Den okuvlige mattbrottaren

By Jan Håkansson

Mattan var inte längre senapsgul. Den var smutsgul. Således: den behöver kemtvättas. Men kemtvätten, dessa ockrare, ska ha 582 kronor för en satans matta! Så förbannat svårt kan det väl inte vara att tvätta en matta? Ner med mattan i badkaret på med tvättmedel, börja stampa runt med fötterna, byt vatten... Tydligen är det inte så lätt att tvätta en äkta trasmatta för hand. Efter en session i badkaret stinker den nämligen. "Den okuvlige Mattbrottaren" är en humoristiskt absurd skildring av vardagens små vedermödor. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726870015

Book preview

Varning för väggbokhyllor

Vid busshållplatsen stötte jag ihop med en gammal god vän som befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Den lilla springa som återstod av hans vänstra öga glimmade fram ur något som liknade ett sprucket plommon och hans panna som tycktes vara på väg att rämna hölls nödtorftigt samman av ett antal plåster som löpte kors och tvärs över den bleka huden.

— Vad i Herrans namn har hänt med dig? frågade jag uppskärrad. Har du råkat ut för huliganer eller har du blivit överkörd av någon trottoarcyklist?

— Ingetdera, sa han och gav mig ett sorgset blänk med ögonspringan som råkade befinna sig närmast mig. Jag har bara varit på sjukhuset.

— Det förstår jag, sa jag, men innan dess? Vad hände innan dess?

— Det var där det hände, sa han.

Just då kom bussen och vi klev på. Jag placerade mig bredvid honom, fast besluten att locka av honom hans historia.

— Jag har flyttat en väggbokhylla där hemma, sa han när han insåg att ingen återvändo fanns. Har du nånsin flyttat en väggbokhylla?

— Inte flyttat, men satt upp. Det är inte så jobbigt om man har en elborr.

— Lyd ett råd: flytta aldrig en väggbokhylla, sa han allvarligt. Inte ens om du har en elborr till hjälp. Väggbokhyllor är ett helvete!

Det senare sa han med sådan lidelse att en dam tvärs över gången snörpte med munnen och makade ner kjolen över knäna.

— Böcker borde kastas när dom lästs, fortsatte han. Hur många gånger läser man en bok? För det mesta bara en gång! Sedan står dom där och samlar damm. Det är väl egentligen bara uppslagsverk som man kan behöva flera gånger.

Jag hade en känsla av att min vän kommit på glid bort från ämnet så jag sa:

— Men dina skador? Fick du dom när du flyttade bokhyllan? Jag tyckte du sa …

Han gjorde en otålig gest.

— Inte alls. Men för att du ska förstå varför det blev som det blev måste du höra alltsammans från början. Alltså: den bokhylla som skulle flyttas täckte en hel vägg i det rum där den satt och skivorna vilade på konsoler som i sin tur var fasthakade i lodräta skenor. Min fru hade fått för sig att bokhyllan i stället skulle sitta i det rum där vi har vår tv. Det skulle bli mer ombonat då, sa hon. Nu fanns det emellertid ingen obruten vägg i tv-rummet så jag blev tvungen att såga itu hyllan och fördela den på två väggar. Förstår du?

Jag nickade.

— Allting gick bra ända till dess att jag skulle sätta upp den sista hyllskivan. Då upptäckte jag att det fattades två konsoler. Jag är van vid att verktyg, skruvar och sånt alltid försvinner på ett oförklarligt sätt under arbetet så jag började leta efter dom försvunna konsolerna överallt: under sängar och soffor, i lådor och skåp, ja, jag till och med beskyllde hustru och barn för att ha försnillat dom. Till slut gick den hemska sanningen upp för mig …

Jag såg mig omkring i bussen. Det hade blivit så förunderligt tyst. Alla samtal hade avstannat och jag förstod att samtliga passagerare, trots att de likgiltigt stirrade ut genom fönstren, hade spänt sin hörsel till det yttersta för att inte gå miste om någon detalj i den olycklige mannens berättelse.

— Den hemska sanningen, återtog min vän, var den att den person som en gång satt upp hyllorna förankrat två av dom med vinkeljärn i väggen. Detta hade jag inte tänkt på i allt jäkt. Förmodligen hade han inte haft tillräckligt med konsoler. Detta fick jag nu lida för. När jag upptäckt mitt misstag fick jag givetvis be hustru och barn om ursäkt och befann mig på detta sätt i onåd en längre tid.

Jag stoppade en av konsolerna i fickan och begav mig ut på jakt efter två likadana. Överallt möttes jag av samma besked: Dom här tillverkas inte nuförtiden. Jag vandrade mellan olika järn- och möbelaffärer i mitt fåfänga sökande, ja, jag åkte till och med ut till IKEA vid Kungens kurva där jag höll på att kvävas i brist på syre efter att ha tvingats stå i en av kassaköerna i nära en timmes tid sedan jag för skams skull köpt ett kramdjur åt mitt yngsta barn.

— Kunde du inte ha satt fast hyllorna med vinkeljärn som tidigare? sa jag.

— Jag är som du vet perfektionist. Det skulle ha inneburit ett nederlag för mitt ordningssinne att tvingas fuska med vinkeljärn. Ändå var jag nära att ge upp när Ödet ingrep … men här måste jag stiga av.

— Jag också, sa jag hastigt och följde honom av bussen.

Den fortsatte och jag såg en mängd ansikten bakom rutorna som bestört stirrade efter oss.

