles lugn men inte längre blyg. Hon tittade sig omkring och fylldes med värme, till och med för den lille finnige Gabriel som sov djupt bredvid henne.

Strax efter midnatt vaknade Linda Lovén. Hon hade krupit ned i sin sovsäck vid elva. Hon låg i kvinnornas förläggning i ett utrymt klassrum. Betonggolvet var hårt men hon hade somnat gott efter örtteet och skorporna och det lågmälda samtalet med de andra seminariedeltagarna. Alla tycktes ha kommit varandra närmare efter kvällens övning. Visserligen kände sig Linda lite falsk, som efter en fejkad orgasm. De andra skulle bara ana vad hennes personliga ångest gällde. Så futtigt när de nu hade samlats här för att göra världen bättre.

Kanske var det därför hon vaknade redan efter en timme med en känsla av total vanmakt. Hon hade drömt att hon stod högst uppe på Bohus fästning och Stephen och Gabriel kom farande på en robot som styrde rakt mot den mur där hon stod. I nästa ögonbfick skulle de ramma den gamla fästningsmuren och döda både henne och sig själva. Hon vaknade just innan katastrofen inträffade.

Linda kunde inte somna om, krånglade sig ur sovsäcken, kröp i sin träningsoverall och tassade ut ur sovsalen. I matsalen där termosarna med hett vatten och skorporna fortfarande stod framdukade, försökte hon lugna sig med en kopp kamomillte. Det hade varit en otäckt realistisk dröm. Hur skulle hon tolka den?

Tankarna gick till förra sommarens fredsmarsch med Kvinnor för fred till Moskva och Minsk. Känslan av överhängande katastrof, bomben som snart skulle plåna ut allt liv på jorden och samtidigt en sådan varm stämning bland alla dessa nordiska kvinnor som sammanstrålade i Helsingfors och tog tåget över den sovjetiska gränsen. Vandringen på grusvägen till Karis, målet för den första marschetappen. Den heta julisolen och fredsbanderollen som de turades om att bära på, de fantastiska mötena med ryska kvinnor längs marschvägen. Unga kvinnor och babusjkor med sina barnbarn. Inte hade de kunnat göra sig förstådda med ord men kroppsspråket var minst lika effektivt. Hon tänkte på mötet med Ingrid Sjöstrand, författaren till böckerna om Kalle Vrånglebäck, som hon älskade långt innan hon mötte Kalles skapare. Ingrid hade stannat och gett en blomma – det gryende livets blomma som Ingrid kallade den – till en liten unge som stod vid vägkanten med sin mamma. Och framför en babusjka hade hon stannat och jämfört antal barnbarn genom att hålla upp fingrarna och visa hur stora de var genom avståndet mellan händerna.

Stärkt och glad hade Linda kommit hem – bara för att mötas av elaka kommentarer. Tidningarna skrev surt och avståndstagande om de naiva kvinnorna som lät sig dras med i Sovjets propagandajippo. Av samma mening var också Lindas mamma Louise som på alla sätt visade hur illa hon tyckte om Lindas fredsaktiviteter.

Motståndet hade snarast sporrat Linda att satsa ännu hårdare på fredsarbetet. Denna sommars fredsmarsch hade gått i USA, detta land som hon var så skeptisk mot, kapitalismens högborg. Fredsvännerna hade dock övertygat henne om att det var en poäng att visa världen att kraven på nedrustning gällde båda stormakterna. Och visst träffade de många hängivna fredskämpar också i USA, i synnerhet bland kyrkornas folk. Det hade varit betydligt mera primitivt än under den ryska marschen. Inte välkomnades de av några officiella delegationer, inte uppläts något bekvämt logi åt dem. Som bäst blev några av dem inbjudna till enskilda familjer, men oftast trängde de ihop sig på golvet i något församlingshem eller i tältläger med två vattenkranar att dela på för hundra personer.

Och alla hade de hållit tal om världsläget. Linda som egentligen var så blyg hade stått där och talat om de europeiska missilerna, som visst inte alla européer ville ha, om destruktiviteten bland världens härskare och gräsrötternas överlevnadsvilja som var det enda som kunde rädda världen. Visit Europe while it exists var marschens slogan.

