Konsten att svepa det halvfulla glaset

By Alexandra Appelqvist

Filippa känner sig vilsen. Hennes stora kärlek Henrik har lämnat henne utan förklaring och hon har börjat tvivla på sitt beslut att bli författare på heltid. Just nu svajar både självförtroendet och ekonomin. För att skriva klart sin bok reser hon till sin väninna Clara på den franska ön Ile de Re. Där kommer hon till en livsomvälvande insikt: det är något som inte stämmer med att Henrik bara försvann. De var menade för varandra, det vet hon, men vad var det egentligen som hände? Hennes framgång med den kommande boken ska bli nyckeln till att få honom tillbaka. Men saker är aldrig riktigt vad vi tror att de är.

”Konsten att svepa det halvfulla glaset” är en fristående uppföljare till ”Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott”. Här får vi återigen möta Filippa och hennes lojala vänner i jakten på livsvisdom och lycka.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 24, 2020
• ISBN: 9789175238975

Book preview

Konsten att svepa

det halvfulla glaset

Av Alexandra Appelqvist

Copyright © Alexandra Appelqvist och Word Audio Publishing 2020

Omslag: Sara Strand

ISBN: 978-91-8000-217-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till dig

Den här boken är till dig som varje gång du kokar ett ägg har samma orubbliga tro på att just det ägget just denna gång ska bli sådär krämigt perfekt.

Som någonstans, kanske bakom en tjock vägg av tvivel, försiktigt litar på, ja kanske till och med vet, att det mesta är möjligt. I alla fall om vi önskar tillräckligt starkt, kämpar så det gör ont, och får draghjälp av det som är menat längs vägen dit.

Det är en bok för dig som vågar tro. Tro på att det som ska ske faktiskt sker. Och att alla slingriga och ibland sorgliga vägar dit har någon bakvänd, oförklarlig och märklig mening.

För dig som inte skäms över att kämpa för vad du vill. Även när det avviker från vad någon annan tycker att du måste eller borde. 

Den här boken är till dig som vet att livet alltid är i rörelse.

Till dig som hör prasslet och ser ljuset av att kraften finns i träden. Där den leker och andas.

Till dig som vet att trädens kraft är doften av livet.

Tack

Min pusselbit Rickard.

K och M, för att ni lät mig infusioneras av historien på Skeppargatan, vårt hus som ni flyttade till när det var nybyggt. Där källargångarna är oändliga, kreativiteten sitter i väggarna och magin fångats i trädkronorna.

Min mamma, som alltid hade alla slags pennor, penslar och papper hemma när jag var barn så att jag skulle kunna skriva och måla allt jag hade lust till.

Blommans pappa revolutionshjälten, som lagar universums godaste spaghetti.

Familj och vänner, särskilt ni som generöst och modigt har lånat ut små delar av er själva till mina bokkaraktärer.

Jessica Lindvall, min kära väninna, som agerade bokomslags-Filippa.

Hanna Forsberg, för unik feedback och ständig entusiasm.

Päivi Hellberg och dagarna på Farneby Skrivargården.

Rotsystemet

Det var på den åttonde signalen han svarade. Mobiltelefonen hade sjunkit ner i min darrande hand, och jag var på väg att lägga på när jag hörde hans lugna röst och slet upp handen mot örat igen.

    Alle, säg att du har kvar min nyckel? Jag skulle lämna kassen med böcker i källarförrådet, och strömmen gick. Det är en kolsvart labyrint, jag hittar inte tillbaka och jag har knappt något batteri ropade jag och knappade upp volymen på min iPhone.

    Din nyckel hänger här. Jag har varit och köpt en kungsgran vid Karlaplan, så jag hade barr överallt när du ringde. Bara jag har skruvat fast den i sin fot så går jag ut igen svarade Alle. Jag stötte i foten mot något som rullade iväg längs golvet med ett skramlande ljud.

    Hur ska du veta vart jag är när du kommer? frågade jag och rös när jag insåg att jag inte hade en aning om vart i de långa kulvertarna jag var.

"Slå på Hitta mina vänner. Vi lägger på nu så att du spar batteri. Använd mobillampan tills jag är där. Jag skyndar mig!" sade Alle.

