Bryggan: ABC-Deckare

By Cherstin Juhlin

En försvunnen man framkallar traumatiska känslor hos polisinspektör Annika Vester, och mötet med mannens sambo, den nertryckta Cecilia, gör att hon engagerar sig i ärendet.
När Cecilia misshandlas grovt blir Annika mer inblandad i hennes privatliv, och våldsamma händelser från förr uppdagas.
Cecilias son, Matti, bär på hemligheter.
Även om Annika är trygg i sin roll börjar hon göra upp med Livet, både i jobbet och privat. Hon närmar sig sextio, men anser att åldern bara är en siffra i prästbetyget. Dotter och barnbarn betyder mycket för henne, och vid sin sida har hon även kollegan och särbon Rolf.
Men vad är det Cecilia inte berättar?

Ytterligare 3 böcker finns i polisserien: Anagram, Collage och Deadline.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 14, 2016
• ISBN: 9789175693972

Cherstin Juhlin

Cherstin Juhlin är född -48 i Kristianstad. Efter tolv år som hemmafru, med man och tre barn i familjen, utbildade hon sig till polis 1983, när hon var 35 år. Hon arbetade i utryckningsstyrkan tio år, och var sen brottsutredare på Kriminaljouren tills hon gick i pension 2013. Förutom att skriva ser Cherstin ofta film på bio, och reser -gärna till USA.

Book preview

svanen.

1

Vad gör du där? Letar efter en tjugofemöring?

Vad ser det ut som? Annika Vester skrattade till torrt.

Du verkar ha snott in dig rejält. Peter satte sig på huk.

"Dessa jäkla sladdar. Finns det ingen patentlösning på en sladd till alla maskinerna?"

Det finns det säkert, men inte i detta polishus, flinade kollegan.

Annika stånkade och frustade där hon satt nästan dubbelvikt under skrivbordet.

Skannern krånglade och med mitt briljanta intellekt lyckades jag hitta kontakten här under. Men den funkar ju inte, hur mycket jag än lirkar.

Från det ena till det andra så är det telefon till dig på ditt rum.

Kan inte Jeppe ta det? Han sitter ju där. Jag måste få ordning på detta när jag nu lyckats trycka ihop mig som en fällkniv.

Det är din telefon som jag svarade i, Jeppe håller på att skriva ut bandförhör.

Gode Gud, ta numret så ringer jag upp! väste Annika. Om jag nu kommer ut härifrån.

En äldre … kanske din mor, tipsade Peter och återtog upprätt ställning.

Annika lät skannersladden glida ur handen och luften ur lungorna. Hon stirrade in i väggen framför sig. Jaha, nu har det säkert hänt fadern något. Igen. Hukande backade hon ut. Det knakade i knäna när hon reste sig och satte händerna i ryggslutet. Peter tog ett steg ut i korridoren och småskrattade.

Det är spinningpass i eftermiddag, informerade han när hon passerade honom lätt haltande.

Retsticka, svarade hon och satte upp ett finger. Peter visste att hon hatade spinning. För övrigt hade hon aldrig testat det.

Annika Vester, kriminaljouren… Hon drog med handen genom sitt korta, ljusbruna hår, noterade sexton och tio på ett A5-block, samt tryckte till glasögonen på näsroten. En vana, eller ovana, när hon svarade i telefonen.

Det är bara jag. Det var mycket riktigt modern. Nu har han cyklat och ramlat … han är på Akuten, kan du köra dit?

Nej, det kan jag inte, tänkte Annika. Jag arbetar.

Ja, det får jag ju göra. Var har han ramlat?

Här utanför, svarade modern. Han skulle ställa ner cykeln i källaren och vinglade till.

Men varför…? hon avbröt sig själv för hon visste att svaret på frågan, om varför han befattade sig med cykeln, skulle bli lika med noll.

Det var inte första gången Annika körde till sjukhuset för faderns skull. För ett par år sedan fick han tarmvred. Då hade han ont, rejält ont, och hon satt åtta timmar hos honom innan han togs om hand och förbereddes för operation. Läkaren sa till Annika att det var i sista momangen han kommit in. Jaha, hade hon svarat, och så har han fått vänta åtta timmar. På uppvaket skällde fadern ut en sköterska och frågade varför de placerat honom på ett hem. Klart han var förvirrad efter sövningen, men det usla humöret fanns kvar.

Jag kör dit, sa Annika till modern, och så ringer jag dig sen.

