Sveriges Soldat: Spänningsroman Thriller

By Bertil Sörensson

Sveriges ökande problem med gängrelaterad kriminalitet och otrygghet i samhället kräver radikala åtgärder.
Det tilltagande våldet och droghandeln måste bromsas.

Finns det en lösning?

Sven Dalman, en pensionerad byggnadsmålare, blir indragen i en mordhärva där han själv är den skyldige.
Vitt blir svart. Svart blir vitt.

Tempot skruvas upp. Hoten ökar. Snaran dras åt.

Handlingen utspelas i Göteborg med omnejd.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 28, 2022
• ISBN: 9789180572149

Bertil Sörensson

Bertil Sörensson, född 1955, är pensionär med ett innehållsrikt liv bakom sig. Bokens huvudperson är i flera avseenden hans alter ego, men själva storyn är som tur är fiktion. Sveriges Soldat är hans debutbok.

Book preview

1

26 augusti

Sven Dalman tvättade den lilla runda penseln av storlek 0. Först doppade han den i en glasburk med penseltvätt, sedan vispade han noggrant runt den i en burk med rent vatten. Till sist torkade han av penseln mot en pappersnäsduk och såg till att den inte efterlämnade några spår av färgrester.

Att sköta sina penslar visste han värdet av efter att ha arbetat nästan 50 år som byggnadsmålare.

Han hade gått i sin fars fotspår.

Ok, det fanns arbetskompisar som tyckte han slarvade ibland, han glömde kanske penslar någon gång, invirade i plast som torkat efter någon vecka.

Han hade väl bara glömt att tvätta ur dem.

Själv skyllde han på de vattenspädbara färgerna som gjorde penslarna mer känsliga för att torka. När han var ung målades det nästan bara med oljebaserade färger inom byggnadsmåleriet, och penslarna placerades efter arbetsdagens slut i en burk med vatten. Så länge vattnet inte tilläts dunsta bort var penseln lika fin när man tog upp den nästa dag som när man ställt dit den.

Man kunde ha samma pensel i flera månader utan att den torkade eller blev sämre. Målarna på den tiden hade tvärtom den uppfattningen att en pensel skulle slitas in innan den var perfekt, en helt ny pensel var sällan bättre än en gammal inkörd.

Tankar av det slaget gled nostalgiskt genom Svens huvud medan han tittade på dagens utförda verk.

Han målade inte så ofta med stora yrkespenslar längre. Eller spacklade väggar eller tapetserade heller för den delen.

Sven hade gått i pension.

Nu höll han sig till små verktyg, konstnärspenslar och vassa hobbyknivar. Han hade tagit upp den hobby som många grabbar höll på med för 50 år sedan.

Han byggde plastmodeller!

En hobby som många vuxna karlar börjat om med, efter ett livs uppehåll.

Ett familjeliv.

Ett yrkesliv.

Ett vuxenliv.

Han höll just nu på med ett diorama till en tysk stridsvagn från andra världskriget. En bottenplatta av frigolit hade bestrukits med gipsbruk som sedan målats i grönt och brunt.

Detta utgjorde grunden till nästa steg; applicering av statiskt gräs, samma typ av underlag som man använde till modelljärnvägsbyggen.

När han var en liten grabb målade han sällan sina byggen, plasten hade rätt kulör från början ansåg han då. Idag var målningen kanske den största utmaningen inom modellbygge, även om byggsatserna också hade utvecklats enormt i detaljrikedom under de fem decennier som passerat. Blivit svårare att bygga.

En avancerad stridsvagnsbyggsats i skala 1:35 kunde kosta många hundra kronor och ha runt 800 delar, några så små att de var svåra att hantera. Pincett och starka glasögon eller förstoringsglas var helt nödvändiga. Och mycket stark belysning.

Det räckte inte heller med ett lager färg. Det skulle grundas, målas med tidstypiska kulörer, skapas slitage, damm, rost, skuggor och dagrar. Men rätt utfört såg det faktiskt ganska realistiskt ut.

Han hade tänkt bygga ett trasigt staket i fonden som komplement till stridsvagnen, kanske någon typ av husfasad också, men han hade dåligt med balsaträ hemma, det hade nästan tagit slut i ett tidigare dioramabygge.

Och det behövdes fyllas på med fler grejor.

Färger, lim, och kanske en bättre hobbykniv.