Jag vände min iPhone utåt. Ljuset lyste upp källarförråden som avlöste varandra. De första hade bestått av hönsnät med blanka skyltar där lägenhetsnumret stod tryckt. Här var de handskrivna, väggarna av trä och dörrarna förseglade av reglar. Ytan kändes sträv mot min handflata som samlade upp damm och spindelväv. Jag ställde ner kassen ifall att jag skulle behöva röra mig fort. Rent logiskt var det inget som förändrades av att ljuset var borta. Vad skulle göra att jag behövde springa? Men mitt resonemang bet inte. Jag kände pulsen öka och började trevande att gå. I ett försök att inte låtsas om min mobiltelefons alarmerande batterisymbol på tre procent bläddrade jag fram ritningen över källarutrymmena. Mitt förråd var uppmärkt med ett rött kryss. Om jag tolkade skissen rätt hade jag gått åt fel håll när jag kom ner.

En ny dörr framför mig. Låst. Bredvid den ytterligare en dörr, kraftig av järn som ingången till ett skyddsrum. Den kunde jag dra upp. Jag hukade mig och klev över den höga tröskeln, svepte med lampan över rummet. En slinga av mitt eget hår rörde sig och kittlade mig över pannan. Jag lyfte mobilen och lyste mot väggarna. Ännu fler igenbommade förråd. Ett svagt sken kom från ett hörn av taket. Det kanske fanns en ventil där, som skapat korsdrag när jag öppnade dörren. Vid ljuset satt en träskylt, med samma sirligt handskrivna text som på förråden, tvättstugor och mangelrum, med pilar åt varsitt håll. Jag sjönk ner på det kalla stengolvet i strimman av ljus, slog armarna runt knäna och blundade. Det svaga vinddraget fladdrade mot mitt ansikte från taket ovanför och jag hörde ett oregelbundet susande.

Huset på Skeppargatan, vars nedsläckta rotsystem jag befann mig i, var ett typiskt funkishus som ståtligt sträckte sig i ledet av likadana byggnader omgivna av knotiga plataner och lagd kullersten. Fastigheten gick i en varm persikofärgad ton som skiftade i gult med räfflade aluminiumbalkonger, skuggade av mörkgröna markiser. Bostadsrättsföreningen på Nedre Gärdet var stor och en trasig glödlampa byttes fort ut, rosorna i rabatten var prydligt klippta och antalet nycklar räknades årligen in manuellt.

Min lägenhet låg på en våning så högt upp att stadsljuden knappt nådde mig. Det blev en överraskning när jag flyttade in. Jag saknade myllret av röster och sorl, det sopande ljudet av städgata och pipandet när lastbilarna backade in för levererans till butiken bredvid. Min ytterdörr var tjock som ett pansar med åtta bultar som klickade in i karmen när jag vred åt låsen.

    Det är rena Fort Knox så här kan du känna dig helt trygg flinade mäklaren.

    Fast det är den sämsta dörren du kan ha om det börjar brinna eller skulle bli gasutveckling, det kan jag tala om, förklarade målaren några veckor senare medan han inkännande knackade mjukt på dörren. Precis på samma sätt som innerstadsbor prövande knackar i bärande väggar på en lägenhetsvisning. Knack knack knack.

Nu, när jag blundande satt på det kyliga källargolvet och tänkte tillbaka, mindes jag att säljaren hade förklarat att förråden bands ihop med utrymmen som inte längre användes genom ett system av kulvertar.

    Om du väljer rätt dörrar kan du komma fram på andra sidan Tessinparken. Blir det snöstorm kan du ta innervägen hela vägen till Stureplan. Men det är ett riktigt nystan av gångar, så det gäller att hitta rätt upplyste han artigt samtidigt som han räckte över nycklarna.

Ett par lät jag Alle ta hand om. Han var min bästa vän och nu bodde vi nära varandra. Varje söndag hade han en plåt sega småkakor i ugnen och skickade ett meddelande till mig när de var klara för provsmakning. Eftersom han kände mig väl visste han att jag på några sekunder kunde falla från gyllene moln stuprätt ner i ett svart avgrundshål av ren tankekraft. I preventivt syfte kunde ugnsvarma toscasnittar komma väl till pass. Han visste också att jag hade en förmåga att tappa bort mina nycklar, och knöt ett grönt band om paret innan han hängde upp det på en krok i sitt prydliga städskåp.

