Regnbågen har bara åtta färger

By Peter Pohl

Heinrich är bara fem år när han flyttar från Tyskland till Sverige. Året är 1945 och hans gamla hemland står i ruiner efter kriget som precis tagit slut. Mamma säger att allt kommer bli bra hos morfar i Sverige, men när de andra pojkarna på gården får reda på att Heinrich är tysk börjar de trakassera och slå honom. Heinrich bestämmer sig för att byta namn till Henrik. Han försöker förtränga kriget och livet innan Sverige. Men att glömma bombplanen som tog både hans vänners och pappas liv visar sig vara svårt, och när ännu en närstående dör vet Heinrich inte hur han ska orka fortsätta leva. Tills han börjar skolan där han möter Ylva. Då förändras allt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788728547656

Book preview

Peter Pohl

Regnbågen har bara åtta färger

SAGA Kids

Regnbågen har bara åtta färger

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1986, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728547656

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Bara balkongen var densamma med sitt skrovliga cementgolv. Jag sträckte mig över den veckiga plåten och spanade i den främmande sanden därnere, sökte efter leksaker jag hade tappat någon annanstans. Högg tag i det runda räcket över veckplåten och ropade efter kamrater som inte längre fanns.

Wulfi? Mitt rop gled bort mellan tallstammar, där förut min utsikt stannat mot klockan på en skolvägg tvärsöver gatan.

Kom in, Heinrich! sa Mamma.

Bärbel? Ekot studsade från en vitputsad grannkåk, där jag haft en susande poppel förut.

Stå inte därute och skrik! Vad ska folk tro!

Fritz?

De är inte här! De är långt, långt borta.

Då visste jag äntligen besked. Fortsatte ändå att ropa för att inte visa hur ont det beskedet gjorde. Inte här. Långt, långt borta. Döda alltså.

Död, det var vad långt, långt borta betydde. Alltid, alltid.

Nästan alla var döda. De som inte redan var det skulle snart dö. Det var sådant som hände Därborta i ett kör. Jag visste inte annat än att det kunde hända här också.

Därborta hade Pappa sagt åt mig att vara duktig och ta hand om Mamma. Sedan gick han ut genom dörren och dog i Kriget. Onkel Dieter gjorde likadant hemma hos sig, Onkel Wulf också. Tante Heidi fick ett brev som sa att allting var alldeles slut både med Onkel Friedrich och hennes två pojkar. Då grät hon, men det gjorde aldrig Mamma. Mamma blev vitare och vitare i ansiktet och sa åt mig att vara duktig och inte heller gråta. Tårar ändrar inget, sa Mamma.

Därborta regnade stenarna därför att bomben träffade huset bredvid. Människor skrek och grät runt omkring oss, och Tante Ruhmann dog alldeles intill Mamma och mig nere i källaren. Det går snart över, sa Mamma och höll armarna om mig. Gråt inte! Det hjälper inte det minsta.

Nick, min bästa lekkamrat Därborta, bodde i det träffade huset. Honom såg jag aldrig mer, och hörde inte av heller, fast han hade lovat mig att inte dö, vad som än hände. Det fick jag inte heller gråta åt. Vi som blir kvar ska se framåt utan tårar, sa Mamma.

Nu stod jag här, på balkongen i mitt nya Hemma, och ropade efter honom och de andra. Ingen svarade. Inte Nick heller, fast han lovat. Vad som än händer! sa han. När man dör, så dör man. Det betyder att man försvinner alldeles, och då hjälper ingenting som man har lovat.

Gå ut nu, istället för att stå och ropa! Det finns ju så många barn här.

Här, det var Schweden. Mamma sa Schweden och Sverige sakta och tydligt, många gånger under resan. Här, det var Stockholm, det var Hammarby, det var Vänersborgsvägen 22, det var Nedre Botten, fast det var en halv trappa upp. Jag lärde mig så småningom hela den ramsan. Den fanns under skjortan, stod skriven i fönstret på ett läderfodral som hängde i ett snöre runt halsen. Ifall du går vilse, sa Mamma. Då visar du upp den här.