Om man skulle ta en tur till Göteborg och shoppa lite? Han visste att det inte skulle lyckas att bara fönstershoppa, om man går in i en hobbyaffär av kvalitet kommer man oftast ut med något oplanerat inköp under armen. Det visste alla som höll på med den här sysselsättningen.

Ulrika? ... Ulrika!

Cleo, deras svarta labrador som låg vid hans fötter lyfte lyhört på sitt huvud.

Gäller det mig? undrade hon. Ok, tydligen inte. Hon lade sig tillrätta igen och somnade om.

Hustrun hörde inte hans tillrop, då hon var ute i trädgården och vattnade rabatterna. Sven hittade henne på baksidan av villan.

Hans hustru, ett par-tre år yngre än han själv, såg fokuserad ut där hon stod i stövlar på gräsmattan med trädgårdsslangen över rabatterna. Hon hade tagit på sig oömma kläder och bar blommiga arbetshandskar. Typiskt att lura på hemmafixare färgglada handskar av sämre kvalitet än de proffsigare sorterna. Sven log för sig själv när han lade märke till dem.

Ingen av dem var någon trädgårdsexpert men Ulrika var den av dem som åtminstone försökte hålla ogräset stången. Tomten sluttade och det var lite tungt att klippa gräset i den här delen av trädgården, men de hade i övrigt inga avancerade odlingar att sköta.

Bara ogräsodlingar som Ulrika brukade uttrycka det. Och de växer så bra utan hjälp av en trädgårdsmästare.

Ulrika, vad säger du om jag åker till Göteborg imorgon? Jag tänkte åka till båda hobbyaffärerna och skaffa lite grejer.

Hon tittade upp mot altanen där han stod.

Gör du det, jag jobbar imorgon så det passar väl bra. Men förköp dig inte! Är det verkligen nödvändigt?

Jag har inte något balsaträ kvar, det behövs till hus och sånt. Det är alltid kul att göra något annorlunda än att bara vara hemma, förklarade han ursäktande.

Hon svarade inte, utan fortsatte vara koncentrerad på vattningen.

Sven gick tillbaka till hobbyrummet och tog fram penna och papper, nu gällde det att notera vad som skulle behövas så han inte åkte den långa vägen i onödan.

Huset de ägde var tidigare litet och halvt omodernt, men de hade låtit bygga ut det till dubbla storleken en kort tid efter att de köpt det. Det var nu över 30 år sedan. Det var ett gammalt timmerhus på stengrund, uppfört på 1940-talet, och det hade stått tomt en tid efter att de förra ägarna gått ur tiden.

Möblemangen var enkelt. Förutom en del ärvda möbler bestod det mest av IKEA-prylar. För en svensk sågs det kanske inte direkt som statusfyllt att de flesta möblerna i hemmet inhandlats i det svenska företagets butiker, men priserna och den med åren ökade kvaliteten i IKEAs utbud fick bli vägledande när en vanlig arbetarfamilj skulle förnya sitt hem. Priset kanske spelade den största rollen, trots allt.

På väggen i hallen hängde ett inramat foto på det strävsamma paret, det var det första som tagits på dem tillsammans efter att de bestämt sig för att bli ett par. De var väldigt unga på fotot men med lite vilja kunde man känna igen dem trots att det hade passerat över fyrtiofem år sedan det togs.

När de flyttade till bostaden hade de två yngre barn, men under åren som gått hade familjen växt till fyra avkomlingar. Och de var dessutom nu inne på sin andra labrador. Alla rum hade behövts till sovrum för den relativt stora familjen.

Från barnkammare till tonårsrum. Från barnkalas till trotsiga tonåringar; varje skrymsle hade använts till bristningsgränsen.

Men nu, när alla barnen hade blivit vuxna och flyttat hemifrån hade huset egentligen blivit alldeles för stort för de två, (eller tre med hunden) men det var väldigt svårt att hitta något mindre och lämpligare som samtidigt var lika billigt att leva i. Det var också praktiskt att kunna ta emot barn och barnbarn, alla på en gång. Att fira jul eller födelsedagar inomhus, eller vistas ute i trädgården under sommaren om vädret tillät.

Trots att Sven hade en stor erfarenhet att måla och tapetsera fanns det alltid ytor som aldrig blivit färdiga därhemma, man blir väl hemmablind och bekväm. Hur lyder det gamla ordspråket? Skomakarens barn går med trasig läst.

