När alla ljuger

By Peter Pohl

Fjortonåriga Lotta har allt hon kan önska sig. En familj som bryr sig om henne, hon bor i ett stort hus, och hennes pappa tjänar så mycket pengar att hon får allt hon pekar på. Hon har också världens bästa kompis, Kicki. Men en dag hittar hon Kicki mördad i hennes eget hem, och bara dagar senare omkommer Lottas pappa i en bilolycka.Livet vänds uppochner. Tiden efter de fruktansvärda händelserna är mycket svår, och det blir inte lättare av att Lotta får en känsla av det är något som inte stämmer. Det verkar som att det döljer sig något mörkt under ytan, och att det finns en annan förklaring till allt som har hänt. Lotta och hennes storebror Robin söker efter en förklaring. Desto närmre de kommer sanningen, desto mer osäkra blir de på om de verkligen vill känna till den.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788728543207

Book preview

Peter Pohl

När alla ljuger

SAGA Kids

När alla ljuger

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1995, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728543207

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Det kommer två gubbar, rapporterar Robin. Helan och Halvan, typ.

Det är väl flyttfirman som ska ta en titt, föreslår Mamma likgiltigt.

Lotta öppnar. Knappast flyttgubbar, hinner hon tänka, innan den spinkiga bleka typen ber att få tala med Fru Scholander. Lotta ropar på Mamma och backar undan en bit.

De knökar sig in – för att undkomma regnet skulle man kunna tro, om det inte vore för intränglingsstilen de har. Halvan nickar hälsning men det är Helan som mumlar något som låter som kriminalpolisen och viftar med en legitimation, som Mamma inte gärna kan hinna avläsa. Vad är det nu då? frågar hon med sin trötta röst, den hon mestadels har numera.

Det ska finnas en dator, svarar Helan. Vi har anledning att …

Så räcker han fram ett papper, som Mamma viker upp och läser eller inte läser. Jaha, säger hon ett par gånger. Jaha. Det är väl bäst att … mumlar hon. Robin! ropar hon. Vet du …?

Och Robin är redan där, bredvid henne. Läser papperet. Men varför det? undrar han.

Det vill poliserna inte gå in på, de vill bara ha Pappas dator, den bärbara, den borde finnas här, punkt, slut. Och alla disketter, alla disketter. Papperet med sina stämplar och underskrifter tystar eventuella invändningar. För ni har väl kvar datorn?

Jovisst, nickar Robin. Det är klart den finns kvar. Men en del disketter är ju mina egna, så dom …

Tyvärr. Både Halvan och Helan skakar på huvudet. Vi kan inte göra nån åtskillnad. Inte på det här stadiet.

Men vi får väl tillbaks dom?

Det svar Robin får, kan inte tolkas till vare sig Ja eller Nej. Det tycks kunna falla sig lite hur som helst med återlämnandet, beroende på resultatet av den undersökning man är i färd med att … Vi hoppas ju att … muttrar Helan, utan att någon får klart för sig vad han hoppas. Vad de hoppas, de som han kallar vi.

Vad är det man undersöker? Inte heller det blir klargjort. Gubbarna stövlar efter Robin, först upp till hans rum, där datorn plus Robins disketter finns, sedan tillbaka nerför trappan och in i arbetsrummet där Pappas disketter ligger nerpackade. Hela tiden håller de ögonen på hur han plockar fram ur kartongerna. Alla disketter, påminner Helan. Vi vill inte gärna komma tillbaka för en husundersökning.

Plötsligt visar det sig att Mamma har en skarpslipad röst också. Ta med er vad ni ska ha, säger den, men bespara oss era oförskämdheter. Kvitto, tack. Vi lämnar inte ifrån oss någonting utan kvitto.

Visst, nickar Helan. Självklart, förtydligar han. Det är förberett, upplyser han.

Och Halvan har plockat fram ett papper, där han fyller i numret som Helan har hittat på datorns undersida efter att ha vridit och vänt och granskat. Kan vi på något sätt få bekräftat att det här verkligen var er makes?

Robin rycker till sig datorn, fäller upp skärmen och startar apparaten. Strax tonar en långsamt roterande Andromedanebulosa fram och fyller skärmen. En stjärneprick vidgar sig till en fyrkant och vidare till en blank inramad ruta, där så en text poppar upp:

Tillhör Lennart Scholander.

Password:

Jaja, nickar Halvan. Och lösenordet? Är det bekant?

Ja, jag har ett, säger Robin. Men Pappa hade ett annat, som inte jag vet. Jag har ingen access till hans area.