Det här är Heinrich Hegg (Talar bara tyska)

Adress: Vänersborgsvägen 22nb , Hammarby.

Så hjälper någon dej tillrätta, sa Mamma. Här är alla snälla. Sa Mamma.

Jag var precis fem år. Men jag visste mer än Mamma.

Jag hade fått mitt läderfodral Därborta för länge sen, på andra sidan resan hit. Då stod där en annan adress, min riktiga adress. Alla barn hade ett likadant fodral. Och efter bombnätterna kom de, alla barnen som blivit över, när bomberna fallit och valt ut vilka som skulle dö. Kom och kom och kom. Några grät men de flesta hade lärt sig att vara duktiga. De tittade bara, utan tårar. De visade sina läderfodral för de vuxna, som läste och pekade bortåt, bortåt. Men det fanns ingenting där dit de pekade. Allt var borta som nyss hade funnits på adressen i fönstren på de där fodralen. Det var ju därför barnen hade gett sig ut att gå. Jag skulle också kunna råka ut för att få gå så där, rätt som det var. Jag hoppades att de vuxna då skulle peka mig vart som helst utom rätt. Inte tillbaka till rätt adress, där Mamma kanske låg och skrek under rykande stenar.

Det blev inte så. Jag slapp gå på det viset Därborta. Men här, i främmande land, Schweden, Hammarby, som jag skulle kalla Hemma, här skulle jag kunna råka ut för det vilken dag som helst, ifall jag inte höll mig inne hos Mamma. Bomber och död, och att alla och allt försvinner, det kunde man nog inte bara resa ifrån så där enkelt.

Men du måste ut! sa Mamma. Det finns ju så många barn att leka med här. Bekanta dej med dom.

Ja. Det fanns många barn. Men det fanns många hus också i Hammarby och alla såg likadana ut. Längs alla gator låg höga likadana vedtravar och väntade på sin eld. Om det blev ett anfall och föll ner en bomb i den här trakten, skulle allting brinna, och jag skulle aldrig hitta Mamma mer.

Jag gick ut ändå, för Mamma nästan föste iväg mig. Jag gick några steg och försökte hitta något som gick att känna igen. Den stora brädgården, på andra sidan den öppning som de kallade för Ulricehamnsvägen, såg inte ut som allting annat. Men jag vågade inte gå över dit. Det var ju här, på min sida, som allting såg likadant ut. Bäst att inte lämna området. Ännu bättre att gå in igen och titta på utsikten från balkongen. Den var det enda här som var sig likt från Därborta. Bäst att stå där, sträcka sig över veckplåten och ropa. Ifall ändå Wulfi skulle höra mig. Eller Nick, tänk ifall!

Jag stack nyckeln i låset. Dörren fick inte vara upplåst. Man vet aldrig vem som skaffar sig ärende in, sa Mamma. Och hon öppnade inte på signaler. Man vet aldrig, sa hon. Därborta dunkade de på dörren när de hämtade folk. Man vet aldrig vad de kan få för sig här… Äsch, Heinrich, så jag pratar. Alla är snälla här. Men du får ha egen nyckel att ta dig in med, i alla fall. Man vet aldrig.

Kanske skulle hon öppna ifall jag ropade i brevlådan att det var jag. Men inte ropa! Inte väsnas i trapphuset! Grannarna kan tycka saker. Vi känner dem inte ännu.

Grannarna, det var osynliga stränga människor, som bodde över och bredvid oss och aldrig fick bli störda, för då visste man inte vad de skulle kunna göra med oss. Under oss var källaren. Den hette så, fast den låg över mark här i huset. Grannarna, det lät som när min boll, den med dålig studs, föll i golvet. Gran-nar-na. Jag fick släppa den i golvet just därför att vi inte hade några grannar under oss. Gran-nar-na. Die Grannarna?

Nej. Bara Grannarna.

Nu stack jag alltså nyckeln i låset. Den gick in i krumelurhålet, men gick inte vrida runt. Det hade aldrig hänt förut.