Nu var han ändå pensionerad och borde ha all tid i världen att komma ifatt med underhållet av huset, men det var en enorm lättnad att inte behöva gå upp så tidigt om mornarna, en viss lättja hade smugit sig på honom. Men det skulle nog bli dags för arbete tids nog, nu skulle han först njuta av friheten ett slag.

Och så var det där här med att plötsligt ha gott om plats. Sven kunde nu utan problem lägga beslag på det minsta sovrummet till sitt eget hobbyrum, där hans modellbyggande fick sitt eget himmelrike.

En arbetsbänk, vägghållare för de små färgburkarna, en airbrusch färgspruta och hyllor för färdiga skapelser eller byggen under konstruktion. Det fanns också en rejäl lådhurts för byggmaterial och verktyg i rummets ena hörn. En verklig lyx som han satte stort värde på.

Visst kunde man köpa allt som man behövde genom internet men det är alltid roligt att besöka en fysisk butik. Att upptäcka saker man inte tänkt köpa om man inte sett dem i affären, och att lockas av olika byggsatser eller verktyg på hyllorna. Att låta fantasin få flöda lite extra. Och inte minst få goda råd och tips från en kunnig personal.

Det fanns visserligen oändligt mycket information om modellbygge på YouTube, men inget slår väl att diskutera frågeställningar ansikte mot ansikte? Att kunna ställa relevanta följdfrågor och få intressanta och användbara tips.

När Sven var barn kunde man köpa plastmodeller lite överallt. I leksaksaffärer förstås, men inte bara där. En byggsats av den typen han brukade bygga kostade på den tiden 2 kronor. Han kunde få köpa en ny ibland för mamma. En regnig lördag eller en förkylningsperiod kunde vara en bra anledning att be om tillräckligt med pengar för att inhandla en ny byggsats. Mamma såg att pojken trivdes med pysslandet, han kunde ju sitta i timmar och tålmodigt bygga, måla och sedan leka med de färdiga skapelserna.

2 kronor var en del pengar 1965 men det kunde han väl vara värd.

Pappa kommenterade sällan vilka flygplan eller stridsvagnar sonen byggt. Fäder var kanske inte sådana på den tiden. De som intresserade sig var däremot hans jämnåriga skolkamrater, grabbar i 10-årsåldern. Killar som också byggde. Det var en rolig del i deras gemenskap att jämföra och kommentera de olika modellernas skillnader eller likheter, och de lärde sig en hel del om teknik och historia på köpet.

Nuförtiden fanns i Sveriges näst största stad, Göteborg, bara två butiker med ett specialiserat utbud av hobbyartiklar på området, och de butikerna var de närmast belägna från Byn räknat, där paret Dalman bodde.

Nätförsäljning hade nästan helt tagit över handeln och för dem som hade allt för lång väg till en hobbybutik var internet kanske det enda sättet att få tag i det man tyckte sig behöva.

2

Sven besökte inte Göteborg lika ofta som tidigare. Han gillade staden där han vistats så mycket som ung, men mycket hade förändrats sedan dess. På utsidan var den för all del fortfarande den mysiga lilla storstaden. Allt som behövdes fanns där; alla sorters butiker, restauranger, caféer och förströelse som sportarenor, biografpalats, konserthus, teatrar och muséer etc.

Men samtidigt kände han sig inte fullt lika trygg som förr när han besökte staden, Göteborg var inte riktigt densamma längre. Det drev omkring ungdomsgäng i centrum, gäng med tveksamma avsikter. Öppen narkotikahandel och drogpåverkade personer ställde ibland till osäkerhet bland vanligt folk. Sven hade själv sett och upplevt det.

På grund av konflikter på andra håll i världen hade många flyktingar från krig och dysfunktionella regioner sökt sin tillflykt till Europa och Sverige, och många av de nyanlända människorna hade hamnat i Göteborg med dess förstäder.

Sven tyckte att ordet nyanlända lät lite komiskt. Man kunde få intrycket av att de hade anlänt från en annan planet, som om det var helt naturligt att folk anlände lite då och då, trots att det egentligen var ett närmst ologiskt fenomen. Hade alla dessa människor levt under vettiga och trygga betingelser där de kom ifrån skulle de säkerligen helst velat stanna kvar där de växt upp och hörde hemma från början.

Borta bra men hemma bäst heter det ju.