Det var efter ett sådant tal på torget i en amerikansk småstad som hon fått kontakt med Stephen Craig. Det var tryckande varmt, Linda var genomsvettig och dessutom lite darrig efter sitt framträdande. Stephen hade komplimenterat henne för hennes fina tal och hennes utmärkta engelska och så hade han frågat om hon kände till den metod för fredsarbete som gick ut på att psykologiskt stärka aktivisterna. Om man bearbetar ångesten så bidrar man till ett ökat lugn och en djupare förankring i den värld vi vill rädda, hade Stephen sagt. Han höll själv sådana seminarier, han skulle hålla ett i Stockholm till hösten. Var kanske Linda intresserad? Och så kom det sig att Linda bjöd honom till Kungälv för att hålla det här seminariet.

Gabriel Englén vaknade in på småtimmarna med en ny känsla inom sig. Kanske hade han för första gången fått en insikt i vad hans kommande prästgärning skulle kunna innebära. Han hade kommit en annan människa nära, andligen nära. Hon hade till en början sett så högdragen ut, den där kvinnan. Men så hade hon fått gråta ut sin sorg och förtvivlan och dragen mjuknade. Hon hade visat sitt rätta jag, sitt äkta jag. Det var nästan som en bikt. Tyngden hade lyfts från hennes axlar, hon hade kunnat säga ja till livet, till kärleken. Det var ju så hon hade sagt: Jag älskar dig. Hon hade fått motta gudagnistan och han, Gabriel, hade varit förmedlaren. Det var verkligen något att vara djupt tacksam för. Med gott samvete kunde han somna om.

Stephen Craig hade gått en runda i den huvudsakligen tomma skolan för att inför sig själv avsluta en, som han själv tyckte, lyckad seminariedag. Det var starka krafter som han satt igång och de svenska deltagarna var som alltid oerhört receptiva, känsliga för hans signaler och fyllda av äkta vilja att utvecklas personligen och andligen. Det där med Jantelagen tog han alltid till för att sporra dem lite extra, få dem att släppa hämningarna och komma loss. Det felade aldrig sin verkan. Var det något svenskar inte ville vara så var det hämmade.

– Att jobba med ett sådant material är verkligen tacksamt, tänkte Stephen. Just nu tänkte han på Linda, den lite högdragna kvinnan som han fått igång så bra. Hon tycktes verkligen ha nått till botten i sin svarta själ och vräkt ur sig gammal bråte. Han kände att hon var på väg med sjumilakliv mot ett nytt andligt medvetande. Vacker var hon förresten också, något hon på ett intagande sätt verkade helt omedveten om. Hade det varit i ett annat sammanhang han träffat henne så kanske… ja, vem vet.

Just som Linda skulle slinka in i kvinnornas sovsal igen fick hon se en figur närma sig i mörkret. Det var Stephen, upptäckte hon när han kom närmare.

– Hi there, sade Stephen. Anything wrong?

– I had a bad dream, I had to calm down with some tea.

– We can sit down and talk for a while if you feel that could help!

– Well, thank you. Perhaps over another cup of tea.

Vad sjutton skulle hon nu säga till Stephen. Inte kunde hon bara sitta och berätta att hon drömde om honom! Men å andra sidan, varför inte?

– Jag drömde att ett robotanfall hade utlösts mot Europa – av misstag! Själv stod jag på taket till en fästning, ja ungefär en sådan som Bohus fästning här i Kungälv. Som du kanske vet heter de två tornen på fästningen Mors mössa och Fars hatt. Men det är bara Fars hatt av de två tornen som är kvar. Och nu stod jag på Fars hatt och såg robotarna närma sig i fruktansvärd fart. Och jag kunde inget göra. På en av robotarna satt det två män – ungefär som i den där filmen Dr Strangeloveom du har sett den? De männen var du och Gabriel. Inom ett ögonblick skulle hela världen utplånas! Då vaknade jag. Ja, jag är ledsen att jag drömde något sådant om dig, lade Linda till lite ursäktande.

Stephen lyssnade uppmärksamt. Hans bruna ögon tittade milt och kärleksfullt på Lindas mun. Den var sensuell. Visste hon vad det var hon berättade egentligen? Kunde hon inte se det själv? Nej, kanske inte.

Skall jag våga mig på en tolkning? frågade Stephen. Eller vill du hellre fundera över drömmen några dagar och se vad den ger dig för budskap?

