Peter och Lena

By Gun Jacobson

Peter är en ung, ensamstående pappa som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Dessutom hägrar mönstringen och lumpen i en nära förestående framtid. Han bor hemma hos sina föräldrar med sin lilla dotter Lena, och försöker få kontroll över sina känslor och beteenden, samtidigt som han måste skaffa ett arbete. Peter och Lena är den fristående fortsättningen på Peters baby (1971) och Tjejer, Peter (1975). -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 30, 2021
• ISBN: 9788726863642

Book preview

Avslöjad

— Du Peter, hur länge har du ledigt egentligen? Jag menar — från tryckeriet alltså?

Det är Helene som kommer med frågan han länge väntat på? Han måste naturligtvis svara och han är förberedd. Ändå är det svårt. Han måste samla allt sitt mod innan han vågar se Helene i ögonen.

Men han gör det och han är ganska säker på att han lyckas se obesvärad ur när han ger svaret, det sen länge genomtänkta svaret.

— Tja, det beror på hur man tar det.

Han gör en paus och njuter av att se Helenes förvånade och förargade min.

— Jag har inte ledigt, jag är ledig, om fröken Helene förstår skillnaden, säger han lite retsamt.

— Jag vet det, biter Helene av. Jag vet det faktiskt.

— Jaså? Nu är det Peters tur att känna sej lite förvånad och oroad.

Helene försöker vara lugn. Hon vill vara förstående och får ett moderligt tonfall i stämman. Hon vet alltså, att Peter har slutat på tryckeriet och att han nu inte har nåt jobb.

Helene vill inte tala om hur hon fått reda på allting. Men Peter har sina misstankar. Hon har förstås varit på tryckeriet och kollat, snackat med jobbarna där eller kanske rent av med boktryckarn själv.

— Du borde byta jobb, Helene, och bli en sån där privatdeckare. Då skulle du få snoka av bara fan och få betalt till och med! Det skulle vara nåt, va…

— Sluta Peter! Du skriker ju så man hör knappt vad du säger. För resten ska jag säja dej, att jag är inte den som snokar. Jag har inte varit på nåt tryckeri. Jag träffade Cecilia i går på stan och det var hon som…

Cecilia!

Peter blir alldeles utom sej och går Helene inpå livet. Hon ska inte skylla ifrån sej, inte skylla på Cecilia, inte komma här och ge andra skulden…

Helene blir rädd.

— Släpp mej, Peter, skriker hon, du är ju inte klok!

Peter släpper henne som om hon varit brännhet och står förlamad medan arbetskamraten snyftar till och försvinner ut ur rummet.

Peter står ensam kvar. Vad var det han skulle göra här inne egentligen, när Helene kom och överraskade honom med sin fråga. Han skulle hämta nåt men kan inte komma på vad.

Arbetskamrat — var fick han det ordet ifrån? Han har räknat Helene som sin arbetskamrat men det är ju fel. Dom är inga arbetskompisar, han och Helene. Han kan inte kalla sej arbetskamrat, han som inte har nåt arbete. Han har trängt sej på bara, kommit dag efter dag och jobbat ihop med tjejerna på dagis.

Tjejerna eller fröknarna eller vad dom nu ska kallas. Han har fått komma och gå för Lenas skull. Föräldrar är ju alltid välkomna att följa det dagliga livet på daghemmet. Särskilt pappor har han förstått och njutit av situationen.

Pappor är sällsynta varelser på dagis. Det är liksom nåt extra, när en karl kommer. Ungarna tittar upp och tystnar, så fort en mansperson visar sej. Dom blir förväntansfulla. Peter gillar att vara en av dom där sällsynta, märkvärdiga karlarna.

Vad var det han skulle hämta här inne?

Det var detsamma för resten! Han struntar i det. Vad ska han göra nu då? Bara gå in till dom andra och låtsas som ingenting? Eller ta Lena och gå? En arbetslös förälder får inte låta sitt barn ta upp plats så länge daghemskön är lång och oändlig.

Det förnuftigaste vore förstås att gå direkt till Märit, daghemsföreståndarinnan, och prata med henne om möjligheten att få bli praktikant.

Daghemspraktikant. Peter praktikant? Det förnuftigaste vore… Förnuftigast? Vore?

Peter ryser till. Han har börjat använda ord som inte är hans egna och han vet inte varifrån dom har kommit.

Förnuftig! Han vill inte vara förnuftig! Detta hemska ord som gör honom illamående!

Plötsligt känner han sej lugn och glad igen. Varför hålla på och grubbla sej halvt knasig, när allt är så enkelt? Han gör som han alltid gjort med problemen — han struntar i dom!

Det är strax före lunch och dom flesta barnen är samlade i lekrummet. Av fröknarna är det Helene och Ingrid som jobbar just denna dag. Helene sitter vid ett av dom runda borden och pratar med ungar som lägger pussel, och Ingrid håller till med några andra ungar på golvet.

Ett par småflickor roar sej med studsmattan och hoppar upp och ned. Allt verkar fridfullt fast förstås en aning stimmigt. Plötsligt blir de två studsande flickorna osams och börjar slåss. Dom drar varann i håret, nyps och skriker.