Jag försökte byta ställning på det hårda golvet och önskade att jag tagit på mig något varmare än en tunn collagetröja. Det var minusgrader utomhus och ingen uppvärmning i källaren. Egentligen vore det bättre att hålla värmen med att gå, men jag vågade inte röra mig ännu längre in i gångarna. Efter vad som kändes som timmar ringde Alle upp igen. Jag hörde hur han gick med snabba steg över knarrande snö. Kanske genade han via Tessinparken som inte var plogad.

    Är du nära nu? Snälla, snälla säg ja, bad jag.

    Snart är jag nära. Vi pratar om något roligt så länge så du inte behöver vara rädd. Har det hänt något nytt med din bok? Du har inte hört från Nyhetsmorgon igen? undrade Alle.

    Det kan vi absolut inte prata om, jag får ångest bara av att tänka på hur det gick där protesterade jag.

    Men det slutade ju bra. Även fast det blev på ett annat sätt än vi trodde när vi firade ditt manus på Punk Royale påminde Alle och jag hörde snö knaka till under hans fötter igen.

    "Apropå manus, minns du att lektören påpekade att jag ska våga möta mörkret när jag skriver. Våga utforska mörkret Filippa. Du klarar det" Jag har följt hennes uppmaning, nu när jag till och med har låst in mig i ett jäkla mörker" suckade jag i ett försök att skämta.

    Det måste ha gått ström överallt i kvarteret. Det är mörkt längs hela Skeppargatan. Men nu är jag inte långt bort. Snart kommer jag ner till dig svarade Alle och jag såg honom framför mig gående i rask takt, nej, studsande över de isiga, vita strecken på övergångsställena som han alltid gjorde.

    Du har nog rätt. Jag har inte sett en enda röd lampknapp härnere som lyser och fungerar sade jag, och hajade till av ett skrapande ljud. Som när en tung dörr med utfälld golvspärr dras upp. Jag hörde en låskolv vridas om ett varv, och så ett varv till. Min hårslinga rörde sig sakta av draget igen.

    Du, det låter som att det kommer någon en bit bort. Är det du? viskade jag, och samtidigt som jag sträckte på huvudet mot ljudet råkade jag klicka bort samtalet. Skärmen dog och när jag försökte få liv i den frös allt. Displayen visade Alle ringer, men jag kunde varken trycka svara eller ringa upp. I frustration höll jag upp mobiltelefonen och skakade den hårt. När jag lyste upp träet såg jag en inristad text längs den stickiga plankan. Jag riktade skärmljuset mot den och läste.

Till K

Du min förtvivlan och min kraft,

Du tog allt eget liv jag haft,

Och därför att du krävde allt

Gav du tillbaka tusenfalt.

Din M

När jag läste den sista raden hörde jag återigen ett ljud, som av en nyckel som vreds om våningen längre upp. Kanske var det från trapphuset. Jag drog efter andan, inhalerade lukten av gammalt trä, kalla stengolv och oro. Min egen. Kanske någon annans. Nu hörde jag snabba fotsteg. Susandet ökade, närmre där jag satt. Jag riktade min iPhone åt det hållet jag bedömde att stegen kom. Den slocknade helt. Personen som gick stannade upp och det blev tyst. Nya trampande ljud bortåt, som sedan vände tillbaka mot mitt håll. En dörr slogs upp bara någon meter ifrån mig, och jag kisade mot det bländande vita ljuset som flödade in ovanifrån. Svagt kunde jag urskilja början på en trappa som övergick i konturen av två mänskliga ben.