Hon lade på luren och gick bort till fönstret. Med händerna nerkörda i jeansens bakfickor stod hon en stund och tittade på ingenting. Hon funderade på om hon skulle gå tillbaka och reda ut sladdhärvan, men beslutade sig för att köra till sjukhuset. Även denna gång slapp Kristina undan. Systern, åtta år yngre, bodde i Höllviken så det var ju klart, lotten föll alltid på Annika. Men det gjorde henne inget, Kristina ställde upp med annat. Hon var också den som hade mest tålamod med föräldrarna.

2

Flickan är åtta år. Hon sitter under köksbordet, på trasmattan som mormodern vävt. Knäna är uppdragna mot hakan och armarna korsade framför skenbenen. Hjärtat bultar vilt i bröstkorgen, resignationen i ögonen går inte att ta miste på. Hon tittar på de två, grå kostymklädda benen som närmar sig. De stannar bakom ryggen på en av stolarna som står inskjuten under bordet.

Slå mig inte, kvider hon med gråten i halsen.

Kom fram! mullrar faderns röst.

Inte om du slår mig…!

Hörde du vad jag sa … kom fram!

Lovar du att inte slå…?

Jag ska inte röra dig! Rösten är allt annat än vänlig eller trovärdig.

Nu har du lovat…

Hon släpper greppet om sina ben, sätter handflatorna i mattan och kasar på ändan framåt. Lirkar sig emellan två stolar och håller samtidigt ena armen i vinkel över huvudet.

Slå mig inte då…

Men innan hon förmår resa sig tar fadern tag i armen som skyddar hennes huvud. Han sliter upp henne på fötterna och utdelar en örfil på barnakinden. Hon skriker till, sliter åt sig armen och snubblar framåt.

Du sa att du inte skulle slå! vrålar hon och rusar genom hallen, in på sitt rum.

Fadern kommer efter och ställer sig på tröskeln i dörröppningen. Han är rödflammig i ansiktet och knogarna vitnar på de knutna händerna som hänger längs sidorna.

Reta inte upp mig då! väser han med nästan stängd mun.

Hon kryper ihop i fosterställning på sängen. Tårarna tränger fram, pulsen bultar i halsgropen och näsan rinner.

Jag har … jag har inte gjort något, hulkar hon.

Är du nosig också! Fadern tar ett steg in i rummet.

Hon rullar snabbt nerför sängkanten och ställer sig på golvet. Hon sätter upp händerna framför sig och hoppar jämfota.

Jag ska inte … jag ska inte…!

I samma stund kommer modern fram till dem. Hon tar fadern bryskt i armen.

Låt nu bli henne! säger hon bestämt.

Han drar åt sig armen med ett ryck och står kvar några sekunder.

Jag blir så förbannad, mumlar han, spänner ögonen i flickan och lämnar rummet.

Modern vänder sig mot henne och skakar sakta på huvudet.

Reta inte upp honom, viskar hon. Du vet han inte tål att du säger emot.

Modern drar inte flickan intill sig. Hon stryker inte henne över håret, eller torkar tårarna.

Han ska alltid slås-slåss, hulkar hon och drar utsidan av handen över ögonen. Kinden är varm och röd efter slaget.

Modern suckar, som så många gånger förut.

Du vet ju hur han är.

Flickans underläpp darrar och hon tittar trotsigt mot hallen.

När jag blir stor ska jag bli polis, och då ska jag slå han.

Fadern står plötsligt i dörren igen, som om han lyssnat utanför.

Polis, det tycker jag du ska bli, säger han och ger till ett glädjelöst, ironiskt skratt. Ett sådant skratt som nervärderar ett barn.

Flickan säger inget men söker moderns blick. Hon lägger sin hand på magen, tittar på sin flicka och suckar igen, som om hon inte kan annat. Eller vågar. Flickan är åtta år. Snart ska hon få ett syskon.

3

Mikael reste sig från Brassestolen när solen gick i moln. Han kisade uppåt, huttrade till och tog på t-shirten. Det började skya och längs stranden längre bort lyfte sanden i små, vita virvlar. Han tittade mot den sjuårige Erik och femåringen Emil en bit bort. De var fullt sysselsatta med att bygga en sandborg. Sensommaren var behaglig.

Mikael tyckte det var mäktigt och oroväckande hur havet åt upp stranden. Sedan han själv var pojke, och badade varje solig dag med föräldrarna, hade strandremsan blivit smalare och smalare. Någonstans hade han läst att på 80-talet skedde en tio meter bred stranderosion i Åhus. Tio meter, det var mycket. Hur skulle det se ut om ytterligare tjugo år? En jättestor sten, som förr låg nära vattenbrynet, fanns nu flera meter ut och bara några decimeter av den syntes ovanför ytan. Den enorma tallen, och strandrågen, verkade också ha flyttat sig närmare vattnet, likaså alla stugorna som fanns där, och de små badhytterna. Havet ger och havet tar, tänkte Mikael.