– Nej, jag vill gärna höra hur du uppfattar den. Linda lutade sig tillbaka för att lyssna.

– När man tolkar drömmar skall man ju egentligen aldrig tolka åt någon annan utan göra den drömmen till sin, sade Stephen. Om det var min dröm… brukar man säga. Men när jag nu funderar på det du just berättat, verkar det svårt att frångå det faktum att det är en kvinna som drömt den. Därför säger jag: Om det var min dröm och jag var kvinna, skulle jag se robotanfallet som ett tecken på stora förändringar som sker med mig just nu. Jag är en kärlekstörstande varelse som längtar efter att bli genomborrad av medvetenhet om de stora sammanhangen i livet. Jag måste vara beredd att ge upp mig själv för att något nytt skall kunna växa ur ruinerna av mitt gamla jag. Jag måste vara beredd på total utplåning av det som nu är mitt jag, för att en ny andlig dimension skall kunna växa i mig. Något som vi i kristna sammanhang brukar kalla för senapskornets lag.

– Och hur ser du på männen på roboten? undrade Linda försiktigt.

– Männen på roboten? Ja, det är klart att du skulle kunna komma med en enkel freudiansk tolkning. Men till och med Freud har ju en gång sagt att ibland är en cigarr bara en cigarr. Själv skulle jag nog vara beredd att tolka männen på roboten som en symbol för en attack på patriarkatet. Fars hatt symboliserar här patriarkatet och det behövs en yngre manlig kraft för att förgöra denna stelnade gamla struktur. Som du sa, var Mors mössa redan raserad. Nu måste en ny värld byggas med en ny balans mellan manligt och kvinnligt.

– Intressant tolkning, tack för den, sade Linda. Men tänk om min ångest faktiskt gäller ett robotanfall. Vi är ju här på en fredskonferens! Då kanske det inte är så konstigt om man drömmer om krig!

– Må så vara, sade Stephen. Men min erfarenhet är att man alltid drömmer i symboler. Men sen tolkar man dem högst personligt. Jag tycker du skall fråga fler hur de ser på din dröm. Nej, nu är klockan kvart i fyra. Bäst att vi kryper i säng. Tack för att du delade med dig av din dröm. God natt. Sov gott!

P å Göteborgs-Postens insändarredaktion satt redaktör Bertil Lundgren och sprättade kuvert. Bertil hade sett bättre dagar som journalist, hade till och med haft en chefsposition på den sen länge nedlagda Ny Tid. Numera hade han inga medarbetare att styra och ställa med, men däremot säckvis med brev som skulle uttrycka den allmänna opinionen. Vad den nu var för något. Om de brev han dagligen tvingades läsa verkligen var ett sant uttryck för svenska folkets innersta tankar så innebar det att detta folk bestod av en samling gnällspikar och rättshaverister.

Ja, och så fanns det en och annan hysterisk fredskärring som väntade sig att världen skulle gå under vilken dag som helst. De hade blivit fler på sistone. Sen de förlorade kärnkraftsomröstningen för några år sen hade tydligen alla hysteriska kärringar flockats i fredsrörelsen.

Och vi som inte haft krig i Sverige på tvåhundra år. Lämna freden åt stormakterna och stanna hemma och ta hand om sina barn – det är vad fruntimren skulle behöva lära sig.

Bertil Lundgren satte saxen i ytterligare ett brev. Ja, här var ett från just en sån där fredskärring: Linda Lovén, adjunkt, Kungälv.

Linda Lovén, namnet låter bekant. Hon säger inte var i Kungälv hon bor. Men är det inte henne frugan brukar tala om. Hon leder en franskcirkel på ABF. Måste ringa Eivor och fråga.

– Jo, visst är det min cirkelledare, kvittrade Eivor i telefonen hemma på Östra gatan i Kungälv. Hon är en så duktig pedagog. Det har du väl hört mig berätta förut! Jag tycker du skulle följa med på min franskacirkel så vi kunde lära oss parlera lite båda två.

Bertil satte sig att läsa brevet ordentligt. De flesta åkte sanningen att säga i papperskorgen direkt:

Kungälv måndagen den 8 oktober 1983

Herr redaktör!