Vi tar ditt password så länge, säger Helan. Så får killarna som kan sånt här fixa fortsättningen. Och det här är alla disketter som finns? Alla? Tomma, fulla, spel, lek och allvar, program, backup, allt?

Mamma andas in för ytterligare ett litet ilskeutbrott, men Robin hinner före med en bekräftande nick. Halvan räknar disketterna och noterar antalet på kvittot. Som redan är daterat och undertecknat. Han räcker det till Mamma. Hon bryr sig inte om att läsa. Går det inte att få någon förklaring till det här beslaget? frågar hon trött.

Poliserna vill fortfarande inte ge sig in på förklaringar. De verkställer en order, kort och gott. Fru Scholander får säkert höra av oss. Till Robin riktar de i all vänlighet en förmodan att han snart har datorn tillbaka. Ja, för jag behöver den i plugget, säger Robin. Till mitt specialarbete.

För säkerhets skull … säger Helan och räcker Robin en lapp med namn och telefonnummer. Ring oss om det drar ut på tiden.

Ingen frågar Lotta om något. Givetvis inte. Finns det en sjuttonårig son i huset, så frågar ingen den fjortonåriga dottern beträffande något som rör pappans dator. När någon i myndig ålder ska intyga att allt material är utlämnat, så blir det mamman som skriver sitt namn, efter att än en gång ha frågat sonen till råds. Det skulle kanske inte ha gjort någon skillnad ifall någon hade frågat dottern. Så sällan har hon visat något intresse för pappans dator, att det inte faller vare sig mamman eller sonen in att hon kan ha något att svara, och herrar poliser kommer naturligtvis inte på idén. Otillfrågad tiger Lotta, det är en vana hon har.

Nu är poliserna på väg ut igen. Datorn och alla disketterna, allt Pappas arbetsmaterial, ryms i två portföljer, en i Helans hand, en i Halvans. Mer blev det alltså inte av allt detta som tog så mycket tid och kraft!

Lotta står och betraktar frånvarande det tomrum där datorn nyss stod och visade en galax. Jaså, var det så man startade den, säger hon till ingen, men Robin hör och klappar henne på huvudet: Du är verkligen insatt i dataköret! – en ironi som inte har någon som helst effekt på hans tomt stirrande syster.

Vi kom tydligen i sista stund, säger Helan med en svepande blick över kartongtravarna, väskorna, de nakna väggarna.

Ja, nickar Mamma. Jag trodde faktiskt att det var flyttfirman, när ni kom.

Försöker ni fly undan revolutionen? skämtar Helan, men ingen annan ler. Han syftar på det stundande valet, eller snarare på den allmänna bedömningen att den borgerliga regeringen nu sitter av sina fyra sista dagar vid makten. Revolution kommer socialdemokraterna väl knappast att ställa till med, det tror ingen, men Helans skämt är ändå det närmaste man kan komma en oanständighet här i den scholanderska hemmaborgen, där Pappa i alla år har använt socialdemokratiska politikers namn istället för svordomar.

Vi kanske ska ta nya adressen, föreslår Halvan. Det blir enklare så.

Det blir det, yttrar Lotta oväntat för alla. Mycket enklare.

Men Lotta, älskling! suckar Mamma och drar en ganska motsträvig flicka till sin famn. Det är inte så lätt, ska jag tala om, förklarar hon för poliserna. Ni kommer här och … men för barnen är det inte så lätt. Det är inte så längesen som Lennart …

Helan harklar sig. Ja, hm, hm. Vi har instruktioner att inte förvarna om sånt här. För att minska risken att viktigt material undandras utredningen. Jag är ledsen om vi …

Det finns så många fraser. Inte är han ledsen! Lite besvärad kanske, som karlar blir när en flicka gråter över något de råkar klampa sönder. Hm, hm, och vi har våra instruktioner, klampa och gå, fan vet vad jag sa, som ungen tog åt sig så förbannat.

Så är de äntligen borta. Robin sparkar på en kartong. Ska det här förbannade utredandet aldrig sluta? skriker han till ingen.

Nej, aldrig! suckar Mamma. Och svär inte, tack! lägger hon automatiskt till men riktar sig sedan åter till Lotta som gråter mot hennes axel: Så, så, flickan min.

Men det lilla trösteförsöket resulterar bara i ännu mera gråt, därför att just de orden brukade Pappa använda när Lotta behövde tröstas.

2

Två portföljer. Mer blev det alltså inte av allt detta som tog så mycket tid och kraft! All Pappas tid. Och undan för undan alltmer av hans kraft. I somras tog visst krafterna slut.