Ostronen och rosornas ö

Ett antal månader innan jag befann mig nere i källaren på Nedre Gärdet bjöd min kära väninna Clara med mig som kattvakt till hennes systers sommarhus på franska ön Ile de Ré. Claras nyblivne man Oscar hade med kort varsel behövt åka till London, och hon hade ingen lust att sitta ensam kvar i villan. Så när systern och svågern behövde besöka Sverige i några dagar såg hon chansen att lämna sommartristessen och ta mig med till Atlantkusten. Hon törstade efter väninnerligt umgänge med god mat och för mycket vin. Sedan hon träffade Oscar hade de båda följt en sträng paleo-diet- Men nu började den mjukas upp. I alla fall när han inte var hemma. Vilket var ganska ofta.

    Kom med mig till Frankrike så kan du skriva färdigt din bok därifrån uppmanade hon och smsade en skärmdump på flygtider med Air France tur och retur som jag skulle boka in.

Möjligheten att få komma iväg från ett stekhett, ödelagt Stockholm och mina nya kvarter på Nedre Gärdet där jag inte kände mig särskilt hemma frestade. Butikerna och restaurangerna började en och en stänga ner för semester. Caféet där jag jobbade hade haft fullsatt av vin- och ölsugna parkflanörer till sent om kvällarna. Nu krympte öppettiderna och uteserveringen tillhandahöll färre och färre bord. Vattnet som skopan till glasskylen stod i fick ett tjockt skinn och färskvaror slängdes innan de hunnit öppnas. Nya prognoser med över 30 grader avlöste varandra i varenda väder-app. Solen brände de övergivna gatorna och min lägenhet luktade bikramyoga, ungefär som det uppvärmda träet gör i en bastu. Soffan kändes stickig mot mina klibbiga ben. Persiennerna höll jag neddragna och jag sov med kylklampar i örngottet.

Trots det låg jag ofta sömnlös och vred mig i sängen för att komma ifrån nattens värme. Jag öppnade inte fönstren för att få frisk luft, för den kom ändå inte in. Jag öppnade för att få höra ljud. Men även de försvann vartefter veckorna gick. Dagtid såg jag bara några enstaka turister, och jag funderade över hur de upplevde ett Stockholm som presenterade sig som att hela befolkningen nyss hade flytt. Och så började julimänniskorna dyka upp i affärer och parker. Om man har varit ensam kvar i stan under just de här veckorna vet man vilka jag menar. Det är det tilltufsade folket som inte syns i samhället annars, utan först när gatorna ekar tomma passar på att komma fram.

Förresten, varför har du inte sagt att hela den här stadsdelen blir tömd på sina invånare under sommaren? Jag trodde det skulle bli liv och stadskänsla när jag flyttade hit frågade jag Alle och misslyckades med att inte låta känslan av hur ödsligt jag tyckte att allt kändes lysa igenom.

    Men det vet väl alla att ingen är hemma på Östermalm när det är sommar. Hos mig på Tysta Gatan hörs absolut inget liv! Det är det som är så skönt. Lugnt och skönt. Fast mot ditt hus är det säkert mer rörelse svarade Alle och ignorerade min åsikt om hans älskade stadsdel.

    Jo det är skönt också förstås sade jag och försökte låta som att jag förstod vad Alle menade med den vilsamma tystnaden som var min egen största fasa.

Jag borde nog åka till Clara. Det var en så märkligt varm sommar. Man pratade om tropiska nätter, slutsålda fläktar och vindar från Afrika.

Senast jag hade varit i Frankrike var med Henrik. Min stora kärlek. Vi hyrde bil och åkte från den azurblå strandpromenaden genom ett solblekt Nice längs Côte d’Azur till författarnas Hyéres där jag skulle få inspiration till mitt skrivande. Bouganvillan stod i blom och tvätten fladdrade mellan husen. Vi parkerade bilen och åkte färja genom det skummande medelhavet till guldöarnas centrum Porquerolles. Henrik pratade franska och han hade lika lätt att skoja med en städare av vårt hotellrum som en aristokratisk fransman som besökte sitt sommarresidens på ön. Det älskade jag honom för. Han tvingade mig att hyra cykel. Alla cyklade på Porquerolles. Det enda exemplaret som var kvar till mig var en 70 cm hög pojkcykel med hård, sprucken sadel och obefintlig broms. Långt ifrån fransyskornas romantiska fordon med korg.