— En dag hade jag fått tid för provtagning på ett av stans sjukhus. Bland annat skulle blodtrycket mätas och en sköterska föste in mig i ett rum där jag skulle vila ett tag före proceduren. Slappna av ordentligt, sa hon, så kommer jag om en stund.

Medan jag låg där och slappnade av vandrade mina blickar utmed väggarna. Plötsligt stannade dom vid en bokhylla som fanns monterad på väggen. Jag följde bokryggarna uppifrån och ner och där, under den nedersta hyllskivan, skymtade en av mina konsoler! Jag säger mina för det hade nästan blivit en fix idé att mina saknade konsoler måste gå att uppleta någonstans och nu tyckte jag mig äntligen ha funnit dom.

En våg av upphetsning sköljde genom mig och jag skulle just störta upp från min brits när dörren öppnades och sköterskan kom in med en blodtrycksmanschett i handen. Nu ska vi se hur vi har det med trycket, sa hon och fäste manschetten runt överarmen. Sedan pumpade hon och lyssnade med sitt stetoskop. Hon fick ett bekymrat uttryck i ansiktet och släppte ut luften. Sedan pumpade hon på nytt och lyssnade. Hennes ansikte uttryckte nu den största häpnad och hon sa: Ditt tryck är onormalt högt. Vila en stund till så kommer jag och mäter det igen.

Så fort hon lämnat rummet rusade jag fram till bokhyllan och började undersöka den. Den var av exakt samma konstruktion som den jag hade hemma! Skivorna var dessutom slarvigt nog inte fixerade varför varje sektion med en smula ansträngning kunde skjutas i sidled. Jag fann att jag genom att låta två skivor vila mot samma konsol skulle kunna frigöra inte mindre än åtta konsoler och alltså få en möjlighet att bygga ut våra bokhyllor med ytterligare tre hyllskivor! Att jag stod i begrepp att tillskansa mig annans egendom bekymrade mig inte på detta stadium, så brinnande var min åtrå till dessa konsoler.

Jag grep mig alltså verket an och allt hade kanske gått bra om inte dörren plötsligt ryckts upp varvid jag i överraskningen gjorde en häftig och ödesdiger manöver som med ens raserade hela min nya uppbyggnad av bokhyllan. Flera hundra kilo medicinsk litteratur i gedigna klotband rasade över mig och sträckte mig till golvet. Det sista jag såg innan en försonande ridå sänkte sig över mitt medvetande var ett par vita byxben ovanför ett par vita träskor. Det var för övrigt samma syn som den som mötte mig när jag vaknade upp på kirurgakuten.

— Men hur förklarade du olyckshändelsen?

— Det är en annan historia. Lyd mitt råd och akta dig för väggbokhyllor. Nu måste jag kila till apoteket.

Jag skildes från ruinerna av en gammal vän och vi vandrade åt var sitt håll.

Mattbrottning

— Vi måste skicka den gula trasmattan till kemtvätt, sa min hustru och betraktade den med avsmak.

— Varför? sa jag enkelt. Den är ju fortfarande gul. Senapsgul.

— Smutsgul, fastslog min hustru.

— Jag gillar just den nyansen, sa jag efter att ha känt en ilning i plånbokstrakten. Tänk på tavlor av gamla mästare! Det är just patinan som gör dom till vad dom är. Tänk till exempel på Rembrandts Batavernas sammansvärjning. Om man skickade den till kemtvätt skulle den se ut som ett vanligt kommunfullmäktigesammanträde efteråt! Och tänk på Mona Lisa! Hur skulle hon se ut om hon vore nybadad? Som vilken utvikningsflicka som helst! Nej, det är patinan som gör det. Patinan …

Här avbröt min hustru min vältaliga utläggning.

— Jag struntar i både bataver och Mona Lisa. I morgon ringer du till en mattvätt och ber dom hämta trasmattan!

Jag ringde till mattvätten. En förbindlig mansröst svarade.

— Jag har en matta, sa jag.

— En matta var det, ja, svarade den förbindlige avvaktande.

— En finsk trasmatta, sa jag. (Jag vet att man fortfarande skiljer mellan äkta och oäkta mattor — längre i jämlikhetssträvandena har man inte kommit på detta område. En finsk trasmatta är en äkta trasmatta, särskilt om man har köpt den på NK. Det var därför jag framhöll dess ursprung.) Jag vill veta vad det kostar att få den tvättad.

— Det beror på storleken, sa den förbindlige. Vi tar nittiosju kronor per kvadratmeter.

— Nittiosju kronor! utbrast jag omtumlad. Vänta ett ögonblick! Jag ska hämta en tumstock och en räknedosa.

När jag återvände till telefonen darrade min stämma av raseri.

— Min matta är sex kvadratmeter stor. Ni vill väl inte påstå att ni vill ha femhundraåttiotvå kronor för att tvätta den?

— Det låter rimligt. Jag ska kanske tillägga att vi handtvättar våra kunders mattor. Vi lägger ner den största omsorg …

— Handtvättar! Jag har hört det där förut. Man handtvättar mattor, man annonserar om hemvärpta ägg, hemslaktade grisar och hemrökta bastusidor. Jag undrar vad ni affärsmän egentligen har för er där hemma på er fritid? Handtvättar, värper, slaktar och styckar upp er gamla bastu i lämpliga bitar? Haha!

— Min herre, sa den förbindlige med ett avmätt tonfall. Jag tvingar er inte att anlita våra tjänster. Adjö!

Det knäppte till i luren. Där stod jag nu ensam, utlämnad åt min senapsgula trasmatta. Jag kastade en forskande blick på den. Om jag vek ihop den och stoppade den i badkaret skulle jag