Jag tryckte ner handtaget. Konstigt, dörren var upplåst! Det måste vara något fel. Hade dom hämtat Mamma nu? Hade dom lurat henne att öppna, när hon trodde att det var jag, och så tagit henne. Till ett läger! Eller dödat henne och gått sin väg. Skulle jag verkligen öppna och titta efter.

Jag öppnade och tittade efter, jodå. Då fick jag se! Alltihop var utbytt där innanför. Gråa mjukmattor på golvet istället för våra blanka gröna. En ny taklampa. En annan färg på hela tamburen. Tre garderobsdörrar till vänster, det hade det inte varit när jag gick ut.

Så går det när man inte ser upp. Inte bara människorna försvinner och dör. Hela verkligheten kan bytas ut. Nu hade det hänt.

Jag blev inte rädd. Rädd det är man för sånt som ännu inte har hänt, men när som helst kan hända. Det här hade redan hänt. Jag hade varit rädd för att det skulle hända. Nu hade det hänt och det bevisade bara, att det man är rädd för händer mycket lättare än det man inte bryr sig om. Vad skulle det nu bli av mig? Ut och gå? Och se vart mitt Hemma tagit vägen, om det fanns alls någonstans?

En tant tittade fram bortom de tre garderoberna. Hon såg på mig. Jag tror inte hon hade varit beredd på att jag skulle upptäcka bytet så fort. Hon sa något. Där tittade fram en flicka också. De pratade med varandra om mig. Jaha. Mamma och jag var utbytta mot tanten och flickan. Nu tittade också en farbror fram. Han var alltså istället för Morfar.

Tanten kom och böjde sig ner mot mig och pratade långsamt och högt, men jag förstod inget. Jag fiskade fram mitt läderfodral och hon läste. Alla tre såg glada ut. Flickan klappade i händerna när hon skrattade. Tanten gav mig en pepparkaka, tog mig i hand och gick ut med mig.

Att se, sa hon och pekade på porten.

Att se? undrade jag, men förstod plötsligt att tanten försökte tala mitt språk med mig. Hon ville nog att jag skulle titta på porten. Men det fanns inget att se där, som jag inte redan hade sett. Huset och porten och alla vedstaplar.

Så gick hon nerför backen till den där Ulricehamnsvägen och gick några steg utmed brädgården. Pekade framåt och bakåt och sa Att se. Så gick hon uppför backen och mellan vedstaplarna och in genom porten igen, tillbaka uppför trappan och ringde på dörren. När ingenting hände tog jag fram nyckeln och låste upp. Nu var det sig likt innanför.

Mamma fanns där inne. Utbytestanten och hon pratade och hade roligt åt något. Mig förstås. Mamma drog mig intill sig och sa att jag hade gått vilse. Vart du rädd?

Men jag visste minsann. Inte gick jag vilse. Tanten hade gått ut genom porten, tagit en sväng med mig, försökt villa bort mig bland veden, och sedan gått in igen. Under tiden hade någon ställt i ordning här inne. Dom hade försökt ta ifrån mig Mamma, men det lyckades inte den här gången.

Ut måste jag ändå. Det finns så mycket barn här. Gå ut nu!

Men nästa gång skulle det kanske bli hårdare tag. Tänk om det blir bombanfall och du är här men inte jag!

Mamma lovade att det inte skulle komma fler bomber. Det var långt Därborta. Det är slut nu.

Det hon sa var bara alltför likt allt som hon lovade i skyddsrummet. Det kommer inga fler bomber och sedan det stora dånet. Det var långt därborta och på morgonen såg man att det var det dånet som var bomben som tog Nick. Det är slut nu och så fortsatte det nästa natt och nästa. Och nästa. Tills Mamma, som egentligen var svensk, fick ett papper vid dörren, där det stod att nu fick sådana som hon skynda sig att ta sina barn och lite underkläder och en filt, och följa med de Vita Bussarna. Då blev det bråttom att hinna bort, för snart skulle Freden komma, och den skulle bli tusen dödar värre än Kriget.