Pinjeskogarna som beklädde ön mynnade ut i stigar som ledde ner till egna små strandremsor längs bukterna, omgivna av apelsinträd som fond. Vägarna uppåt var branta och nedåt livsfarliga, fyllda av grus. I alla fall för mig på den låga cykeln, som efter den första timmen fastnat i ettans växel så att mina ben vevade runt utan att komma framåt. Jag kom långt efter och Henrik skrattade högt åt hur arg jag blev. Men när vi till slut kom fram var vattnet i bukten som var vårt mål turkost och kristallklart. Vägen hem till det lilla boutiquehotellet där vi bodde var en lugnare transportsträcka, omsluten av stora, tysta träd med knotiga ljusa stammar.

Kolla! Det ser ut som att de bär himlen. I träden är livet. Vet du det? frågade jag.

    Ja, hör du hur det prasslar och susar däruppe. Trädens kraft kanske faktiskt är själva livet på något vis … som doften av livet. Det kanske du ska ha med i din bok? Om det passar in svarade han.

    Det är klart att det gör. Som vi svarade jag och brydde mig inte om risken att låta klyschig.

Henrik och jag brukade säga att vi var pusselbitar just eftersom våra ansikten och kroppar passade så väl tillsammans. Hud mot hud bildade ett gemensamt land utan barriärer eller kalla luftfickor. Tillsammans mellan veck, skuggor och benens silhuett. Som ökensand har tusen skiftningar men ändå består av samma släta yta. Ofta är det kroppen som vet. Den känner bara utan att tänka efter, jämföra eller analysera. Då ska vi lyssna. Det är inte hjärtat eller hjärnan som ska tävla om att veta bäst. Det är alltid kroppen.

    Det finaste jag kan känna är din hud när den är nyväckt på morgonen. Vår hud som andas mot varandra. Fram tills att vi är lika skrynkliga som två russin ska vi ligga såhär bredvid varandra. Vi ska aldrig förlora vår kärlek, det är du och jag för livet brukade han säga så att hans smilgropar skymtade även fast han inte direkt log. Både känslan av att röra vid hans hud och hans doft hade jag kunnat identifiera i vilket blindtest som helst. Han hade världens mjukaste mun, och ägde samtidigt den där manligheten som bryter igenom så att vi sveps tillbaka i evolutionen, fast vi har kämpat oss framåt. Som att en automatiserad dragningskraft gör att vi väljer den starkaste hannen på savannen. Men han var långt ifrån en endimensionell macho som vill ha en kvinna som speglar sig i hans ego. Han var känslig och dramatisk. Rädd och stark på samma gång. Som jag själv. Oftast förstod vi vad den andra skulle säga eller tänka innan den själv var där ännu. Han kunde vara envis men aldrig i sådant som skadade oss att han tvunget behövde driva det. På det sättet var han prestigelös. Våra själar visste på något vis att livet började när vi hade träffats. I det nuet är allt så självklart att det aldrig kan bli någon annan. Vi älskar inte någon för vad den är utan för vad den får oss att bli sägs det. Älskar vi på riktigt först när vi älskar oss själva? Som jag längtade efter honom när jag mindes tillbaka på allt.

Egentligen hade jag inte råd att resa iväg till Clara. Eller någonstans för den delen. Det glamourösa utåt i att vara författare på heltid, som jag numera var, innebar i verkliga livet att hanka mig fram på pengarna från caféet. Det var bara öppet under sommarsäsongen och lönen var inte mycket att tala om. Vad jag skulle göra när det stängde var oklart. Allt hängde på att jag skulle lyckas att få boken jag höll på att skriva att sälja. Rätt mycket hade jag dessvärre insett att den skulle behöva sälja. Dessutom skulle jag ge ut den själv, och det skulle kosta en del. På dagarna åkte jag runt till second handbutiker där jag lämnade in påsar med kläder och väskor som de sålde till underpris. Det ingen ville ha fick jag till mitt förtret hämta upp igen. Men boendet hos Claras syster var gratis, och biljetten hos Air France kunde jag betala med flygpoäng från tiden då jag haft en bättre ekonomi. För att komma ifrån saknaden av honom, och för den delen allt annat, bestämde