Collage

By Cherstin Juhlin

Nya ledtrådar dyker upp i ett femton år gammalt ärende - Österlenkonstnären Frank Berger försvann i Nice 1999. Hans sambo Maya kontaktar nu polisen med anledning av ett inbrott i Franks sjöbod, i Kivik. Men varför är hon så bitchig, och mer intresserad av de försvunna tavlorna än av Frank? Kan man lita på vad en äldre man, granne till Maya i Haväng, säger? Och vad var det som hände på stranden för trettio år sen?

Ytterligare 3 böcker finns i polisserien: Anagram, Bryggan och Deadline

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 12, 2021
• ISBN: 9789180073455

Cherstin Juhlin

Cherstin Juhlin är född -48 i Kristianstad. Efter tolv år som hemmafru, med man och tre barn i familjen, utbildade hon sig till polis 1983, när hon var 35 år. Hon arbetade i utryckningsstyrkan tio år, och var sen brottsutredare på Kriminaljouren tills hon gick i pension 2013. Förutom att skriva ser Cherstin ofta film på bio, och reser -gärna till USA.

Book preview

Juhlin

1

Han

Efter ett sista bloss tömde han kaffemuggen, satte den i diskhon och svepte några gånger med Wettexduken över diskbänken. Han sköljde och vred ur trasan, vek den dubbel och hängde den över kranen.

Därefter ett toalettbesök. Sen krängde han på jackan, drog upp blixtlåset, klev i gympaskorna med hjälp av ett långt bambuskohorn, samt stoppade handskarna i fickan. Framför hallspegeln drog han ner den mörkgrå, stickade mössan i pannan med ett ryck. Han böjde sig framåt och stirrade stint i spegeln. De vanligtvis grönmelerade ögonen såg just nu svarta ut. Det pulserade häftigt i en synlig, grov åder i höger tinning nedanför mösskanten.

Hade han allt? Med en klapp utanpå jackfickan och på jeansens bakficka förvissade han sig om att mobil och plånbok fanns där de skulle. I innerfickan låg det andra som han behövde.

Innan han lämnade sin etta på tredje våningen tände han julstjärnan i köksfönstret. Den var gammal – från föräldrahemmet – och hängde där alltid, året om. Hans ledstjärna. En del av honom.

Det var tidigt på lördagsmorgonen och fortfarande mörkt. Inte många människor ute – endast några som skyndade mot busshållplatsen hundra meter bort.

Han fällde upp kragen, huttrade till i morgondimman och drog på handskarna.

Nästan framme vid busskuren ökade han på stegen. Med nedböjt huvud sneglade han mot ett par andra morgontidiga personer som fanns där, promenerade förbi kuren och lämnade bostadsområdet bakom sig.

Denna morgon, som skulle bli olik alla andra morgnar, valde han en annan busslinje.

2

Annika avundades Rolf som hade sovmorgon varje dag. Inte så att hon var sur på honom, eller gjorde ironiska uttalanden, utan det låg mest humor i hennes spefulla kommentarer. Han hade fyllt sextiosju och förtjänade mer än väl att få vara hemma och odla sina icke polisiära intressen – speciellt hänge sig åt handboll, i Arenan när IFK spelade – samt trädgården, snickeri och förbättringar på huset. Jordnära saker, om man ville uttrycka det så. Sen fanns ju veteranpolisföreningen också.

Själv hade hon tre år kvar till pension och kände sig ännu inte redo för att sluta arbeta. Det var ett stort steg, men så olika för olika personer. Vissa femtioåringar längtade efter att få gå hem medan andra klamrade sig fast till sextiosju. Det handlade naturligtvis om hur man mådde både fysiskt och psykiskt, hur man hade det i privatlivet och med intressen. Men det fanns även de som trodde de var oumbärliga – att ingen annan kunde sköta deras arbetsuppgifter. Kanske var det så i vissa fall. Sen fanns den kategorin som legat på rygg hela livet.

Surast var lördagarna – de helger som Annika arbetade. Rolf var schysst och åt frukost med henne, men sen sträckte han på sig, låtsades gäspa och sa att han skulle mjukstarta dagen med en timme till i sängen.

Ska vi ta kycklinggrytan i kväll? frågade hon denna lördagsmorgon när hon stod i dörren, färdig att ge sig av. Du kan väl tina upp från frysen, och sen kokar vi curryris när jag kommer hem … okej?

Låter hur bra som helst, svarade Rolf och gjorde två armhävningar i dörrposten till sovrummet. Det knirrade svagt i träet. Annika begrep inte hur han fick grepp om det smala dörrfodret, och kunde hålla sig kvar.