Vilken sommar det var! Från midsommar satt Lotta i trädgården och bara flämtade. Och väntade. Vid midsommar hette det att de skulle hänga husvagnen efter bilen och dra iväg till västkusten omkring första juli. På fredagskvällen den första juli ringde pappa och sa att det hade kört ihop sig, han skulle bli borta över helgen. Efter helgen skrattade han och sa att han hade varit i Schweiz och ordnat något, så nu kommer vi nog iväg till nästa måndag. Men han var tydligt jäktad hela veckan. Försvann tidigt på mornarna och kom farande ganska sent på kvällarna. Då gav han den vanliga signalen, mercedestjutet, som Pappa kallar den: Tut-tuuut-tut, så att Lotta kom och öppnade grindarna. En vana med rötter någonstans långt borta i den glömda barndomen. Är det flickan min? säger Pappa med ett leende genom den nervevade sidorutan, kväll efter kväll så långt bakåt Lotta kan minnas, och ännu längre – hon vet att han har hälsat henne på det viset ännu längre tillbaka, alltid, alltid. Innan hon var gammal nog att öppna grindarna hissade han henne upp i luften, skrattade och frågade: Är det flickan min? Och aldrig, aldrig någonsin att Lotta har svarat något annat än: Ja, pappan min, du har hittat hem!

Nästa måndag, var det sagt, men då ber Pappa dem om ursäkt, vi kommer visst inte iväg nu heller. Jag kan bara inte släppa det här. Några dar till.

Är det verkligen så viktigt att det är värt att offra semestern på det? suckar Mamma. Vem vet om det inte börjar regna innan du är klar.

Går det här i lås, så kan vi åka vart som helst till solen och semestra, lovar Pappa. Var den än gömmer sej. Och bada, dagen lång. I guld, som Joakim von Anka, ack min barndoms idol, finns han fortfarande?

Vatten! viskar Lotta.

Vatten?

Man ska bada i vatten, inte i guld. Kan vi inte få en pool här i trädgården.

Visst kan vi det, skrattar Pappa. Det är bara det att nu har alla murare och rördragare gått och lagt sej på badstranden och skyller på fackförbund och treårsavtal när dom inte vill flytta sej därifrån, så den poolen blir inte klar förrän till nästa sommar. Och då regnar det. Men varför lägger du dej inte ute vid Fjärdingsbadet, om du längtar efter vatten?

Ärtsoppa, fnyser Lotta och det betyder att algerna blommar vid havsbadplatsen. Det hjälps inte att Björn-Rädda Östersjön-Mattsson påstår att grönskan bevisar att syret har återvänt, eller vad det är han säger. Geggan vid Fjärdingsbadet är inte värd beteckningen vatten.

Men cykla iväg till Trekanten och bada medan ni väntar, tycker Pappa. Det är inte precis havsbad, men det duger väl. Vatten är det.

Cykla! stönar Lotta. Hon har maximal mens just idag, men skyller på att vanligt folk inte kan vara på badplatsen vid Trekanten, nu när Fritidsvatten är i full gång.

Det ska man behöva höra! protesterar Robin hetsigt. Min grupp stör iallafall ingen.

Så där ja, så där ja, försöker Pappa lugna honom. Alla är glada, Robin. Alla är glada, att du har grejat det där. Men ni tar ju plats, och ni märks, det kan ingen förneka. Det var ju det som var själva problemet, eller hur?

Själva problemet, ja. Jobbet med Fritidsvatten har i flera år varit Robins stora livsuppgift, åtminstone på somrarna. Först var han där som elev några år, och då var det väl mera lek än allvar för hans del, men som trettonåring fick han jobba som praktikant en sommar och sedan blev han gruppledare med totalt ansvar för tio till tolv ungar. I år fick han utökat ansvar: han skulle sköta förberedelserna under våren. Det hängde på honom att anläggningen var i skick vid starten för lägerverksamheten och att programmet klaffade för de uppemot sextio ungar i åldrarna åtta till tolv år som bussades ut till Trekanten på mornarna och tillbaka därifrån på kvällarna.

Det mesta skulle rulla vidare i gamla hjulspår, trodde Robin, när han åtog sig detta viktiga uppdrag. Han hade i flera år varit vaken och intresserat sig för det organisatoriska, det var ju därför han fick den här uppgiften. Han visste alltså att de gamla hjulspåren innebar att man i början av maj slog ett telefonnummer och pratade med intendent Persson, så ordnade denne hedersman några gubbar som låste upp grindarna, lade ut bryggorna, rustade upp byggnaderna och sopade undan alla vissna löv. Under tiden kunde Robin ringa sina simmande vänner och räkna ihop dem tills de var lagom många för en ledarkår till årets Fritidsvatten och sedan skulle det bara vara att sätta fart.