Det var sent på eftermiddagen. Skrattande sprang Erik och Emil med sina hinkar mellan vattnet och borgen. De små kropparna spändes och revbenen syntes genom t-shirtsen. Tunna, smala kroppar, som på Mikael när han var liten. Men det skulle ändras i tonåren. Marika var noga med keps även om solen inte tog så mycket nu i slutet på augusti.

Det mesta av vattnet skvalpade ur innan de hann hälla det i vallgraven. Något fyrkantigt med torn hade vuxit upp i sanden av små, flinka och skapande händer. Sönerna hade det efter Marika. Mikael blev nyfiken och började gå ditåt.

Pappa! skrek Erik. Vi är snart färdiga … vi vill inte åka hem ännu! Båda lintottarna studsade upp och ner.

Nä, vi vill inte åka hem, ekade Emil.

Mikael skrattade och ställde sig en bit ifrån tallen.

Woow, vilket slott!

Det är inget slott, det är en riddarborg ser du väl, rättade Erik. Båda pojkarna satte sig på knä bredvid skapelsen. De pekade på, och förklarade, alla detaljer. Det var nog den store som med våt sand i handen hade lyckats spritsa små konformade torn på de bredare borgmurarna.

Snyggt, berömde Mikael och gjorde tummen upp. Perfekt.

Vattnet i vallgraven bara försvinner, sa Emil och trutade med munnen.

Men det är en snygg bro ni har gjort fram till vindbryggan. Precis som riktiga bräder.

Det är sådana där platta glasspinnar som vi har hittat överallt, förklarade Erik.

Som folk har haft i munnen? Mikael gjorde en överdriven grimas. Berätta inte det för mamma när vi kommer hem!

Och de här två käpparna som vi har lagt pinnarna på hittade vi där, fortsatte Erik och pekade mot den gamla tallen, ett par meter bakom Mikael. Han satte sig på huk och beundrade sönernas skapelseförmåga.

De platta glasspinnarna, kanske från Nogger eller Lakritspuck, låg kloss i kloss med varandra precis som bräderna ute på den långa bryggan, som Mikael varit med om att projektera. Femhundra kronor hade det kostat, att få en bräda med sitt namn infräst.

Käpparna, som pinnarna vilade på över pojkarnas vallgrav, var tjocka som ett finger och hade små knotor i ändarna. Vinden hade ökat. Mikael reste sig.

Var har ni hittat dessa? frågade han lågt och pekade på käpparna.

Det sa jag ju. Erik nickade. Där, bredvid trädet… och där finns fler käppar.

Mikael vände sig mot tallen. Pojkarna hade sprätt i sanden och grävt djupa fåror på olika ställen.

Vi försökte gräva djupt ner, fortsatte Erik, så att vi skulle få en riktig vallgrav med vatten. Men det gick inte. Och så hittade vi alla käpparna … fast jag tycker dom liknar skelett av djur. Tycker inte du det, pappa?

Skelett av djur … om det vore så väl, for det genom Mikael.

4

När Mikael placerat Erik och Emil i glassbaren, en bit bort, med var sin Banana Split gick han tillbaka till sin solstol och kläderna där han hade mobiltelefonen. Han tittade mot tallen och knappade in 11414. Hoppas Peter jobbar, tänkte han.

Med telefonen tryckt mot örat vände han sig och lät blicken glida längs stranden. Där fanns fortfarande några solande – både familjer och enstaka ungdomar. Men ingen tog notis om Mikael. Han såg att ett par andra barn hade börjat leka vid sandborgen. En röst i telefonen talade om att han var välkommen till polisen, och bad honom välja från några nummeralternativ. Mikael valde noll för att komma till telefonist och började samtidigt gå mot barnen vid borgen. När en kvinna svarade begärde Mikael att få prata med Peter Thörn. Strax hade han honom på tråden.

Tjenare Peter, det är Mikael!

Mikael? Kort paus. Ja, ja, hallå där, det var längesen, hur är det?

Jo, det är bra … vänta lite … dröj lite Peter. Mikael var framme vid barnen.

Hör ni killar, ni förstör inte borgen, va? Det är mina pojkar som har byggt den … men det är okej att ni tittar…

Mikael kände lättnad när en medelålders kvinna, som på beställning, ropade på barnen och de sprang därifrån.

Sorry, sa han till Peter i telefonen. Jo, har du tid och köra en sväng till Åhus och titta på en sak?