Vi är ett antal personer representerande en rad yrken och livserfarenheter, som samlats till fredsseminarium i Kungälv och som vill uppmana Göteborgs-Postens redaktion att mer seriöst och ingående belysa fredsrörelsens aktiviteter i Göteborg med omnejd.

Fredsrörelsen handlar inte enbart om protester mot upprustning och arga påhopp på makthavare, även om dessa förvisso är befogade, utan framför allt om att skapa fred i människornas inre. Peace begins within (Freden börjar inom dig själv) som den kände amerikanske psykologen Stephen Craig så riktigt påpekade, när han ledde vårt just avslutade seminarium i veckan som gick.

Det handlar med andra ord om att skapa en mentalitet som inte bygger på motsättningar och polariteter – USA mot Sovjet, Sverige mot Norge, Göteborg mot Stockholm, Kamraterna mot AIK, män mot kvinnor. I stället vill vi finna det som förenar oss i en gemensam kärlek till livet.

Här skulle pressen – i Göteborg framförallt Er tidning som varje dag påverkar så många – kunna spela en avgörande roll. Skildra också det som är samarbete, kamratskap, kärlek! Och när vi skriver kärlek menar vi inte Björn Borgs senaste flamma eller någon annan kändisromans. Vi menar den grundläggande tillit mellan människor och den oegennyttiga önskan att andra skall utvecklas och må bra som vi menar finns i vår kultur, i våra religiösa och kulturella traditioner. Enklast sammanfattat med Bibelns ord Älska din nästa såsom dig själv.

Göteborgs-Posten är hjärtligt välkommen att bevaka våra kommande evenemang under hösten, närmast ett fredsseminarium i Marstrand med start fredagen den 9 november.

För Bohusläns fredsföreningars samarbetskommitté,

Linda Lovén, adjunkt, Kungälv

Hon kan åtminstone formulera sig, men – egentligen – vilket dravel. Vad vill hon och de andra ha sagt med detta? Att Göteborgs-Posten skall axla kyrkans fallna mantel. Nej dra! Men jag kanske måste ta in brevet, i varje fall en del av det. Annars kommer Eivor att tjata. Fruntimmer.

— Där kommer hon, sade Morgan till Kalle, syrrans franskafröken. Hon som låg på gymnastiksalsgolvet och tjöt.

Linda Lovén hade just parkerat cykeln i cykelstället och var på väg över skolgården med portföljen i ena handen och ett ex av GP i den andra. Hon såg glad ut.

– Du, sade Kalle till Morgan, vi kastar en smällare just som hon skall in genom porten.

De gömde sig bakom en buske och med prickskyttens säkerhet fick Kalle smällaren att explodera en halv meter från Linda. Hon hoppade till, tappade tidningen, tog sig åt örat, skrek:

– Vad i helvete?

– Hör ni, mina små gynnare, sade jumpamajen som sett alltihop från gymnastikavdelningen och på en sekund befann sig i deras gömställe med ett fast grepp om vardera killens nacke.

Nu får ni förklara för adjunkt Lovén vad det var ni höll på med!

Kalle och Morgan lät sig släpas fram till skolporten där Linda stod omgiven av några kolleger, beredda att ge killarna en rejäl utskällning. Men Linda bara tittade på dem med sorg i blicken:

– Varför gör ni så?

– Det är kul att kasta smällare, sade Kalle morskt.

– Men varför siktar ni på en person som ni inte ens känner?

– Fröken råkade bara komma just när vi kastade, försökte Morgan.

– Försök inte, sade jumpamajen. Jag såg ju hur ni precis siktade på adjunkt Lovén. Hade det varit förr i tiden hade ni fått ett kok stryk nu.

– Jag tror det viktigaste är att ni förstår era egna handlingar, sade Linda. Förstår ni att ni skrämde mig väldigt nyss? Ni gjorde mig rädd. Vill ni göra andra människor rädda?

– Nää, sade Kalle.

– Nää, sade Morgan.

– Då tycker jag att ni från och med nu skall gå in för att göra människor glada. Kom till mig i lärarrummet i morgon på frukostrasten och berätta något ni gjort under resten av dagen idag som gjort andra människor glada, sade Linda och gick med raska steg iväg till lektionen i 9b.

– Du skall väl åtminstone beslagta deras smällare? ropade jumpamajen efter sin kollega.