Du, riv inte huset, varnade hon och tittade ovanför glasögonen. Hon svepte en lång, persikefärgad halsduk om sig, gav honom en slängkyss och cyklade till arbetet.

Det var en helt vanlig början på en helt vanlig dag.

Trodde hon.

Minns du ett försvinnande för ungefär femton år sedan … en kille som försvann på en semesterresa i Frankrike?

Annika vände sig mot Knut Larsen, chef på Kriminaljouren. Han satte sig på kollegan Jeppes stol och rullade fram till Annikas skrivbord.

Eh … något flimrar förbi, tvekade hon och förde upp glasögonen i hårfästet.

Frank Berger, konstnär från Österlen, gifte sig rikt med Maryanne Wallin, fortsatte Larsen.

Ja, ja, vänta nu, nickade Annika. Jag var ganska ny här på KJ, men nu poppar händelsen upp. Var det inte i Nice?

Hon höjde ögonbrynen.

Förresten, är du här en lördag? tillade hon i samma andetag och drog tillbaka glasögonen på näsan.

Larsen sträckte sig och la ett dokument på hennes bord.

Ja, PM:et skrevs i går, så jag tänkte att du och jag ska kika på det. Du påminner förresten om Leif GW.

Annika gav till ett högt, kort skratt.

Gärna för mig, bara du inte jämför mig med hans syster.

Syster … har han en syster? Larsen hängde inte med.

Ja, Birgitta GW … i SNN News, på fyran.

Larsen skakade på huvudet.

Jaja, programmet med fjantarna Tornving och de andra.

En kort paus.

Men nu till detta, fortsatte Larsen. Det är lugnt här just nu, så du kan väl läsa igenom och se om vi kan göra något.

Det var i stort sett tomt på kriminaljouren under helgerna – endast tre utredare i tjänst, samt utryckningspersonalen, inre befäl, hans assistent och en arrestvakt.

Annika hade inte längre någon fast arbetspartner, som tidigare när hon och Peter var ett team. KJ hade de senaste åren utökats med mer personal, och förra året började Peter dagtjänst på kriminalavdelningen. Ett vettigt val då han ville ha ett normalt familjeliv med Pia och deras 6-åriga tvillingar, Greta och Olof.

Annika läste PM:et. I går hade en kvinna, Maryanne Wallin, ringt till polisen och sagt att det gällde hennes försvunne fästman, Frank Berger. Hon ville prata med polis under lördagen, och var anträffbar på nämnda telefonnummer. Frank hade försvunnit på en resa i Nice, 1999. Sedan dess hade Maryanne rest dit två gånger om året för att söka efter honom – utan resultat. De första åren letade hon verkligen, men under senare år blev det mer som terapi för henne.

Nu hade således något hänt som gjorde att hon ville ha hjälp av polis, resonerade Annika för sig själv. Hade det varit akut borde man slagit på stora trumman redan i går när Maryanne ringde. Men hon hade tydligen inte själv propsat på det. Hon bodde kvar i deras gemensamma hem – hennes ärvda sommarhus i Haväng, några mil söder om Åhus.

Det lät onekligen nervkittlande, och det var den här typen av ärende som Annika gillade att arbeta med, och som gav henne tillfredsställelse och känsla av att göra ett bra jobb. Luska runt, lösa upp knutar, dra i trådar, pussla och lägga ihop. För henne var det verkligt polisarbete – att engagera sig i något som inte tillhörde vardagsbrottsligheten. Om någon rånade Annikas 84-åriga mor, eller en annan äldre och försvarslös, skulle hon riva ner himmel och jord för att hitta gärningsmannen.

Annika tänkte ofta på ett mord som begicks i Kristianstad 2004. Maria, som var väninna med hennes dotter Klara, blev mördad i sitt hus som sedan sattes i brand. Annika skulle aldrig glömma samtalet hon fick av en förtvivlad Klara den där morgonen, 2004, när hon just kommit till arbetet: Mamma, det har brunnit i Marias hus, och Olivia är inte på dagis …! Det framkom ganska snart att Marias 3-åriga dotter sovit hos sin pappa just den natten.

Många misstag begicks i inledningsskedet av brandutredningen, så det dröjde cirka två månader innan polisen förstod att det handlade om ett mord. Efter några år var det uppe i Efterlyst, Leif GW pratade ut och kritiserade polisens utredare och lokaltidningarna skrev sitt. Det var mycket snack, lite verkstad, ansåg Annika.

3

Han

Dimma känns kusligt på något sätt. Speciellt om man inte kan se vad som finns i den, eller bortom den. Fuktigt, kallt och obehagligt. Och mörkt, som den här lördagsmorgonen i början av april.