Men vad skulle vi hit att göra. Ingen ville ha oss där bussarna ställde av oss. Mamma pekade på mig och bad om hjälp på det ena kontoret efter det andra. Jag var inte mycket att peka på, ännu inte fem år och vägde just ingenting. Vi fick ingen hjälp på de där kontoren.

Mammas svenska släktingar var fint folk. De stängde sina dörrar: Inga tyskar över denna tröskel.

Tills Mamma hittade Morfar. Han ordnade så att vi kom hit till Hammarby, och följde själv med oss från ensamheten efter Mormor, som hade dött. Även i Freden dog människorna.

Men det visste jag redan. Berättelsen om hur fredsängeln svängde sitt flammande svärd överträffade alla bilder av Kriget. Hiroshima, viskade de vuxna och såg på varandra med vita ansikten. De höll för öronen på barnen. Men dånet och skriken trängde igenom deras händer och berättade för oss om den nya Freden. De höll för ögonen. Men Fredens eld, där människorna brann, kunde de inte stänga ute. Och svampen som växte mot himlen lyste fred över hela världen.

Morfar flyttade in i Solrummet, längst in i vårt nya Hemma. Då hade vi rest ett halvår. Mamma hängde upp almanackan i köket, pekade på siffrorna och sa: Nu har vi kommit hem.

Den almanackan fick Mamma då vi väntade i ett läger på att få åka vidare med de Vita Bussarna. Ja, egentligen var det jag som fick den, men jag var för liten att ta emot presenten fint av den snälla tanten, och rädd var jag också. Vad vill hon mig, hon med sitt leende? Vad finns det att le åt? Nu ger hon mig ett stort fint pappark och Mamma tackar henne, och talar om för mig att det är en almanacka.

Det var något att se på för smutsiga barn på flykt undan Freden. Bilder av det land som skulle bli vårt, med blåögda älvaflickor och linhåriga rosenpojkar som log och lekte i alla årstider. Själv var jag ungefär brunögd, efter Mammas släkt.

Är det inte lite åt det havsgröna hållet ändå? försökte Pappa när det fortfarande fanns skratt där hemma och jag gungade på hans arm. Han och Mamma tittade långt in i mina ögon och försökte hitta lite av Pappas färg också, men jag tittade brunögt tillbaka och skrattade åt deras ansträngningar. Titta! När han skrattar kommer det lite grönt i ögonen. Vad skrattar du åt, gubben?

Det skulle jag kunnat förklara, om de bara förstått mitt språk. Nu fick jag en puss på näsan. Oj!

Alla barn i Schweden var visst glada i alla väder, enligt almanackan. Aldrig en älvaflicka som drog en annan i håret. Aldrig en rosenpojke som satt på en stubbe och grät efter sin förlorade röda lastbil.

Men, snälla Heinrich. Vi får inte ta med oss någonting! De kommer att skicka efter alla våra saker senare. När vi kommit fram dit vi ska, då kommer din lastbil dit också. Det är säkert. Vi måste iväg nu. Ställ ner bilen! Jag lovar att den kommer efter dig.

Nu var vi framme. Vi hade kommit hem, sa Mamma, och pekade på almanackans siffror: Vad står det, Heinrich?

Ett-Två, stod det. Mitt i almanackan var en kluns med lappar, en för varje dag. På så vis fick jag något att samla på från första början i det nya landet. Jag hittade en ask i lägret som var lagom stor att lägga lapparna i. Jag rev noga av en lapp varje dag och la ner i asken. Mamma talade om vad siffrorna hette. Åtta, Nitton. Senare upptäckte jag att hon hade lärt mig det nya landets räkneord.

Vid Tretti, och ibland Trettiett, började man om. Om det var vid Tretti så satt det en blank lapp mellan Tretti och Ett. Den skulle man ta bort genast. Alla dagar hade nummer. Det fanns inga tomma dagar.