Det måste naturligtvis vara fruktansvärt svårt att lämna sitt barndomshem och ägodelar för att hamna i den kalla Norden från varmare breddgrader, inte ha någon validerad utbildning i det nya landet, inte kunna språket och det fanns de som inte ens kunde läsa sitt eget hemspråk. Hur skulle de då någonsin kunna komma in i ett, för dem, fullständigt annorlunda samhälle än det där hemma vid?

De allra flesta var självklart hederliga människor, i stort behov av trygghet och framtidshopp, komna från hopplösa destinationer, kanske uppvuxna med fattigdom, krig och diktaturer. Vem har rätt att anklaga en sådan människa för lathet?

Sven hade själv, för drygt tjugo år sedan, provat på att bo ett främmande land, nämligen Tyskland, där han delvis arbetat tillsammans med tyska byggnadsarbetare. Under 1990-talet ägde den stora byggboomen rum i Berlin efter Die Wende, Sovjetunionens kollaps 1989, och Öst- och Västtysklands återförenande. Berlin hade åter blivit det enade Tysklands huvudstad.

En svensk byggherre som Sven kände hade fått en beställning av Svenska Kyrkan gällande att bygga om och reparera den svenska prästbostaden i Berlin. Den svenska församlingens styrelse vädjade om att byggmästaren skulle försöka anlita så många svenska hantverkare han kunde för att i möjligaste mån fånga känslan till hemlandet i lokalerna. Sven fick en förfrågan om han ville pröva på och han tackade ja.

Hyfsade lönevillkor och utlandstraktamente gjorde det hela till en bra affär för familjen. Han bodde enkelt, ja nästan omodernt, tillsammans med några svenska arbetskamrater, men det var spännande och han trivdes.

Över östra Berlin låg fortfarande stanken av koleldning om vintern, han påmindes om sin egen barndom då värmesystemet i deras omoderna funkisvilla eldades med makadamstora, svarta koksklimpar. Han kunde minnas hur koksgubbarna kom med en liten lastbil för att fylla på bingen i källaren. De var svartklädda som sotare och bar de stora säckarna på ryggen från gatan till det låga källarfönstret, och tömde dem ner i källarförrådet.

Känslan av dåtid väckte en blandning av någon sorts vemod och samtidigt välbehag inom honom när han kände doften av koleldning i Berlins kalla morgonluft, Sven var mycket nostalgisk.

Det blev ett par veckor i Tyskland och en vecka hemma, och så rullade schemat på. När arbetet med prästbostaden var avslutat dök det upp fler objekt, och Sven hängde med i sammanlagt närmare ett år.

Han hade läst nybörjartyska som 14–15 åring i grundskolan men nu, först 25 år senare, fått användning för skoltyskan på riktigt. Väl på plats poppade ett och annat ord fram från hans mest undangömda hjärnceller, och han gladdes över att han som ung skolelev, likt en hundvalp i dikeskanten, nosat på det tyska språket. Men det räckte förstås inte att bara kunna beställa mat på en restaurang, köpa en bussbiljett, lära sig ett och annan fackuttryck på jobbet och liknande. Han hade därför haft som föresats att lära sig minst ett nytt ord på tyska varje dag under sin vistelse i landet.

Elddopet blev att ringa till byggföretagets sekreterare och be om att få prata med chefen. På tyska!

Men när det till slut var dags att lämna landet för sista gången insåg han att han fortfarande inte hängde med särskilt bra när han försökte kommunicera med tyskar, detaljerna var otydliga för honom i vad nyhetssändningarna på tv förmedlade eller vad Tom Hanks och andra engelskspråkiga skådisar sade på de tyskdubbade amerikanska filmerna på tv.

Det var kort och gott väldigt svårt att ta sig in i ett främmande språk, och tyskan är ändå ganska likt svenskan.

Hur skulle det då vara att lära sig det svåra svenska språket om man hade persiska, arabiska eller somaliska som modersmål?

3

Radion stod på i hans hobbyrum när Sven satte sig vid arbetsbänken.

Programmet Melodier från förr spelades och musiken som strömmade ut ur högtalaren påminde honom om hans ungdom.

Du är välkommen till Göttteborg!

Den gamla slagdängan i valstakt, med underhållaren Sten-Åke Cederhök som Sven hört redan som liten grabb, kolliderade skoningslöst med dagens löpsedlars rubriker om nya skottlossningar, utanförskapsområden, bilbränder och nogo-zoner.