Den unga flickan förnam dessa känslor i busskuren där hon stod och väntade. Kylan trängde innanför hennes svarta täckjacka. Jeansen kändes tajta och kalla, men kängorna var sköna. Hon höll tummarna om ryggsäcksremmarna, framtill vid axlarna. Resten av fingrarna, inne i lovikavantarna, masserade varandra för att hålla värmen.

Flickan brukade inte hålla koll på väderleken. När hon gick hemifrån om morgnarna visste hon inte om det var minus åtta grader eller plus fem. Men hon kände ändå att det varit vinter alldeles för länge. December, januari, februari, mars … fy farao! Inte för att det varit någon snö att tala om, utan det var mörkret och kylan. Hon längtade efter våren. Och till sommaren, när hon och bästa kompisen Isabell skulle åka till London.

Bussen borde vara här nu. Flickan vaggade från den ena foten till den andra, och andades stötvis genom näsan. Hon släppte ena tummen om remmen, sträckte armen utåt och böjde den emot sig så att armbandsuret blev synligt. Sex och tjugofem, kunde hon urskilja i det matta skenet från gatlyktan. Hon drog ett djupt andetag och snörvlade. Fan också att hon skulle upp så här tidigt. Hon hatade morgnar. Verkligen hatade. Men ville hon tjäna pengar fick hon ställa upp. Pappans sambo hade ordnat vikariatet till henne på hotellet, lördagsmorgnar. Tufft som fan, men ganska kul ändå. Ibland träffade hon på kändisar i korridorerna och det hände att de växlade några ord med henne när hon gick förbi med städvagnen. Bra dricks fick hon också, oavsett om hon städat noggrant eller slarvat. Men hon tänkte bara städa fram till midsommar.

Flickan ryckte till när mannen plötsligt stod bredvid henne.

Skrämde jag dig?

Nä … men det är onödigt att bara dyka upp så där, svarade flickan och tog ett steg åt sidan.

Förlåt … men dimman …

Flickan kastade en blick mot honom och noterade att han hade grov skäggstubb och en stickad mössa nerdragen i pannan. Mannen sa inte mer och strax därpå hördes ett svagt motorljud. När två gula lampor blev synliga i dimman blåste mannen ut fimpen som satt i mungipan. Bussen stannade med gnyende bromsar. Dörren öppnades och fotsteget sänktes ner.

Flickan kände den kväljande nikotinlukten när mannen bakom andades henne i nacken. Ett fåtal passagerare tog ingen notis om de nypåstigna, och busschauffören tittade med trötta ögon på dem. Flickan tog av vantarna, fiskade upp sitt busskort från jackfickan och drog det i kortläsaren. Hon krängde av ryggsäcken och placerade den på sätet näst längst bak, och satte sig intill, vid fönstret. Vantarna tryckte hon ner mellan låren.

Mannen tog plats i mittsätet snett bakom henne, sträckte ut benen i sin fulla längd och knäppte händerna över magen. Bussen segade igång.

4

Utryckningspersonalen köpte alltid nybakade frallor på helgerna. Cilla, inre befälets assistent, hjälpte till att greja ihop ägg och sill, kokt skinka, räksallad, paprika och annat gott pålägg. Måltiderna var viktiga för utryckarna – eller ingripandeenheten, som det hette.

Det blev Annikas andrafrukost, men hon gillade att sitta i fikarummet med de yngre tjejerna och killarna i uniform. En helt ny generation höll på att ta över polishuset. Kläderna, och all annan utrustning, var mycket tyngre och otympligare jämfört med när hon själv arbetade ute på fältet. Då bar man inte skyddsväst hela arbetspasset, utan endast vid speciella insatser och ingripanden. Men numera var arbetsklimatet hårdare och tuffare – våldet lurade bakom varje husknut.

Det var fritt val för kriminaljourens personal – uniform eller civila kläder. Annika valde det senare, sen flera år tillbaka. Även om hon arbetade inne den mesta av tiden så åkte hon, och de andra utredarena på KJ, ut på ärenden. Det gällde främst att hålla förhör på platsen där det skett ett brott, fotografera och dokumentera, samt göra en enklare brottsplatsundersökning. De första timmarna efter brottet var oerhört viktiga.

Har du tittat på PM:et?

Larsen snappade åt sig ett par skivor rökt korv från fatet på bordet, och tittade mot Annika.

Det finns gaffel, tillrättavisade Cilla.

Larsen gjorde en vänlig grimas mot henne. Hon gav ett överdrivet leende tillbaka. Sådan var jargongen.

Annika satt bekvämt i soffan. Numera lyssnade hon mest på de yngre – istället för att argumentera för mycket själv – och tänkte tillbaka på när hon själv var ny polis. Allting var annorlunda nu – utbildningen, språket, kompisskapet mellan killar och tjejer. Men så var det ju – tiden stod inte stilla.

