Mördare sökes

By Jan Håkansson

Skrönor och berättelser om de mest hemska mordfall har alltid fångat människans blodtörstiga nyfikenhet. Ett bevis på det är inte minst bibliotekens lånestatistik och deckargenrens pengastinna framgång. I "Mördare sökes" går Jan Håkansson igenom verkliga mordfall som erbjuder en oglamorös och makaber motpol till de ofta eggande mord som kriminalböckerna bjuder på. I "Mördare sökes" skriver författaren Jan Håkansson om flera mordfall utan lösning. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9788726869958

Book preview

Håkansson

Den döda lever vidare

Mannen kikade försiktigt ut genom den halvöppna dörren. Allt verkade lugnt och stilla; alla i grannskapet sov. Han återvände in i farstun och hämtade bolstret i vilket den döda kroppen var instoppad. Han sträckte sig efter spaden som stod lutad mot stugknuten och grep tag i byltet som han långsamt och mödosamt började bära över gårdstunet. Ett tag stod han stilla och lyssnade. Inte ett ljud hördes. Decembernatten var kall och ett tunt lager av snö täckte marken. Det skulle bli ett slitsamt jobb att gräva i den hårdfrusna jorden men det måste göras – och det genast.

Stapplande bar han den tunga bördan utmed åkern och fram till skogsbrynet. Benen vek sig på honom och han blev tvungen att vila en stund. Så reste han sig och släpade byltet en bit in i skogen där han i skydd av några granar tog itu med grävandet. Marken var hård och full av stenar och sega trädrötter men det fick inte hindra honom.

Efter vad som tycktes honom en evighet slängde han ifrån sig spaden, rätade på ryggen och torkade svetten ur pannan. Graven var nu sextio centimeter djup och det fick räcka. Krafterna var nästan slut. Han knuffade ner byltet i graven och började skyffla tillbaka den uppgrävda jorden. Sedan han jämnat till marken och täckt den med kvistar betraktade han sitt verk.

Ingen kunde se att någonting ovanligt hänt här. Han grep tag i spaden och begav sig hemåt.

Sonja Karlsson och Henry Nyström hade blivit bekanta med varandra år 1939 i Avesta. Henry var då bangårdsarbetare i Tillberga och ungkarl. Tycke hade uppstått och efter två år födde Sonja en son. Paret flyttade så småningom till Tränhammars gård i Hubbo socken, några kilometer från Tillberga, där Henry fått anställning som lantarbetare. De fick husrum i en flygelbyggnad i vars andra ända gårdens rättare bodde. Enligt sin arbetsgivare var Henry en duktig karl som skötte sitt arbete väl, även om han ibland tog sig en tår på tand. Vid sådana tillfällen kunde det bli bråk mellan Henry och hans fästmö och en gång hade Sonja flyttat hemifrån men återvänt efter en tid.

Nu var det den 2 december 1944. Henry hade stigit upp tidigt och kokat kaffe och paret satt vid köksbordet. Sonja verkade vara på misshumör och plötsligt var det som om en fördämning brustit. Hon for ut i förebråelser mot fästmannen. Orden bara rann ur henne.

– Var har du varit i natt? Jag förstår nog vad du har haft för dig, du har varit otrogen!

Anklagelsen kom som en chock för Henry. Hur kunde hon komma med så orättvisa beskyllningar? Utom sig av ursinne reste han sig upp från bordet och riktade ett kraftigt slag mot fästmön så att hon handlöst for baklänges och slog huvudet i golvet. När han sedan knäböjde vid hennes sida och lyfte upp hennes huvud såg han att det rann blod ur hennes mun.

Var hon redan död eller fullföljde han misshandeln tills han var säker på att livet flytt? Den frågan kommer aldrig att besvaras eftersom Henry efter gärningen endast hade en mycket vag uppfattning om vad som egentligen hänt. Faktum är dock att fästmön inte levde när han släpade iväg med hennes kropp och gömde den bakom en byrå i rummet. Ohyggligt nog hade parets treårige son blivit vittne till det som hänt. Men han tystades av fadern, som hotade sonen med stryk om han berättade för någon om vad han hade sett.

Efter dådet tog Henry med sig sonen och reste till Västerås, där han hade bekanta som tog hand om pojken, för att senare samma dag återvända till gården och röja undan spåren efter sitt brott. Sedan han grävt ner kroppen uppträdde han som om ingenting hade hänt. När grannarna undrade vart Sonja och pojken tagit vägen sa han att fästmön hade rymt ifrån honom och att några bekanta tagit hand om sonen. Ingen hade anledning att tvivla på hans uppgifter, särskilt som alla visste att hon vid ett tidigare tillfälle lämnat honom.

En av grannfruarna som umgåtts flitigt med Sonja och ville komma i kontakt med henne frågade Henry om han visste var Sonja befann sig för tillfället.

– Hon är väl i Avesta, svarade han i ett tonfall som fick henne att förstå att han inte ville diskutera saken vidare.

Henry Nyström hade tidigare varit en glad och utåtriktad person men nu började han bli alltmer tvär och inbunden. Det var bara när han tagit sig några glas som han blommade upp och blev något av sitt forna jag.

Grannarna lade märke till hans förändring och så småningom började det ryktas att allt inte stod rätt till med Sonjas försvinnande. Henry märkte att det tisslades och tasslades och för att göra slut på ryktena berättade han vid flera tillfällen att han talat med Sonja i telefon.

I slutet av juni 1945 skickade han ett telegram till Sonjas mormor i Avesta och undertecknade det med S. Karlsson. Hon skulle på detta sätt få uppfattningen att Sonja levde och hade hälsan. Mormodern som inte hört av dotterdottern på länge blev glad åt hälsningen även om hon tyckte att det var underligt att Sonja undertecknat telegrammet med S. Karlsson, något som i sammanhanget verkade väl formellt. Hon tänkte emellertid inte närmare på saken eftersom hon inte tyckte sig ha någon anledning att vara misstänksam.