De stora bostadsområdena i Göteborgs utkanter, som byggts på 1960-talet för att möta det då skriande bostadsbehovet, hade nu blivit uppsamlingsplats för de flesta av dessa nyanlända i västra Sverige.

Sven hade under sitt yrkesliv som byggnadsmålare ofta varit hemma hos familjer från andra kulturer, för att måla och tapetsera. Aldrig hade han mött annat än en välkomnande atmosfär. Hyresgästerna var oftast mycket glada över att någon bara kom och gjorde deras hem fräscht och fint, det var inget de var vana vid från tidigare förhållanden i sina ursprungsländer, där hade de oftast fått klara av sådant själva.

Klockan 11.00 brukade byggnadsarbetarna ta en kortare rast och då bjöds det inte sällan på kaffe eller te, och kanske någon hemmabakad exotisk läckerhet som tilltugg.

Sven kunde få frågor om hur han hade det hemma, om han hade barn och hur hans hustru mådde. Med sig hem hände det också mer än en gång att han fick ett paket te eller något hembakat fikabröd som gåva till hans familj. Sven efterlyste, i ärlighetens namn, att svenskar oftare skulle bete sig på liknande sätt när de hade hantverkare hemma, även om det naturligtvis hände, men tyvärr inte lika ofta.

Sven blev plötsligt lite tvehågsen och stängde av radion. Var det så klokt att åka ensam till storstan Göteborg egentligen?

Sven övervägde resan ännu en gång medan han samtidigt lade sina verktyg tillrätta på arbetsbänken och gjorde en snabb inventering om vad som möjligen behövde inhandlas. Men om man nu till äventyrs inte borde åka ensam, med vem skulle man då åka? Det var ju patetiskt att begära att Ulrika skulle försvara sig mot ett eventuellt rånargäng ensam, medan han själv tog till flykten. Och varenda människa kunde ju inte eskorteras av en beväpnad polis så fort han eller hon ville åka till centrum.

Sven fnissade till för sig själv vid den orimliga tanken. Risken att råka illa ut var självklart försvinnande liten, tänkte han. Men samtidigt; säg det till den som faktiskt blivit nerslagen och rånad. Eller våldtagen för den delen.

Han återgick från drömmeriet till att skriva ner de saker han behövde köpa på en anteckningslapp. Det viktigaste var balsaträ till hus och möbelbyggen. Han kunde även konstruera staket, husfasader och liknande tillbehör i det materialet. En skarp hobbykniv, vitlim och fantasi var det som krävdes.

Han tog av sig glasögonen och putsade dem en aning med nedre delen av sin gröna t-shirt, just så som han visste att man inte ska göra för att inte repa glaset med det grova tyget.

Skulle snorungar bestämma om jag vågar gå och handla delar till mitt nya modellbygge?

Självklart inte. Det kommer ju självklart inte att hända just mig något. Så måste varje anständig människa tänka, ansåg han. Det gällde bara att hålla sig undan buset, så var risken att råka i trubbel minimal.

Något dåligt samvete för att människor gick ner sig, började begå brott för att ha råd till mer narkotika och till slut gick under existerade inte hos de kriminella. Tvärtom blev våldskapitalet och fräckheten att locka nya offer bara större och större bland langare och utpressare.

Sven upplevde ibland att Sverige blivit något av ett Klondyke för guldletare från hela världen.

Det hade blivit allt svårare att upprätthålla pondus och myndighet i kontakten med hela gäng av unga män som tycktes sakna all rädsla eller respekt inför ordningsmakten. Våldsmonopolet flyttade sakta sin tyngdpunkt från polisen till kriminella grupperingar, och de illegala vapnen flödade fritt.

Respekt ska man visa någon som var värd det, det var Svens bestämda åsikt. Inte någon uppumpad gymbroiler med en löjligt dyr guldkedja runt halsen, som med hot kräver det.

En sådan person var inte värd någon respekt över huvud taget!

4

Altair sprang nerför trapporna från lägenheten där han och hans familj bodde till den stensatta gården mellan husen. När alla kompisarna hade dykt upp skulle de bege sig till en sliten gräsplan i närheten.