När man började om fick man också klistra upp en ny bild av de lekande barnen. Deras namn stod under bilden. Hon som belåtet åkte skidor under spetsiga fjäll hette Mars. Flickan med ankan vid badstranden hette Juli.

Så fick jag veta vad månader var, att tolv månader blir ett år, att månaderna mäts med dagar och dagarna med timmar och timmarna med minuter och minuterna med sekunder. Och att allt det här var tid, och att tiden gick och gick medan vi reste, och att den gick runt, runt; minsta visaren många, många gånger, största visaren många gånger, mellanvisaren några gånger, och månaderna runt almanackans kant bara lite mer än en halv gång, tills vi kom fram och Mamma hängde upp almanackan i köket, det första hon gjorde, och pekade på Tolv och på rosenpojken som plockade svamp längst ner. Han hette September.

Tolfte september nittonhundrafyrtifem, sa Mamma. Det är en dag vi alltid ska minnas.

Jag mindes alla andra dagar också.

Nu kröp jag långt in under köksbordet, för därute dånade flygplan fram i den ena vågen efter den andra. Jag kröp ihop till en hård boll och väntade på bomberna.

Inte nu längre, sa Mamma. Inte här, menar jag.

Morfar tog mig i famnen och mumlade ord som jag inte förstod.

Inte nu längre och inte här, men varför anföll i så fall alla flygplanen i våg efter våg, precis som Därborta, just när vi hittat ett helt och nytt Hemma?

Tre dagar efteråt fyllde jag fem år, men det visste jag inte då. Det var ingen som hade tid att tänka på det, och trots allt jag redan hade lärt mig om tiden förstod jag mig ännu inte på min egen plats i den. Min röda lastbil och byggklossarna hade jag fått på en födelsedag, men det var Därborta, där Födelsedag betydde just att jag fick lastbilen och klossarna. Det var inte något som skulle hända varje år. Tvärtom: nu var både lastbil och klossar försvunna. Tre dagar hade vi varit här, i det som skulle kallas Hemma, tre hemmalappar från almanackan hade jag lagt i min ask och ännu hade varken lastbilen eller byggklossarna synts till. Trots att Mamma lovat så säkert.

Så fort vi kom fram hit ställde Mamma upp ett staffli och började måla. För att tjäna pengar. Vi måste överleva, Heinrich.

Ja, vi måste överleva. Vi hade redan överlevt en massa.

Och du måste gå ut och få nya kamrater.

Jag ville inte ut, men jag var väl tvungen, så jag gick ändå. Det fanns ingen som ville vara min kamrat därute. Jag satt på yttertrappen för att inte komma bort. Där fick de syn på mig. Tre stycken. Pojkar.

Den störste, han som var mest lik rosenpojkarna i almanackan, sa något till mig. Åtminstone tittade han på mig. Tittade på mina läderbyxor, mina fina hängslen med blomknappar. Tittade på hela mig och sa några ord. Som jag inte förstod. Därför teg jag. Då kom de närmare.

Han sa något igen, han rosenpojken. Jag gissade att han frågade vad jag hette. Vad skulle det annars ha varit.

Heinrich, sa jag.

De såg på varandra och flinade.

Han pekade på mig: Heinrich?

Ja, sa jag.

De såg på varandra och flinade. De var så nära de kunde komma nu. Rosenpojken pekade på sig själv och sa något, pekade på den svarthårige och sa något, pekade på den rödhårige och sa Gus. Den rödhårige hette Gus! Han liknade Nick och hette Gus! Tänk ifall!

Gus, sa jag, och Gus nickade, och log för att jag redan kunde.

Så där viftade det röda håret på Nick också, då han rörde på huvudet.

Nu pekade rosenpojken på mig igen och sa Heinrich. Han pekade på sig själv. När jag ingenting sa upprepade han sitt namn tre gånger, saktare och saktare. Sedan såg han så otäckt på mig så jag försökte: Stenuhlow?

Han nickade. Log nästan. Tog det en gång till.

Sten Uhlov?

En gång till.

Sten Uhloff.