I sin iver att ge intryck av att Sonja fortfarande levde skrev Henry ett brev till hennes föräldrar och berättade att Sonja och han blivit ovänner och att hon sagt att hon inte ville träffa honom mer. Hon hade rest ifrån honom men de stod fortfarande i telefonkontakt, påstod han. Sonjas mor skrev då och frågade efter dotterns adress och telefonnummer men hon fick inget svar.

Henry Nyström behöll sin anställning på gården ända fram till våren efter dådet. Då begav han sig iväg, men han återvände under sommaren för att delta i skördearbetet. Sedan försvann han igen och kom tillbaka i början av december 1945. Man behövde hans arbetskraft men eftersom han sa sig inte trivas i sin tidigare bostad fick han i stället bo hos en grannfamilj. Här spelade han upp en scen som skulle visa att hans fästmö fortfarande befann sig i livet.

En dag anlände ett brev, adresserat till honom. I värdfolkets åsyn öppnade han det, läste igenom det och kastade det därefter i spisen. Han verkade mycket upprörd och de gissade att brevet var från Sonja. I själva verket hade han själv skrivit det.

Mordet på Sonja Karlsson kunde ha blivit det perfekta brottet om inte byråkratin slagit till. Mantalsmyndigheterna i Västerås och Avesta hade börjat tvista om hennes rätta mantalsskrivningsort och då man inte kunde komma överens beslöt man sig för att undersöka var hon för tillfället var bosatt. Man fann att hon intill december 1944 sammanbott med lantbruksarbetaren Henry Nyström. Därefter upphörde alla spår och det blev polisens uppgift att fortsätta efterforskningarna.

Den siste som sett henne i livet var uppenbarligen Henry Nyström. Han hade talat med henne i telefon och fått brev från henne. Ingen annan hade haft kontakt med henne.

Polisens misstankar mot lantarbetaren började nu växa och spaningsarbetet intensifierades. Det blev den nu femårige sonen som kom med de första ledtrådarna.

Efter moderns försvinnande hade han vid olika tillfällen bott hos sina morföräldrar i Avesta. De hade hört honom säga att mamma är död och att mamma kröp på golvet sen pappa slagit henne. Han sa också att han sett pappan torka blod från golvet. De trodde till en början att det var ett barns fantasier men så småningom började de undra vad som egentligen hänt med deras dotter. På julaftonen återkom han till ämnet och sa: Om mamma varit hel nu så hade hon också varit med.

När nu polisen börjat undersöka Sonjas försvinnande kom dessa detaljer i dagen och misstankarna mot Henry Nyström stärktes.

En psykolog – fil.lic. Valdemar Fellenius – reste till Avesta medförande inspelningsapparatur. Vid samtal med pojken märkte han att denne reagerade mycket häftigt när modern kom på tal. Uppenbarligen hade faderns hotelser om repressalier alstrat en allvarlig form av hysteri hos honom. Men det var inte mycket Fellenius fick ur pojken.

Först när han ställdes inför hotet att tvingas lämna sin mormor om han inte berättade hela sanningen gav han upp sitt motstånd och kom med en detaljerad skildring av händelseförloppet.

Fem minuter efter det att pojken avslutat sin berättelse ringde landsfogden i Västerås och meddelade att Henry Nyström – som tagits in för förhör – hade erkänt. I en hel vecka hade han envist nekat till att ha haft något med fästmöns försvinnande att göra.

Det hade då förflutit exakt fjorton månader sedan han begått sitt hemska dåd. Ett dåd vilket som sagt kanske kunde ha blivit det perfekta brottet om inte mantalsskrivningsmyndigheterna börjat visa sitt intresse.

Henry Nyström vallades senare på den plats där polisen redan grävt upp hans offer och fraktat bort kroppen. Vid den tomma graven kastade han sig på knä i snösörjan med tårarna strömmande nerför kinderna.

– Förlåt mig … förlåt mig …

De närvarande kunde inte undgå att gripas av denna bild av mänskligt elände.

Fjärdingsman H. Karlsson i Tillberga, som först fick hand om mantalsärendet och sedan var närvarande när dråparen vallades vid brottsplatsen, kommenterade efteråt:

– Mycket blir man ju van vid i mitt yrke men det här hör nog till det kusligaste jag upplevt. Det är hemskt att tänka sig att dråparen fortsatte sitt arbete här på orten som om ingenting hade hänt. Jag kände honom inte närmare men på hösten 1945 fick jag ta hand om ärendet med mantalsskrivningen och då jag en dag av en händelse stötte ihop med mannen på vägen frågade jag honom om vad han visste om saken. Han sa ungefär detsamma som han sagt till alla andra, att Sonja Karlsson rest ifrån honom och antagligen bodde i Västerås eller kanske i Stockholm. Han reagerade inte på något särskilt sätt på frågan och mantalstrassel är ju vardagsmat, så med det beskedet fick jag låta mig nöja. Ärendet gick sedan vidare tills mystiken började tätna på allvar och mannen slutligen blev anhållen. Det egendomliga är att han var känd som en hygglig karl och särskilt var han snäll mot djur, till exempel hästar och hundar …

Henry Nyström dömdes vid den påföljande rättegången till långvarig internering på säkerhetsanstalt sedan han avlagt fullständig bekännelse.

Han mindes ingenting

Fru Margit Franzén såg fram mot den stundande julhelgen med onda aningar. Hennes make, byggmästaren John Franzén, var periodare och han hade hållit sig nykter i flera veckor nu varför återfall kunde väntas när som helst.

Dagarna gick och julen kom men