Framför på bordet låg pappret som Larsen gett henne.

Tänkte ringa den här Maryanne efter frukosten, sa hon och sträckte sig efter PM:et.

Tycker det verkar mysko … kunde hon inte sagt lite mer?

Kan tyckas så, sa Larsen. Jag har hela akten på mitt rum … om försvinnandet för femton år sedan. Ärendet är ju nedlagt, men killen är inte dödförklarad.

Annika hummade och vände sig mot Jeppe, som också arbetade i dag. Han knappade förgäves på TV:ns fjärrkontroll, och var märkbart irriterad.

Kan inte myndigheten investera i riktiga grejor … den här TV:n är ju för fan från bronsåldern!

"Tur den inte är från stenåldern … då hade den varit rejält gammal", sa Linus som just kom in tillsammans med Åsa för att fika.

De båda hade återgått till utryckningen efter en längre tid på kriminaljouren där de lärt sig utredningsarbetet och varit en stor tillgång i gänget.

Är det något speciellt att titta på nu? frågade Annika. Hon visste att Jeppe var sportfantast, liksom de flesta i huset.

Han kastade fjärrkontrollen i soffan och reste sig. Anders Borgsvansen guppade när han gick bort till diskbänken, och de runda glasögonen gjorde honom inte mindre lik den tidigare finansministern. Han hade ett häftigt temperament, men var absolut inte långsint. Liksom Annika värnade han om utsatta människor, och de jobbade bra ihop.

Cilla, bre ett par mackor till mig! kommenderade Jeppe och hällde upp kaffe i en dåligt diskad mugg.

Va? Skit på dig, sa hon och reste sig så stolen vacklade på två ben.

Cilla hade ett runt, sött ansikte som ramades in av kort, brunt, ostyrigt krull. Hennes rappa tunga kunde vara lite manhaftig, men hon var duktig som assistent och behärskade datorn och alla programmen suveränt. Hon kunde rabbla namn och personnummer på många gripna som kom in – de som hade ett reserverat rum i arresten.

Jeppe drack sitt kaffe, stående vid diskbänken, och blängde på den flimrande Tv-rutan. Cilla visste att han inte menade allvar. Hon kände honom väl eftersom de var sammanboende sedan två år tillbaka.

Ut och håll ordning på stan nu, sa Cilla och ställde sin kopp och assiett i diskmaskinen.

Siste man plockar undan från bordet.

Hon knackade frenetiskt med pekfingret på ett handskrivet meddelande på en skåplucka ovanför diskbänken: DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR! Med höjd haka och raska steg lämnade hon fikarummet för att avlösa dagens inre befäl, Greger Andersson, så att han också fick kaffe. Flin hördes runt bordet.

Hon är inte sån hemma, förklarade Jeppe förgäves.

5

Han

Flickan plockade fram mobiltelefonen från jackfickan, vek upp fodralfliken och började knappa.

Snart hade hon sparat ihop till en Iphone … gud, vad hon längtade! Hon hade fått ett par sms från Isabell som varit ute och festat kvällen innan. Ibland kände flickan ett sting av avundsjuka, eftersom hon själv inte kunde gå ut på fredagskvällarna. Kunde och kunde, klart hon var ute ibland men det var tidiga lördagsmorgnar som gällde för henne.

Fingrarna gick som lärkvingar. Hon var faktiskt snabbast på tangentbordet på skolans dator.

Söt liten björn.

Flickan tittade upp och vände sig mot mannen, utan att möta hans blick. Han halvsatt fortfarande, med utsträckta ben.

Va?

Den lilla björnen där, sa han och pekade mot hennes ryggsäck.

Vadå? Hon tittade på baksidan av ryggsäcken.

Det är en Koala, sa mannen. Australiensisk Koalabjörn.

Jaha, kanske det. Flickan pausade några sekunder. Jag har hittat den … hemma någonstans, eller det var nog i pappas bil … den är jättegammal.

Dom lever mestadels av Eucalyptosblad, informerade mannen.

Flickan svarade inte. Hon satte sig tillrätta igen för att visa att hon inte var intresserad av att prata mer med honom. Hon fnittrade till när hon läste vad Isabell sms:at kvällen innan, om en kille hon träffat, och svarade snabbt med ett par meningar. Visserligen sov Isabell så här tidigt, men hon skulle läsa det när hon vaknade. Flickan fick en impuls och vände mobilen mot björnen. Hon knäppte en bild, skrev några ord och skickade till Isabell. Klockan var sex och trettioåtta.

När flickan tio minuter senare skulle gå