En sak? Jaha, är det en grej för polisen?

Du, det låter kanske absurt men jag tror det ligger ett skelett nergrävt i sanden … vid den stora tallen, vid bryggan.

Människoskelett? frågade Peter.

"Jag vågar inte garantera det, men Erik och Emil byggde en sandborg och hittade ett par benknotor som de använde till vindbryggan. De kallade dem käppar och sa att det finns fler. Men jag har inte rört något."

Det var tyst några sekunder.

Det är så pass att vi ska skicka teknikerna, menar du? frågade Peter sen.

Jag är ju ingen arkeolog eller nåt sånt men jag tycker ni ska titta på det. Mikael nickade som för att förstärka allvaret. Jag skulle inte ringt dig annars.

Okej, klockan är halv fem, teknikerna har gått hem men jag tar eventuellt Annika Vester med mig och kommer. Vid bryggan sa du. Kan jag få ditt mobilnummer?

5

Annika parkerade utanför Akuten sexton och tjugofem.

Fadern låg på rygg med slutna ögon och halvöppen mun. Andningen var jämn men ljudlig. Han sov lugnt. Strax ovanför vänster tinning satt ett stort, fyrkantigt vävplåster, och på huden runtom fanns skrapmärken och missfärgning. Trots rynkor syntes det att han var nyrakad från morgonen. Han använde alltid hyvel, och på hakan fanns ett par mindre skärsår med levrat blod. Fadern hade alltid varit noga med hygienen och med att se välvårdad ut.

Annika stod en minut och tittade på den åttiotvåårige mannen, och undrade hur hon kunde känna både bitterhet och empati. En medkänsla som omedvetet smugit sig på de senaste åren. Inget förlåtande eller accepterande, utan mer som en resignation och tanke om att man ska respektera äldre. Särkilt sina föräldrar.

Hon tittade sig omkring i rummet, tog Hänt i Veckan som låg på ett mindre bord bredvid handfatet och drog fram en stol till sängen. Hon satte sig och lät fadern sova vidare. Dropp var kopplat till ena handryggen, och samma arm hade skrapmärken på handleden. Han hade slagit i backen rejält.

Annika bläddrade i tidningen som var flera veckor gammal. Gud, vad intressant! ironiserade hon för sig själv. Borde vara en merit att känna till alla dessa separationer och giftermål. För att inte tala om reportaget om modellerna som inte har några trosor under klänningarna. Hon ögnade igenom TV-programmen – samma skräp som alltid. Repriser, och repriser på repriserna. Animal Planet brukade hon tvinga Liv och Måns att titta på. TV 4 Fakta hade hon som favoritkanal med sina verkliga mordfall och brottsplatsundersökningar från USA. Komedier gillade hon inte alls – speciellt inte serier med pålagda skrattsalvor i bakgrunden – för att inte prata om alla matprogram. Hon tittade mer på TV för några år sedan, innan hon träffade Rolf. Eftersom hon arbetade några kvällar i veckan var det svårt att hänga med i de serier som trots allt var intressanta. Hon hade faktiskt följt Dowton Abbey, Herrskap och Tjänstefolk - en dansk serie.

Blicken stannade på TV 4 GULD. Många gamla serier hon kände igen från förr – när hon var ung, tonåring. Columbo, gillade hon, Floden blev mitt liv, var dramatisk, Bröderna Cartwright, älskade hon och Little Joe var den stora idolen. Annika mindes.

Det knackade lätt på dörren och en mörkhårig sköterska i trettioårsåldern kom in. Annika reste sig och lade tidningen på sängbordet intill fadern.

Hej, jag är dotter till Sven.

Hej, jaha, det är polisen! sa den mörka och gick bort och knäppte med tummen och långfingret på droppslangen.

Eh, ja, medgav Annika och undrade hur hon visste det.

Det var det första Sven sa, när han kom in, att han hade en dotter som är polis och att vi skulle ringa till henne.

Jaså, tänkte Annika, det sa han. Han har väl aldrig visat intresse för mitt yrke.

Mor ringde mig på jobbet och sa att han cyklat omkull hemmavid. Jag kan inte stanna så länge.

Det förstår jag, svarade sköterskan. Det är säkert ingen fara med honom men vi ska göra en skallröntgen och lägga om såren lite bättre.

Annika hummade och såg på namnbrickan att sköterskan hette Janett.

Det är möjligt att han har fått en smäll på revbenen också, för han klagade när vi flyttade över honom från båren.

Synden straffar sig själv, resonerade Annika.

Han får troligtvis stanna på ITVA under natten, för observation. Janett tog honom på armen.