Nu pekade han på den svarthårige tre gånger.

Pelle, sa jag efter tredje gången. Och sedan till honom som liknade Nick: Gus. Fast jag hade gärna prövat att säga Nick.

Då nickade alla tre och sa Heinrich. Såg på varandra och flinade.

Sten Uhloff fick syn på snöret kring halsen på mig, och fiskade upp fodralet. Han kunde visst läsa, fast det tog en stund. Jag hörde mitt namn: Heinrich Hegg. Resten borde jag också ha hört, men nu hände det att han släppte fodralet, satte ena handen under näsan, höjde den andra i luften: Heil Hitler!

Heil Hitler! svarade jag. För det var mycket viktigt. Hälsar någon ska du alltid hälsa tillbaka, Heinrich. Annars kan det hända att de kommer och för bort oss.

Nu har jag hälsat tillbaka, men utan varningssignaler klipper Sten Uhloff till mig över munnen, med handen han nyss har gjort hälsning med. Och Pelle sparkar på mig. Han siktar mot magen men träffar låret för jag har hunnit få upp benet till skydd när jag fattat vad som händer. Och Gus fumlar med gylfen och tänker visst kissa på mig. Men han hinner inte, för Sten Uhloff har ryckt upp mig från trappen, skakar på mig och skriker något. Först någonting långt, sedan någonting kort, tre gånger.

När han slängt mig mot porten så att DONG genom skallen, är de färdiga med mig och går därifrån. Vänder sig om ett par gånger, skrattar, sätter ena handen under näsan och gör hälsning med andra.

Jag hälsade aldrig mer tillbaka när de kom och gjorde hälsning så där. Det var viktigt att hälsa Därborta, men här menade de något annat. Nu gick jag istället upp och frågade Mamma vad det korta han hade skrikit betydde, för det hade fastnat i minnet:

SNACKA SVENSKA, JÄVLA NAZISTSVIN!

De två första orden översatte Mamma. De andra satt kvar i minnet och ropade tills jag själv förstod på ett ungefär.

Bry dej inte om det, sa Mamma. Glöm bort det!

Mamma ville att jag skulle glömma ett och minnas annat. Glömma det hon tyckte var obehagligt, minnas det hon tyckte var vackert. Jag kom ihåg allt. Ibland när jag påminde henne om något blev hon arg, för det där kan du inte minnas, Heinrich! Men jag kom ihåg allt. Allt hon hade sagt, och allt Pappa hade sagt, och hur annorlunda Mamma var innan Pappa dog.

Först låg jag inom dig, Mamma, och längtade ut, för jag trodde ännu på längtan och framtid och att det fanns en underbar värld där ute. Här inne var ett stort hav att simma i och en stor rymd att sväva genom, och ni skickade signaler till mig. Din röst fanns överallt i havet omkring mig, och din längtan efter att jag skulle komma ut. Du gav mig hela tiden mat; jag hade ingen aning om vad hunger kunde vara, att det var den som fanns i världen där utanför. Ibland kom en mörkare röst och ropade till mig: Hallå där inne! Hur mår du! Det är Pappa som frågar. Svara genast!

När jag då trummade på dig med armar och ben så gungade och kluckade hela havet och jag visste att nu skrattade ni och kramade varandra och var glada och tyckte om mig.

Mestadels var det lugnt ändå och jag kunde tänka på dig och honom, han som hette Pappa, och fundera på varför jag hade så många fingrar och hur oändligheten kunde rymmas inom dig och vad den stora glädjen betydde.

Det där kan du inte minnas, Heinrich. Det är en saga, en sån som Morfar berättar, men ingenting som du minns.

Men Mamma kunde inte förklara hur jag i så fall kunde Morfars saga, när jag inte förstod vad han sa.

Nu skulle jag lära mig språket som alla talade här. Mamma målade och hade inte tid, men Morfar pekade på spisen och sa Spis, tände den och sa Gas, Gasspis, satte på en kastrull och sa Koka vatten. Morfar kokar vatten.