Peter rusar fram och får fatt i flickorna. Dom är inte större än att han kan lyfta dom båda två i famnen. Överraskade tystnar dom och slutar upp att slåss.

— Varför får inte jag vara med och slåss? frågar Peter. Vi kan väl slåss alla tre, va?

Flickorna fnittrar till och vet inte vad dom ska svara.

— Vänta, säger Peter och låter flickorna dunsa ned på den tjocka studsmattan. Jag vet. Jag ska visa er hur man slåss på riktigt. Tjejer, dom drar varann i håret och så, men jag ska lära er att slåss, jag! Som killarna gör! Kom!

Peter pucklar på studsmattan med knytnävarna och småtjejerna tvekar bara ett ögonblick, innan dom med liv och lust följer Peters exempel. En efter en kommer dom andra ungarna och faller in i låtsasslagsmålet.

Peter slår och slår, drämmer i med all kraft och med ljudliga illustrationer.

Tjong! Poff! Urk!

Han glömmer ungarna och att han själv är i det närmaste vuxen. Han är bara en förorättad kille, som boxar sin inneboende ilska in i en tjock och mottaglig studsmatta.

Både Helene och Ingrid försöker dra till sej hans uppmärksamhet. Dom måste sluta nu — ungarna är ju alldeles vilda. Dom måste få lugna ner sej före maten.

En busvissling hejdar ingen, men efter tre-fyra visslingar mattas slagsmålet av. Helene står framför Peter och ungarna, alldeles röd i ansiktet av ansträngningen att överrösta dom alla.

Helene är bra på busvisslingar, det har hon visat förr. Alla ungarna beundrar henne för det. Peter slänger sej raklång på studsmattan och låter Helene och Ingrid samla ihop ungarna och få dom till kissning och handtvättning före maten.

En liten unge vägrar att följa dom andra.

Lena!

Hon kravlar sej upp till pappa, där han ligger som utslängd på mattan. Peter kommer på att han alldeles glömt bort Lena. Undrar hur hon har upplevt det hela? Om hon har förstått, att det bara var på skoj? Han skäms för att han så totalt glömt bort henne.

Efter maten, när alla ungarna lugnat sej och vilostundens rofyllda tystnad breder ut sej över daghemmet, brukar personalen samlas till kaffe — en skön avslappning, en stund av ro även för dom vuxna.

Men denna gång blir det ingen ro. Helene och Ingrid är på bettet och Peter får sannerligen veta att han lever.

Peter tror att det är praktikantplatsen det gäller, när dom säger att dom vill snacka med honom. Men det visar sej vara nåt helt annat. Praktikantplatsen får han prata med föreståndarinnan om, och det är bäst han gör det så fort som möjligt — redan i morgon, eftersom hon råkar vara ledig i dag.

Nej, Helene och Ingrid vill ge Peter en välbehövlig läxa och utsätter honom för ett korsförhör utan all like.

Killar — hur slåss dom, menar han?

Och tjejer då — hur slåss dom?

Vilket är riktigast, killarnas sätt att slåss eller tjejernas? Och varför bär sej flickorna åt som dom gör, när dom slåss? Varför slåss killarna på sitt sätt?

Peter går i fällan först och börjar förklara, men ganska snart inser han, att han är chanslös. Fröknarna vet vad dom pratar om, dom har tänkt igenom det här och dom vet. Hans argument räcker inte och till slut tiger han — trumpen som en barnunge!

Helt oväntat, tycker Peter, slår sinnesstämningen om. Fröknarna slutar vara fröknar och blir tjejer och kompisar igen. Dom kan åter prata om ditt och datt och skratta tillsammans.

— Allvarligt talat, säger Ingrid efter ett tag, du passar för det här jobbet. Du har en intuitiv begåvning när det gäller att ta hand om ungar och med lite pedagogisk skolning kommer du att bli en utmärkt barnavårdare.

Peter reser sej hastigt från kaffebordet och skyller på att han ska titta till Lena. Hon är ju så liten, minst av alla ungarna. Han måste kolla att hon sover lugnt. Han är orolig för att hon kan ha tagit illa vid sej av låtsasslagsmålet.

Men det är bara som han säger. I själva verket är det så att han inte står ut med Ingrid och Helene längre. Dom får honom att känna sej dum och okunnig. Han gillar inte att vara i underläge.

Vad var det hon hade sagt, Ingrid?

Intuitiv begåvning — pedagogisk skolning — barnavårdare. Han borde begripa. Det är i alla fall svenska dom talar och ingen av dom är mossig artonhundratalstyp. Dom är bara några år äldre än han och ändå förstår han inte vad dom säger.

Tidigare än vanligt klär han på Lena och säger hej då till ungar och personal och går. Han vill hem och förbereda sej för ett viktigt samtal.

Ingen hemma, ingen att prata med, ingen som bryr sej om vad han gör — skönt! Han vill vara i fred. Lena pockar på uppmärksamhet, men inte ens hon kan få honom på bra humör. Han kollar klockan med jämna