Sven, ska du vakna? Din dotter är här.

Han öppnade omedelbart ögonen.

Jag sover inte, sa han med en stämma som var välbekant för Annika. Tonlös, lite skrovlig och irriterad.

Janett lade hans arm i en bekväm vinkel och slätade till det grönrandiga lakanet.

Du får snart komma upp på röntgen, sa hon till honom lågt men hurtigt. Din dotter får gärna stanna här.

Det behövs inte, muttrade han. Jag ska hem snart.

Ja, du bestämmer själv, log Janett. Hon nickade till Annika. Du kan få mer information på expeditionen innan du går.

Tack, sa Annika.

Janett lämnade rummet. Annika betraktade sin far en kort stund.

Du kan ju svara personalen lite vänligare, sa hon. Jag måste tillbaka till jobbet. Jag ringer till mor och säger att du kanske får stanna över natten.

Han muttrade något, och Annika tolkade det som ett ja. Hon tog ett steg närmare sängen, men rörde inte vid fadern.

Då säger vi så. Jag är ledig i morgon och kan hämta dig om du ska stanna till dess.

Jag kan ta taxi, mumlade han tillbaka.

Tack för omtanken, heter det, tillrättavisade hon inom sig. Hon lämnade rummet med ett hej då och ringde till modern när hon kommit ut i sin bil.

Han kan gott stanna några dagar, sa hon. Och sen ska han banne mig inte upp på cykeln mer.

Annika skrattade. Hon var härlig, modern. Även hon var över åttio, med både humorn och glädjen i behåll. Den lindriga stroken för några år sedan hade tagit lite av närminnet, men det märktes knappt och hon verkade inte själv bry sig. Hon var slagfärdig och aldrig sen med en kommentar. Annika mindes inte för vilken gång i ordningen hon undrade över hur två så motsatta poler kunde leva tillsammans. Sextio år hade de varit gifta.

Ska jag ringa Kristina och meddela? frågade Annika.

Men hon jobbar väl?

Vem gör inte det? Annika suckade över moderns dåligt genomtänkta motfråga.

Just som hon klickat av samtalet och startat bilen ringde mobiltelefonen. Hon såg att det var Peter.

Yes, sa hon och stängde CD-spelaren som alltid gick på när hon startade bilen. För tillfället lyssnade hon på Arnaldur Indridasons Änglarösten. Den isländske författaren hade hon av en slump hittat bland billiga ljudböcker i ett varuhus. Han skrev bra och spännande med snabba händelseförlopp, men tyvärr var inte uppläsaren någon höjdare när han härmade kvinnoröster. Annikas favorituppläsare var Gunnel Fred, och de bästa lyssnarupplevelserna hon haft var när hon lyssnat på henne i Inger Frimanssons böcker – psykologiska deckare.

Hur är det? undrade Peter.

Jag har precis lämnat Akuten – han har knäckt ett revben, fått några skrapsår och är sur och besvärlig som vanligt. Annika krånglade sig backande ur parkeringsfickan, genom att titta bakåt över sin vänstra axel, när hon pratade med Peter och det var först när hon vände sig tillbaka som hon upptäckte det gula, långa, smala pappret som fladdrade under ena vindrutetorkaren.

Faan…! Hon kände alltför väl igen Q-Parks parkeringsböter.

Vad sysslar du med? Peter skrattade till.

Ska man inte kunna gå in tio minuter på sjukhuset utan att de där jä…! Hon besinnade sig. Ja, är det något? frågade hon sen med lugnare och mindre irriterat röstläge.

Du kan komma in så kör vi till Åhus.

Annika lät böteslappen sitta kvar medan hon svängde ut från parkeringen och lämnade sjukhusområdet. Även om den förargliga remsan råkade fladdra bort med vinden skulle hon aldrig bli fri från den.

6

Flickan är tolv år. Hon går i sjätte klass på Södra skolan. Läraren är inte snäll. Han har alltid en grå kostym, vit skjorta och slips på sig. Han är sextio år och talar otydligt. Han öppnar knappt munnen som är lite sned, och någon säger att han är förlamad i den. Ibland låter det som om han bara mumlar, men ingen vågar fråga vad han säger.

Läraren går ofta fram och tillbaka i raderna mellan skolbänkarna när man sitter och skriver eller räknar. Han har alltid en nyckelknippa i handen. Om han ser att någon skriver eller räknar fel brukar han knacka den pojken eller flickan hårt på axeln med en nyckel. Det gör jätteont, men man vågar inte säga något. Det händer också att han tar tag i håret, framför örat, på någon pojke och