Det gick långsamt. Morfar pratade mycket med mig, men han hade aldrig förut undervisat utländska barn i svenska. Han kunde ingen tyska, men ville ha någon att prata med, någon att berätta sina sagor för. Jag förstod inget annat än tonfallet och Morfars blickar: Morfar var sorgsen för någonting.

Sten Uhloff hade en annan metod att undervisa. Han gick själv i skolan, så han visste nog hur det skulle gå till.

Två gånger talade han om vad det var han ville. Hade jag då inte förstått, slog han mig. Helst i huvudet. Han slog hårt. Han tyckte om att slå mig, det märkte jag utan att han sa det. Han tyckte om att knuffa mig så att skallen studsade mot något hårt. Han tyckte om att se på när Pelle och Gus slog mig. Jag lärde mig hans signal till dem: KLIPP TILL HAN! och visste att nu skulle de ha en stund med mig. Jag försökte blunda bort dem, men de var alltid kvar, ja, ännu närmare, när jag tittade igen.

Gus var rakt inte samma som Nick, fast att han hade sitt röda hår. Håret var det enda som stämde, märkte jag snart, och så var han lika gammal som jag. Fast jag var klenare. Hungern hade gjort mig mager och svag, och det ville inte gå över, fast jag nu fick mat. Gus hade nog aldrig hungrat en enda dag. Han var den svagaste av de tre, för Pelle var ungefär ett år större och starkare. Både Gus och Pelle var starkare än jag förstås. Hade jag tvivlat skulle jag ha fått veta, de gånger de gick på mig en i taget. Kanske, om det hade varit rent spel, så skulle jag kunna ha försvarat mig mot en av dem ensam. Inte vunnit, men försvarat mig. Men nu var det inte rent spel. Om det verkade gå bra för mig kom den andre till hjälp.

De drog in mig i brädgården. Pelle höll fast mig och Gus slog. Sten Uhloff tittade på och flinade. Pelle och Gus flinade också.

Jag blundade och tänkte bort dem. Det här är inte jag.

Deras skratt bet sig igenom min tanke. De var där. Det här var jag. De var starkare än min trollformel.

Gus tog en käpp och slog mig på benen. Aj, skrek Pelle. Gus hade träffat honom också. Det fick jag en extra smäll för. Men jag skrek inte. Mamma hade lärt mig duktighet Därborta. Den behövdes här. Jag var duktigare än Pelle.

Nej, jag skrek inte och grät inte. De ville se mig gråta. De skulle kanske ha slutat, om jag hade låtit tårarna rinna. Men det gjorde jag alltså inte. Vad jag hade lärt mig Därborta, lärt mig långt in i själen, var att vara duktig ute på ytan. Hur det sedan såg ut därinne, det var en annan historia. En historia som jag sparade och gömde, för att berätta en annan gång.

De slog och sparkade. De slutade inte. Jag försökte be om nåd. De ville inte förstå mitt språk. SNACKA SVENSKA! SLÅ HAN TILL HAN SNACKAR SVENSKA!

Jag förstod villkoren. När jag till slut sjönk ihop under slagen, gjorde jag mina första sammanhängande svenska ord:

Inte klipp till. Heinrich snackar svenska.

Sten Uhloff drog upp mig på benen och skrek VA, och jag bad ännu en gång den svenska bönen för mitt liv.

De skrattade med tjut och kackel, och härmade min bön. Men de slog mig inte mer den gången.

Mamma tvättade ren mig och suckade: Det här är Sverige.

Kan vi inte åka hem igen! bad jag. Wulfi och Nick slog mig aldrig, fast det var Krig. I Freden blir man slagen utan anledning.

Nej! Vi kunde inte åka hem. Det var inte hem och det var långt, långt bort, långa varma bussresor bort, resor mellan läger och baracker och nätter i prassliga papperslakan, och rädda flyktingar runt omkring. Långa uppehåll i Karantän, dit ville jag väl inte igen? Dit där doktorer och systrar kom och petade oss barn i halsen med pinnar, medan mammorna