Så hade han tänkt sig det hela, men i början av maj visade det sig stört omöjligt att få tag på intendent Persson. Intendentens sekreterare lät som om hon aldrig hade hört talas om Fritidsvatten och föreslog att Robin skulle tala med någon på Fritidsnämnden. Robin försökte, men ingen där ville tala med honom, åtminstone inte om Fritidsvatten. Men om det gällde Trekantsbadet borde han gå till Byggnadskontoret, tyckte någon.

Det var ett underligt råd, tyckte Robin, och på Byggnadskontoret ställde folk sig mycket riktigt frågande men resonerade sig fram till att sommarverksamheten vid Trekanten givetvis sorterade under Skolförvaltningen. Där förnekade man emellertid bestämt att man skulle ha något sådant på sitt ansvarsområde. En tjänsteman bläddrade i pappersbuntarna och kom att tänka på att Fritidsvatten ju var en verksamhet som riktade sig till barnen i stan, så det var naturligtvis dit Robin skulle vända sig, Nedringe kommun hade överhuvudtaget inget med Trekantsbadet att göra.

Någonstans där, mellan Skolförvaltningen och … ja, vem i stan? … fick Robin infallet att cykla ner till Trekantens badplats för att titta. Redan de öppna grindarna, som stod och svängde i blåsten, var ett dåligt tecken; där skulle vara låst så här års. Tillträde förbjudet, eftersom Trekanten i princip ligger i reservatet. I princip betyder att gränsen går genom sjön. Den ena stranden, den södra sidan i triangeln som har gett Trekanten dess namn, tillhör i sin helhet Eksäter, eller fideikommisset som fint folk brukar säga. Privat, således, och förbjuden strand, även om man aldrig ser en människa i den enorma och ovårdade trädgården kring den stora, förfallna, slottsliknande byggnaden och aldrig någon som njuter sjötomtens behag: utsikten, luften, ljuset …

Den andra stranden, längsta sidan i triangeln, ingår i naturreservatet, och är därför i princip också förbjuden för badlekande barn och ungdomar. Den här gången betyder i princip att förbudet egentligen varken finns eller åtlyds, eftersom ett naturreservat ju är till för allmänhetens rekreation, och även barn och ungdomar utgör allmänhet, deras badlek kan med all rätt kallas rekreation. Men en viss hänsyn till det outtalade förbudet brukar ledarna ändå visa, när de handskas med ungarna på Fritidsvatten, somrarnas daglek på badplatsen vid triangelns tredje sida, den som vetter mot solen.

Nu stod grindarna alltså öppna. Robin traskade in och upptäckte genast nästa dåliga tecken: dasskåken var nedbrunnen. Antagligen ett jobb av nån av dina kompisar, kommenterade en overallklädd gubbe, som hade växt upp ur marken bredvid Robin. Dom firade Valborg här, förklarade gubben, och sedan undrade han vad Robin ville, han kunde ju själv se att här inte fanns något mer att uträtta.

Robin förklarade och blev tydligen trodd så småningom. Gubben visade honom rentav vänligheten att sträcka fram en hård näve och säga sitt namn: Karl-Erik. Men Fritidsvatten, den verksamheten kunde Robin nog kika i månen efter, menade Karl-Erik.

Det var inte precis ett besked i Robins anda. Inte behövde en nerbränd dasskåk förstöra sommaren för alla ungar som ville hit. Nog var det möjligt att bygga en ny. Om inte annat så finns det ju Bajamajor att ställa ut.

Det finns så mycket, höll Karl-Erik med. Nej, han höll inte med, vilket framgick av fortsättningen: Men det behövs lite vilja också.

Och eftersom Robin alldeles uppenbart hade vilja, så måste Karl-Erik förklara vidare att det knappast var Robins vilja som gällde, utan här var det andra viljor som bestämde och andra krafter som verkade, så summan av alla viljor och krafter var att Fritidsvatten kunde Robin kika i månen efter. Som sagt var.

Vilka viljor och krafter handlade det om? ville Robin veta. Hade någon, med makt att bestämma, blivit så förbannad på allt vad barn och ungdomar heter, därför att några enstaka missväxta exemplar hade varit här och saboterat? Måste alla straffas för att det inte går att söka reda på rötäggen som har felat?

Men det låg inte alls på den bogen, menade Karl-Erik. Det var helt enkelt så att här stundade nya tider, och i det sammanhanget var det inget större