– Det behövs inte. Jag tror de klarar av att avväpna sig själva, ropade Linda tillbaka.

– Hur mjäkig får man vara, muttrade jumpamajen.

– Schysst kärring i alla fall, sade Morgan till Kalle på väg in till uppehållsrummet.

– Hej Linda! Slå dig ned, sade Ingrid Lindberg till sin klient, sköt asken med Kleenex lite närmare Linda, rättade till sin kjol och lade huvudet lätt på sned. Terapisessionen kunde börja.

– Jag har varit på ett jätteintressant seminarium.

– Och vad handlade det om?

– Om fired. Om hur vi kan skapa en fredligare värld genom att börja med oss själva.

– Det låter fint. Hur börjar just du med dig själv då, Linda?

– Ja, det är just det jag skulle behöva prata om. Vi måste få ur oss all ångest och alla aggressioner, sade seminarieledaren. Och jag fick en känsla av att han menade allt det samlade hat mot Reagan och Andropov som vi i fredsrörelsen har ackumulerat de senaste åren.

– Du säger vi i fredsrörelsen, Linda. Säg jag om det är det du menar. Hatar du Reagan och Andropov?

– Ja, nej, jag vet inte. I alla fall känner jag det inte så starkt. Det handlar ju om världens överlevnad. De är ju nyckelpersoner. Men när jag låg där och höll på med andningsövningar och försökte få ur mig min ångest och mina aggressioner så kom bara bilderna av två klasskamrater i folkskolan upp för min inre syn.

– Berätta om dem!

– Den ena var Karin. Hon kallade mig jämt tjocka grisen och fick hela klassen att mobba mig. Och så tog hon ifrån mig min bästa vän, Eva. Jag har verkligen försökt säga mig att det där sen länge är överspelat. Och när jag träffade Karin på vårt skoljubileum hade hon blivit en tjock hemmafru i Björkekärr och var helt enkelt en trist person.

– Vad kände du då?

– Triumf! Det kan hon gott ha, sitt trista liv. Och Eva var inte det minsta intresserad av att prata med henne när vi nu träffades trettio år senare.

– Så du fick din hämnd till slut då?

– Ja, det låter hemskt att säga det men så kändes det faktiskt. Inte särskilt nobelt av en fredsarbetare, eller hur?

– Det nobla kan vi lämna därhän. Här handlar det om djupa känslor. Du kanske inte är riktigt färdig med Karin. Känn på de känslor hon väckte när du låg på det där golvet. Du är tio år nu. Vad känner du?

– Hat, hat. Den jävla apan. Jag skulle vilja vrida nacken av henne.

– Varför gör du inte det då?

– Man vrider väl inte nacken av folk heller.

– I det här rummet är allt tillåtet.

– Då gör jag det då. Så, nu vrider jag runt nacken så det knakar i henne och slänger henne i Nordre älv. Nu var det gjort.

– Hur känns det nu?

– Skönt, faktiskt.

– Nu har du gjort dig av med Karin. Hur skall du ha det med den andra klasskamraten då?

– Anita? Ja, hon var inte fullt så taskig. Hon var hygglig ibland. Men rätt vad det var kunde hon bli fruktansvärt retsam och få andra med sig. Man kunde aldrig lita på henne.

– Är det viktigt för dig att kunna lita på andra?

– Självklart. Det är det för alla.

– En del människor litar bara på sig själva och aldrig på någon annan.

– Men jag tycker att man skall kunna lita på folk Vad skulle vi annars få för samhälle?

– Ja, vad anser du att vi har för samhälle? Vad är det till exempel som fått dig att bli aktiv i fredsrörelsen?

– Det är förstås kärnvapenupprustningen. Det är ju livsfarliga krafter som är i gång. Det kan sluta med en katastrof. Jag drömde faktiskt om det natten efter seminariet.

– Berätta om den drömmen!

Linda berättade. Ingrid lyssnade uppmärksamt. Och just som hon skulle ställa en fråga om drömmen, sade Linda med skuldmedveten min:

– Det som kändes genant var att Stephen kunde få för sig att jag hade erotiska föreställningar om både honom och den lille finnige Gabriel. Stephen såg så menande ut när jag berättade för honom. Usch – det kändes inte bra. Gabriel skulle jag inte ens vilja ta i med tång. Och Stephen har ju varit