Han hade fyllt 9 år för bara någon vecka sedan och fått en fotboll i present. Altair var ett vackert barn, hans korpsvarta hår var välfriserat kort och han var klädd i trekvartsbyxor, t-shirt och fotbollsskor. Det bästa han visste var att spela fotboll och nu skulle han träffa sina kamrater för att lira igen.

Äntligen ägde han också en egen riktig fotboll, inte bara en sådan där lätt plastboll som sved när man fick ett skott på bara skinnet. Det var andra gången den här dagen som de bestämt träff för att spela ihop. Första gången var direkt efter att de lämnat in sina skolväskor hemma, träffat sina mammor och berättat för dem hur det gått i skolan. Nu efter kvällsmaten var det dags att spela igen, tills mörkret skulle göra det omöjligt att se bollen.

Altair hade en idol inom fotbollsvärlden, det var en egyptisk spelare som spelade i Liverpool i England.

Tänk, en arab som var stjärna i ett europeiskt lag, Altairs stolthet visste inga gränser. Vid hans säng satt en stor poster med en matchbild av spelaren på väggen, fästad med knappnålar i tapeten. De två meter som sängen behövde utefter väggen i sovrummet var den enda plats Altair kunde dekorera som han ville. Resten av rummets väggytor delade hans bröder på, förutom ett par högskåp i ena hörnet.

Trots att familjen bodde i en relativt stor fyrarumslägenhet i Angered i norra Göteborg, var varje kvadratmeter utnyttjad till bristningsgränsen. Förutom mamma och pappa hade Altair tre äldre bröder och en syster. Sakhr 20 år, Umar 17, Yazeed 15, och lillasyster Jamila, 6 år om en vecka.

När mamma Farida och pappa Ali Hadadd lyckades fly från Syrien till Sverige och fått uppehållstillstånd, hade föräldrarna de tre äldsta bröderna med sig. Altair och Jamila var däremot födda i Sverige.

Altair delade sovrum med två av sina bröder, Umar och Yazeed. Jamila sov i föräldrarnas sovrum än så länge och den äldste brodern, Sakhr, härbärgerade ensam i det minsta rummet, där det bara fick plats för en säng, en liten byrå och en mindre hylla. Det var ändå mer möbler än vad som fick plats i de tre brödernas rum, där fanns bara tre sängar och några pinnstolar.

Mamma kämpade med att hålla ordning på kläder och annat som barnen behövde, det var ett heltidsarbete för henne att tvätta, städa och laga mat.

Den äldste brodern, Sakhr, hade inget arbete och han ville inte heller gå i skolan, han var trött på allt vad skola hette. Han drev mest omkring med sina kompisar, Altair visste inte riktigt vad de höll på med. Sakhrs tjocka halskedja skvallrade ändå om att det gick bra för honom.

Sakhr var ofta ute sent om kvällarna och kom ibland hem långt efter att Altair hade somnat. Varför försöka komma in på en arbetsmarknad som ändå inte ville ta emot honom? tänkte han. Det var lättare att sälja narkotika och pressa butiksinnehavare på beskyddarpengar.

Det fanns ju de, som i sina försök att penetrera den osynliga muren till svenskheten bytt namn, från ett typiskt främmande namn till ett typiskt svenskt namn för att på så sätt öka sin chans att ens få komma på en anställningsintervju. Sedan fick de ändå se jobbet gå till någon blond ursvensk arketyp, efter det att personalchefen blivit varse deras egen mörkare hudfärg eller hört deras främmande brytning.

Sakhr skulle nog, med hjälp av familjen, klara sig själv utan att falla i svennarnas meningslösa vardagsliv.

Det var farfar som hade skänkt fotbollen som present till Altair på dennes födelsedag. Altair älskade sin farfar som var mycket generös mot sin stora familj.

Förutom pappa Ali fanns det fler bröder och systrar i Sverige, Altairs farbröder och fastrar. De hade i sin tur många barn så det var en stor kusinskara och farfar Zaid Hadadd rådde över dem allihop med varm men fast hand. Ingen tog några viktiga livsbeslut utan att först tala med honom, och det var så det skulle vara.

Pappa jobbade sent ibland, och han till och med låg över hos farfar Zaid när han behövde hjälp. Inte så sällan heller, faktiskt. Farfar bodde i en lägenhet i centrala Göteborg och drev en frukt- och grönsakshandel i närheten av bostaden.

Altair förstod inte varför hans pappa, Ali, behövde stanna hos farfar vissa nätter men farfar